Ett köpcentrum i mitten av ett bostadsområde är ett historiskt fenomen som anknyter till förortsstrukturen och -livsstilen, och som tiden har kört förbi. Bilen och den ökade mobiliteten för kunderna längre bort till större handelsplatser. Produktsortimenten och konsumtionskraven har utvidgats. Befolkningen kring köpisarna har minskat. Handeln har koncentrerats och Internet har avvecklat bankerna och postkontoren. Även de offentliga tjänsterna har koncentrerats. Köpisarna har förfallit och tystnat, krogarna har tagit över. 

Köpisarnas verksamhetsmiljö förändras

Det finns ändå många orsaker som talar för närtjänster i stadsstrukturen.  Befolkningen åldras och stegen blir kortare. Energiprisernas stegring begränsar rörligheten. Kompletteringsbyggandet riktar stadens tillväxt inåt och ökar förorternas invånarantal märkbart. Den urbana livsstilen är ett växande kulturfenomen. Dit hör stadsaktivismen, som har fått vind i seglen från Internets och den sociala medians förmåga att mobilisera och organisera likasinnade människor.

Inom handeln tror man allmänt att branschen upplever en omvälvning på grund av näthandeln. Handelns kommande koncept, så som distributionsställen för varor (och tjänster), utställningsutrymmen, tjänsteväggar och virtualspel, kommer sannolikt att utvecklas nära konsumenten. 

Tillväxten av invandrarbefolkningen syns i staden i och med att de offentliga utrymmena upplivas, eftersom kulturerna i de länder invandrarna kommer ifrån är mindre hemcentrerade än den traditionella finska livsstilen. Nuförtiden drivs köpisarnas restaurang- och kafétjänster för det mesta av invandrarföretagare. Det mångkulturella inslaget har redan skapat en koncentration av etniska affärer och kaféer till exempel i Botbyåsens Puhos.

Om vi ser längre framåt, bearbetar förändringarna i arbetet, företagsverksamheten och produktionen förortsköpisarnas framtidsbild. Antalet företagare och individuella yrkesutövare har ökat, varvid arbete har börjat positionera sig i staden på ett nytt sätt. (Laakso & al. 2012). I framtiden kan utrymmesbehovet för mikroföretagande även rikta sig mot köpisarna. En annan förutspådd utveckling är att 3D-printandet blir allmännare. Utsikten är att fabrikerna i framtiden producerar material, som produkterna produceras av i närheten av konsumenten utan stora lager eller affärsutrymmen. 

Är förortsköpisen alltså en stadshistorisk relik eller tvärtom en framtidens plattform för närtjänster?

Köpisarnas problem och lösningar

Karita Laitinen (2012) kategoriserar Helsingfors förortsköpisar i framgångsrika, framhankande och hotade. Till de framgångsrika räknar hon 14 köpisar, som kriterium räcker dock att det finns åtminstone en dagligvaruhandel i köpisen. Det är såtillvida motiverat, eftersom en mataffär utgör den viktigaste närtjänsten som bär upp övrig aktivitet. Laitinen räknar sex köpisar till de framhankande och två till de hotade.

Helhetssituationen har inte på två år försämrats åtminstone märkbart. Köpisar håller på att dö, men istället växer nya, till exempel på Drumsö, i Månsas, Mellungsbacka och Nordsjö. Å andra sidan har ännu flera köpisar fortsatt att tömmas, förfalla och öka på reparationsskulden samt bli ensidiga krog- och pizzeriacentrum.

Utvecklandet av förortsköpisar studerades i en undersökning vid Aaltouniversitetet och Helsingfors universitet (se  Ilmonen 2013). I workshopar som ordnades med ämbetsmän, experter och handelns aktörer fastställdes följande problem som köpisarnas svåraste (Mäenpää 2013):

• splittrat fastighetsägande, passivt ägande
• planeringen av kompletteringsbyggandet är för långsam
• stadens kontraktsförfarande är svagt – den främjar stadens, inte köpisens intressen
• invånarna har inte tillgång till verksamhetsutrymmen, vilket skulle attrahera dem till köpisen
• parkeringen är ett problem både som norm och i praktiken
• köpisen är inte ett intressant investeringsobjekt, eftersom avkastningsförväntningarna är låga
• de gamla byggnadernas förfall och miljöns osnygghet
• olämpliga utrymmen, strävan att beskydda.

I workshoparna kom man fram till följande bästa lösningar för köpisarnas utvecklande:

• koncentration av ägandet/administrationen till en professionell instans
• en ägarpool, partnerskapsfond eller allmännyttig stiftelse till finansiär/ägare
• profilering och kristallisering av affärsidén med utgångspunkt i partnerskap
• staden förlägger sina funktioner till dem
• invånarutrymmen och lokalt samarbete
• förbinda invånarna till närbutiken, t.ex. med bonuskort
• pop up-verksamhet, delande av utrymmen och hybridprojekt (tjänster, handel, arbetsplatser, bostäder).

I undersökningen skisserades tre möjliga utvecklingsvägar för köpisarna enligt vilken aktörs ledning utvecklingen påbörjas.

Businessvägen – småaffärscentrum

Köpisarna förstärks som fastighetsaffärsverksamhet genom att hämta in fastighetsbranschens hela värdekedja från ägare/investerare till chefer och utlokaliserade tjänsteproducenter som bedriver objektet. Den professionella aktiviteten är en fördel, men fördelningen av fastighetens avkastning på flera mottagare är en nackdel. Utvecklingsvägen förutsätter att köpisen är stor och att den av en tätare stadsstruktur ökande befolkningens efterfrågan inte styrs till regionala affärscentrum.

Invånarvägen – närmarknader

Förhållandet mellan köpisens användare, d.v.s. tjänsteproducenterna och invånarna/kunderna, stärks så att ökningen av användningsgraden fungerar som utvecklingens drivkraft. Tjänsteproducenterna byts och förändras enligt kundernas behov och önskemål. Kunderna kan också fungera som tjänsteproducent i den lokala nätverksliknande ekonomin. Den här vägen förlitar sig på kraften och ökningen av stadsaktivism, prosumerism och lokalitet.

Stadsvägen – ett närservicecentrum

Staden gör en intervention i köpisarna genom att själv bli deras huvudägare, eller via partnerskap med en allmännyttig fond eller stiftelse. Kommunala närtjänster hämtas in som drivkraft, vars attraktion garanterar lönsamheten för privata tjänster. Specialhandeln och den växande privata tjänstesektorn strävar efter arbetsfördelning, synergi och samarbete med de kommunala tjänsterna.  

Dessutom formulerades en utvecklingsväg vars utgångspunkt är frigörelsen från institutionella funktionsmodeller och till dem förknippade aktörsroller. Tanken är att vidareutveckla idén om urbanistisk stadsplanering från blandade funktioner (mixed use) mot blandad aktivitet (mixed agency).

Vägen för blandad aktivitet – aktivitetscentrum

Ägarna, tjänsteproducenterna, staden och områdets invånare grundar en köpisrörelse, som sätter upp ett mål och en utvecklingsväg för ett fungerande närtjänstcentrum. Varje aktör förbinder sig att utöver de traditionella gränserna för arbetsfördelning utveckla köpisens funktioner.

Partnerskap och uppblandad aktivitet

Uppblandning av aktivitet avser att aktörerna utvidgar gränserna för sin egen aktivitet för att på så sätt öka köpisens servicenivå och attraktion, vilket i sin tur gagnar enskilda aktörer. Uppblandning av aktivitet avser alltså att aktiviteten förändras så att a) varje aktör eftersträvar ökad attraktion för hela köpisen och b) samarbetar därför med andra aktörer c) genom att applicera nya funktionssätt.

Uppblandning av aktivitet kan belysas med följande exempel. Staden avstår markanvändningsavgiften, när ett byggnadsföretag i samband med att bygga ett bostadshus renoverar en gammal park i närheten av köpisen till en invånarpark. Detta har förverkligats. Ett annat exempel, ett nytt seniorboende byggs i samband med köpisen och till seniorboendet grundas ett av en berömd kock bedrivet centralkök som blir en ny kärna i bostadsområdet. Sådant har planerats i huvudstadsregionen.  Ett tredje exempel, invånarföreningen skulle efterlysa en aktör till ett tomt utrymme i köpisen, för att erbjuda invånarna intressanta tjänster. Som fjärde exempel, en cirkel för närmat skulle kunna fungera som en klubb i samband med dagligvaruhandeln. Köpmannen och cirkelns medlemmar skulle i samråd leta fram säsongprodukter och förhandla priser. För det femte skulle bensinstationsföretagaren anställa lokala ungdomar i en tuningshop, som samtidigt skulle fungera som en av HRM bedriven återvinningscentral.

Såväl inom industriell produktion, företagsverksamhet som konsumtionskultur kan utvecklingsvägar skönjas, som pekar mot uppblandad aktivitet. Poängterandet av användarorienteringen i dagens ekonomi baserar sig på tanken att det viktigaste för företagen är fungerandet vid gränssnittet till konsumenterna och användarna. Att utsträcka designtänkande till stadens vardag med hjälp av till exempel tjänstedesign driver motsvarande tänkesätt. På konsumentsidan talas det om prosumerism d.v.s. om att konsumenterna vill ha en aktivare roll i tjänsteproduktionen. Inom stadsaktivismen går man ännu längre när konsumenterna går samman för att producera tjänster åt sig själva och varandra, till exempel i form av matcirklar, stadsodling samt evenemang som Restaurangdagar och Städdagar (se Hernberg 2012).

Inom stadsplanering och byggande eftersträvar man ett nytt marknadsorienterat tillvägagångssätt i samplanering (se Mäntysalo & Puustinen 2008). I innovationsmiljödebatten tänker man, att städernas välfärd i dagens ekonomi är beroende av innovation, med vilken man strävar till mera effektiva sätt att producera närtjänster och upprätthålla välfärdssamhället. (Schulman & Mäenpää 2011) Inom kretsarna för stadsplanering och fastighetsnäring har man eftersträvat nya förfaringssätt i partnerskap (se Kuronen 2011). Institutionaliserade aktörsroller avvecklas på många håll. Det skulle löna sig att applicera detsamma på förortsköpisar.

Man kan även studera köpisen och de närtjänster som den producerar via det offentliga rummets begrepp. Stadens offentliga rum som är öppna för alla kan man närma sig som en allmänning (commons), som en urban naturresurs, som kan tas i bruk för olika behov av samanvändning och delning i syfte att effektivera stadssamfundets ämnesomsättning (Mäenpää 2011).

Tre köpisar under lupp

Vid Helsingfors universitet pågår ett studie- och utvecklingsprojekt i samråd med Helsingfors stad som en del av Utvecklingsprogrammet för bostadsområden, som finansieras av ARA vid miljöministeriet. I projektet undersöks tre köpisar applicerande den uppblandade aktivismens tänkesätt och sökande efter nya förfaringssätt. I Norra Haga borde den gamla köpisen återupplivas. Den fick ett tvivelaktigt rykte i Helsingin Sanomats kartläggning av ölkrogar (HS 21.11.2013). Till Degerö kommer ett köpcentrum av typen affärscentrum, där man med uppblandning av funktioner och aktiviteter kunde skapa ett attraktivt lokalcentrum för att framgångsrikt konkurrera med Gigahertsi som uppförs i Hertonäs. I Kvarnbäcken har man gjort en genomgripande köpisförnyelse, men utan önskad kommersiell framgång.

Norra Haga – bibliotek eller nybygge?

Fastighetsbolaget som äger Norra Haga köpis skulle inte renovera byggnaden utan anser det förnuftigare att riva den gamla byggnaden och bygga bostadshus istället, med affärsutrymmen i stenfoten. Stadsplaneringskontoret understöder inte ett nybygge. Stadsmuseet har värderat köpisbyggnaden från 1950-talet till den högsta värderingsklassen. Tomten är också ganska liten. Till nordöstra delen av Norra Haga planerar man i sittande stund bostadshus för 2 000 nya invånare. Det nya affärscentret Kaari är dock nära. Köpisens särart är ett arbetarinstitut som fungerar i två våningar.

Invånarna i Norra Haga irriteras av krogarnas synliga ställning och miljöns allmänna tristhet. Varutrafiken vid Itellas distributionscentral orsakar buller- och annan störning vilket inte betjänar köpisens kunder. Vid diskussioner med invånaraktiva lyftes bibliotekets läge fram: kunde Norra Hagas bibliotek flyttas till köpisen?  Biblioteket har inget behov att flytta men motsätter sig inte heller tanken. Ungdomsväsendet skulle gärna flytta sitt ungdomsutrymme till köpisen och idka samarbete med andra offentliga tjänster. Utrymmeshelheten skulle möjliggöra delning och samanvändning av utrymmen, arbetskraft och övriga resurser, vilket skulle leda till både bättre service och kostnadsbesparingar. Samanvändningsutrymmet kunde också omvandlas till en plattform för invånaraktivitet. De offentliga tjänsterna skulle tillsammans garantera en dragningskraft till köpisen, vilket skulle bära upp handel och tjänster samt skulle ge liv och social kontroll till köpisen.  

Ur Helsingfors lokalcentrals vinkel skulle en flytt gå emot den allmänna politiken. Staden försöker tvärtom inskränka sin utrymmesanvändning och en gammal byggnad är inte på längre sikt ett lockande läge för stadens tjänster. 

Staden har alltså Norra Hagas köpis öde i sina händer. För att utveckla den måste man göra ett val. Antingen väljer man stadsvägen som utvecklingsväg och flyttar biblioteket för att stöda köpisen och erbjuda en möjlighet för den uppblandade aktiviteten genom att skapa en plattform för invånarverksamhet. Eller så väljer man businessvägen och godkänner köpisbolagets nybyggesprojekt, där man med bostadsbyggande finansierar smärre men modernare utrymmen för handel och tjänster.

Degerö – ett boulevardiserat stadscentrum

Till Degerö har ett nytt centrum planerats, där man bygger bostadshus på den gamla köpisens plats och planerar ett nytt affärscentrum på andra sidan Guvernörsvägen. På stadsplaneringskontoret utreder man nu boulevardisering av Degerövägen, med vilket man avser ändrande av motorfarleden till en gata som kantas av hus. Detta har även Degerösällskapet drivit och kläckt idéer om. Så här skulle ett nytt kompakt centrum födas på Degerö, med många både nya och gamla invånare som använder lokala tjänster. 

Degerö blir föremål för en speciell uppmärksamhet, för att Helsingfors generalplanering har framfört boulevardisering som en viktig metod för framtida stadsplanering. Det betyder att Degerö nya centrum – och affärscentret som dess kärna – blir ett prejudikat för vilket man måste skapa nya lösningar. Hurdan är ett boulevardaffärscentrum till sin stadsbild och funktion?  Hur lyckas det fånga även de bilande kunderna?

Den gamla köpisen har ett trumfkort, en medborgarinitierad affär vid namn Saaremme Puoti. Boden är en affär och ett kafé som tillhör andelslaget som står bakom Degerö matcirkel. Cirkeln har redan mera än 200 medlemmar och i andelslaget vill man göra även annat, till exempel ordna kurser och evenemang. Motsvarande aktivitet finns i Degerö bibliotek, som redan fungerar långt som centrum för områdets organiserade medborgaraktivitet. Den tredje platsen är Uppbyhuset, där till exempel föreningen Laajasalo-Degerö sammankommer.

Lönar det sig att hålla isär dessa uttryck för medborgaraktivitet från varandra och från affärscentret? Eller skulle det av en av invånarnas ”vardagsrum” i samband med affärscentret skapas något, som skulle utstråla dragningskraft även till det kommersiella utbudet? På Degerö är det möjligt att med samutveckling eftersträva en nya tidens köpis där privata, offentliga och medborgarinitierade tjänster blandas stödande varandra utrymmes- och funktionsmässigt.

Kvarnbäcken – en föredömlig köpisförnyelse?

I Kvarnbäcken revs gamla köpisen och med hjälp av en arkitekttävling planerades en ny i anslutning till bostadshus. Stadens olika förvaltningsområden och byggherrar emellan åstadkom man sålunda en tidsenlig förnyelse för ett helt förortscentrum. Den år 2011 öppnade affärscentrumlika köpisen ägs och administreras av Citycon, och i samband med köpisen fungerar invånarhuset Mylläri med ett mediabibliotek. Undersökningens ursprungliga syfte var att utreda hur en händelserik och samarbetskrävande förnyelse förverkligades, för att kunna appliceras även på andra håll. Det har dock framgått att Mylläri nog drar folk, men att affärscentret med sina butiker och tjänster inte är särskilt framgångsrikt. Därför har undersökningsprojektet ålagts en uppgift att också utreda varför affärerna inte löper.

För utvecklandet av närtjänster är det en mycket dålig nyhet om köpisen efter en fullständig förändring fortfarande förblir en fånge av sitt gamla rykte. Det förefaller som om bilande kunder kör annanstans och köpisen betjänar enbart metroresenärer och den lätta trafikens utnyttjare. Kan en förortsköpis utvecklas att betjäna bilburna kunder bättre än konkurrenterna gör? Hur får man affärerna, biblioteket och invånarhuset att forma en helhet som är mera betydelsefull än delarnas summa? Kan affärscentret utvecklas mot en mera delaktiggörande riktning? Vad kan kunderna själva göra för sina tjänster? 

Den återkommande tanken är att köpisarna borde utvecklas i en mångsidigare riktning (t. ex. Norvasuo & al. 2012). Det räcker nödvändigtvis inte att det förutom kommersiella tjänster placeras offentliga tjänster och invånarhus i köpisarna för att nå en stadsbildsmässig helhet. De olika funktionerna borde samspela så att det skapas en lokal scen, bostadsområdets eget stadscentrum, som svarar på förändringarna inom handeln och konsumtionen.

Pasi Mäenpää är forskare vid institutionen för socialvetenskap vid Helsingfors universitet.

Litteratur:

Hernberg, Hella (toim.) (2012): Helsinki Beyond Dreams. Actions Towards a Creative and Sustainable Hometown. Urban Dream Management, Helsinki.

Kuronen, Matti (2011): The Role Partnerships in Sustainable Urban Residential Development. Aalto University Publication Series, Doctoral Dissertations 63/2011.

Laakso, Seppo & Päivi Kilpeläinen & Pasi Mäenpää & Ilona Mansikka (2012): Pienyritysten toiminatamahdollisuuksien tukeminen Östersundomin kaavoituksessa.  Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston selvityksiä. (www.hel2.fi/ksv/ostersundom/yleiskaavaluonnos_pienyritysten_toimintamahd...)

Laitinen, Karitta (2012): Helsingin ostoskeskukset. Uutta, modernia ja kadonnutta. Aalto-yliopiston julkaisusarja 12/2012. Aalto-yliopisto, Espoo.

Mäenpää, Pasi (2011): Helsinki takaisin jaloilleen. Gaudeamus, Helsinki.

Mäntysalo, Raine & Sari Puustinen (2008): Kohti urbaanin asumisen konseptien yhteiskehittelyä. Teoksessa Norvasuo (toim.): Asuttaisiinko toisin? Kaupunkiasumisen uusia konsepteja kartoittamassa. Yhdyskuntasuunnittelun tutkimus- ja koulutuskeskuksen julkaisuja B 95. Yliopistopaino, Espoo.

Mäntysalo, Raine & Anssi Joutsiniemi & Suvi Nenonen & Simo Syrman (toim.)(2012): Kestävät kauppapaikat verkostokaupungissa. Aalto-yliopiston julkaisusarja Tiede + teknologia 11/2012, Helsinki.

Norvasuo, Markku  & Terttu Nupponen & Jukka Hirvonen (2012): Ostoskeskuksen merkitys vetovoimaisen lähiön paikalliskeskuksena. Teoksessa Mäntysalo & al. (toim.): Kestävät kauppapaikat verkostokaupungissa.

Schulman, Harry & Pasi Mäenpää (toim.) (2011): Kaupungin kuumat lähteet. Helsingin metropolialueen innovaatioympäristöt. Helsingin kaupungin tietokeskus, Helsinki 2011.