Kvartti 1/2014 |  05.05.2014Outi Rissanen

Cyklismens påverkningsstrukturer integreras i stadsdelarna

Under de senaste två årtiondena har delaktighetskulturen förändrats klart. Men förmår de existerande strukturerna för samhälleligt deltagande svara på de förändrade behoven av deltagande? Denna fråga anger infallsvinkeln till vår granskning av föreningen Helsingin polkupyöräilijät – Helsingfors cyklister rf:s projekt Helsingin pyöräilevät kaupunginosat (HPKO, dvs. de cyklande stadsdelarna i Helsingfors). Artikeln syfte är att beskriva hur projektet stärker strukturerna för påverkan från cyklisthåll och att kort begrunda verksamhetsbetingelserna i förhållande till omvandlingen i delaktighetskulturen. HPKO var år 2013 ett av Helsingfors stads försöksprojekt för lokal delaktighet med det gemensamma målet att hitta nya modeller för att öka stadsbornas deltagande och påverkande.

Förändrad delaktighetskultur utmanar strukturerna för deltagande

De senaste åren har det inom medborgarverksamheten uppstått ganska fritt organiserade aktionsgrupper och rörelser – som dock effektivt mobiliserar stadsborna, stöder sig på sociala media och betonar eget frivilligt initiativ. Dessa nya aktörer är ett uttryck för den förändring i delaktighetskultur som skett inom medborgarverksamheten. Efter det föreningscentrerade skede som rådde på 1900-talet har man allt mera övergått till en fas som betonar medborgarnas valsituationer, frivillighet och eget initiativ och smidig nätverksaktivitet (Stranius 2009).

Delaktigheten i medborgarsamhället förändras ständigt. Förändring jämfört med tidigare har beskrivits framför allt som så att informella nätverk av aktörer blivit vanligare vid sidan om de formella organisationerna (Stranius 2009). Förändringen syns också inom föreningssektorn. De föreningar som uppstod vid millennieskiftet ger uttryck för nya individcentrerade uppfattningar om samhälle och annorlundaskap. Antalet politiska och ideologiska föreningar har minskat, och föreningsverksamheten splittras i grupper med allt specifikare verksamhetsformer (Itkonen 2000, 16-17).

Den informella medborgarverksamhetens frammarsch samt de förändringar som skett inom föreningsverksamheten vittnar om en mera omfattande förändring i delaktighetskulturen. Medborgaraktivitetens nya drag avspeglar att deltagande blivit allt mera ogeneröst och inriktat. Folk är inte redo att förbinda sig till långsiktig verksamhet utan deltar i enskilda projekt utgående från egna intressen. (Stranius & Laaksonen 2011, 13).

Den förändring som skett inom medborgarverksamheten skapar många existensbetingelser för både ett livaktigt medborgarsamhälle och en direkt och representativ demokrati. Påverkningsmöjligheterna blir mångsidigare, och det nätverksartade verksamhetssättet ger invånarna en lägre tröskel och mera kontaktytor till medborgarverksamheten. De informella aktörerna berikar den offentliga debatten genom att effektivt lyfta fram nya frågor och ifrågasätta vedertagen praxis. Den informella medborgaraktiviteten gör det samhälleliga påverkande genomskinligare och mera utspritt än tidigare (Stranius 2009, 162.)

Samtidigt skapar förändringen i medborgaraktivitetens innehåll och form ett tryck på den kollektiva verksamheten och ger många utmaningar åt det traditionella samhälleliga påverkandet (Stranius 2009, 162). Den viktigaste utmaningen är dels hur föreningarna skall kunna göra sin verksamhet mera öppen, tillmötesgående och förenlig med medlemmars och andra intresserades behov, dels hur stadsförvaltningen och staten kan delta i informell medborgarverksamhet och stöda den (idem, 26). Stranius (2009, 162) har betonat att en demokratisk stat behöver informella rörelser mera än de individcentrerade momentana rörelserna behöver staten eller förvaltningen.

Demokratilotsarna en del av demokratiutvecklandet i Helsingfors

I Helsingfors har utvecklandet och utforskandet av medborgardemokratin långa anor. Förutom det demokratiska beslutssystemet manar även Kommunallagen kommunerna att se till att invånarna har möjlighet att påverka kommunens verksamhet. Man har försökt öka påverkningsmöjligheterna genom att utveckla nya verksamhetsmodeller som stärker möjligheterna och strukturerna för deltagande. Behovet att stärka det direkta deltagandet anknyter på ett allmänt plan till debatten om demokratins tillstånd på 2000-talet. Man har ansett att ökade möjligheter till direkt deltagande vid sidan om de demokratiska påverkningskanalerna ger bättre förutsättningar för förverkligad demokrati (Kettunen 2002, 18.)

År 2013 genomförde Helsingfors stad ett försök med ett lotsprojekt för lokalt deltagande under namnet Helsingin demokratiapilotit. Tio projekt, närmast ledda av invånarna själva, valdes ut. Deras gemensamma mål var att hitta nya verksamhetsmodeller för att öka invånarnas delaktighet och påverkande. Försöket följde Stadsstyrelsens strategiska linjer för utvecklande av lokaldemokratin åren 2009-2013. För innehållet i försöksprojektet svarade en arbetsgrupp som tillsatts av stadsdirektören och verkade inom stadsdirektörsroteln. En utvärderings- och följningsutredning om demokratipilotprojekten (Högnabba 2014) gjordes vid Helsingfors stads faktacentral (Typpi et al. 2013, 5-9.)

Enligt Stina Högnabba, som undersökt erfarenheterna av pilotåret –lotsåret – (2013, 24-29) kan man ur försöket lyfta fram elva utprövade förfaringssätt eller metoder, som i sin tur kan delas in i fem olika metodkorgar: råd (dvs. juryr), enskilda eller varaktiga invånarforum, planeringsmodeller, evenemang samt teknologiredskapet Kerro kartalla (säg det med en karta). Enligt Högnabba visar erfarenheterna under lotsåret att metodkorgarna är bra och vettiga sätt att alstra växelverkan inom utvecklandet av demokratiarbetet på områdes- eller stadsnivå. Metodkorgarna lämpar sig för olika behov och situationer. Högnabba påpekar dock att man vid deras tillämpning alltid bör beakta vad för slags delaktighet det handlar om i varje enskilt fall och vilket slags kunskap metoderna ger upphov till.

De erfarenheter som demokratipilotprojekten givit kommer att nyttjas vid utvecklandet av demokratiarbetet, och under strategiperioden 2013-2016 fortsätts utvecklandet av det lokala deltagandet på basis av dessa erfarenheter. Sedan början av 2014 har Helsingfors stad ordnat om i den organisationsstruktur som stöder arbetet för demokrati och växelverkan. De erfarenheter pilotprojekten givit om olika sätt att bedriva deltagande närdemokrati kan som allra bäst främja detta arbete (Högnabba 2014, 12).

Projektet för cykling i stadsdelarna stärker påverkningsstrukturerna för cyklism

Projektet Helsingin pyöräilevät kaupunginosat (HPKOblev ett av de tio pilotprojekt (lotsprojekt) för lokal demokrati vars framskridande följdes och stöddes av Helsingfors stad år 2013. Projektets syfte är att på stadsnivå stärka påverkningsstrukturerna för cyklism. Projektidén bygger på erfarenhet av hur stadsdelsverksamhet uppstår och hur det lokalas betydelse betonas. För planeringen och genomförandet svarar cyklistföreningen Helsingfors cyklister rf. (HePo).

Stärkandet av påverkningsstrukturerna för cyklism bygger på att man grundar trafikgrupper i stadsdelarna. Trafikgrupperna handlar om rätt fritt sammansatta grupper som organiserar sig till egna aktörer eller till en del av stadsdelsföreningsverksamheten. Deras verksamhet byggs upp ur de lokala behoven utgående från deltagarnas egna intressen. Ett gemensamt mål för trafikgrupperna i de olika stadsdelarna är att aktivera stadsborna att jobba för cyklandet inom planeringen för områden och bostadsbolag. Projektet HPKO hjälper till med att komma igång, men efter det är det meningen att grupperna skall verka självständigt.

Bildandet av trafikgrupper i de olika stadsdelarna inleddes genom att bygga upp samarbete i stadsdelarna. Med hjälp av HePo:s medlemsregister försökte man nå lokala samarbetspartners, och man tog också direkt kontakt till stadsdels- och invånarföreningar. Man upplevde också att en kritisk faktor för uppkomsten av trafikgrupper var att främja lokal nätverksbildning cyklister emellan (Nisula & Reponen 2013). Under året ordnades verksamhet där man försökte skapa naturliga sammanträffanden för de lokala cyklisterna och sporra till att ordna egen verksamhet. Under lotsåret förekom aktiv verksamhet i synnerhet i Kasberget och Norra Haga. Trots att projektet möttes av entusiasm även på andra håll i staden grundades det inte i önskad mån nya grupper som skulle ha ordnat eget program för att främja cyklismen (Nisula & Reponen 2013).

Erfarenheterna från lotsåret stakar upp verksamheten år 2014. Via stadsdels- och invånarföreningarna lyckades man inte nå de aktiva cyklisterna på önskat sätt, och föreningens medlemmar blev inte själva ivriga att börja verka på eget initiativ. Så år 2014 blir det fråga om att satsa på att aktivera HePo:s medlemmar och att kartlägga övriga tänkbara lokala aktörer. Dessutom visade erfarenheterna av lotsåret att olika evenemang stöder nätverksbildningen på mycket olika sätt. Som exempel fungerade de familjecykelfärder som ordnades i många stadsdelar bra som ett sammanförande, trevligt och cyklingsfrämjande jippo, men de stimulerade inte nätverksbildning mellan de cyklingsaktiva, ej heller ivern att börja göra något på eget initiativ. (Nisula & Reponen 2013.)

Evenemangens betydelse kommer till uttryck sålunda att de fungerar – förutom som sätt att bilda lokala nätverk – även som en gemensam aktivitet i sig. År 2013 ordnades många olika evenemang runtom i staden, till exempel utbildning i gatukörning, cykelkunskap för invandrare, familjecykelutfärder, instruktion i cykelvård samt ”cyklande arbetsresebussar”. Samtidigt försökte man utveckla och skapa modeller för verksamhetsformerna för att i framtiden kunna tillämpa dem behändigt under olika omständigheter utan stora resurser. En särskilt positiv upplevelse var den skolning i cykling som i december 2013 ordnades för invandrarkvinnor. Den upplevdes som kraftgivande både av deltagarna och arrangörerna (Nisula & Reponen 2013).

Förutom de jippon som uppmuntrade folk att cykla upptog projektets repertoar olika skolningstillfällen, med vars hjälp det kunnande som behövs för att främja cyklism stärks. Idén med evenemangen är att informera stadsborna i synnerhet om sätten att påverka planerandet av områden och bostadsbolag samt att stöda inlärning i kamratgrupper. Under pilotåret planerades och utvecklades evenemangen.

Ett centralt rön av det planerings- och utvecklingsarbete som gjordes under året var en preciserad bild av konceptet med planeskola. Innehållet i planeskolan utgår från de lokala behoven. De lokala trafikförhållandena kartläggs med appen Kerro kartalla (säg det på kartan), som de aktiva i projektet bearbetade så de motsvarade pilotprojektets behov. Under år 2013 utfördes en enkät i Norra Haga, Kasberget och Gamlas. Rönen av den analyserades och dryftades under invånarkvällar i enkätområdena. Problematiska ställen och cykelparkeringens läge kartlades med dess hjälp, och utvecklingsidéer samlades in. Appen Kerro kartalla är Helsingfors stads kartbaserade redskap för delaktig planering (www.kerrokartalla.fi).

Med de problematiska trafiklösningar man kartlagt med hjälp av enkäten Kerro kartalla bekantar man sig på ort och ställe. Det gås igenom hur man cyklar enligt trafikreglerna och diskuteras hur problemen kunde lösas med hjälp av trafikplanering (=gatukörningsskolning). Evenemanget kompletteras av en skolning kallad planeskola där man sätter sig närmare in i påverkningsmöjligheter och –sätt inom trafikplaneringen. Den nya skolningshelheten prövades för första gången i Kasberget hösten 2013. Under 2014 genomförs den i andra områden.

Förutom påverkandet av planläggningen vill man med projektet utöka kunskapen om enskilda bostadsbolags åtgärder för att främja cyklandet. I detta syfte har man under året uppgjort ett noggrant slipat informationspaket som man via HePo:s stora medlemskår försöker sprida till potentiella objekt.

Informellt agerande för ett verkningsfullare deltagande

Helsingfors cyklister är Finlands största och äldsta trafikpolitiska förening för cyklister. Den senaste tiden har medlemmarna i den över 30-åriga föreningen ökat mycket kraftig: av de sammanlagt 1400 medlemmarna har rentav 75 procent anslutit sig under de senaste 4-5 åren. Medlemskårens brokiga sammansättning är en utmaning för verksamheten. Föreningen har i detta nu över tjugo olika verksamhetsformer, varav största delen handlar om motionering, cykelturism eller intressebevakning för cyklister. Men försöker hela tiden utveckla verksamhetsformerna (Hast, 2012). Projektet med de cyklande stadsdelarna i Helsingfors är ett exempel på hur man tar fram verksamhet inom HePo, och det berättar i vidare bemärkelse om en aktiv strävan att stärka stadsbornas möjligheter att delta i främjandet av cyklismen.

Huruvida de mål som uppställts för projektet nås beror i hög grad på om man år 2014 lyckas bilda nya självständigt verkande trafikgrupper i de olika stadsdelarna. Om sådana startas innebär det en breddning av HePo:s verksamhetskultur i så motto att den informella verksamheten stärks vid sidan av den formellare föreningsverksamheten. Dessutom skulle deltagarstrukturens spridning ut till stadsdelarna skapa dels förutsättningar för att aktivera stadsborna att främja cyklismen, dels goda möjligheter för trafikgrupperna att verka. Dessa skulle dra nytta av det kunnande som uppstått inom den långsiktiga föreningsverksamheten och av de etablerade kanalerna för växelverkan mellan förvaltningen och invånarna.

Med HPKO-projektets hjälp försöker man skapa nya former för deltagande som svarar på invånarnas delaktighetsbehov. Trafikgrupperna är ostrikta nätverk av aktörer, och samarbetet inom dem formas utgående från gruppmedlemmarnas personliga intressen och resurser. De självstyrda aktionsgrupperna erbjuder också kontaktytor med låg tröskel för en verkningsfullare medborgaraktivitet.

Inom HPKO handlar det framför allt om att stärka sådan informationsdelaktighet som främjer ett verkningsfullare deltagande. God motivation samt en tillräcklig mängd information och kunnande bland invånarna ger färdigheter att inverka på cyklingen inom planerandet av områden och bostadsbolag. Kännedom om planeringsprocessen och förmåga att läsa detalj- och stadsplaner stärker invånarnas möjligheter till deltagande, och är till nytta för stadsplaneringen i och med att den information stadsborna kommer fram med breddar planeringens informationsförråd.

Outi Rissanen verkar som projektarbetare inom demokratipilotsprojektet.

Källor:

 Hast, T. (2012). HePon toiminta kehittyy ja monipuolistuu. Jäsenkyselyn tuloksissa näkyy jäsenkunnan moninaisuus. Polkija, joulukuu 2012, 30–37. Helsingin polkupyöräilijät. Julkaisu luettavissa: www.hepo.fi/polkija-lehti/

Högnabba, S. (2014). "Unelmia, pikavoittoja ja demokratipöhinää". Helsingin demokratiapilottien tulokset. Tutkimuskatsauksia 1/2014. Helsingin kaupungin tietokeskus.

Itkonen, H. (2000). Kansalaistoiminnan suuri linja. Liikunnan kansalaistoiminta – muutokset, merkitykset ja reunaehdot. Liikuntatieteellisen Seuran julkaisu nro 152. Helsinki.

Kettunen, P. (2002). Miksi osallistumisesta puhutaan? Osallistumisen kehittäminen suomalaisissa kunnissa. Teoksessa: Bäcklund, P., Häkli, J., & H. Schulman (toim.). Osalliset ja osaajat. Kansalaiset kaupungin suunnittelussa. 18–35. Tammer-paino oy, Tampere.

Nisula, P. & M. Reponen (2013). Demokratiapilottien seurantatutkimuksen yhteydessä toteutettu haastattelu 11.11.2013 Tietokeskuksella.

Stranius, L. (2009). Epämuodollinen kansalaistoiminta – järjestötoiminnasta kevytaktivismiin. Oikeusministeriön julkaisuja 5/2009, 138–169.

Stranius, L. & L. Laaksonen (2011). Verkkovaikuttamisesta 2010-luvulla. Selvitys verkossa pääosin tai kokonaan tapahtuvan yhdistystoiminnan mahdollistamisesta. Oikeusministeriön julkaisuja 1/2011.

Typpi, J., Reunanen, T. & O. Rissanen (2013). Alueellisen osallistumisen kokeilu. Väliraportti 13.9.2013. Helsingin kaupunki. Internetjulkaisu osoitteessa www.demokratia.hel.fi  

Kommentera

I tidskriften: