Estetiken hos urbana ställen: perspektiv på hållbar urbanisering

Urban livsstil av idag betingas av rörlighet och av närvaro på distans via olika slags smartteknologier. Ändå är vår vardagslivsmiljö – och de förhållandevis varaktiga ställena i den – centrala delfaktorer för upplevelsekvaliteten och den övergripande hållbarheten i stadslivet. Dessa urbana ställens egenartade, ofta ganska anspråkslösa och okonstlade estetik gestaltar våra liv och gör vardagen betydelsefull. Likafullt är våra vardagliga urbana ställen och deras estetik ständigt hotade, i och med att det för en kompletterande stadsplanering med syfte att komprimera stadsstrukturen inte alltid är så lätt att beakta dem. Föreliggande artikel granskar – ur miljöestetiskt perspektiv – hållbar urbanisering och urbana ställens betydelse för stadsbornas upplevelsemässiga välmåga.

Ställen under rörlighetens och den artificiella intelligensens tidevarv
Vårt dagliga liv blir för var dag allt mer teknologiserat, och i synnerhet med informationsteknologins utveckling har förändringen varit enorm de senaste årtiondena. Ur nutidsperspektiv kan det rentav vara svårt att ens föreställa sig en vardag utan smart teknologi och det stora serviceutbud den möjliggör. Och även vår upplevelse av staden, dvs. hur vi ser vår stadsmiljö och hur vi kommunicerar med den, påverkas av den snabbt expanderande smartteknologin och alla de appar vi idag använder (se de Waal 2014). I vårt tidevarv av mobilteknologi och sociala media har olika former av distansnärvaro blivit allt vanligare – numera kan man ju vara närvarande och ha växelverkan på många olika ställen samtidigt. Som exempel bär vi med hjälp av smartteknologin med oss våra sociala relationer och nätverk vart vi än går, och det kan skapa ett intryck av att fysiska avstånd försvunnit och att vi lever i ett slags ”platslöshet”.

Trots att vi med modern teknologi kan vara i kontakt med flera ställen samtidigt, knyts vi av vårt kroppsliga existensmodus och därtill hörande erfarenheter oundvikligen samman med ställen på ett sätt som till intensitet och kvalitet är västenligt annorlunda än konstgjort producerade platsupplevelser. Denna grundläggande bundenhet till stället gäller inte bara vårt fysiska läge och våra omedelbara sinnesintryck av detsamma, utan också ”vår sociokulturella plats” och, mera allmänt, hur vi överhuvudtaget upplever olika värden och betydelser. Ställens speciellhet handlar alltså inte främst om fysiska avstånd och nåbarhet (jfr. Karjalainen 1997) utan snarare om hur vår erfarenhetsvärld till väsentlig del formas via ställena i vårt liv (Vihanninjoki 2018a).

Livets och levernets bundenhet till stället har många slags långtgående följder. I det följande fokuserar jag på vårt förhållande till miljön och, mera exakt, på hur ett liv på urbana ställen ”skolar” oss till urbana människor. I komprimerad form innebär detta att om vi länge bor och lever i en urban miljö uppbyggd av vissa slags ställen – det må vara en skogsförort eller en tät innerstad – så lär vi oss småningom observera och förstå vår miljö: vi tar in dess funktionsprinciper och vi vänjer oss vid dess upplevelserelaterade särdrag. Vi lär oss alltså avläsa vår omgivning, och en dylik förmåga att läsa in miljön spelar en central roll också för vår upplevelse och bedömning av miljöns kvalitet. Detta kunnande tillämpar vi på miljöer överlag – alltså inte bara på de omgivningar som är oss bekantast.

Enskilda ställens betydelse för hur vårt förhållande till miljön utformas har varit olika under olika tidsperioder och i olika kulturer. Som exempel kan vi ta det förmoderna samhället där folk typiskt kunde bo hela sitt liv på samma ställe eller i en närmiljö bestående av på sin höjd några ställen (Karjalainen 2006). På den tiden hade enskilda ställen en klart större betydelse än de har idag: nu rör sig folk ständigt rör sig från ett ställe till ett annat och är närvarande på distans på många ställen samtidigt. Detta till trots hinner också nutidsmänniskan under sin livstid slå ner sina bopålar på riktigt bara på ett begränsat antal ställen, och det är just sådana här ställen som har betydelse för hur man upplever en miljö som sin egen (Haapala 2005).

Ovan beskrivna platsbaserade infallsvinkel på stadsmiljön förenar i väsentlig grad miljöns funktionalitet och dess upplevelsebasering, vilket är mycket centralt för vardagsestetiken i våra livsmiljöer. Vi kan nämligen inte grundligt förstå en miljös upplevelsekvalitet och dess estetiskhet utan att granska de funktioner och den praxis på vardagsnivå med vars medverkan ifrågavarande miljö med tiden tagit form. Förutom detta föds och utvecklas själva upplevelsen av en viss miljös estetiskhet till betydande delar först när man lever och existerar i miljön. Urbana ställens vardagsestetiskhet kräver därför ett visst innanförskap, och den kan vara ganska så osynlig för ett utomstående öga – alltså även om det handlar om ett proffs på miljöestetik eller –planering (Vihanninjoki 2018a).

Urbanisering ur platsperspektiv, förr och nu

Miljöupplevelsens bundenhet till stället öppnar också ett intressant perspektiv på urbaniseringen, ett perspektiv som mera sällan granskats i ljuset av stadsupplevelsen. I synnerhet om vi vill eftersträva en hållbar urbanisering är det intressant och påkallat att ställa frågan hurdana upplevelsebaserade – och därför ofta svårpåvisbara – följder olika former av urbanisering kan ha i respektive samhälleliga kontext. Som exempel är 1960- och 70-talets såkallade flykt från landsbygden under det finländska samhällets moderniseringsprocess, liksom också den ”andra urbaniseringsvåg” som anknyter till vår nutida stadsregionsutveckling, mycket olika fenomen på folks vardags och vardagsupplevelsers nivå, även om det i båda fallen handlar om att det sker en anhopning av befolkning i en mera stadsartad samhällsstruktur.

Till den samhällsstrukturella förändring som skedde för ett halvsekel sedan anknöt en kulturell brytningsperiod som följde med moderniseringen av vardagslivet. I och med brytningsperioden bodde folk allt oftare i staden, och dessutom började de leva på ett mer eller mindre urbant sätt. Med det vill jag inte ha sagt att anammandet av ett urbant levnadssätt inte skulle ha inneburit en del betydande utmaningar och problem, utan snarare att förändringen var verkligt handgriplig för många av dem som flyttade i synnerhet till förorter – det kunde handla om en övergång till rinnande vatten och innetoalett (Saarikangas 2008).

Detta innebar dels en stor förändring i livsmiljöns viktiga ställens karaktär: från ”backen”, lantgårdens traditionella gårdstun, format med egna händer och krafter flyttade man till en centralt planerad och genomförd, vanligtvis redan färdig och finslipad stadsmiljö. Därtill anknyter en väldig förändring i folks sätt att nyttja sin omgivning och i de sociala normer som styrde nyttjandet. Som exempel fyllde gårdstunet, backen, och dess näromgivning funktionen att producera saker, såsom mat samt ved för uppvärmning, medan idén i stadsmiljön är att man stöder sig på tjänster – såsom matbutiker och fjärrvärme – producerade av andra människor och instanser. I synnerhet spåren av egen verksamhet syns på helt olika sätt i dessa olika omgivningar: på lantgården gick stigen där människorna och djuren gick, i stadsmiljön går gångar och leder där en planerare någon gång ritat dem.

Just detta att folk fick så små möjligheter att påverka sin närmiljö och att planeringen sträckte sig alltför långt in i vardagslivsmiljön har ju också setts som problemet i särskilt 1960- och 70-talsförorterna. Den tidstypiska expert-auktoritetdrivna stadsplaneringen ”uppifrån” ger vanligen inget utrymme för invånarnas individuella förhoppningar och behov, och de som i slutändan använder stadsmiljön har inga verkliga möjligheter att få sin röst hörd. Denna typ av planeringsideal har sin motsvarighet inom estetiken: planeringen av förorterna byggde i stort på en rationell estetisk uppfattning som i mångt och mycket inspirerats av modern konst och konstteori och som betonade abstrakta former och rumskompositioner. Den uppfattningen har setts som elitistisk, moraliskt dubiös och olämplig som utgångspunkt för planering av folks vardagslivsmiljö (Mattila 2006).

Det har funnits ett väsentligt samband mellan dels en övergripande stadsplanering och en konstestetik som är kännetecknande för den, dels de upplevelser av platslöshet, alienering och existentiell hemlöshet som präglat den moderna stadsmiljön (se t.ex. Relph 1976, Augé 1995, Passinmäki 2002). Detta är en central iakttagelse i synnerhet då det gäller problematiken kring urbaniseringen på 1960- och 70-talet. Då planerade och byggde man i ett enda svep hela bostadsområden i skogar och på åkrar och ängar i städernas utkanter. Och folk flyttade bort från miljöer där några viktiga ställen utgjort deras livsmiljö och bosatte sig i historielösa miljöer skapade praktiskt taget ur tomma intet, som på grund av sin homogenitet och betonat neutrala framtoning var platslösa.

Hur ställena i ens livsmiljö uppstår är vanligtvis en långvarig process, och ställen som är genuint betydelsefulla går ju inte att planera på förhand, trots att man genom planering kan försöka skapa vissa förutsättningar för att sådana ställen ska kunna uppstå. Det problematiska med förorterna accentuerades ju egentligen av att dylika alltför färdigplanerade stadsmiljöhelheter inte tillåter sådana användningssätt som är särskilt pluralistiska och som avviker från planeringen. Och det i sin tur fördröjer i väsentlig grad – eller rentav helt förhindrar – uppkomsten av betydelsefulla ställen.

Men i verkligheten är ju läget inte såhär tillspetsat: också i modern stadsmiljö är det typiskt att folk inte alltid går på de planlagda gångarna och vägarna utan också trampar upp stigar utanför dem. Här handlar det inte i första hand om de sekunder man vinner på att ta dessa genvägar, utan det är fråga om att miljön nyttjas på ett sätt som är typiskt för lokalbefolkningen. Just den här typen av nyttjande på egna villkor har också en benägenhet att skapa ställen i miljön som bidrar till att göra livsmiljön individuell, igenkännlig och betydelsefull. Att det finns en upptrampad genväg signalerar alltså om dels att man gjort ett fel i planeringen – den planerade ruttens linjedragning är inte helt optimal – och dels att folk nog tar sin livsmiljö i besittning på ett eller annat sätt även då miljön inte ger särskilt stora möjligheter till det.

I iakttagelsen om den genande stigen har vi ju faktiskt en länk till vår nutida urbanisering, i och med att sistnämnda medför ett helt annat slags problematik kring ställens betydelse. I nutida planering är den centrala frågan nämligen inte enbart hur man ska skapa nya ställen, utan också hur befintliga ställen ska ändras och utvecklas så att deras egenart och roll som referenspunkter i folks liv inte lider alltför mycket. Idag flyttar ju folk allt mer sällan ”från landet till staden”, och det är inte särskilt många som får en likadan kulturchock av bland annat den platslösa stadsmiljön som man fick för ett halvsekel sedan. Urbanisering handlar idag primärt om flyttande ”från urbant till urbant”, alltså att man flyttar mellan redan befintliga urbana ställen.

Sålunda tillämpar man idag inom stadsplaneringen en mycket annorlunda spatialstrategi än för ett halvsekel sedan: Då växte städerna utåt och bredde ut sig i sin omgivning. Numera växer de inåt och komprimeras strukturellt. Det handlar inte bara om en tyngdpunktsförskjutning inom planeringen utan snarare om ett brytningsskede i tänkandet kring staden och hur den ska planeras. Detta påvisas klart av en bakgrundsutredning för den nya generalplanen för Helsingfors, där man konstaterar att en central målsättning för Generalplan 2050 är att komplettera och komprimera den befintliga stadsstrukturen. Enligt den visionen räcker det inte att vi bygger bara i utkanterna av nuvarande områden, utan vi behöver ett helt nytt sätt att se på staden (Helsingfors stadsplaneringskontor 2014, 47).

Komprimering av städer genom kompletteringsbyggande kan motiveras på många olika sätt, men de viktigaste argumenten handlar om stadsstrukturens hållbarhet. Man tänker sig att en tät stad är hållbar bland annat därför att den möjliggör effektivare kollektivtrafik, skäligt långa förflyttningar i vardagslivet och kortare väg till olika former av service (Helsingfors stadsplaneringskontor 2014, 47).

En hållbarhetsorienterad argumentering har redan ett bra tag dikterat riktlinjerna inom stadsplaneringen. Men man har kanske inte alltid tillskrivit hållbarheten en tillräckligt vidsträckt bemärkelse. Förutom ekonomisk och ekologisk hållbarhet borde man också beakta stadsstrukturens sociala och kulturella – eventuellt också upplevda och estetiska – hållbarhet (Vihanninjoki 2017). I praktiken är hållbarhetsdiskussionen ofta ganska teknisk-ekonomiskt inriktad, och saker såsom till exempel miljökvalitet och livsduglighet får sina innebörder via olika mätbara egenskaper såsom nåbarhet och serviceutbud (Vihanninjoki 2018b). Då kan det lätt gå så att miljöns upplevelsemässiga kvalitet och dess olika delfaktorer – såsom miljöns estetiskhet – får för lite uppmärksamhet.

Kompletteringsbyggande och hotad estetik i vardagsställena

Detta kan vara problematiskt för den aktuella urbaniseringsutvecklingen framför allt i och med att komprimering, sammangyttring, genom kompletteringsbyggande i städer oundvikligen inverkar på en stor mängd människors vardagslivsmiljö och hur bra den upplevs vara. Kompletteringsbyggandet är en intervention som alltid lägger hand på en funktionellt redan etablerad miljö och de ställen som den innehåller. Därför är många upplevelsemässiga värden och betydelser på vardagsnivå – såsom estetiken i vardagsställena – i väsentlig grad hotade om planeringen inte är tillräckligt finkänslig (Vihanninjoki 2018a, 2018b).

Ett omfattande kompletteringsbyggande försätter alltså stadsplaneringen i en ny och utmanande situation, där också motståndet från invånarna i det planerade området kan blir ett betydande hinder (se t.ex. Nylands Förbund 2015). Just de faktorer som anknyter till livsmiljöns ställen och upplevda kvalitet – i synnerhet områdets uttryck, egenart och folks identifiering med det – tycks rentav vara avgörande för godkännande av eller motstånd mot kompletteringsbyggande (Arvola 2014).

Att detta är en stor utmaning har man konstaterat bland annat vid Helsingfors stadsplaneringskontor, där man gjort en känslighetsanalys av förändringstålighet ibland annat potentiella kompletteringsbyggnadsområden (Helsingfors stadsplaneringskontor 2014). Problemet med denna typ av analyser är dock att de bedömer potentiella objekt utgående enbart från olika stadsstrukturella faktorer och kulturmiljövärden. Ett centralt kriterium är områdets enhetlighet, och analysen tar inte alls upp bland annat områden som byggts efter 1980-talet.

Sålunda tjänar analysen i första hand administrativa syften snarare än den betjänar invånarnas vardagsupplevelse av sin egen livsmiljö och dess värden. Detta beror säkert till en del på att det kan vara svårt att identifiera vardagsställen och deras betydelse utgående från planerarens utomstående perspektiv, i och med att ställena inte alltid är så uppenbara. De urbana ställena i vårt postindustriella konsumtionssamhälle är av förståeliga skäl mycket annorlunda än till exempel agrarsamhällets ställen under det premoderna skedet: de är kortvarigare, mångtydigare och till och med svagare (se Lehtovuori 2000) i den meningen att ett enskilt ställe inte längre spelar en avgörande roll för så många individers liv och leverne.

Detta till trots återverkar en stadsmiljös livsduglighet och övergripande hållbarhet till stor del på dess invånares upplevelsemässiga välmåga och vardagsupplevelse av miljöns kvalitet. I centrum för just denna upplevelsemässiga kvalitet står de urbana ställena och deras kännspaka, ofta ganska anspråkslösa och rentav okonstlade estetik. Ett betydelsefullt urbant ställe kräver inte nödvändigtvis ett miljökonstverk eller andra märkvärdigheter, utan sådana materiella, sociala och symboliska strukturer som gestaltar det vardagliga livet och som fått utvecklas med tiden. Att skydda och bevara dessa obemärkta ställen är en central uppgift under vår tid av stadskomprimerande planering. En genuint hållbar urbanisering skulle kräva en planering som är mera lyhörd för ställen.

Vesa Vihanninjoki är doktorsstuderande i miljöestetik vid Helsingfors universitets avdelning för filosofi, historia och konstforskning.

Litteratur: 

Arvola, Anne (2014). Asukkaiden uskomukset täydennysrakentamisen vaikutuksista. ASU-LIVE -seminaari 23.10.2014.

Augè, Marc (1995). Non-places: Introduction to an Anthropology of Supermodernity. Verso, London.

Haapala, Arto (2005). On the Aesthetics of Everyday: Familiarity, Strangeness, and the Meaning of Place. I Light, Andrew & Smith, Jonathan M. (red.): The Aesthetics of Everyday Life. Columbia University Press, New York.

Helsingfors stadsplaneringskontor (2013). Helsingin yleiskaava: Kaupunkikaava – Helsingin uusi yleiskaava: Visio 2050. Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston yleissuunnitteluosaston selvityksiä 2013:23.

Helsingfors stadsplaneringskontor (2014). Helsingin yleiskaava 2050: Kaupungin muutos ja kulttuuriympäristöt. Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston yleissuunnitteluosaston selvityksiä 2014:17.

Karjalainen, Pauli Tapani (1997). Maailman paikoista paikan maailmoihin – kokemisen geografiaa. Tiedepolitiikka 4/97, 41–46.

Karjalainen, Pauli Tapani (2006). Topobiografinen paikan tulkinta. I Knuuttila, Seppo & Laaksonen, Pekka & Piela, Ulla (red.): Paikka: Eletty, kuviteltu, kerrottu. Suomalaisen kirjallisuuden seura, Helsingfors.

Lehtovuori, Panu (2000). Weak Places: Thoughts on Strengthening Soft Phenomena. City 4:3, 398–415.

Mattila, Hanna (2006). Puutarhakaupunki utopiana: Esimerkkinä Tapiola. I Haapala, Arto & Kunnaskari, Mia (red.): Paradokseja paratiisissa. Kansainvälinen soveltavan estetiikan instituutti, Lahtis.

Nylands förbund (2015). Kiinteistö- ja rakennusalan toiveita täydennysrakentamisen edistämiseksi.

Passinmäki, Pekka (2002). Kaupunki ja ihmisen kodittomuus. Eurooppalaisen filosofian seura, Tammerfors.

Relph, Edward (1976). Place and Placelessness. Pion, London.

Saarikangas, Kirsi (2008). Rakennetun ympäristön muutos ja asumisen mullistus. Teoksessa Häggman, Kai et al. (red.): Suomalaisen arjen historia: Hyvinvoinnin Suomi. Weilin+Göös, Helsingfors.

Vihanninjoki, Vesa (2017). Kokonaisvaltaisen kaupunkihyvinvoinnin aika? Urbaani monimuotoisuus ja kaupunkiympäristön estetiikka hyvinvointitekijöinä. Yhteiskuntapolitiikka 82:3, 343–349.

Vihanninjoki, Vesa (2018a). Arkiympäristöjen estetiikka: Haaste osallistavalle kaupunkisuunnittelulle. Yhdyskuntasuunnittelu 56:1, 37–46.

Vihanninjoki, Vesa (2018b). Urban Aesthetics as a Trading Zone: The Conditions for Deliberative Planning and Cooperation in the Context of Urban Infill Development. Architectural Research in Finland 2:1, 75–93.

de Waal, Martijn (2014). The City as Interface: How New Media Are Changing the City. nai10 publishers, Rotterdam.

Kommentera

I tidskriften: