• Bildkälla: Flickr.com, Pablo, CC BY-SA 2.0.

Kvartti 1/2018 |  07.08.2018Timo Cantell

Att hälsa eller låta bli – liv i storstad

Invånarna i stora städer är ofta – liksom den urbana kultur de producerar – föremål för omvärldens uppmärksamhet. Ibland kan det handla om kritik mot storstadsbornas val, attityder och sätt att vara. Stadslivet kan ju framstå som avlägset och främmande, och därmed kan också stadsborna själva upplevas som lite dryga. Trots att Helsingfors i internationell storleksskala knappast kan räknas som någon direkt metropol har dessa frågeställningar dryftats även här – i finländsk storleksskala är ju huvudstaden Helsingfors stor och synlig.

En klassisk fråga för stadsforskare är huruvida liv och leverne och växelverkan i storstäder föder vissa slags attityder och beteendemönster som är utmärkande för just storstadsbor. Vad kan dessa särdrag i så fall handla om, och hur tar de sig uttryck – och hur ska man förklara dem? Är invånarna i storstäder på något vis svårtillgängliga? Leder livet i staden till avmätta människorelationer, ogin inställning och distans till andra invånare i staden? I föreliggande artikel gläntar jag lite på debatten kring denna tematik via en del texter av betydande forskare som analyserat hur folk lever och verkar i städer.

Stadsliv och reserverad livshållning

År 1938 publicerade amerikanen Louis Wirth en artikel om urbanism som livsstil. Han gav en beskrivning av livet i stora städer och tog fram orsaker till varför stadsbor beter sig och handlar på vissa sätt. Verket ses än idag som en av de mest inflytelserika skildringarna av urbant liv och leverne, och det är många forskare som regelbundet hänvisar till det (Wirth 1938).

Wirth refererade hur folks umgänge i städer är uppbyggt. Enlig honom är de dagliga kontakterna i en modern, effektivt fungerande stadsmiljö mångfacetterade – men samtidigt tunna. Människorelationerna är ofta segmenterade och verkar ytliga och avlägsna. I medmänniskorna ser man deras särdrag – såsom till exempel deras utseende eller köpkraft – snarare än deras personligheter som helhet. Och egentligen är umgänget i en stad ju tudelat: å ena sidan lever man i personlig och intim växelverkan med sin familj och sina närstående, å andra sidan sköter man ärenden på ett opersonligt plan med andra människor.

Samtidigt är det typiskt att man har en sund misstänksamhet gentemot nya människor av olika slag, och kontakterna får formella drag. Kontakt med grannarna blir mindre viktig, omedelbar social kontroll får vika för officiell, anonym kontroll. Fysisk närhet samtidigt med social distans leder till psykisk spänning. För Wirth var en skock människor inträngda i en tunnelbana en metafor för urbant leverne: en sammanpackad gemenskap, där patologier och sociala sprickor vibrerar under ytan.

Därav följer enligt Wirth att man i det offentliga rummet – gator, torg och shoppingcentra – på sätt och vis bär en mask framför ansiktet. Andra människors angelägenheter i närheten angår inte en stadsbo, och enligt den rådande sociala normen är det inte ens meningen att man skall bry sig. Slutsatsen är följande: anonymiteten är inte ett problem utan snarare om en logisk följd av de krav som stadslivet ställer. Stadslivet mer eller mindre kräver avstånd och misstänksamhet – det är ju bara med en viss distans vi kan verka och ha framgång bland mångfalden av intryck.

Bara en sådan sak som människomassan föder reservation eller ett slags egoism. I kollektivtrafik och kassaköer frestas man försöka hinna före de andra, vid behov armbåga sig fram, eftersom man inte behöver bry sig om hur vilt främmande människor reagerar. Man hälsar inte på obekanta – för det mesta har man inte ögonkontakt, och en del märker man inte ens. Och det varken behöver eller förväntas man göra.

Wirths tolkningar har haft stor betydelse, och man har i dem läst in mänskligt leverne mera allmänt – inte bara beskrivningar av stadsliv. Kritik har han fått för att hans modeller främst passar in på Förenta Staterna. Wirth sägs också överbetona det opersonliga i stadslivet. För i städer finns det ju också olika urbana byar, lokalsamhällen, där växelverkan och möten kan ske. Man kunde rentav påstå att det uttryckligen är i stadsrummet som nya sociala kontakter och band uppstår – den typen av band som inte kan uppstå någon annanstans.

I själva verket är det just stadsrummet, dess täthet och invånarmångfald, som möjliggör uppkomst av nya relationer. Likaså producerar staden också nya subkulturer snarare än den likriktar alla invånare till en och samma ”massa”. Människor med olika etnisk, religiös eller subkulturell bakgrund hittar själsfränder och kan därmed skapa en egen kultur och identitet, och upprätthålla och stärka den. Som exempel söker sig invandrare till sina landsmän, konstnärer till varandras närhet, och så vidare. Trots att stora städer på sätt och vis är en värld av främlingar, skapar de samtidigt möjligheter till oförutsedda personliga relationer.

Mentaliteterna i en metropol

Redan före Wirth hade Georg Simmel, en känd sociolog, analyserat stadslivet ur gatuperspektiv – och lite högre ifrån. Han var intresserad av sin tids storstäder, i synnerhet Paris, och skrev 1903 en mycket berömd text om storstäder. Enligt Simmel krävs det för att kunna bo i en storstad vissa mentaliteter hos individen, nämligen rationalitet, blasering, reservation och individuell distinktion. Genom att ta till sig dessa beteenden lär sig individen ta sig fram bland stadsvimlets alla stimuli och förväntningar (Simmel 2005).

Enligt Simmel är livet i en stad inte en kamp med naturen. Snarare har det blivit en kamp mot andra människor. Och samtidigt söker man, fastän det delvis handlar om ett motsatsförhållande, ett bästa tänkbara sätt att leva tillsammans med andra. På så vis innebär stadsboende en ständig ambivalens och slumpmässighet – faror, överraskningar och därav följande möjligheter. Detta påverkar stadsbornas mentalitet och deras upplevelser av vad det innebär att vara stadsbo.

En skenbart ytlig och avmätt, avståndstagande livsstil kan snarare tolkas som ett svar på olika problem än ett problem i sig. Det som vi kallar ytlighet och reservation är i själva verket ett skydd och hinder mot att emotionellt kasta sig in i varje ny modefluga och hänförelse. Det handlar om ett rationellt och helt förståndsbaserat val, trots att det inte alltid verkar så. Detta är ett exempel på stadslivets ambivalens: det medför vissa faror och problem, men samtidigt också en stor myckenhet möjligheter.

För Simmel var rationalitet någonting typiskt i storstadslivet – i motsats till emotionaliteten i småstäder. Lite förenklat: i storstäder styrs invånarnas leverne av förståndet, på mindre orter av känslan. Trots att denna beskrivning inte alltid ger full rättvisa åt dessa invånares upplevelser och sätt att verka, försöker Simmel föra fram den skillnad som storstadslivets snabba tempo, växlande situationer och psykiska belastning innebär jämfört med mindre städer. En långsammare och jämnare livsföring medför inte samma belastning och förutsätter inte heller samma avståndstagande och beräkning.

Konsten att inte mötas

En nyligen framliden forskare som lämnat ett starkt fotspår i modern sociologi, nämligen Zygmunt Bauman, använder för sin del navigering som metafor för vårt moderna stadsliv. Varje kursändring har en följd, som det är klokt att förutse innan man gör följande. Livet är att leva tillsammans med andra, och man måste anpassa sin framfart till andras. Trots att folk behöver varandra kryssar de egentligen, enligt Bauman, vidare för att kunna undvika varandra (Bauman 1991).

Detta är i själva verket ett rationellt val. Livet i vår tid förutsätter ju ett slags förmåga – för att inte säga konst – att inte mötas eller träffas (the art of mismeeting). Det är alltså en ignorerandets konst, en förmåga att inte fästa för stor uppmärksamhet vid andra, samtidigt som det är en konst i att själv passera oförmärkt.

Konsten att icke mötas är i den meningen reciprok att vi väntar oss liknande beteende även av andra. Vi blir inte stötta om de vi möter inte noterar oss det minsta. Vi väntar oss ingen desto större uppmärksamhet från deras sida än vad vi själva ger dem. Vi väntar oss att vårt eget livsrum och privatliv respekteras. Det handlar i och för sig om negativ solidaritet, men för dem som tagit till sig detta beteendemönster är det varken något negativt eller positivt.

Att inte mötas, inte skapa kontakt, är i själva verket helt nödvändigt för att vi ska klara oss i en urban värld. Vår överlevnadsstrategi i stadsrummet handlar uttryckligen om att inte fästa för stor uppmärksamhet vid andra människor. Vi stannar inte och tittar eller pratar, vi utsätter oss inte för växelverkan. På det viset kan vi bevara vårt eget svängrum, vår integritet, identitet och ställning. I staden navigerar vi fritt från olika förankringar och utfästelser. Det är var konsten att inte mötas handlar om.

Men det vi sett ovan är ju inte hela bilden av stadslivet. Bauman skriver också om hur konsten att ignorera även lär oss tackla annorlundaskap och främlingskap. I staden lär vi oss göra rum för andra och skaffa rum för oss själva. Det handlar om ett ständigt jämkande om hur stadsrummet skall användas och delas – tolerans, helt enkelt. Också en sval inställning hos stadsbor kan alstra värme. I toleransen ligger enligt Bauman fröet till att acceptera varandra, och den innebär samtidigt en möjlighet till växande solidaritet.

Medborgerlig ignorering

Konceptet att inte mötas har även fått andra terminologiska uttryck. Erving Goffman talade om samma sak under benämningen civil inattention, alltså ungefär medborgerlig ignorering (Goffman 1971). Enligt honom tillämpar folk medborgerlig ignorering ömsesidigt; de både utsätts för ignorering och ignorerar andra. Men då handlar det om en socialt kontrollerad situation där man med en flyktig blick artigt noterar varandra men ändå inte lägger sig i varandras göranden och låtande på något som helst vis. Ändå finns där alltid under den flyktiga blicken en ständig uppmärksamhet, en försiktighet som leder till avväganden om huruvida man till exempel borde lägga sig i någonting – eller kanske ta till sjappen.

Det centrala är att vi genom att tillämpa medborgerlig ignorering – eller konsten att icke mötas – kan upprätthålla allmän ordning och ömsesidigt umgänge. Detta kan verka som en avlägsen tanke – men den är ändå värd att tänka.
Ignoreringen betyder ju inte att vi inte alls skulle se andra människor i stadsrummet. På 1960-talet och framöver betonade Jane Jacobs hur viktiga människor och deras ögon är i staden. Tanken var att det behövdes ”eyes on the street”, det vill säga att någon höll ett öga på det som hände på gatan (Jacobs 1961).

I synnerhet främlingar – och att konfronteras med dem – är en del av stadslivet. Främlingar är alla de som idag kommer hit och i morgon etablerar sig här, såsom Simmel ungefär uttryckte saken i en artikel om främlingar. Hur man ska ställa sig till främlingar är en av de centrala frågorna i urbant leverne – lära sig leva med dem, ta med dem som en del av sin stads liv. Detta var också något av vad Jacobs talade om då hon betonade vikten av att skapa trygghetskänsla på gatunivå. Därför är Jacobs iakttagelser viktiga; möten och ignorering utövas och skapas av stadsborna själva i sitt vardagsliv på gatunivå.

Helsingfors och storstadsliv

Trots att Helsingfors inte i global storleksskala kan räknas som en storstad skönjer man i Helsingfors och bland helsingforsborna mycket av ovan nämnda. Och på andra håll i Finland kan det vara många som antar att det i huvudstaden finns typiska negativa storstadssärdrag.

Som försvar för stora städer och deras invånare kan vi mot bakgrund av det ovan relaterade konstatera att kritik mot storstadsinvånarnas göranden och låtanden inte är något nytt under solen. I åratal har temat ventilerats både i Helsingfors och annanstans. Det är ju helt enkelt så, att en stadsbo omöjligt mäktar ta till sig alla de oräkneliga stimuli som livet i en stad innebär i form av synintryck, folkströmmar, trafik. Det är naturligt för henne att reagera på stimulusmångfalden genom att hålla lagom distans. Denna distans kan framstå som negativ, ogin, uteslutande. Men enligt många auktoriteter inom stadsforskning behöver det inte alls vara fråga om något sådant, utan snarare alltså om ett rationellt val: det hör ju till stadslivets dygder att hålla ett visst avstånd.

Helsingforsborna agerar alltså och beter sig som invånare i stora och centrala städer gör. Mentaliteten i stora städer alstrar och förutsätter ett visst slags urban attityd, och den är ett förståeligt och rationellt val för en stadsbo. Det handlar om att stadsborna lär sig möta eller ignorera varandra och att de helt enkelt bara får lov att acceptera den processen.

Att ge utrymme ger också frihet i upplevelsen av staden. Frihet från styva sociala normer och kontroll, frihet att göra saker som man inte upplevt tidigare – frihet av det slag man söker i en storstadsatmosfär. Den friheten har folk också kunnat anpassa sig till: Genom tiderna har största delen av invånarna i Helsingfors varit inflyttade som kommit hit från andra håll. Med tiden har de blivit ortsbor här, och småningom har de också lärt sig vår finländska storstads mentaliteter.

Timo Cantell är stadsfaktachef vid Helsingfors stadskansli.

Källor:

Bauman, Zygmunt (1991). Modernity and ambivalence. Cambridge: Polity Press. 

Goffman, Erving (1971).  Relations in Public: Microstudies of the public order. London: Allen Lane.

Jacobs, Jane (1961). The Death and Life of Great American cities. New York: Random House.

Simmel, Georg (2005). Suurkaupunki ja moderni elämä. Kirjoituksia vuosilta 1895–1917. Helsinki: Gaudeamus.

Wirth, Louis (1938). Urbanism as a Way of Life, American Journal of Sociology 44(1), 1–24

Kommentera

I tidskriften: