Kvartti 4/2016 |  03.01.2017Teemu Vass

”De första mötena har betydelse” – undersökning om engelskkunniga yrkeserfarna irakiska asylsökande i Finland

I början av hösten 2015 kom det mera asylsökare till Finland än någonsin förr. Enbart i september anlände över 10 000 asylsökande, varav de flesta kom från Irak. Maria Nyman, forskare vid Helsingfors stads faktacentral, berättar om ett projekt som bygger på intervjuer med yrkeserfarna och engelskkunniga irakiska asylsökande.

”Vi startade forskningsprojektet i rask takt genast i september, och redan i slutet av månaden gjorde vi den första pilotintervjun. Hela tanken föddes när min äldre forskarkollega konstaterade att vi nu höll på att bevittna ett fenomen man aldrig sett förr i Finland och som det vore bra att registrera genast från början.

Jag har gjort volontärarbete både i egen och Röda Korsets regi och har därför kontakter till en del av de mottagningscentraler där de intervjuade var registrerade. Jag kom med i projektet tack vare den här bakgrunden: mottagningscentralerna är inga ställen dit vem som helst kan gå för att söka intervjuobjekt. En del av de intervjuade hade tidigare sett mig i en annan roll än forskarens, vilket väckte förtroende och var till hjälp då vi gjorde undersökningen."

Att välja intervjuobjekt

”Det visade sig vara en utmaning att hitta sådana som kunde tillräckligt bra engelska bland de asylsökande, men till slut deltog 22 personer i intervjuerna, tre kvinnor och 19 män. Deras språkkunskaper räckte till för att bli intervjuade på engelska, fastän vissa frågor visade sig vara svåra. Dessa frågor skrevs om så de blev lättare, och frågorna översattes också till arabiska.

Alla som deltog i intervjuerna var irakier. I de första pilotintervjuerna ingick också bl.a. somalier och afghaner, men vi beslöt koncentrera oss på irakierna, eftersom det kommit klart flest av just dem till Finland.

Då intervjuerna gjordes var alla deltagare registrerade i mottagningscentraler antingen i Helsingfors eller i Åbo, men hälften av dem bodde i privata bostäder. Intervjuerna var nästan två timmar långa, och de utfördes utanför mottagningscentralerna, bl.a. i grupparbetsutrymmen på bibliotek.

Ursprungligen var tanken att lägga fokus uttryckligen på teman om sysselsättning i Finland. Men intervjuformuläret innehöll även frågor om bland annat resan hit, om kulturskillnader och framtidsförväntningar. Materialet blev så rikt att jag inte kunde låta bli att analysera även andra teman än de som gällde arbete.

Den offentliga debatten om asylsökande har starkt betonat att man i ett så tidigt skede som möjligt borde få arbete åt dem. Också mina intervjuade sade att det är just det som är allra viktigast för dem. Mitt eget intryck är dock att det inte kommer att bli lätt. Om vi ser på asylsökarna som helhet verkar det finnas förvånansvärt många som inte kan läsa eller skriva, som saknar utbildning och som endast talar arabiska."

Kulturen

”De asylsökande som jag intervjuade var en priviligierad grupp. De kom från förmögnare familjer – mångas föräldrar var till exempel läkare, och de intervjuade berättade att familjerna som de var uppväxta i var mer jämställda än vanligt i Irak. Välfärdsflyktingar kan man knappast kalla åtminstone dessa intervjuade. Det är klart att de inte representerar mångfalden av asylsökare överlag.

Även om också männen sade sig vara för jämställdhet, blev det klart att begreppet jämställdhet har en helt annan betydelse i den finländska kulturen än i deras.

Mödrar och systrar har fått förvärvsarbeta och studera, vilket alltså inte är en självklarhet i Irak. I synnerhet sedan Isis kom med bilden har läget skärpts. En del av männen hade försökt sälja idén om jämställhet för sina fruar, men det verkar vara svårt för irakiska kvinnor att föreställa sig blotta tanken. En viss uppfattning om kvinnans underlägsna ställning i förhållande till män är djupt rotad i kulturen.

I en del undersökningar har man märkt att folk söker sig till sådana länder som de tänker sig motsvara deras personlighet eller värderingar*. Även på basis av detta intervjumaterial verkar det som att de intervjuade har kommit just till Finland för att våra värderingar här är sådana, som de själv uppskattar. Det handlar om mänskliga rättigheter, trygghet och det förnämliga skolsystemet i Finland. De hade känt till dem redan på förhand.

Alla intervjuade var inte muslimer. De intervjuade sade att om de blir kvar i Finland vill de inte på något sätt betona sin religion här. Den har ställt till med så mycket problem i hemlandet. Religion utövar man hemma, och de vill hålla den isär från arbetslivet och andra sociala relationer här i Finland."

Resan

”För de flesta har resan till Finland varit en ofattbart hård upplevelse. Under transkriberingsprocessen såg jag nästan enbart mardrömmar varje natt under tre veckor, om jag överhuvudtaget fick sömn. På Balkan kan de som är på resande fot till exempel råka ut som offer för organhandel, också en av mina intervjuade berättade om en situation där en färdkamrat hade hittats sönderskuren en morgon.

Många hade den uppfattningen att Finland tar emot irakier utan problem då de höll på att lämna Irak. Mina intervjuade berättade att de fått fel information via Facebook och andra kanaler: många levde i tron att irakier automatiskt får asyl i Finland, en bostad, ett bra jobb och ett liv i lyx. Med dessa falska förväntningar var det många som åkte iväg ut i Europa, med tanken att det skulle bli lättare att få resten av familjen i trygghet senare, för dem som hade familj. När verkligheten visade sig annorlunda var det vissa som for tillbaka.

Orsaken var kanske att man märkte att saker och ting ordnar sig mycket långsamt här. En del stod inte ut med tanken att resten av familjen var i fara, och så småningom började många tappa hoppet om att snabbt få asyl och kunna bli förenade med sina familjer i Finland.

Resan förorsakar säkert posttraumatiska stressymptom för många. Enligt undersökningar löper flyktingar t.o.m. en tiofaldig risk att utveckla posttraumatiska stressymptom i jämförelse med andra. Symptomen kommer senare, ofta först när man fått en bostad där man kan vila ut och känna sig trygg börjar hjärnan bearbeta det man varit med om.

Det här är något som man borde komma ihåg när man hoppas på att flyktingarna så fort som möjligt integreras i det finländska arbetslivet. Man kan inte vänta sig att alla anpassar sig till ett normalt liv direkt, som om ingenting hade hänt. Redan nu är det brist på psykiatrer i Finland. Hur har man berett sig på att även dessa människor skulle kunna fås i arbetsfört skick?"

Att få jobb

”De intervjuade tyckte också själva att det viktigaste för dem var att så fort som möjligt få arbete i Finland. Att kunna försörja sin familj handlar också om ära, och att arbeta ses som en självklarhet. De är inte vana vid att klara sig utan att arbeta. Detta sagt är deras förhoppningar om att få arbete till viss mån ändå orealistiska.

Ur en forskares synvinkel är det oroande att asylsökandena enligt rådande praxis inte får arbeta alls under de första månaderna. Rätt till förvärvsarbete får de efter tre månader, ifall de har resedokument och om sex månader om de kommit utan. I och med att det gjorts lätt för asylsökandena att lyfta mottagningspenning, kan man fråga sig om det är vi som lär dem att lyfta stöd? Den risken ökas om det är trögt med att få arbete i början.

Flyktingarnas möjligheter att få arbete försämras av bristande språkkunskaper och utbildning, i synnerhet då det inte längre riktigt finns så mycket arbete för lågutbildade i Finland. Men en del kunskaper har de ändå som behövs i det västerländska samhället. De kan använda smarttelefoner, och med dem håller de kontakt med familjen.

I Irak kan det vara helt annorlunda att söka jobb än i Finland. Jag hörde ett exempel om byggnadsarbetare som ställer sig vid landsvägen på morgnarna och att de som har arbete att erbjuda för dagen plockar upp arbetarna där. Om man ber dem t.ex. att komma till en viss adress nästa tisdag klockan nio är det inte sagt att de hittar fram. I början skulle de kanske behöva att någon annan följer med och visar dem platsen.

Finland verkar vara som en annan planet jämfört med Irak, både för dessa utbildade asylsökande och för andra. Vanorna och sederna är så olika. Det skulle vara viktigt att anställningstjänsterna skulle planeras tillsammans med någon från deras kultur som sedan skulle kunna vägleda andra på ett sätt som de förstår bättre. Att skräddarsy tjänster kräver förstås mycket resurser i början, men i annat fall kan det leda till att folk blir beroende av utkomststödet. Även i övrigt skulle det löna sig att ta med asylsökarna i planerandet av allt som berör dem själva.

Myndigheternas praxis är inte alltid lättbegripligt heller. Jag försökte i ett skede få besked av skattemyndigheterna och Migri om asylsökarna fick göra frivilligt arbete, eftersom många dem som jag intervjuade var intresserade. Jag fick inget svar, och jag lyckades inte heller att reda ut saken via internet. Själv tycker jag – såsom de intervjuade så många gånger förklarat för mig – att vilken form av sysselsättning som helst skulle vara bättre för asylsökarna än att bara sitta och vänta, vilket de inte är vana att göra i sitt eget land heller.

Jag skulle vilja ställa en fråga till beslutsfattarna: Hur motiveras det att reglerna om återförening av familjer skärps, då otaliga forskningar har kommit fram till att makans/makens närvaro ökar välmående och främjer arbetsmarknadsintegrationen - och därmed minskar behovet av socialbidrag. Oron för familjen som blivit kvar i ursprungslandet kan vara så stor att den kan vara avgörande med tanke på att kunna arbete, och i bredare perspektiv, avgörande för hela integrationsprocessen**."

Möten med myndigheter och ursprungsbefolkning

”En del kritik framkom gällande de långa behandlingstiderna av asylansökningarna. Det är svårt att åka tillbaka om man efter ett års väntan får ett nekande beslut då man blivit van med att leva i ett tryggt, demokratiskt land. För dem som överklagar beslutet kan osäkerheten gällande framtiden vara i två år.

Jag förstår nog att läget ifjol var exceptionellt, men det skulle ha behövts flera behöriga handläggare. Man kunde i högre grad anlita irakier i dessa ärenden; de känner igen dialekter och kan till exempel hjälpa till att bekräfta att folk kommer från det område som de uppger.

Dessa intervjuade är mycket ivriga på att integreras i Finland, och för dem är det viktigt att öppna kanaler för kommunikation med finländarna och att bekanta sig med dem. De vill lära sig om kulturen, lagstiftningen och lokala sederna. Trots att kulturen är annorlunda har de i grund och botten samma förhoppningar som finländarna: leva i fred, ha jobb, spendera tid med med familjen.

Det kommer nog att ta sin tid innan de verkligen internaliserar till exempel det finländska jämställdhetstänkandet. Processen kunde underlättas om informationen framställdes av t.ex. en irakier, som bott i Finland en längre tid.

Både myndigheter och andra finländare gör klokt i att minnas de kulturella skillnaderna vid möten med asylsökande. Detta märkte jag också då jag höll på med intervjuerna. Vårt sätt att intervjua är digitalt och stelt. Trots att de intervjuade talade förvånansvärt öppet om saker och ting redan under intervjuerna var det många andra bitar som föll på plats först när jag träffat personen flera gånger.

En upprörande erfarenhet vill jag berätta om, av mötet mellan en som fått asyl och en arbetare på utlänningsbyrån, som inte kunde/vägrade att tala annat än finska med honom. De första mötena med det finska samhället och med finländare överlag har stor betydelse.

De som lyckats ta sig hit är lyckliga helt enkelt över att de kommit fram helskinnade, över att de får vistas i landet och över att ha fått komma till en mottagningscentral. De är tacksamma över att det är tryggt här och att de mänskliga rättigheterna respekteras, och att finländarna inte är – enligt deras måttstock – särskilt rasistiska.

Åtminstone till en början verkar de ha en stark motivation att visa sin tacksamhet till Finland och på något vis ge tillbaka av det de fått. Det skulle vara viktigt att de fick behålla den inställningen, vilket säkert vore till nytta för alla. Denna iver är dock i fara att slockna till följd av upplevelser av diskrimination.

I min forskningsdagbok finns anteckningar om möten som ägde rum även utanför intervjuerna. Då jag såg irakier i varandras sällskap framkom mycket sådant som jag inte skulle ha förstått enbart på basis av intervjuerna. Den enda av mina intervjuade som jag vet har fått asyl i Finland ställde till med kalas då han fick sitt jakande beslut.

Jag påmindes igen om vilken annorlunda värld de kom från. Ett gäng unga män festade tillsammans med kompisarna praktiskt taget utan alkohol. Trots det framförde de dikter turvis, de sjöng och dansade tillsammans och spelade in allting på sina telefoner.

För kvällens värd såg framtiden ljus ut, och de andra var glada för hans skull, trots att en del av dem nyligen fått nekande beslut på sin egen asylansökan. Den finländska familjen som värden då bodde hos var påtagligt rörda och nöjda över sitt beslut att ha erbjudit ett tillfälligt hem för en som behövde hjälp."

Intervju: Teemu Vass

(* Se t.ex. Yijälä i detta nummer. ** Samma sak märkte man t.ex. i Anu Yijäläs undersökning (se Yijälä i detta nummer). Makens/makans närvaro och arbetserfarenhet i Finland konstaterades vara faktorer som gjorde det avsevärt lättare att komma loss från utkomststödet.)

Kommentera

I tidskriften: