Den ekonomiska utvecklingen i de stora stadsregionerna under 2000-talet

Åren 2000–2007 utvecklades ekonomin fördelaktigt i Finland och våra stora stadsregioner, men allt sedan 2009 har den stampat på stället på grund av finanskrisen. Helsingforsregionens andel av hela landets nationalprodukt är en dryg tredjedel, och den växte något mellan åren 2000 och 2013. Hushållens disponibla inkomster i Helsingforsregionen är fortfarande klart högre än i de övriga ekonomiska regionerna, trots att de sjunkit märkbart sedan år 2000.

Både hos oss och annanstans koncentreras befolkningen allt starkare i städer och stadsregioner samtidigt som glesbygden avfolkas. Detaljerna i urbaniseringsbilden har med åren varierat, men trenden med anhopning i städer har pågått länge. I bakgrunden finns de ekonomiska fördelar som anhopningen av funktioner leder till och som ekonomisk forskning funnit rikliga belägg för under årens lopp. I de stora stadsregionerna finns det gott om yrkeskunnigt folk inom olika branscher, liksom också avancerat teknologiskt kunnande i största allmänhet. Den tätbebyggda stadsmiljön ger goda möjligheter till kontakter yrkesfolk emellan och överföring av kunnande från företag till företag. Som följd av detta stiger produktiviteten och lönenivån i stadsregionerna, och dessa blir allt attraktivare.

Eftersom stadsregionerna allt mera har en nyckelställning i nationalekonomin är det påkallat att följa utvecklingen i just dem. Föreliggande artikel synar den regionekonomiska utvecklingen i vårt land efter millennieskiftet, med betoning på de största regionerna. Analysen gäller helhetsekonomiska och produktionsrelaterade fenomen, i synnerhet förändringar i nationalprodukt, sysselsättning och hushållsinkomster. I min nyutkomna undersökning (Susiluoto 2016) synar jag fenomenet noggrannare.

Produktion och sysselsättning

Åren 2000-2007 var en tid av ganska fördelaktig ekonomisk utveckling i Finland, vilket återspeglades på dels nationalekonomin överlag, dels enskilda områden, och som exempel växte produktionen i alla de tio största ekonomiska regionerna¹ i vårt land. År 2009 minskade Finlands nationalprodukt med ca. åtta procent som följd av en recession utlöst av en global finanskris. Hur djup nedgången blev varierade ganska mycket regioner emellan, och till exempel i Helsingforsregionen var den omkring sex procent år 2009. Efter det har ekonomin stampat på stället både i landet som helhet och i de stora ekonomiska regionerna, och produktionen har inte nått upp till samma nivå som före svackan.

År 2013 producerade Helsingforsregionen en nationalprodukt om nästan 74 miljarder euro, vilket var en dryg tredjedel av hela Finlands nationalprodukt det året. De följande nio största stadsregionerna stod sammanlagt för lite på 30 procent och de återstående sextio mindre regionernas likaså för omkring en tredjedel. Således kan de ekonomiska regionerna i Finland enligt storlek delas in i tre kategorier som var och en står för en ungefär lika stor del av hela landets produktions värde. Funktionellt är en sådan här gruppering godtycklig, men den åskådliggör graden av regional nationalekonomisk koncentration.

För att jämföra en regions produktion per capita med motsvarande tal för hela landet använder vi ett jämförelsetal där hela nationalekonomin har värdet 100. I de flesta stora regioner steg nationalproduktens relativa nivå under 2000-talets första decennium, i många riktigt märkbart (Tabell 1). Nationalprodukten per capita var klart högre i Helsingforsregionen än annanstans, lite över 50 000 euro per år, medan de flesta övriga stora ekonomiska regionerna låg under det nationella medeltalet. Å andra sidan minskade nationalprodukten per capita i Helsingforsregionen, vilket delvis förklaras av den starka folkökningen i regionen. År 2013 fanns det betydligt fler som delade på regionens produktionskaka än det funnits tio år tidigare.

Bland de tio största ekonomiska regionerna var tillväxten åren 2000–2013 snabbast i Tammerfors, Vasa och Uleåborgs regioner, över två procent per år. I Helsingforsregionen var den årliga tillväxten i medeltal 1,7 procent, vilket var lite över hela nationalekonomins medeltal. Produktionens liksom också den privata sysselsättningens utveckling var svagast (bland de stora regionerna) i Björneborgs och Lahtis regioner. Beskrivande för ekonomins anhopning under det första årtiondet på 2000-talet var att de små regionernas andel av den sammanlagda produktionen minskade klart. Våra färskaste observationer här gäller år 2013, då hela landets nationalprodukt minskade med nästan en procent och då Helsingforsregionen som enda stor region hade produktionsökning, nämligen en halv procent. I Lahtis, Jyväskyläs och Björneborgs regioner minskade den reella bruttonationalprodukten med över fem procent år 2013.

Under 2000-talet har de stora ekonomiska regionerna blivit allt mera servicedominerade. Helsingforsregionen hade största andelen servicenäringar, ca. fyra femtedelar räknat enligt både förädlingsvärde och sysselsättning. Mest varuproduktionsdominerade var Vasa och Seinäjoki regioner, där servicenäringarna stod för ca. tre femtedelar av sysselsättning och produktion. De viktigaste industrinäringarnas andel av regionens totalsysselsättning minskade snart sagt överallt. Till exempel i Uleåborgsregionen minskade metallindustrins andel från ca. femton till fem procent och hela industrisektorns andel av regionens förädlingsvärde med nästan hälften. De servicenäringar som växte starkt var fastighetstjänster och uppdragsverksamhet samt hälso- och socialtjänsterna.

Som en god mätare av det allmänna ekonomiska läget i en region kan man förutom nationalprodukten även betrakta sysselsättningen inom den privata sektorn (Figur 2). Bland de fyra största regionerna har sysselsättningen inom den privata sektorn ökat snabbast i Uleåborgs och Tammerfors regioner. Bland de lite mindre regionerna växte Kuopios och Jyväskyläs regioners privata sysselsättning ännu snabbare, över 20 procent. I Helsingforsregionen har antalet sysselsatta inom privata sektorn numerärt sett ökat mest, med nästan 90 000 personer, vilket är hälften av nettoökningen i hela landets privata sysselsättning åren 2000-2013. Figur 2 visar att den privata sektorns sysselsättningsökning skett främst i de största regionerna och att sysselsättningsutvecklingen varit anspråkslös i de små ekonomiska regionerna.

För vårt lands offentliga sektor gällde att det år 2013 gjordes sammanlagt 633 000 årsverken (vilket var25 procent av hela nationalekonomins sysselsättning), producerades 37 miljarder euro i förädlingsvärde och gjordes investeringar för sammanlagt 8,4 miljarder euro. Över 40 procent av sysselsättningen och tre femtedelar av bruttoinvesteringarna inom vårt lands hela offentliga sektor skedde i slutet av den studerade perioden i de fyra största ekonomiska regionerna.

Helsingforsregionens andel av hela landets offentliga sysselsättning var 27 procent, och i regionen var den offentliga sektorns andel av totalsysselsättningen 22 procent. Sistnämnda andel var minst bland de stora ekonomiska regionerna. Två femtedelar av de 173 000 offentligt anställda i Helsingforsregionen arbetade inom social- eller hälsovården, nästan 30 procent inom offentlig förvaltning och en knapp femtedel inom utbildning.

Hushållens inkomstbildning och inkomstnivå

Hushållens inkomstbildning kan beskrivas ske i två skeden. I det första får hushållen inkomst av antingen lönearbete, placerat kapital eller privat företagsverksamhet. Summan av alla dessa inkomstposter utgör hushållens primärinkomster. I det andra skedet kommer vi till den disponibla inkomsten genom att från primärinkomsten subtrahera det som hushållen betalar i direkta skatter och avgifter av skattenatur samt socialskyddsavgifter och övriga inkomstöverföringar (t.ex. obligatoriska pensions- och arbetslöshetsförsäkringspremier). Därefter adderas socialförmåner och övriga inkomstöverföringar (t.ex. arbets- och folkpensioner). På detta sätt bildas alltså de disponibla inkomsterna alias de inkomster som hushållen kan använda för konsumtion eller besparingar.

Den allmänna strukturen i hushållens inkomstbildning hålls stabil i långa tider. De tio största ekonomiska regionerna fick år 2013 två tredjedelar av hela landets alla hushålls primärinkomster, och Helsingforsregionens andel var ganska exakt en tredjedel.

Beträffande inkomster per capita låg Helsingforsregionen klart högre än de övriga stora stadsregionerna, i synnerhet för primärinkomsternas del. År 2013 var primärinkomsterna per capita i Helsingforsregionen 29 600 euro, vilket var drygt 6 000 euro mera än hela nationalekonomins medeltal. Men hushållen i Helsingforsregionen betalade 1 500 euro mera per person i skatt än gemene finländare, och inkomstöverföringar (netto) mottog de för 1 700 euro mindre än gemene finländare. Den disponibla inkomsten per capita låg således 14 procent alias nästan 2 900 euro ovanför landsmedeltalet (Tabell 2).

Hushållens relativa inkomsters utveckling framgår av Figur 3. I Helsingforsregionen har de relativa inkomsternas nedgång varit märkbar på 2000-talet, men ändå har regionen högsta inkomstnivån av de områden vi analyserade. Tammerfors och Åbo hålls nära medeltalet för hela landet och Uleåborg ligger lite under dem. Skatter och inkomstöverföringar inverkar inte stort på dessa tre regioners relativa inkomster per capita. I de övriga stora ekonomiska regionerna ligger inkomstnivån under nationalekonomins medeltal, och lägst är den i de små regionerna. I synnerhet just i de små regionerna är de relativa disponibla inkomsterna klart större än primärinkomsterna, så skatter och inkomstöverföringar utjämnar en del av skillnaderna mellan regionerna.

Men vi bör inte dra alltför långt gående slutsatser av ovan anförda. Vår granskning av hushållens inkomstbildning gjordes på helhets- och medeltalsnivå och blev därför begränsad. Den bygger enbart på regionernas totalinkomster och beaktar inte skillnaderna i befolkningsstruktur regioner emellan, ej heller inkomstfördelningen inom regionerna.

Analyserna i denna översikt bygger på Statistikcentralens årliga regionalräkenskaper, som innehåller uppgifter från de ekonomiska regionerna om produktion, sysselsättning, bruttobildning av fast kapital och om hushållens ekonomiska verksamhet näringsgrensvis ända sedan år 1975.

1) De ekonomiska regionerna utgör lokal enhet för EU:s statistik. Tidigare talade man om NUTS-4, numera om LAU-1. De tio största ekonomiska regionerna i Finland är i storleksordning (enligt regionalprodukten) stadsregionerna kring Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Uleåborg, Lahtis, Jyväskylä, Björneborg, Kuopio, Seinäjoki och Vasa.

Ilkka Susiluoto verkar som specialforskare vid Helsingfors stads faktacentral.

Källor:

Ilkka Susiluoto: Suurien seutukuntien talouskehitys 2000-2013. Helsingin kaupungin tietokeskus, Tutkimuksia 2016:1.

Tilastokeskus: Aluetilinpito 2000-2013.

Kommentera

I tidskriften: