Helsingfors stad håller ett vaket öga på sin egen utveckling och bedriver därför egen statistik och forskning, och analyserar även andra informationskällor. Det räcker inte att kunna läget i Helsingfors, utan vi måste också veta dels vilka särdrag hos oss som ingår i större urbana förändringstrender, dels i vilka avseenden Helsingfors kanske avviker från andra städer. Där kommer både inhemska och internationella jämförelser med i bilden.

Den låga nativiteten i Finland har i år väckt mycken diskussion bland både massmedia och experter på befolkningsutveckling. Även i Helsingfors är nativiteten historiskt låg just nu. Men i Helsingfors är läget annorlunda än i hela landet.

Till välfärdens delområden kan vi räkna åtminstone upplevd välfärd, materiell välfärd och hälsa. I synnerhet de två sistnämnda har Helsingfors stads statistik- och forskningsväsende följt ända sedan sina allra tidigaste år, i över ett sekel nu, och även i framtiden kommer de att vara centrala teman.

Helsingfors och Helsingforsregionen avviker ganska rejält från övriga Finland till exempel beträffande befolkningsstrukturen. Medan den största årsklassen bland landets hela befolkning är de som fötts år 1963 (som alltså fyllt 55 år 2018), är den största årsklassen i Helsingfors de som fötts år 1990, alltså 28-åringarna.

Rapporten som FN:s mellanstatliga klimatpanel (IPCC) publicerade i oktober gjorde åter miljöhoten som orsakas av klimatförändringen till de synligaste ämnena i den offentliga debatten. I rapporten bedömer forskarna klimatuppvärmningens risker som allvarligare än tidigare. Eftersom en allt större andel av världens befolkning bor i städer, är städernas åtgärder för att minska utsläppen väsentliga för att hantera riskerna.

Invånarna i stora städer är ofta – liksom den urbana kultur de producerar – föremål för omvärldens uppmärksamhet. Ibland kan det handla om kritik mot storstadsbornas val, attityder och sätt att vara. Stadslivet kan ju framstå som avlägset och främmande, och därmed kan också stadsborna själva upplevas som lite dryga. Trots att Helsingfors i internationell storleksskala knappast kan räknas som någon direkt metropol har dessa frågeställningar dryftats även här – i finländsk storleksskala är ju huvudstaden Helsingfors stor och synlig.

Helsingfors består av åtta stordistrikt, uppdelade på sammanlagt 34 distrikt. Distrikten i sin tur är uppdelade i delområden, totalt 148 stycken. Och det tar inte slut där: delområdena är uppdelade i sammanlagt 404 småområden. Denna uppdelning är den officiella statistiska indelningen, och dess syfte är främja serviceproduktion och planering i Helsingfors och följningen av stadsutvecklingen på lång sikt.

Låt oss göra en liten kartövning. Vi utgår från Helsingfors järnvägsstation och ritar en cirkel med 15 kilometers radie. Inom denna cirkel ryms det mellan Nordsjö i öst och Drumsö i väst – vi håller oss alltså inom Helsingfors gränser – över 100 000 under 18-åriga barn.

Stadslivets mångfald är stor, och att få ett grepp om den kräver mångsidiga infallsvinklar av forskarna. Det behövs vakenhet och ibland lite uppfinningsrikedom för att hitta lämpliga material och metoder.

Året 2015 blev exceptionellt i och med den stora mängden flyktingar som kom till Europa. Till Finland har det aldrig förr kommit så många asylsökande, och många av dem kommer med tiden att vara bosatta i Helsingfors.

Jag minns ännu tydligt och klart hur jag för några år sedan i Paris fick syn på en musikaffär som var specialiserad på harpor. Det lilla utrymmet var smockfullt med instrument, det ena vackrare än det andra. Något liknande hade jag aldrig sett. Jag märkte att jag höll på och iakttog storstadslivet, där marknader för olika små subkulturer, specialgrupper och behov kan förtätas i synliga knutpunkter.