Trots en allmän höjning av utbildnings- och inkomstnivån i nästan alla områden har skillnaderna under de senaste tio åren delvis också ökat, då områden som klarar sig bättre har förbättrat sin ställning snabbare än områden som klarar sig sämre (Vilkama m.fl., publiceras). Ökningen av de regionala skillnaderna har ofta setts som ett negativt fenomen, vilket man genom olika slag av politiska åtgärder har försökt dämpa, om inte rentav vända. Å andra sidan verkar det som om den sociala segregationen är ett tämligen allmänt och ofta ett rätt bestående stadsfenomen.

Bostadsbeståndet och bostadsmarknaden har en väsentlig roll i bakgrunden av den sociala segregationen (Cheshire 2006). Det sociala hyresbostadsbeståndet, vars andel av bostadsbeståndet varierar från region till region, är ofta redan från början reserverat för personer med mindre inkomster. När det gäller bostadsbeståndet som prissätts på marknadens villkor inverkar byggnadsbeståndets typ och lägesfaktorer, då de kapitaliseras i bostadspriserna och  hyrorna, betydligt på den socioekonomiska sammansättningen av invånarstrukturen.  Kommunernas olika lösningar inom planerings- och markpolitiken samt i bostadspolitiken kan också leda till olika slutresultat i bostadsstrukturerna. Dessutom kan olika befolkningsgrupper ha egna önskemål om bostadsområdets socioekonomiska struktur. De särdrag i bostadsbeståndet och bostadsmarknaden som beskrivs ovan tillsammans med privathushållens inkomster och förmögenheter fungerar som ramar inom vilka dessa val görs.

I den här artikeln kommer vi att granska hur olika områdens socioekonomiska ställning har utvecklats i huvudstadsregionen. Det är alltså fråga om en bedömning av hur bestående den sociala statusen är. Därefter granskar vi hur bostadsbeståndets struktur och områdets läge möjligtvis står i relation till områdets socioekonomiska status. Då gäller frågan om hur kraftigt bostadsbeståndets strukturdrag och läge som förändras långsamt eller inte alls förklarar områdets socioekonomiska status. Artikeln baserar sig på en mera omfattande forskningsrapport om den regionala segregationen i huvudstadsregionen som kommer att publiceras i årsskiftet 2013/2014 (Vilkama m.fl., publiceras).

Koncentration av den sociala segregationens dimensioner till ett index

Ökningen av regionala skillnader närmar man sig ofta via enskilda dimensioner för segregationen, liksom en variabel åt gången. Analyser av enskilda dimensioner producerar intressant och aktuell information om bostadsområdenas utveckling ur varje enskild variabels perspektiv, men det är svårt att utgående från dem skapa sig en helhetsbild av den mera omfattande utvecklingen av områdena eller förändringarna i områdenas status. I den här artikeln utnyttjar vi en statusklassificering av bostadsområden som staden Berlin har tagit fram och som koncentrerar dimensionerna av regional segregation till en variabel som beskriver områdets status.

Staden Berlin har tillämpat och utvecklat olika uppföljningsindex för den sociala segregationen i olika bostadsområden sedan 1998. Syftet med indexen har varit att erbjuda verktyg för uppföljningen av bostadsområdenas utveckling samt för allokeringen och planeringen av olika regionala åtgärder.  Just nu tillämpas tre olika index av vilka ett (statusindex) beskriver områdenas status som summan av flera olika mätare, ett annat (utvecklingsindex) dynamiken som kan skönjas i utvecklingen av områdena och det tredje (index för den sociala segregationen) koncentrerar värdena för de två första indexen till en variabel (se Social Urban Development Monitoring 2010).

Av de index som staden Berlin använder tillämpar vi i den här artikeln det första, det vill säga statusindexet. Det koncentrerar dimensionerna av den regionala segregation som vi granskar till en variabel och möjliggör en analys av förändringarna i de regionala statusställningarna som har ägt rum mellan 2002 och 2012. Med områdets statusförändringar avser vi i det här sammanhanget förändringar i områdenas inbördes ordning – det vill säga förändringen av områdenas relativa ställning jämfört med andra bostadsområden. Statusindexet beräknades utgående från fyra variabler som mätte bostadsområdenas socioekonomiska och etniska segregation. Variablerna var andelen av 25–64-åriga urinvånare som hade avlagt endast en examen på grundnivå, arbetslöshetsgraden bland 25–64-åringar, den statsbeskattningsbara inkomsten per invånare som hade fyllt 15 år (det vill säga områdets medelinkomst) och andelen invånare med främmande språk.

Områdena placerades för varje granskningsvariabel i storleksordning varefter de variabelspecifika rankingpoängen, det vill säga ordningsnumret som området fått för varje variabel, räknades ihop. Områden som med flera olika variabler placerades i den svagaste ändan fick flest poäng. Därefter klassificerades områdena i tio lika stora klasser. Områdena i den svagaste decilen benämndes i enlighet med den berlinska modellen lågstatusområde, områdena i den näst svagaste decilen till lägrestatusområde, av de mittersta 60 procent av områdena bildades medelnivåklassen och av återstående 20 procent av områdena, det vill säga den starkaste femtedelen, bildades högstatusklassen.

Klassificeringen gjordes separat för situationen i årsskiftet 2011/2012 och 2001/2002, för att kunna granska förändringarna i områdenas statusställning från 2002 till 2012. I granskningen användes den mest exakta områdesnivån som materialförutsättningarna tillät; delområden i Helsingfors, småområden i Esbo och stadsdelar i Vanda.  I fastställandet av statusklasserna har man inte beaktat nya områden som byggdes under 2000-talet eller andra områden som under granskningsperioden överskred en gräns på 300 invånare och inte heller nya områden som överförts från Sibbo till Helsingfors och om vilka det inte fanns tillgängliga statistikuppgifter för under granskningsperiodens första år. Man beslutade sig avgränsningen för att det förändrade antalet områden inte skulle inverka på statusförändringarna. Allt som allt ingick alltså 226 områden i huvudstadsregionen i analysen.

Områdenas status visar sig vara tämligen bestående

Bilden som statusindexet förmedlar av bostadsområdenas sociala status i huvudstadsregionen påminner nära om resultat av tidigare undersökningar om sättet för traktens regionala segregation (t.ex.   Maury 1997; Vaattovaara 1998; Kortteinen & Vaattovaara 1999; Kortteinen m.fl. 2005; Vilkama 2012). Områden med svagare status (det vill säga den svagaste femtedelen; låg och lägre status) ligger i huvudsak på områden längs med järnvägen och i närheten av metrolinjen och domineras av våningshus. Områden med hög status (den starkaste femtedelen) ligger igen i huvudsak på områden längs havsstranden och i de östra delarna av Esbo samt på vissa småhusdominerade områden på olika håll i regionen. Den största delen av till exempel södra och västra Helsingfors placerar sig statusmässigt i medelnivåklassen.  

Även skillnaderna mellan kommunerna i fråga om områdenas sociala status framhävs på det sätt som beskrivs ovan (jmf. t.ex. Lönnqvist & Tuominen 2013). Esbo skiljer sig från Helsingfors och Vanda som en kommun med klart högre social status (Tabell 1). Endast fyra småområden i Esbo placerar sig i klassen med de två svagaste statusarna, i vilken sammanlagt 45 områden inom hela regionen ingår (d.v.s. 20 % av alla områden i regionen). Helsingfors bostadsområden fördelas jämnare i bägge ändorna av statusklassificeringen.  Helsingfors områden är emellertid klart överrepresenterade i lågstatusklassen.  Samtidigt finns det också flera högstatusområden i Helsingfors.  Typiskt för stadsdelarna i Vanda igen är att de är områden med mellannivåstatus eller lägre status.  Endast tre av stadsdelarna i Vanda placerar sig i högstatusklassen.

Den regionala strukturen och skillnaderna mellan kommunerna som statusindexet beskriver avtecknar sig alltså relativt tydligt. Men hur bestående är områdenas status om statusförändringarna granskas inom en period på tio år?

Tabell 2 beskriver placeringen av huvudstadsregionens bostadsområden i statusklasser i årsskiftet 2001/2002 och 2011/2012. Största delen (83 %) av områdena har förblivit i samma statusklass och endast drygt en femtedel (17 %) har flyttats från en statusklass till en annan. Av områdena som vid årsskiftet 2011/2002 hörde till lågstatusklassen (22 områden) är till exempel nästan alla (19 områden) fortfarande i samma klass.  Detta trots att den allmänna höjningen av inkomst- och utbildningsnivån återspeglar sig positivt även i dessa områdens utveckling. I tre av områdena som hörde till lågstatusklassen har utvecklingen emellertid framskridit positivare än i genomsnitt, och dessa områden (ett i varje stad) har förbättrat sin statusställning. Som en följd av detta har i sin tur statusen på tre andra områden försvagats och de har övergått till lågstatusklassen (två områden i Helsingfors och ett i Esbo). Motsvarande små rörelser från en statusklass till en annan har kunnat iakttas även i områden med hög status och mellannivåstatus. Allt som allt är områdenas statusställning ändå tämligen bestående. Sammanfattningsvis kan man konstatera att de svagaste områdena har förblivit de svagaste och de starkaste har förblivit de starkaste.

Sambandet mellan bostadsbeståndsstrukturen och områdets läge samt den socioekonomiska statusen

Här analyserar vi sambandet mellan bostadsområdenas bostadsbeståndsstruktur och läget samt deras socioekonomiska status. Ovan beskrevs den socioekonomiska statusen med hjälp av ett statusindex (den s.k. Berlin-klassificeringen) som baserar sig på områdenas rankingordning. Här tillämpar vi emellertid ett betraktelsesätt som baserar sig på en huvudkomponentanalys, eftersom skillnaderna mellan områdena i en granskning som baserar sig på rankingordningen enbart anknyter till områdets placering (ordningsnummer) på rankinglistan för bostadsområdena.  Statusskillnaden mellan områden på platserna 10 och 20 är lika stor som hos områdena på platserna 30 och 40. I de variabler som utgör grunden för analysen är skillnaderna emellertid inte på samma sätt lika stora. Till exempel är de inbördes skillnaderna i områdena som befinner sig i mittgruppen tämligen små vad gäller andelen personer med främmande språk, men i gruppen av områden där andelen personer med främmande språk är högre, är skillnaderna inom gruppen redan större.  Med hjälp av huvudkomponentanalysen kan vi beakta det här slaget av variationer i fördelningen av basvariablerna.

En jämförelse av det resultat som statusindexet ger med resultaten av huvudkomponentanalysen som genomfördes med de ursprungliga basvariablerna visar att den tillämpade statusklassificeringen relativt bra förmår koncentrera den regionala variationen av områden med sämre och bättre förutsättningar i huvudstadsregionen. Korrelationerna mellan de ursprungliga variablerna – andelen urinvånare i åldern 25–64 år som endast har avlagt grundläggande utbildning, sysselsättningsgraden hos 25–64-åringar, statsbeskattningsbara inkomster per invånare som har fyllt 15 år och andelen personer med främmande språk – är relativt starka och alla är statistiskt sett synnerligen betydelsefulla (Tabell 3). Till exempel mellan andelen personer med främmande språk och områdets genomsnittsinkomster råder en negativ korrelation som uppgår till 0,47. Korrelationerna mellan de övriga variablerna är ännu större.  De starka korrelationerna visar att variablerna förmedlar en tämligen likadan regional bild, där sämre och bättre förutsättningar i stor utsträckning lokaliseras till samma områden med alla variabler.  

De regionala skillnader som de fyra basvariablerna beskriver kan koncentreras med hjälp av huvudkomponentanalysen till en dimension som förklarar 72 procent av variablernas regionala variation.  När vi granskar resultatet av huvudkomponentanalysen, poängtalet som beskriver områdenas socioekonomiska status, på kartan tillsammans med den tidigare visade statusklassificeringen (den s.k. Berlin-klassificeringen) ser vi att den regionala bild som bägge metoder ger är mycket likadan.  

I början av den här artikeln ställde vi frågan om hur bostadsområdenas bostadsbeståndsstruktur och läge inverkar på områdets socioekonomiska status.  Vi baserar vår analys på en regressionsmodell i vilken områdets socioekonomiska status förklaras med strukturen hos områdets bostadsbestånd (andelen ARA-bostäder, andelen våningshus) och områdets läge (avstånd till Helsingfors centrum, kommun). 

Utgående från estimeringsresultaten av regressionsmodellen (Tabell 4) förklarar ovan nämnda variabler som beskriver bostadsbeståndets struktur och områdets läge ungefär 68 procent av variationerna i bostadsområdenas socioekonomiska status.  Enbart andelen våningshus och andelen ARA-bostäder förklarar redan över hälften (51 %) av variationerna mellan områdena. Resultaten visar (tabell 4) att ARA-bostadsbeståndet och våningshusbostadsbeståndet båda sänker områdets status.  Av dessa kan det senare resultatet i någon mån verka förunderligt, eftersom Helsingfors centrum som nästan helt består av våningshusbostäder är det dyraste området i regionen beräknat enligt kvadratmeterspriserna.  Resultatet blir lättare att förstå när vi lägger till avståndet till centrum i modellen. När avståndet ökar sjunker områdets socioekonomiska status kraftigt. Av två bostadsområden med samma avstånd till centrum får alltså det med en högre andel småhusbostäder en högre socioekonomisk status utifrån modellen. Dessutom råder det klara skillnader mellan kommunerna. Områdets läge i Esbo höjer tydligt den prognos om socioekonomisk status som modellen ger. Jämförelseobjekt är här alltså Helsingfors och Vanda, mellan vilka det inte råder en statistiskt signifikant skillnad.

Med områdenas avstånd till centrum, bostadsbeståndets struktur och kommunen där området ligger kan man alltså förklara en betydande del av variationen i områdenas sociala status.  Det är då naturligt att tro att den sociala statusens bestående, som också analyserades tidigare, i stor utsträckning förklaras med dessa strukturella faktorer.  Förändringen av bostadsbeståndet är en tämligen långsam process. Produktionen av nya bostäder på stadsnivå är till exempel typiskt en procent av bostadsbeståndet på årsnivå.

Diskussion

I den här artikeln har vi testat möjligheterna som det av staden Berlin utarbetade statusindexet ger att analysera utvecklingen av regionala skillnader i Helsingfors.  På basis av resultaten, även då de jämförs med resultaten av en huvudkomponentanalys som genomfördes i slutet av artikeln, ser vi att klassificeringen producerar ett meningsfullt sätt att analysera den socioekonomiska segregationen i stadsregionen.  Resultaten är även enhetliga med resultat som tidigare undersökningar har gett (t.ex. Maury 1997; Vaattovaara 1998; Kortteinen & Vaattovaara 1999; Vilkama 2012; Lönnqvist & Tuominen 2013). Områdenas status verkar vara tämligen stabila åtminstone under den tioårsperiod som granskades i den här artikeln.  Förändringarna är ringa och äger i huvudsak, i fråga om de basvariabler som står bakom indexet, rum i områden som rätt mycket påminner om varandra.  Här döljer sig även fröet till kritiken av modellen. Hur genuina är statusförändringarna då rankingordningen av nästan likadana områden ändras till följd av små förändringar i basvariablerna?

När vi förklarar områdets socioekonomiska status med bostadsbeståndets struktur och områdets läge får vi tämligen tydliga och kanske förväntade resultat. Att ARA-beståndet har en försvagande effekt på den socioekonomiska statusen är uppenbart, eftersom utvecklingen styrs i den här riktningen redan av de inkomstkriterier som gäller vid valet av boende till dessa bostäder.  Avståndet till centrum spelar även en tydlig roll.   Områdets status sjunker, när hustyp och kommun är konstanta, i takt med att avståndet till centrum växer. Att Esbo skiljer sig, med de övriga faktorerna konstanta, från Helsingfors och Vanda kan även tydligt skönjas. På grund av den långsamma förändringen i bostadsbeståndet kan man utgå i från att också den socioekonomiska strukturen ändras tämligen långsamt.

Å andra sidan kan efterfrågan på områdena även ändras när boendevärderingarna ändras och stadsstrukturen utvecklas. En möjlighet till det här ger stadens kraftiga befolkningstillväxt och den omfattande bostadsproduktionen på både nya och gamla områden i anslutning därtill. Trots att områdenas status på kort sikt – betraktad på en tidsperiod på tio år – verkar vara gjuten i betong, kan ett områdes status på lång sikt förändras rentav märkbart. Vem hade till exempel för ett halvt sekel sedan trott att Kottby och Rödbergen skulle komma att bli eftertraktade bostadsområden?

Katja Vilkama är specialforskare vid Helsingfors stads faktacentral. Henrik Lönnqvist är forskare vid Helsingfors stads faktacentral.

Tabell 1. Fördelningen av bostadsområden i statusklasser enligt kommun i årsskftet 2011/2012 (s.k. Berlinklassificering).

Tabell 2. Placering av områdena i statusklasser (Berlinklassificering) 2002 och 2012. Övergångarna anges i gråa nyanser; den mörkare nyansen beskriver antalet områden vars status har sjunkit och den ljusare antalet områden vars status har förbättrats.

Tabell 3. Korrelationerna mellan de ursprungliga socioekonomiska variablerna.

Tabell 4. Hur förklarar bostadsbeståndets struktur och områdets läge den socioekonomiska statusen (den s.k. sämre förutsättningar-faktorn).

Litteratur:

Cheshire, Paul (2006). Resurgent Cities, Urban Myths and Policy Hubris: What We Need to Know. Urban Studies 43: 8, 1231–1246.

Kortteinen, Matti & Vaattovaara, Mari (1999). Huono-osaisuus pääkaupunkiseudulla 1980- ja 1990-luvuilla – käännekohta kaupunkiseudun kehityksessä? Terra 111: 3, 133–145.

Kortteinen, Matti, Vaattovaara, Mari & Alasuutari, Pertti (2005). Eliitin eriytymisestä pääkaupunkiseudulla. Yhteiskuntapolitiikka 70: 5, 475–487.

Lönnqvist, Henrik & Tuominen, Martti (2013). Asuinalueiden sosiaalinen kehitys. Teoksessa Helsingin tila ja kehitys 2013, 171–175.  Helsingin kaupungin tietokeskus, Helsinki.

Maury, Jon (1997). Ilmakuva pääkaupunkiseudun asuinalueiden sosiaalisista eroista 1990-luvun alussa. Teoksessa Ilmonen, Mervi (toim.): Mitä osoite osoittaa? Asuinalueiden erilaistuminen Helsingin seudulla, 55–88. Pääkaupunkiseudun julkaisusarja B 1997: 2.

Social Urban Development Monitoring 2010. http://www.google.fi/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&frm=1&source=web&cd=1&ved=0CDQQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.stadtentwicklung.berlin.de%2Fplanen%2Fbasisdaten_stadtentwicklung%2Fmonitoring%2Fdownload%2F2010%2FMonitoringSozialeStadtentwicklung2010_Kurzfassung_en.pdf&ei=aWygUqT6Oob-ygOi-YDwCQ&usg=AFQjCNHbuUA7QMPuZ8twaH8_PluFbDyVAg&bvm=bv.57155469,d.bGQ (viitattu 5.12.2013).

Vaattovaara, Mari (1998). Pääkaupunkiseudun sosiaalinen erilaistuminen. Ympäristö ja alueellisuus. Tutkimuksia 1998: 7. Helsingin kaupungin tietokeskus, Helsinki.

Vaattovaara, Mari & Kortteinen, Matti (2012). Segregaatiosta ja sen inhimillisestä ja yhteiskunnallisesta merkityksestä. Talous & yhteiskunta 2012: 3, 60–66.

Vilkama, Katja (2012). Socio-economic and ethnic differentiation of neighbourhoods in Helsinki. Helsinki Quarterly 4/2012, 24–31.

Vilkama, Katja & Lönnqvist, Henrik & Väliniemi-Laurson, Jenni & Tuominen, Martti & Jaakola, Ari  (ilmestyy): Raportti asuinalueiden sosioekonomisesta ja etnisestä eriytymisestä pääkaupunkiseudulla. Helsingin kaupungin tietokeskus.