Växande städer behöver mark. Redan i början av 1900-talet medförde urbaniseringen i Finland en allt snabbare folkökning i såväl Helsingfors som Esbo köping och Helsinge kommun, och därför ville Helsingfors stad under hela 1900-talet genom markköp och områdesanslutningar trygga tillräckligt med tillväxtutrymme. I slutet av 1960-talet, ett tjugotal år efter de stora inkorporeringarna (se längre fram), började Helsingfors stads ledning förbereda en ny områdesanslutning. Föreliggande artikel analyserar den utredning om områdesanslutning som gjordes åren 1970–72, och ser den som ett led i huvudstadsregionens framväxt. Varför gjordes utredningen, och vilken inverkan kom den att ha på utvecklingen i huvudstadsregionen? Varför blev anslutningen aldrig av?

Missförstånd?

Året 1972 hade precis börjat då överborgmästare Teuvo Aura, som just då var statsminister i en expeditionsregering, höll Helsingfors stadsdirektörs traditionella nyårstal på Senatstorget. Aura lyckönskade de nyblivna städerna Esbo och Grankulla samt Vanda köping [1], och hoppades samtidigt att man hädanefter skulle kunna se sakligt på anslutningsfrågan, som givit upphov till så många missförstånd (Aura 1972). Vilken anslutning syftade Aura på, och varför talade han om missförstånd? Den debatt om anslutning av mark som pågick i huvudstadsregionen åren 1970–72 har rönt förvånansvärt lite uppmärksamhet, trots att syftet var att skapa ett Stor-Helsingfors. Denna artikel belyser debatten kring Helsingfors kanske minst kända anslutningsprojekt: vad var det som satte igång det, och varför blev det inte av?

Kommunsammanslagningar

I slutet av 1960-talet var Finland mitt uppe i stora förändringar i och med en allt snabbare industrialisering och urbanisering. I landets största stad Helsingfors hade befolkningstillväxten fortsatt öka, och samtidigt växte befolkningen mycket snabbt i grannkommunerna Esbo köping och Helsinge, som drog nytta av huvudstadens dragningskraft (Tabell 1).

Urbaniseringen hade i övriga Finland lett till en våg av kommunsammanslagningar: På 1960-talet avslutades inte mindre än 30 kommuner (Perälä 1983, 71). Helsingfors stadsledning såg sin chans till en ny stor markanslutning (SK 1967; SSD 1968). Denna strävan illustreras av biträdande stadsdirektör Aatto Väyrynens utspel om trängseln i Helsingfors, i vilket han menade att "det ur Helsingforsregionens synvinkel inte var rättvist att man förhöll sig fördomsfullare och negativare till Helsingfors behov av områdesanslutning än till motsvarande behov i tillväxtcentra på andra håll i landet" (Väyrynen 1968)

Tanken på inkorporeringar var ingenting nytt. År 1946 hade Helsingfors stads areal nästan femdubblat vid en stor områdessammanslagning (Figur 1). Medan städer som Viborg, Åbo, Tammerfors och till och med Joensuu under 1920- och 30-talet vuxit genom inkorporeringar hade Helsingfors fått lov att vänta (Perälä 1983, 64–74). Men i och med att Helsingfors hade folkökning hela tiden hade det kring staden uppstått en zon av förstäder bestående av fyra kommuner som brutit sig ur Helsinge, nämligen Hoplax (1920), Åggelby (1921), Brändö (1922) och Haga köping (1923) och flera tättbefolkade samhällen såsom Alberga, Drumsö, Munksnäs, Sockenbacka, Baggböle, Bocksbacka och Degerö [2] (Turpeinen 1997, 13).

År 1928 hade statsrådet givit magister Yrjö Harvia i uppdrag att utreda en områdessammanslagning för Helsingfors, men hans rapport blev färdig först 1936. I sin utredning föreslog Harvia att hela förstadszonen skulle anslutas till Helsingfors och två nya kommuner grundas. En av de viktigaste motiveringarna var att man genom att innesluta de ofta utan planläggning framvuxna förstäderna skulle få dem med i det reglerade byggandet. En annan orsak var att Helsingfors stad ägde mycket mark i anslutningsområdena. En tredje var att säkerställa tillräckliga markresurser för Helsingfors tillväxt. Det fjärde motivet var att skapa en regional ekonomi – Harvia upplevde att ett Stor-Helsingfors skulle gagna hela huvudstadsregionen (Yrjänä 2013, 92–94). Stadsfullmäktige godkände Harvias förslag med smärre ändringar i juni 1939, varpå denne avgav sin slutliga utredning till regeringen i maj 1940. Men sedan blev behandlingen av ärendet uppskjuten på grund av att kriget fortsatte (Turpeinen 1997, 13). Harvias verks betydelse betonas av att kommande diskussioner om inkorporering gällde områden som nämnts i utredningen.

I oktober 1944, då fortsättningskriget var över, godkände regeringen Helsingfors områdesanslutningar, men skar kännbart ner på Harvias sista förslag. Det oaktat växte Helsingfors areal med över 130 kvadratkilometer, varav 110 inom före detta Helsinge kommun. Samtidigt fick staden 51 000 nya invånare. Helsingfors inkorporerade då kommunerna Hoplax, Åggelby, Haga och Brändö samt tätorterna Baggböle och Degerö i Helsinge kommun. Bland annat herrgårdarna Malmgårds och Bocksbackas marker ingick (Figur 1). Däremot förblev Esbo och Sibbo helt orörda, trots att Harvia hade föreslagit att Hagalund, Kilo, Alberga och Vestersund skulle anslutas till Helsingfors (Turpeinen 1997; Yrjänä 2013).

Trots att regeringen uteslutit de östra delarna av Esbo ur inkorporeringarna ville Helsingfors ändå ha dem, och det ledde till en ny anslutningsutredning. Den gjordes åren 1947–49 av regeringssekreterare Otto Larma, vars rekommendation blev att Esbos östra delar skulle anslutas till Helsingfors. På grund av motstånd från både Helsingfors stad och Esbo kommun fattade regeringen inget beslut i frågan. Staden hade stora svårigheter att klara av planläggandet och bebyggandet av de år 1946 inkorporerade områdena. Esbo stad ville inte mista de folkrika östra delarna (Yrjänä 2013, 111). År 1972 harmade sig en efterklok Teuvo Aura över att staden hade givit efter då det gällt att ansluta Esbo till Helsingfors på 1950-talet, då det ännu varit möjligt (Hbl 1972). Fastän Esbo i de två anslutningsutredningarna förblev odelat gav Helsingfors inte upp tanken på att få Esbos östra delar.

Efter år 1946 inriktades följande större områdesanslutning på Nordsjö bys marker i Helsinge kommun. Helsinge kommunförvaltning hade försökt värna om kommunens lantliga framtoning, men i början av 1960-talet motsvarade detta mål inte längre verkligheten i ett allt snabbare urbaniserat Helsinge (Ahtiainen & Tervonen 2002, 124) (Tabell 1). Nordsjö blev för Helsinge ett problem i och med att området, som planlagts och i huvudsak även byggts tätt av en privat byggherre, bostadsspararföreningen Asuntosäästäjät r.y., låg avskilt från kommunens övriga delar och närmare staden. I december 1964 föreslog Helsingfors stads ledning att Nordsjö skulle inlemmas i Helsingfors (Kolbe 2002, 200). Gårdarna Rastböles och Nybondas marker strax intill hade anslutits till staden redan i början av 1950-talet (Yrjänä 2012, 106). Helsingfors och Helsinges gemensamma kommission för Nordsjö avtalade om anslutning i april 1965, och redan i juni beslöt regeringen att Nordsjö bys sammanlagt 33,5 km² mark och 8000 invånare skulle införlivas i Helsingfors från och med början av 1966 (Johansson 1971b, 9; Yrjänä 2013, 123–127) (Figur 1). Samtidigt skisserade Helsingfors stadsledning redan upp en storkommun och en ny stor inkorporering.

Iver och rädsla

En offentlig debatt om det nödvändiga av en områdessammanslagning inleddes av Helsingfors stadsfullmäktiges ordförande Teuvo Aura vid Finlands Arkitektförbunds symposiedagar i april 1966 (HS 1966a). Auras tjänsteställning medförde att talet rubricerades i många tidningar, (se bl.a. HS 1966b, Hbl 1966; SSD 1966; US 1966; Helsinki-lehti 1966; KU 1966). Överborgmästare Lauri Aho däremot förhöll sig mera reserverat till förslaget, eftersom anslutningen hade inneburit att Helsinge kommun skulle läggas ner (HS 1966c). Ändå ansåg Aho att en kommunsammanslagning med stöd av gällande lag var lättaste lösningen på Helsingfors problem. De viktigaste problemen var dels att marken planlagd för boende eller industriverksamhet hotade att tryta, dels att storindustrin liksom skattebetalare med höga inkomster flyttade bort (HS 1967a; US 1967; Suomenmaa 1968; Hbl 1968; HS 1968a).

Grannkommunernas företrädare avvisade bestämt tanken på sammanslagningar, och menade att kommunsamarbete vore bättre. Kritisk var bland annat Esbo köpingsfullmäktiges ordförande Erkki Laine, som menade att Helsingfors var ute efter nya skattebetalare för att finansiera sina egna storprojekt, såsom metron och centrumplanen (Suomenmaa 1966; HS 1967c). Inte heller staten stödde tanken på ett Stor-Helsingfors. Kanslichef Arno Hannus på inrikesministeriet tyckte förslaget var orealistiskt, och att man borde släppa hela tanken och rikta in strävandena på en ändamålsenlig lösning byggd på samarbete (HS 1967b). Därmed blev ställningarna klara inför den begynnande debatten: Helsingfors ville ha mera mark, och Esbo köping och Helsinge kommun motsatte sig alla förslag till sammanslagningar (HS 1967d).

Helsingfors stadsfullmäktige godkände i oktober 1967 stadsstyrelsens förslag om att antingen bilda en storkommun eller göra stora områdesanslutningar, och förkastade den hannuska kommitténs förslag om ett omfattande kommunförbund (Helsingfors stadsstyrelse 1967, Helsingfors stadsfullmäktige 1967). I april följande år fastställde stadsfullmäktige sitt beslut (Helsingfors stadsfullmäktige 1968). Det oaktat förutspådde dagstidningen Helsingin Sanomat att en sammanslagning av Helsingfors stad och Helsinge inte var i sikte åtminstone de närmaste åren, och knappast senare heller, på grund av statsförvaltningens reserverade inställning (HS 1968b). Nylands länsstyrelses förslag om en reform av kommunindelningen i länet täckte inte huvudstadsregionen, vilket väckte missnöje bland stadsdirektörer och -fullmäktige (Helsingfors stadsfullmäktige 1969). I februari 1970 behandlade stadsfullmäktige ett betänkande från en kommitté för organiserande av det kommunala samarbetet och beslöt fastställa sina tidigare beslut. I praktiken satte fullmäktige som sitt främsta mål att grunda en storkommun omfattande Helsingfors samt Esbo och Grankulla köpingar jämte Helsinge kommun, och att i detta syfte beställa ett beredande förslag av en opartisk utredningsman (Helsingfors stadsfullmäktige 1970). I juni 1970 föreslog Helsingfors stadsstyrelse för Inrikesministeriet att en utredningsman måtte tillsättas för att justera ändringen av kommunindelningen i huvudstadsregionen (Järvinen 1970).

Statens iver för kommunsammanslagningar hade svalnat efter den kritik som riktats mot de stora sammanslagningarna kring staden Villmanstrand år 1967 (Perälä 1983, 72–73). Som en del av den sammanslagningen hade man upplöst Lauritsala köping, vilket kom att agera exempel på hur en köping ansluts till en stad. I Helsingfors grannkommuner väckte detta en rädsla för kommunsammanslagning, såsom överborgmästare Lauri Aho konstaterade (US 1967). När fullmäktige i Helsingfors beslutit utreda en anslutning beslöt Esbo köpingsfullmäktige och Helsinge kommunfullmäktige ansöka om stadsrättigheter (HS 1967e; HS 1967f). Helsingin Sanomat kritiserade stadsledningens fusionsiver och att man förbigått kommunsamarbetet, vilket bidragit till att ställningarna låst sig (HS 1967g).

Förslag och utredning

Utredandet inleddes när Inrikesministeriet den 6.7.1970 utsett Stadsförbundets verkställande direktör Lars Olov (L.O.) Johansson för att göra en utredning av behovet att ändra kommunindelningen mellan Helsingfors och dess grannkommuner och eventuellt göra smärre gränsförflyttningar. Tvärtemot Helsingfors önskan var utredningens syfte inte att uppnå stora anslutningar eller rentav en kommunsammanslagning (Inrikesministeriet 1970a.) I och för sig skrev Johansson att utgångspunkten för utredningen var att utreda Helsingfors markbehov (Johansson 1971a). Som grund för utredningen bad Johansson Helsingfors göra ett förslag till områdesanslutningar (Johansson 1971b, III). Helsingfors förhandlare – biträdande stadsdirektör Aatto Väyrynen, verkscheferna Pentti Lehto och Lars Hedman samt finansdirektör Pentti Linturi – avgav den 29 mars 1971 sitt förslag till områden i Esbo och Helsinge som skulle anslutas, medan förslaget om anslutningsområden från Sibbo kommun blev klart först den 8 april. Förslagen handlade i och för sig mera om deras upphovsmäns åsikter än om stadsfullmäktiges eller ens stadsstyrelsens. Men i och med att förhandlarna verkade med fullmakt från stadsstyrelsen blev förslagen Helsingfors stads officiella förslag (se Helsinge kommun 1971a). I praktiken gällde anslutningsdebatten åtminstone lika mycket Helsingfors förslag som den officiella utredningen.

Figur 2. Helsingfors krav på områdesanslutningar. Källa: Johansson 1971b. De områden som Helsingfors föreslagit anslutas utmärkta med streckade linjer.

Helsingfors förhandlares förslag överskred Harvias förslag både till arealen (326,6 kvadratkilometer) och folkmängden (100 900 invånare). Ur Helsinge kommun skulle man ansluta sammanlagt 165,6 km² och 33 900 invånare, dvs. 47 procent av kommunens befolkning. Från Esbo skulle sammanlagt 62,1 km² och ca. 62 500 invånare anslutas, alltså nästan 70 procent av köpingens befolkning. Av Sibbo skulle hela den västra delen (Östersundom och Nickby), sammanlagt 98,9 km² och ca. 2000 invånare inkorporeras (Johansson 1971b, Esbo köping 1971) (Figur 2). Motiveringen var att dessa områden bildade en gemensam arbetsplats- och bostadsmarknad med Helsingfors. De verkliga orsakerna var ekonomiska: Helsingfors stad oroade sig särskilt för att industri och förmögna skattebetalare skulle flytta till grannkommunerna (Johansson 1971b, 11–69).

Utgående från Helsingfors förslag och de genmälen Esbo, Helsinge och Sibbo avgivit uppgjorde Johansson ett officiellt förslag till områdessammanslagning. Det blev klart redan den 4 maj 1971, men publicerades först den 24 maj. Utredningen iakttog de anvisningar Johansson fått om smärre gränsjusteringar, vars syfte var att skapa en mera balanserad kommunstruktur. Johansson försökte bibehålla alla fyra kommuner som livsdugliga och starka grundläggande kommunenheter (Johansson 1971b, 224). Johansson föreslog att man från Sibbo skulle ansluta Östersundom (42,5 km²) till Helsingfors och Myras (1,94 km²) till Helsinge. Från Helsinge skulle man i sin tur ansluta Tavastberga, Rosendal, Fagersta, Råby, Västerkulla och Västersundom (11,75 km²) till Helsingfors, och Linnais (2,1 km²) till Esbo. Från Esbo skulle Bredvik, Alberga, Fågelberga och Mäkkylä  (13,74 km²) anslutas till Helsingfors. Analogt skulle Nedre Dickursby (0,78 km²) i Helsingfors anslutas till Helsinge (Figur 3). I praktiken skulle Esbo köping ha minskat med 11,64 kvadratkilometer och 10 490 invånare, Helsinge med 13,21 km² och 5 135 invånare och Sibbo med 26,26 km² och 700 invånare, medan Helsingfors skulle vuxit med hela 51 km² och 16 325 invånare (Johansson 1971b, 220–222). De viktigaste grunderna för anslutningarna var enligt Johansson dels att skapa funktionellare kommungränser, dels Helsingfors behov av mera mark i synnerhet för sitt sociala bostadsbyggande, dels att staden ägde mark i de områden som föreslogs anslutas. Som exempel på ett lämpligt anslutningsområde såg Johansson Alberga, som ju hade bättre förbindelser till Helsingfors centrum än till Esbo centrum (Johansson 1971b, 195–196).

Visserligen kritiserade Johansson i sin utredning friskt planläggningen och det glesa byggandet i Helsingfors – trots att han för all del också noterade att alltför tätt byggande skulle innebära t.ex. minskande grönområden (Johansson 1971b, 171–172). En handskriven kommentar (”Entä rakennuskelpoista?”) av Johansson, när Helsingfors hänvisat till att det inte längre fanns ledig mark att planlägga, visade att han märkt att det fanns en skillnad mellan mängden dels planlagd mark, dels oplanlagd men byggduglig mark. Av den senare sorten fanns det gott om i Helsingfors (Järvinen 1970). Johansson föreslog att regeringen skulle verkställa de föreslagna anslutningarna senast i början av 1973, trots att de omgivande kommunerna motsatte sig (Johansson 1971b, 228). Johansson konstaterade att hans förslag fyllde de krav lagen ställde även ifall kommunerna skulle sätta sig emot (Yhteenveto 1971, 3).

Figur 3. Utredningsmannens förslag till anslutningar Källa: L.O. Johanssons utredningar om möjligheter till områdessammanslagningar i huvudstadsregionen 1970-72, Ubj:1. KLA.

Motstånd

Esbo, Helsinge och Sibbo motsatte sig lika konsekvent både Helsingfors inofficiella förslag och Johanssons officiella utredning. Enligt dem hade ingetdera kunnat lägga fram en enda betydande olägenhet som de föreslagna anslutningarna skulle ha rättat till. Som exempel hade planläggningslagstiftningen jämställt städer, köpingar och landskommuner på 1960-talet (Yrjänä 2013, 130). I stället för anslutningar betonade grannkommunerna den nya Samarbetskommitténs för huvudstadsregionen roll. Här tyckte Johansson att grannkommunernas inställning var principiell i och med att de motsatte sig att, som de själva tidigare föreslagit, smärre anslutningar kunde göras, såsom av Myras och Tavastberga till Helsinge (Johansson 1971b, 222–223). Jämfört med Harvias utredning hade Helsingfors i sina motiveringar förstått ändringen och konstaterat att den viktigaste orsaken inte längre var att förhindra ytterligare oplanlagda förstäder, utan ett större ekonomiskt perspektiv.

Helsingfors hänvisade till innerstadens trafikproblem, som berodde på personbilstrafiken från grannkommunerna (Helsinge kommun 1971b; Esbo köping 1971). Företrädarna för Esbo köping ansåg motiveringen ohållbar för att "Helsingfors ekonomiska motiveringar på det hela taget stod i klar konflikt med varandra, och att Helsingfors upplevde det som en negativ sak att esbobor arbetade i Helsingfors, och ansåg att det förorsakade ekonomisk skada för Helsingfors. Samtidigt skulle Helsingfors ha sett det som negativt att det uppstod näringsliv i grannkommunerna. De menade också att om Helsingfors upplevde förstnämnda sak som ett problem borde staden i följdriktighetens namn se spirande näringsliv i grannkommunerna som något positivt i och med att det minskade arbetsresorna till Helsingfors och allt det negativa som dessa enligt Helsingfors medförde". (Johansson 1971b, 90).

Esbo drog utan omsvep slutsatsen att det enda verkliga syftet med anslutningsprojekten var att få skattebetalare från Esbo till Helsingfors stad (Esbo köping 1971, 40). Inkorporeringsdebatten, som mest gick ut på ömsesidiga beskyllningar, förbisåg den viktigaste iakttagelsen i utredningen: att den ekonomiska konkurrensen mellan kommunerna skärptes. Johansson konstaterade att huvudstadsregionen behövde en starkare regional planläggning för att den hårdnande konkurrensen inte skulle göra servicen svårare att nå (Johansson 1971b, 224).

Grannkommunerna utnyttjade skickligt den regionalpolitik som då låg i tiden. Ur deras synvinkel gagnade en obegränsad tillväxt för Helsingfors inte ”det allmänna bästa”, varken regionalt eller nationellt, då den utarmade övriga Finland (Esbo köping 1971). Esbo nämnde visserligen inte sin egen folkökning, som var proportionellt större än Helsingfors dito (se Tabell 1). Även Sibbo hänvisade till regionalpolitiken, som man hävdade att borde skapa handlingskraftiga och livskraftiga enheter också utanför Helsingfors snarare än koncentrera funktioner enbart till Helsingforsregionen (Sibbo 1971). Esbo varnade också för att ett Stor-Helsingfors skulle växa sig till en alltför stor politisk aktör, med minst 50 ledamöter i riksdagen, vars ekonomiska och politiska kraft skulle ställa upp och ner på de nuvarande utvecklingsområdespolitiska riktlinjerna – en stat i staten, kort och gott. (Westerlund 1971; ks. Esbo köping 1971).

Kommunerna kring Helsingfors försökte ge en bild av sig själva som mönsterexempel på kommunalt självstyre och närdemokrati. I ett genmäle till regeringen beskrev Esbo sin egen kommunförvaltning som en funktionell närdemokrati och Helsingfors som ett varnande exempel på storhetsvansinne, som Finland inte hade råd med. Problemen för ett Stor-Helsingfors skulle ha varit "att individen skulle alieneras från skötseln av gemensamma ärenden, antalet förtroendemän bli litet i förhållande till folkmängden, politik och beslutsmakt fjärmas från folket, och att det skulle bli tjänstemannavälde och byråkrati" (Esbo stad, 1972).

Ledningen för Helsinge kommun motsatte sig anslutningen som man hävdade skulle försvaga invånarnas möjligheter att besluta om sina egna angelägenheter (Helsinge kommun 1971b). Sibbo kommuns förhandlare hänvisade till kommunens grundlagsbaserade självstyre och integritet (Sibbo 1971). Johansson tyckte för sin del inte att grannkommunerna var mönsterexempel på kommunal demokrati i något som helst hänseende, och påminde om att både Esbo och Helsinge växte oavbrutet och skulle ha haft över 300 000 invånare år 2000 (Johansson 1971b, 165–166).

Helsingfors drömmar om anslutning strandade slutligen på att grannkommunerna blev egna städer. Esbo blev stad i januari 1972 samtidigt som Helsinge kommun förvandlades till Vanda köping, som i sin tur blev stad två år senare. I april 1972 bad Johansson Inrikesministeriet kungöra att utredningsarbetet var avslutat, och inrikesminister Martti Viitanen gav sitt bifall (Johansson 1972; Viitanen 1972). Men redan i maj 1972 meddelade Inrikesministeriet att eventuella områdessammanslagningar i huvudstadsregionen skulle skjutas fram minst till år 1974, vilket berodde på att utlåtanden från de berörda kommunerna, lantmäterimyndigheterna och Nylands länsstyrelse försenats (Inrikesministeriet 1972). I praktiken lade man ner anslutningsfrågan därför att Inrikesministeriet inte ville ha sammanslutningar mellan städer. Inte heller Helsingfors hade längre ork att kräva områden av Esbo stad, och avstod från sin strävan att växa västerut.

En lång skugga

Helsingfors nya anslutningsprojekt blev en del av den stora kommunsammanslagningsdebatten på 1960-talet. Trots Teuvo Auras förskönande utsagor lämnade den storkommun, eller åtminstone de stora områdesanslutningar, som Helsingfors stad eftersträvade inte mycket rum för missförstånd. Trots det fick Helsingfors inte den anslutning av kommuner eller områden man ville ha. Inrikesministeriets njugga inställning till huvudstadens anslutningstankar kom, efter den officiella utredningen, att banta ner de stora anslutningar Helsingfors föreslagit. Samtidigt innebar det faktum att Esbo och Helsinge blev städer att huvudstadsregionens struktur blev mer jämställd - och konkurrensen ökade. Helsingfors drömmar om utväxt västerut i Esbo strandade slutligt år 1972, men omsider, år 2009, gjordes ändå en av de smärre anslutningar i öst som Johansson föreslagit, då regeringen beslöt ansluta Östersundom (i Sibbo) och Västerkulla (i Vanda) till Helsingfors.

Inkorporerings/områdesanslutningsdebatten ledde till två saker som märkbart påverkat utvecklingen i huvudstadsregionen: Dels tätare samarbete mellan regionens kommuner i och med att Huvudstadsregionens samarbetskommitté, sedermera (år 1973) huvudstadsregionens samarbetsdelegation, inrättades (Kolbe 2002, 269). Men såren från den häftiga debatten blev alltför djupa för att läkas snabbt, och det tog över ett årtionde innan man nådde förtroende och genuint samarbete (ks. Kolbe 2002, 410–412). Det andra fenomenet var att man började planlägga Helsingfors tätare. I stället för att ansluta områden har man försökt placera en växande stads strukturer inom ett visst avgränsat område. Samtidigt har man riktat in planläggandet av i synnerhet nya bostadsområden på områden som tidigare tjänat andra syften, såsom hamnar och grönområden, vilket Teuvo Aura förutsåg redan år 1968 (HS 1968c).

Matti O. Hannikainen verkar som forskardoktor vid Helsingfors universitets avdelning för kulturforskning.

[1] Kommunen Esbo blev köping år 1963 och stad år 1972. Kommunen Helsinge blev till Vanda köping år 1972, och därpå Vanda stad år 1974. Grankulla blev köping år 1920 och stad år 1972.

[2] Det fanns tättbefolkade samhällen både i Helsinge och på Esbos och Hoplax områden.

Litteratur:

Ahtiainen, Pekka & Tervonen, Jukka (2002). Vantaan historia 1946–1977 – kasvua, yhteistyötä, hyvinvointia. Vanda stad.

Aura, Teuvo (1972). Pääministeri Teuvo Auran uuden vuoden puhe Senaatintorilla 1.1.1972 klo 00.10. Teuvo Auran puheet 1963–70, Ua:1. Helsingfors stadsarkiv (HKA).

Esbo köping (1971). Espoon kauppalan neuvottelijoiden vastine Helsingin kaupungin valtuuttamien neuvottelijoiden esitykseen: Espoon kauppalasta Helsingin kaupunkiin liitettäväksi ehdotettujen alueiden yleis- ja erityisperustelut (16.4.1971). Kunnanjakoa koskevia asiakirjoja Faa:128, Esbo köpingsfullmäktige och -styrelsen. Esbo stadsarkiv (EKA).

Esbo stad (2007). Espoon kaupungin tilastollinen vuosikirja 2007. [Statistisk årsbok för Esbo stad 2007] (Vuosikirja_2007_nettiin.pdf). Läst 5.8.2019.

(1972). Valtioneuvostolle (28.12.1972), Kunnanjakoa koskevia asiakirjoja Faa:128, Esbo köpingsfullmäktige och -styrelsen. EKA.

Helsinge (1971a). Kirje L. O. Johanssonille (27.4.1971). L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:1. Kaupunkiliiton arkisto [Finlands stadsförbunds arkiv] (KLA).

(1971b). Helsingin maalaiskunnan nimeämien neuvottelijoiden vastine Helsingin kaupungin neuvottelijoiden esitykseen eräiden alueiden liittämisestä Helsingin maalaiskunnasta Helsingin kaupunkiin (26.4.1971). L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:2. KLA.

Helsingfors (2018). Helsingin tilastollinen vuosikirja [Helsingfors statistiska årsbok] 1970. (https://www.hel.fi/hel2/tietokeskus/julkaisut/pdf/19_01_07_tilastollinen...). Läst 5.8.2019.

Helsinki-lehti (1966). Auran megatonnipommi, 29.4.1966. Pressklipp 60597, HKA.

Helsingin Sanomat (HS) (1966a) Suuri alueliitos olisi ratkaisu Helsingin seudun kehityspulmiin, 23.4.1966. Pressklipp 60478, HKA.

(1966b) Tuskin suurta liitosta, 23.4.1966. Pressklipp 92789, HKA.

(1966c) Ei imperialistia pyrkimyksiä Helsingillä, ei kantaa Espoolla, 16.10.1966. Pressklipp 64084, HKA.

(1967a). Lauri Aho: Olen valmis alueliitokseen, 21.1.1967. Pressklipp 65881, HKA.

(1967b). Suur-Helsingin kaupunki on epärealistinen ajatus, 12.7.1967. Pressklipp 93046, HKA.

(1967c). Espoo vastustaa jyrkästi Helsingin alueliitosajatuksia, 30.9.1967. Pressklipp 71368, HKA.

(1967d) Helsingin seudun yhteistyö ei saa loukata kuntien itsenäisyyttä, 18.10.1967. Pressklipp 71911, HKA.

(1967e) Espoon ja Vantaan kaupungit, 28.4.1967. Pressklipp 93030, HKA.

(1967f) Neljän kaupungin rypäle syntyy Helsingin seudulle, 11.5.1967. Pressklipp 93034, HKA.

(1967g). Helsingin seudun ongelma, 15.10.1967. Pressklipp 71823, HKA.

(1968a) Helsingin kuntaliitoshaaveet murenevat, 19.11.1968. Pressklipp 81174, HKA.

(1968b). Valtuuston välisoitto, 19.4.1968. Pressklipp 77000, HKA.

(1968c). Helsingin tärkein tavoite, 14.7.1968. Pressklipp 78805, HKA.

Hufvudstadsbladet (Hbl) (1966). Inkorporenringsproblem, 23.4.1966. Pressklipp 60480, HKA.

(1967). Helsinges framtid, 10.4.1968. Pressklipp 76310, HKA.

(1972) Teuvo Aura 60, sitter perioden ut, 28.12.1972. Pressklipp 99274, HKA.

Inrikesministeriet (1970a). Kiertokirje [Cirkulär] (6.7.1970). Kunnanjakoa koskevia asiakirjoja Faa:128, Esbo köpingsfullmäktige och -styrelsen. EKA.

(1972). Kiertokirje [Cirkulär] (4.5.1972). L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:3. KLA.

Johansson, L. O. (1971a). Käsinkirjoitettu luonnos [Handskrivet utkast] (14.1.) L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:2. KLA.

(1971b). Ehdotus Helsingin kaupungin ja sen naapurikuntien kunnallisen jaotuksen tarkistamisesta. Ensimmäinen nide. Helsingfors.

(1972) Sisäasiainministeriölle (24.4.1972). L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:3. KLA.

Järvinen, Veikko O. (1970) Selvitysmiehen asettaminen tutkimaan eräiden alueiden liittämistä Helsingin kaupunkiin. L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:3. KLA.

Kansan Uutiset (KU) (1966). Nielaiseeko Helsinki kappaleen Uuttamaata?, 23.4.1966. Pressklipp 60489, HKA.

Helsingfors stadsstyrelse (1967). 10. Lausunnon antaminen ns. Hannuksen komitean jaoston mietinnöstä ja ehdotuksen tekeminen kuntauudistusta koskeviksi suunnitelmiksi. Helsingfors stadsstyrelses betänkanden 1967. HKA.

Helsingfors stadsfullmäktige (1967). Protokoll med bilagor, oktober. Ca:337, HKA.

(1968). Helsingfors stadsfullmäktige, protokoll med bilagor, april. Ca:345, HKA.

(1969). Helsingfors stadsfullmäktige, protokoll med bilagor, mars. Ca:358, HKA.

(1970). Helsingfors stadsfullmäktige, protokoll med bilagor, februari I. Ca:373, HKA.

Kolbe, Laura (2002). Helsinki kasvaa suurkaupungiksi – Julkisuus, politiikka, hallinto ja kansalaiset 1945–2000. I Kolbe, Laura & Helin, Heikki. Helsingin historia vuodesta 1945 – Osa 3. Edita, Helsingfors, 10–511.

Perälä, Tauno (1983). Kaupunkien aluepolitiikka ja esikaupunkiliitokset. I Päiviö Tommila (red.) Suomen kaupunkilaitoksen historia 3 – itsenäisyyden aika. Suomen kaupunkiliitto [Finlands stadsförbund] 1984, 39–85.

Sibbo (1971). Vastaus Helsingin kaupungin neuvottelijoiden ehdotukseen tiettyjen Sipoon kunnan alueiden liittämisestä Helsinkiin. L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:3. KLA.

Suomen Kuvalehti (SK) (1967) 6/1967, 11.2.1967, s. 35

Suomenmaa (1966). Mammutti-Helsinki ei kiinnosta naapurikuntia, 27.4.1966. Pressklipp 92792, HKA.

(1968). Miljoona-metropoli-Helsinki mieletön vaihtoehtona kuntien kiinteä yhteistyö, 22.2.1968. Pressklipp 93103, HKA.

Suomen Sosiaalidemokraatti (SSD) (1966). Päivän POP: alueliitos ja nuorikeskustasuunnitelma, 23.4.1966. Pressklipp 60481, HKA.

(1968). H:gin kaupunginhallitus puoltaa alueliitosanomusta, 8.4.1968. Pressklipp 76760, HKA.

Turpeinen, Oiva (1997). Väestö. I Turpeinen, Oiva, Herranen, Timo & Hoffaman, Kai. Helsingin historia vuodesta 1945 – Osa 1. Edita, Helsingfors, 13–117.

Uusi Suomi (US) (1966) Laaja alueliitos tarpeen Helsingin seudun kunnille, 23.4.1966. Pressklipp 60476, HKA.

(1967) Espoon ja Kauniaisten kauppaloiden syytä harkita Helsinkiin liittymistä. 25.4.1967. Pressklipp 93027, HKA.

Vanda (2012). Vantaan kaupungin tilastollinen vuosikirja [Statistisk årsbok för Vanda stad] 2012. (https://www.vantaa.fi/instancedata/prime_product_julkaisu/vantaa/embeds/...) Läst 5.8.2019.

Väyrynen, Aatto (1968). Muistio [Memorandum]10.6.1968. L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:1. KLA.

Westerlund (1971). Espoon kauppalanvaltuuston puheenjohtaja Seppo Westerlund (28.4.1971). Kunnanjakoa koskevia asiakirjoja Faa:128, Esbo köpingsfullmäktige och -styrelsen, EKA.

Yhteenveto (1971). Yhteenveto selvitysmies L. O. Johanssonin ehdotuksista. Odaterat memorandum, sakerligen skrivet den 24 maj 1971. L.O. Johanssonin selvitykset pääkaupunkiseudun alueliitosmahdollisuuksista 1970–72, Ubj:1. KLA.

Yrjänä, Jouni (2013). Maata näkyvissä – Helsingin maanhankinnan viisi vuosisataa. Helsingfors stads fastighetskontor. Edita, Helsingfors.