Ofta blir ungas bostadslöshet dold, en följd av den låga tröskeln att kampera hos vänner och bekanta och på motsvarande sätt en hög tröskel att söka sig till servicen för bostadslösa. Jämfört med den övriga befolkningen varar de ungas bostadslöshet kortare tider, vilket gör det svårare att märka den och att begränsa dess konsekvenser (Quilgars 2010; Kilpeläinen et al. 2015; Kostiainen & Laakso 2015). Den statistik som beskriver tillfällig bostadslöshet – eller snarare osäkert boende – visar att fenomenet blivit så utbrett att det inte längre känns särskilt ovanligt. Håller kamperande på en kompis soffa på att bli en normal del av ungdomen?

Bostadslöshet ses i forskningen som en dynamisk process som för olika befolkningsgruppers del har olika ingångs- och utgångsstigar. I bakgrunden inverkar både individuella och strukturella faktorer sålunda att de risker som strukturerna skapar sannolikast realiseras för dem som redan belastas av personliga problem (Avramov 1999, 6–10; Kostiainen & Laakso 2012).

De centrala riskfaktorerna för ung bostadslöshet är ganska välkända, men om de strukturella förhållandena vet man inte så mycket (Quilgars 2010). På individnivå förutspås kommande bostadslöshet av mentala problem underskoltiden, rusmedelsmissbruk och problem med familjen – och i synnerhet en kombination av dessa (Fröjd et al. 2012). Problemen på bostadsmarknaden är för sin del strukturella riskfaktorer. A priori måste unga med svag ekonomisk ställning och utan möjlighet till ägarboende under sin självständighetsprocess tävla på den helsingforsiska hyresmarknaden, där hyrorna stiger snabbt. Likaså förorsakar en invandrarbakgrund strukturell diskriminering vid sökande av bostad, och unga invandrare får uppleva många svårigheter med sitt boende (Kilpeläinen et al. 2015).

Med en rejäl förenkling kan man säga att problemet för dem som kamperar hos bekanta ofta är bristen på bostäder till rimligt pris, medan livet för dem som bokstavligen är utan bostad ofta handlar om missbruk och mentala problem (Korhonen 2002). Denna skillnad måste beaktas då man mäter bostadslöshet: vill man hitta bostadslösa med anhopade problem eller unga som bor osäkert?

Definitionen mycket avgörande

Antalet bostadslösa beror i hög grad på vilka man räknar med i statistiken. The European Typology on Homelessness and Housing Exclusion (ETHOS) är en modell som uppkommit genom alleuropeiska bostadslöshetsorganisationen FEANTSA:s arbete. Den omfattar bostadslöshetens alla nivåer och dimensioner, och upptar fyra huvudkategorier: de som bor på gatan (roofless), de som är utan bostad (houseless) samt de vars boende är osäkert (insecure) eller bristfälligt (inadequate). I folksjälen förknippas bostadslöshet med att bo på gatan, som dock är bara en av 13 underkategorier i bostadslösheten (Busch-Geertsema 2010; Kostiainen & Laakso 2012). Nästan alla bostadslösa unga placerar sig i kategorin osäkert boende.

Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet ARA har allt sedan 1980-talet statistikfört bostadslöshet genom att fråga kommunerna om saken vid en större årlig enkät om bostadsmarknaden. Bostadslöshetsdatan från Helsingfors bygger på socialväsendets och stadens hyresbostadssökandes kunddata, och som stöd används Befolkningsregistret. I november 2014 fanns det i Helsingfors sammanlagt 3 500 ensamlevande bostadslösa, varav 700 var yngre än 25 år. De långtidsbostadslösa unga uppgick till 240. Största delen (ca. 80 %) av de bostadslösa i Helsingfors kamperade hos släktingar eller bekanta. För de ungas del finns ingen såhär skarp klassificering. Helsingfors står för hälften av alla bostadslösa i Finland, och bostadslöshet är ett problem främst i städer (ARA 2015).

Som bostadslösa räknar ARA dem som lever 1) ute och i skyddshärbärgen, 2) i härbärgen, inkvarteringsanläggningar, 3) olika anstalter, och 4) tillfälligt hos bekanta eller släktingar. Dessutom beaktas 5) frigivna fångar utan bostad (ARA 2015). Definitionsmässigt täcker statistiken en stor del av ETHOS-typologin, men en intressant fråga är varför skillnaderna jämfört med övrig bostadslöshetsstatistik är så stora. Dessutom har förändringarna i antalen bostadslösa bland i synnerhet unga och invandrare också varit märkbart stora de senaste åren. Den största – om än medvetna – bristen i ARA:s definition är att risken för bostadslöshet inte tas upp. Effektivt förebyggande av bostadslöshet skulle kräva kunskap om även dem som bor osäkert och om bostadslöshetshot (Edgar et al. 2007).

Osäkert boende blivit vanligare

De som ansöker om hyresbostad av staden är en mångskiftande skara, som genom sin vaghet troligen bäst motsvarar ETHOS-typologins definition av bostadslöshet. Å andra sidan kan man tolka Befolkningsregistrets uppgift om personer utan varaktig bostad som tillförlitligare i den meningen att anteckningen VVA (vailla vakinaista asuntoa, sv. ”utan varaktig bostad”) bygger på en anmälan gjord till myndigheterna. Anteckningen VVA kan i och för sig ha andra orsaker än bostadslöshet – till exempel att man är utomlands eller av egen vilja bor på annan adress. Men största delen av dem med VVA-anteckning antas dock kampera hos släktingar och bekanta; man har märkt att nästan 80 procent av 18-29-åringarnas anteckningar beror på reell bostadslöshet (Kostiainen & Laakso 2015). I bakgrunden finns samma orsaker som för bostadssökande med flyttningshot.

Under den tioårsperiod vi undersökte fördubblades antalet 15-24-åringar som var utan varaktig bostad. Bland 25-29-åringarna var ökningen under samma tid nästan 70 procent (Figur 1). Trenden är jämnare än för dem som söker hyresbostad hos staden, men på samma sätt stigande. År 2012 stampade antalet 15-24-åriga bostadslösa på stället medan ökningen fortsatte bland den äldre åldersklassen.

Sedan år 2005 har antalet ansökningar om stadens hyresbostäder gjorda av 18-24-åringar som uppgivit sig som bostadslösa eller flyttningshotade ökat med nästan 80 procent. Mest ansökningar inkom det år 2012, varefter trenden gått aningen nedåt. I åldersgruppen 25-29 år har motsvarande ökning varit upp till 150 procent och den pågår ännu (Figur 2). År 2014 mottog staden sammanlagt 55 500 ansökningar om hyresbostad. Av dessa var 33 000 från bostadslösa eller flyttningshotade personer, varav ca. hälften var 18-29 år gamla. Sistnämnda har ökat klart mera än de övriga ansökningarna. Bara några procent av ansökningarna leder slutligen till att man får bostad, antalet förmedlade bostäder har år för år minskat allt mera.

Att tolka ansökningsstatistiken är särskilt svårt i och med att de sökandes uppgift om bostadslösheten inte kan kontrolleras på något sätt före valet. Ett brådskande behov av bostad uppkommer lika väl av reell som av hotande bostadslöshet. Att skilja på dessa båda är inte vettigt, eftersom bägge handlar om likadana bostadslöshetssituationer, till exempel uppsägning av hyreskontrakt eller vräkningsbeslut från domstol. Det är den ansökande själv som drar gränsen mellan bostadslöshet och hotande bostadslöshet.

Förutom ovan nämnda orsaker som direkt leder till förlust av bostaden handlar hotande bostadslöshet i ansökningarna om stadens hyresbostad även, och mycket oftare, om visstidshyreskontrakt, skilsmässor eller att man bor på annan ort fastän man arbetar i Helsingfors. Även fullvuxna barn som bor hos sina föräldrar antecknas som brådskande sökande. I skaran finns säkert också sådana sökande som inte i verkligheten är bostadslösa. Men som trend verkar ökningen i bostadslöshetsproblemen uppenbar.

Att osäkert boende blivit vanligare syns också i annan boendestatistik. Tidpunkten för helsingforsungas flytt till sitt första egna hem har blivit senare under 2010-talet, och på motsvarande sätt har antalet unga som bor kvar i föräldrahemmet vuxit. År 2014 bodde det i föräldrahemmen kvar 2 000 flera ungdomar äldre än den genomsnittliga utflyttningsåldern, dvs. 21-29-åringar, än tio år tidigare (Tilastokeskus–Statistikcentralen 2015a).

Man kan med fog vara av olika åsikt om huruvida en 21-åring som bor kvar i föräldrahemmet är bostadslös eller inte. I varje fall är orsaken till att bo kvar hos föräldrarna för många unga ekonomisk, så bostadslösningen motsvarar inte nödvändigtvis vad man själv skulle önska. Dessutom flyttar en femtedel av de utflugna unga i något skede tillbaka till föräldrarna. Trots att en sådan lösning för de flesta beror på att man flyttar till annan ort efter avslutade studier, finns även avslutat parförhållande, ekonomiska svårigheter och bostadslöshet i bakgrunden. Över en tredjedel av dem som bor i föräldrahemmet bedömer att deras bostadssituation skjuter upp skaffandet av barn, vilket mycket konkret vittnar om att bostadssituationen i ungdomen även inverkar på folks senare liv (Kilpeläinen et al. 2015; Rytkönen & Saari 2015).

I ETHOS-typologin räknas även extrem utrymmesbrist som bristfälligt boende. I Finland betyder högsta trängselnivån, norm 1, att det bor över två personer per rum, köket medräknat. I Helsingfors fanns det år 2014 sammanlagt nästan 4 300 personer som bodde på det viset, vilket var 50 procent flera än tio år tidigare. Om en liknande trend vittnar även statistiken över sådana hushåll där det förutom familjen bor någon annan. I slutet av år 2014 fanns det 3 300 personer som bodde med en tvåpersoners familj, vilket var nästan tusen flera än år 2005 (Tilastokeskus–Statistikcentralen 2015b). Korhonen (2002) bedömer att dessa tredje personer i huvudsak är sådana som kamperar hos släktingar och bekanta, trots att siffran säkert också upptar syskon eller specialgrupper som bor samman av egen fri vilja.

Kan man mäta bostadslöshet?

Alla undersökningar i ämnet försöker ge något slags bild av antalet bostadslösa, men resultaten varierar mycket enligt mätningssätt och valda avgränsningar. Men genomgående bedömer forskarna att siffran är större än ARA:s bedömning (se t.ex. Kostiainen & Laakso 2012 och 2015; Kauppinen et al. 2015). På grundval av VVA-anteckningarna eller ansökningarna till stadens hyresbostäder kan man göra riktgivande tolkningar av hur utbredd bostadslösheten är.

År 2014 fanns det i Helsingfors enligt Befolkningsregistret ca. 1 250 unga i åldern 15-24 och lite färre i åldern 25-29 som inte hade någon varaktigt bostad. Men bara en dryg tredjedel (35 %) av dem som upplevt bostadslöshet uppgav att de antecknat sig som VVA, utan varaktig bostad (Kilpeläinen et al. 2015). Om vi också beaktar Kostiainens och Laaksos (2015) beräkningar om förhållandet mellan uppgiven och reell bostadslöshet kan vi grovt sett göra uppskattningen att det i Helsingfors finns ca. 2 700 under 25-åriga och 5 000 under 30-åriga varaktigt bostadslösa.

Vi kan inte dra direkta slutsatser av antalet ansökningar om hyresbostad hos staden, eftersom samma person kan söka bostad flera gånger under samma år. Genom att beräkna förhållandet mellan dels antalet ansökningar som kommit in, dels antalet personer som gjort ansökan under året kan vi göra uppskattningen att bostad söktes av ca. 4 000 18-24-åriga och 3 200 25-29-åriga bostadslösa i slutet av år 2014. Detta skulle betyda att de som väntade på bostad på grund av osäkert boende nu var ca. 4 000 flera än de varit år 2005.

Jämfört med ovan anförda uppskattningar verkar ARA:s siffra 700 bostadslösa under 25-åringar i Helsingfors vara märkbart i underkant. Jämfört med detta är antalet bostadslösa eller flyttningshotade ansökare om hyresbostad nästan sexfalt och antalet sådana som är utan varaktig bostad nästan sjufalt. Däremot fanns det år 2014 i Helsingfors ca. 800 utkomststödstagare som antecknats som bostadslösa eller boende hos släktingar. Så det är knappast alltför djärvt att säga att ARA beskriver en ganska snävt avgränsad bostadslöshet jämfört med antalet bostadssökande och Befolkningsregistrets uppgifter.

Ett kapitel helt för sig är de unga som uppger att de upplevt bostadslöshet i något skede av livet. I Kilpeläinen et al:s (2015) undersökning om ungas boende 2014 uppgav 5,5 procent av 18-29-åringarna att de varit bostadslösa, vilket utslaget på Helsingfors folkmängdssiffror för det året skulle ge 6 600 unga. Vid Studerandebarometern (Rytkönen & Saari 2015) berättade ännu fler svarare (8,2 %) om liknande upplevelser, vilket i Huvudstadsregionen i runt tal skulle handla om 7 400 högskolestuderande. Men då det gäller enkäter bör vi komma ihåg att svararna subjektivt beskriver sin bostadslöshet. Samtidigt har man kunnat märka att statistik som bygger på tvärsnittssituationer i alltför hög grad dels betonar långtidsbostadslöshet, dels underskattar osäkert eller bristfälligt boende, så enkäterna behövs som komplement (Busch-Geertsema 2010).

Kan man minska bostadslösheten?

Programmen för att minska långtidsbostadslöshet (PAAVO I och II) samt policyn Bostaden först (Asunto ensin) ser ut att ha träffat prick och fått antalet allvarliga fall att minska. Å andra sidan bör vi beakta att definitionen av långtidsbostadslöshet är märkbart snäv jämför med ETHOS – i synnerhet att det skall föreligga sociala och hälsomässiga orsaker till att bostadslösheten drar ut på tiden (ARA 2015).  Samtidigt har osäkert boende bland unga blivit vanligare enligt statistik på alla mätbara nivåer, och likaså har de ungas andel av de bostadslösa vuxit. Den breda definitionen av bostadslöshet gör ingen skillnad på hur länge bostadslösheten varat: även kortvarig och tillfällig bostadslöshet bland unga räknas som bostadslöshet. Så en påkallad fråga är huruvida de åtgärder man vidtagit för att förebygga bostadslöshet på något vis har hjälpt unga människor med bostadsproblem.

I bakgrunden till bostadslösheten bland unga har man identifierat strukturella och individuella riskfaktorer, och helheten tolkas som en dynamisk växelverkan mellan dem. Åtgärderna för att minska bostadslösheten ser ut att i huvudsak ha riktat in sig på individuella riskfaktorer: förbättra servicen och lösa individens problem – snarare än på att få till stånd ett bostadsutbud till rimligt pris. Som följd av bostadslöshetens dynamiska karaktär kan vi dock ställa en ny fråga: om de strukturella förhållandena försämras alltför mycket, minskar då de övriga riskfaktorernas betydelse? Förorsakar en alltför tillspetsad hyresbostadsmarknad att ekonomisk osäkerhet i sig allt oftare leder till bostadslöshet? Om vi kommer fram till den slutsatsen beskrivs fenomenets omfattning inte längre meningsfullt av att man statistikför de ungas bostadslöshet utgående från socialväsendets klienter. Men å andra sidan: Om det inte beror på bostadsmarknaden att osäkert boende fördubblats så måste orsaken sökas bland de individuella faktorerna. Sålunda skulle de ökande mentala störningarna och växande rusmedelsmissbruket låta som en om möjligt ännu sämre förklaring.

Ett uppenbart åtgärdsförslag som också brukar finnas i slutet av alla studier om bostadslöshet är att öka bostadsproduktionen och i synnerhet utbudet på hyresbostäder till rimlig kostnad (t.ex. Kostiainen & Laakso 2015; Kauppinen et al. 2015). År 2014 bodde ca. hälften av de självständigt boende under 30 år gamla helsingforsborna i en marknadshyresbostad. På ett årtionde steg hyran för hyresbostäder på fria marknaden med över fem euro per kvadratmeter och var år 2014 uppe i 18,70 euro per kvadratmeter (Välfärdsberättelsen om de unga 2015).

Att öka bostadsproduktionen är politiskt betydligt svårare än att förbättra servicesystemet. En arbetsgrupp som dryftat en minskning av bostadslösheten bland unga har i varje fall kommit fram till att det otillräckliga utbudet på bostäder är den viktigaste orsaken till bostadslösheten, och den vill i sina förslag även beakta de unga som hotas av bostadslöshet – såsom de framgår som till exempel sökande till stadens hyresbostäder. Bostadslösheten skulle utsträckas till att bli en del av ungdomsgarantin, och möjligheterna att få stöd skulle utökas även utan klientskap hos socialväsendet – och det undviker ju de unga vanligen. Åt uppskattningsvis 2 000 unga kunde man garantera ett tryggt boende med en mångsidig 20 miljoner euros årlig investering, som enligt beräkningarna skulle betala sig tillbaka på ett par år (Ympäristöministeriö–Miljöministeriet 2015).

Slutligen kan man också se tryggandet av boendet som en människorättsfråga (Kauppinen et al. 2015, 71; Ympäristöministeriö–Miljöministeriet 2015). På grund av begränsade resurser måste man dra en gräns för vad som ingår i människovärdigt boende: tak över huvudet, eller också ett tryggt och varaktigt hem? En mera omfattande studie av tillfällig bostadslöshet bland unga och verkningarna av osäkert boende senare i livet skulle säkert underlätta gränsdragningen. Är kamperande på kompisens soffa bara en harmlös och normal del av ungdomen eller ett steg mot större problem?

Artikeln bygger på indikatordata om ungas bostadslöshet som ingår i Välfärdsberättelsen om de unga, samt på en utredning. Som källa för indikatorn används material från Statistikcentralen, Helsingfors stads fastighetskontor sam Helsingfors stads social- och hälsovårdsverk. Se även: http://www.nuortenhyvinvointikertomus.fi/indikaattorit/tulevaisuuden-hallinta/nuorten-asunnottomuus

Jeremias Kortelainen arbetade vid Helsingfors stads faktacentral hösten 2015.

Litteratur:

 ARA (2015): Asunnottomat 2014. Asumisen rahoitus- ja kehittämiskeskus, Selvitys 1/2015. Lahti: ARA.

Avramov, Dragana (1999): Coping with Homelessness: Issues to be Tackled and Best Practices in Europe. Aldershot: Ashgate Publishing Ltd.

Busch-Geertsema, Volker (2010): Defining and Measuring Homelessness. Teoksessa Homelessness Research in Europe, 19–39, toim. O’Sullivan E, Busch-Geertsema V, Quilgars D & Pleace N. Bryssel: FEANTSA.

Edgar, Bill & Harrison, Matt & Watson, Peter & Busch-Geertsema, Volker (2007): Measurement of Homelessness at European Union Level. Bryssel: Euroopan komissio.

Fröjd, Sara & Marttunen, Mauri & Kaltiala-Heino, Riittakerttu (2012): Nuorten aikuisten asunnottomuutta ennustavat tekijät peruskoulun viimeisellä luokalla. Sosiaalilääketieteellinen aikakauslehti 2012:49, 232–246.

Kauppinen, Timo M. & Hannikainen-Ingman, Katri & Sallila, Seppo & Viitanen, Veera (2015): Pienituloisten asuinolot. THL – Työpaperi 22/2015. Helsinki: THL.

Kilpeläinen, Päivi & Kostiainen, Eeva & Laakso, Seppo (2015): Toiveet ja todellisuus – Nuorten asuminen 2014. Suomen ympäristö 2/2015. Helsinki: Ympäristöministeriö.

Korhonen, Erkki (2002): Asunnottomuus Helsingissä. Helsingin kaupungin tietokeskus, Tutkimuksia 2002:4. Helsinki: Tietokeskus.

Kostiainen, Eeva & Laakso, Seppo (2012): Vailla vakinaista asuntoa. Liikkuvuus asunnottomuuden ja asuntokannan välillä. Kaupunkitutkimus TA Oy.

Kostiainen, Eeva & Laakso, Seppo (2015): Helsinkiläisten asunnottomuuspolut. Asumisen rahoitus- ja kehittämiskeskuksen raportteja 1/2015. Lahti: ARA.

Nuorten hyvinvointikertomus (2015): Opiskelija- ja nuorisoasunnot. www.nuortenhyvinvointikertomus.fi/indikaattorit/tulevaisuuden-hallinta/opiskelija-ja-nuorisoasunnot. [22.12.2015]

Quilgars, Deborah (2010): Youth Homelessness. Teoksessa Homelessness Research in Europe, 187–210, toim. O’Sullivan E, Busch-Geertsema V, Quilgars D & Pleace N. Bryssel: FEANTSA.

Rytkönen, Maria & Saari, Juhani (2015): Opiskelijan kaupunki. Helsinki: Opiskelun ja koulutuksen tutkimussäätiö Otus.

Tilastokeskus (2015a): Väestö sukupuolen, iän ja perheaseman mukaan 2005–2014. Statfin, Tilastokeskus. [11.11.2015]

Tilastokeskus (2015b): Perheet ja asuntokunnat 2014. Väestötilastopalvelu, Tilastokeskus. [11.11.2015]

Ympäristöministeriö (2015): Nuorten asunnottomuuden vähentämistä valmistelevan työryhmän toimenpide-esitykset. 9.4.2015, Ympäristöministeriö.