Att jämka samman klassiskt naturskydd och städer är en svår ekvation, då människan ju är den överlägset dominerande arten i städer – och då de knappa obebyggda stadsområdena är utsatta för många konkurrerande målsättningar och planer. Helsingfors har varit en föregångare inom industriell-urban miljövård, men inte inom klassiskt naturskydd: staden instiftade sitt första naturskyddsområde först år 1946. Föreliggande artikel vill analysera olika försök att på utvecklingen i en modern storstad (före året 1946) tillämpa en naturskyddsideologi född med syftet att skydda vildmark. Hur nyttjades de områden i Helsingfors som var i naturskick innan stadens första naturskyddsområde instiftades och innan staden gjorde sina stora inkorporeringar?