Sommaren 2018 var för mig och många andra helsingforsare en motstridig upplevelse. På semestern kunde man gå hela dagen i shorts, och på kvällarna var det inget problem om man glömt collegetröjan hemma. I skärgården märkte jag att jag sökte mig till blåsiga och skuggiga ställen – för första gången i mitt liv. Det var svalka, glass och läsk som gällde. Samtidig fanns där någonstans en känsla av att någonting var fel.

Urban livsstil av idag betingas av rörlighet och av närvaro på distans via olika slags smartteknologier. Ändå är vår vardagslivsmiljö – och de förhållandevis varaktiga ställena i den – centrala delfaktorer för upplevelsekvaliteten och den övergripande hållbarheten i stadslivet.

Rapporten som FN:s mellanstatliga klimatpanel (IPCC) publicerade i oktober gjorde åter miljöhoten som orsakas av klimatförändringen till de synligaste ämnena i den offentliga debatten. I rapporten bedömer forskarna klimatuppvärmningens risker som allvarligare än tidigare. Eftersom en allt större andel av världens befolkning bor i städer, är städernas åtgärder för att minska utsläppen väsentliga för att hantera riskerna.

Att jämka samman klassiskt naturskydd och städer är en svår ekvation, då människan ju är den överlägset dominerande arten i städer – och då de knappa obebyggda stadsområdena är utsatta för många konkurrerande målsättningar och planer. Helsingfors har varit en föregångare inom industriell-urban miljövård, men inte inom klassiskt naturskydd: staden instiftade sitt första naturskyddsområde först år 1946. Föreliggande artikel vill analysera olika försök att på utvecklingen i en modern storstad (före året 1946) tillämpa en naturskyddsideologi född med syftet att skydda vildmark. Hur nyttjades de områden i Helsingfors som var i naturskick innan stadens första naturskyddsområde instiftades och innan staden gjorde sina stora inkorporeringar?

Jari Niemelä, som den 1 augusti 2018 tillträdde som rektor vid Helsingfors universitet, har från framskjuten plats länge följt stadsnaturen i Helsingfors och hur den utvecklats – och det som människan gjort för att påverka den. Innan han valdes verkade han som professor i stadsekologi och som dekanus för Bio- och miljövetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet.

Ett rent Östersjön är en byggsten för stadsbornas välfärd och för Helsingfors livskraft. Tack vare långsiktigt vattenskydd har vattenkvaliteten i havsområdena utanför Helsingfors förbättrats. Samtidigt innebär ett föränderligt klimat och samhälle en del svårsiade utmaningar för vattenskyddet.