Helsingfors och nio andra kommuner i Finland (Alajärvi, Fredrikshamn, Jyväskylä, Kittilä, Lieksa, Salo, Tammerfors, Uleåborg och Ulfsby) deltar i CHILDCARE-forskningsprojektet (2016–2020), som finansieras av rådet för strategisk forskning vid Finlands Akademi. I det gemensamma projektet för Jyväskylä universitet, Tammerfors universitet och Institutet för hälsa och välfärd undersöks jämställdhetsfrågor inom kommunernas barndagvårdstjänster och förskoleundervisning samt inom systemen för stöd till barnavård. Projektets mål är bl.a. att utreda vilka faktorer som påverkar föräldrarnas beslut gällande barnens vård och dessa besluts eventuella samband med barnens och familjernas välfärd.

Inom CHILDCARE-projektet har man samlat in en stor mängd olika forskningsmaterial. Man har intervjuat kommunala beslutsfattare, tjänstemän och småbarnsföräldrar och dessutom har man gjort förfrågningar till föräldrar. I denna artikel presenterar vi de centrala resultaten av enkäten till barnens föräldrar. Inom ettåriga barns familjer är dessa frågor aktuella när man efter föräldraledigheten väljer mellan hemvårdsstöd och barndagvård utanför hemmet.

Vi presenterar först i korthet enkätmaterialets struktur. Vi granskar ettåriga barns olika vårdformer samt föräldrarnas åsikter om och erfarenheter av barndagvård i Helsingfors. Dessutom granskar vi föräldrarnas erfarenheter av välfärden, hälsan och föräldraskapet. Vi analyserar dem enligt å ena sidan förälderns kön och å andra sidan enligt hens utbildningsnivå.

Enkätmaterialet

Nästan 15 000 föräldrar till ettåriga barn i tio kommuner fick på sommaren 2016 svara på en förfrågan angående deras val av barndagvård och valets bakgrundsfaktorer. I Helsingfors omfattade urvalet 6 456 föräldrar.  (Närmare uppgifter om de områden som invaldes i urvalet och om frågorna, se Hietamäki m.fl. 2017.

Svarsaktiviteten på frågor angående ettåriga barn blev låg; endast cirka en femtedel av föräldrarna i urvalet svarade. I Helsingfors svarade 815 mödrar och 403 fäder. Avsikten var att vardera föräldern skulle svara separat, men cirka en tiondedel svarade tillsammans med sin make/a, vilket betyder att familjen underlät att skicka vartannat svar. I Helsingfors omfattade föräldrarnas svar sammanlagt 933 barn (27 %).

De föräldrar till ettåriga helsingforsbarn, som svarade på enkäten, var rätt välsituerade.  Mer än hälften (57 %) hade avlagt studentexamen. 90 % av fäderna och 73 % av mödrarna hade ett gällande arbetsförhållande. Största delen av familjerna (82 %) var kärnfamiljer med två föräldrar.

Ettåriga helsingforsbarns vårdformer och föräldrarnas nöjdhet med vårdformen

Av ettåringarna var en dryg tredjedel i barndagvård eller sköttes hemma av en avlönad vårdare då föräldrarna svarade på CHILDCARE-enkätens frågor. I Helsingfors meddelade 65 % av föräldrarna att barnet var hemma och sköttes av en eller av båda föräldrarna. En fjärdedel (26 %) var i kommunal barndagvård och 2 % av barnen var i privat barndagvård. Sex procent hade en avlönad vårdare hemma. Tre procent av ettåriga helsingforsbarn var i växelvård, dvs. vardagar mellan kl. 18 och 06 eller under veckosluten.

Ju lägre föräldrarnas utbildningsnivå var, eller ju svagare deras ställning var på arbetsmarknaden, desto mera sannolikt var det att deras ettåriga barn vårdades hemma. Av de helsingforsföräldrar som inte hade någon yrkesutbildning, eller som hade genomgått en yrkeskurs, skötte 79 % sitt barn hemma. Av föräldrar med högskoleutbildning vara motsvarande siffra 61 %. Om föräldrarna inte hade ett existerande arbetsförhållande, som väntade på dem, skötte så mycket som 81 % sitt ettåriga barn hemma.

Föräldrar med högskoleutbildning utnyttjade avlönade vårdare mera än andra (8 %). Det samma gällde privat barndagvård (3 %). Familjer med en försörjare utnyttjade både kommunal och avlönad barnavård i större utsträckning än andra familjeformer.

Av föräldrarna i Helsingfors var 60 % mycket nöjda och 33 % rätt nöjda med sitt ettåriga barns vårdform. De var mindre ofta nöjda med hemvård än med vård utanför hemmet (Figur 1). Missnöjet var något mera allmänt då barnet sköttes av en avlönad vårdare; av dessa föräldrar meddelade en tiondedel att de var mycket missnöjda med vårdformen.

Av ettåriga helsingforsbarn skulle nästan två tredjedelar (64 %) fortsätta med samma vårdform också i den närmaste framtiden. Av barn i hemvård skulle cirka hälften (55 %) fortsätta med samma vårdform. Enligt föräldrarnas svar avsåg en dryg fjärdedel (29 %) av dem att övergå till kommunal barndagvård, 4 % till privat barndagvård och 3 % till antingen kommunal eller privat barndagvård

Cirka hälften (56 %) av föräldrarna planerade att sköta sitt ettåriga barn hemma tills det var 2–3 år gammalt och en dryg tredjedel (37 %) tills barnet var högst 1,5 år gammalt. Ju högre utbildningsnivå den svarande föräldern hade, i desto yngre ålder planerade hen att ettåringen skulle övergå till vård utanför hemmet. Däremot hade förälderns arbetsförhållande eller invandrarbakgrund inte något märkbart samband med längden av barnets planerade hemvård.

Den främsta orsaken till att ettåringar sköttes hemma var förälderns önskan att tillbringa tid med sitt barn. Många föräldrar till ettåringar ansåg också att barnet var för ungt för vård utanför hemmet. I de öppna svaren angavs som orsak till hemvård bland annat amning samt den omständigheten att det skulle vara ekonomiskt olönsamt att skicka barnet till barndagvård. Helsingforsföräldrar, som valt vård utanför  hemmet, ansåg de viktigaste orsakerna vara att vårdplatsen var lämpligt placerad, atmosfären samt andra barns sällskap.

Föräldrars erfarenheter av ettåringars barndagvård

Föräldrar till ettåriga helsingforsbarn i barndagvård utanför hemmet var i huvudsak nöjda med sitt barns vårdplats. Missnöjet var störst med priset (23 % av dem som svarat var missnöjda), barngruppens storlek (16 %), personalmängden (16 %) samt personalenskontinuitet (13 %).

Majoriteten av ettåringarnas föräldrar upplevde växelverkan med vårdpersonalen såsom positiv (Figur 2). Föräldrarna berättade att personalen diskuterade barnets vård, uppfostran och utveckling med dem. Mer än hälften av föräldrarna ansåg att personalen frågade efter deras åsikt och förslag angående barnets uppfostran. Drygt hälften litade på att de skulle få stöd av yrkespersoner inom barndagvården i fall av problem  med barnets uppförande, men en tiondedel var i alla fall av annan åsikt. Föräldrarnas erfarenheter av växelverkan med vårdpersonalen avvek inte i relation till förälderns utbildningsnivå, utom såvitt gäller erfarenheter av bristande stöd då barnets uppförande var problematiskt. I sådana fall upplevde föräldrar med låg utbildningsnivå oftare än högutbildade att de blev utan stöd.

Största delen av helsingforsföräldrarna ansåg att deras ettåriga barn trivdes bra i barndagvården (Figur 3). Merparten tyckte att barnet njöt av lekarna och leksakerna. Fyra femtedelar svarade att barnet ofta tyckte om att fara till barndagvården och att det där fick personlig uppmärksamhet. Många föräldrar hade dock den erfarenheten att det ofta var svårt för barnet att ta farväl av dem då det lämnades till vård. Föräldrarnas erfarenheter av barnets trivsel i barndagvård visade inga avvikelser i relation till förälderns utbildningsnivå, utom såtillvida att lägre utbildade föräldrar mera sällan än högre utbildade ansåg att barnet fick personlig uppmärksamhet.

Ettåriga barns och deras föräldrars hälsa

Helsingforsföräldrar upplevde till största delen att deras ettåriga barns hälsotillstånd var mycket gott (78,5 %). Var femte uppgav att barnets hälsotillstånd var rätt gott och två procent av föräldrarna uppgav tillståndet vara medelmåttligt eller dåligt. Föräldrar med låg utbildningsnivå berättade mera sällan än välutbildade att barnets hälsotillstånd var mycket gott.

Man har konstaterat eller misstänkt att vart tionde ettåriga helsingforsbarn lider av någon sjukdom, skada eller utvecklingsstörning. Bland annat nämndes svår allergi, astma eller annan sjukdom i andningsorganen, atopiskt hudutslag, hjärtfel, cancer, reflux, utvecklingsstörning, samt syn- eller hörselskada eller -sjukdom. Resultaten angående barnets sjukdomar avvek inte sedda i relation till förälderns utbildningsbakgrund.

En knapp femtedel av ettåriga helsingforsbarns föräldrar (17 %) berättade att de själva led av någon långvarig sjukdom eller hälsoproblem. Hälsoproblemen var oftare fysiska (14,4 %) än psykiska (2,9 %). I fråga om fysiska sjukdomar var det inte någon skillnad mellan mödrar och fäder, men psykiska sjukdomar förekom något oftare hos mödrar än hos fäder. Det förekom inga utbildningsrelaterade skillnader.

Föräldrarna bedömde också sitt eget allmänna hälsotillstånd. En dryg tredjedel (37 %) upplevde att deras hälsotillstånd var mycket gott, nästan hälften (49 %) ansåg det vara rätt gott och var sjunde (14 %) förälder till ettåriga helsingforsbarn upplevde att hens hälsotillstånd var medelmåttligt eller dåligt. En större del av högutbildade än av lågutbildade föräldrar ansåg sitt hälsotillstånd vara mycket gott.

En stor del av ettåriga barns helsingforsföräldrar upplevde att deras känslotillstånd under de senaste fyra veckorna för det mesta eller hela tiden hade varit lugnt och fridfullt (Figur 4). Endast en liten del hade upplevt mycket negativa känslotillstånd då de märkbart ofta varit nervösa, deprimerade eller bedrövade, eller att de varit så nedstämda att ingenting kunde pigga upp dem. Lågutbildade föräldrar led oftare än andra av nedstämdhet, depression eller dysterhet.

Ettåriga barns föräldrar tillfrågades också om sina erfarenheter av sin livskontroll och av att få hjälp. En tredjedel av föräldrarna var helt av samma mening och nästen hälften (47 %) av dem var någorlunda av samma mening om påståendet ”jag tycker att jag har bra kontroll över mitt liv”. De lägst utbildade föräldrarna hade något sämre kontroll över sitt liv än andra. Största delen av föräldrarna, oberoende av utbildningsnivå,  sade sig veta vart de skulle vända sig i fall av svårigheter (52 % helt av samma mening, 34 % någotsånär av samma mening).

Föräldraskapet

En stor del av ettåriga helsingforsbarns föräldrar var mycket nöjda (35 %) eller tämligen nöjda (61 %) med sig själva som föräldrar. Endast en liten del (5 %) var missnöjda. I detta avseende fanns det inga skillnader mellan mödrar och fäder, eller mellan föräldrar med olika utbildningsnivå.

Föräldrarna bedömde sin relation till sitt ettåriga barn på basen av olika slags verksamhet och känslor. Tre fjärdedelar (74 %) av föräldrarna upplevde att de alltid hade njutit av att prata med sitt barn och en fjärdedel (24 %) nästan alltid. Nästan hälften (44 %) av föräldrarna njöt alltid av att leka med sitt barn och drygt hälften (52 %) nästan alltid. Cirka en tredjedel (30 %) av föräldrarna upplevde att de alltid väl förstod barnets signaler och två tredjedelar (67 %) nästan alltid. Endast en liten del (5 %) upplevde alltid att vården av barnet var betungande; var fjärde (24 %) konstaterade för sin del att vården aldrig hade känts tung. Fäder upplevde oftare än mödrar att vården av barnet var betungande och fäder hade oftare svårigheter att förstå barnets signaler. Fäder njöt också mera sällan än mödrar av att leka med barnet (Figur 5). Högutbildade föräldrar upplevde mera sällan än lågutbildade att vården av barnet var betungande. Lägre utbildade föräldrar däremot njöt oftare av att leka med barnet än högre utbildade.

Bekymmer gällande föräldraskap och familj var rätt allmänna bland föräldrar till ettåriga helsingforsbarn. Största delen (84 %) av föräldrarna berättade att de under det senaste halvåret hade varit bekymrade över minst en av frågorna (t.ex. hur de skall orka, känslor av ilska gentemot barnet, parrelationsproblem, mentala och missbruksproblem i familjen). Drygt hälften (52 %) var bekymrade för tre eller flera av frågorna. De mest allmänna bekymren var hur man själv skall orka (12 % klara bekymmer och 50 % lindriga bekymmer), parrelationsproblem (10 % klara bekymmer och 33 % lindriga bekymmer) samt att förlora fattningen i konfliktsituationer med barnet (8 % klara bekymmer och 42 % lindriga bekymmer).

Mödrar var oftare än fäder bekymrade för familje- och föräldraskapsrelaterade frågor; för hur man själv skall orka, för att förlora fattningen i konfliktsituationer med barnet, för egna känslor av ilska gentemot barnet, för ensamhet och ansvar som ensamförsörjare. Lägre utbildade föräldrar hade oftare än högre utbildade bekymmer för parrelationen, för mental hälsa och missbruksproblem samt för kroppsaga av barnet.

Blir mångfalden erkänd?

I familjer med ettåriga barn blir frågorna gällande barndagvården aktuella när föräldrarna väljer mellan hemvårdsstöd och barndagvård utanför hemmet. Arrangemangen för att ordna vården av små barn är ofta mångfaldiga; föräldrarna strävar t.ex. till att ordna vård utanför hemmet på deltid, att dela vårdansvaret sig emellan och att involvera far- eller morföräldrar i vårdarrangemangen. (Hietamäki m.fl. 2017). Olika faktorer i samband med barnens och föräldrarnas hälsa och välfärd återspeglas i hur vårdnadsproblemen löses och det är bra att dessa faktorer är kända både för yrkespersoner inom barndagvården och för andra tjänsteproducenter för barn och familjer.

Resultaten av CHILDCARE-projektet utvisar att föräldrarnas utbildningsnivå har betydelse för både valet av barnavård, för familjens hälsa och välfärd samt för föräldraskapet. Lägre utbildade föräldrar vårdar oftare sitt barn hemma och de anser att både barnets och deras eget hälsotillstånd är sämre än för högre utbildade. Dessutom är deras erfarenheter av föräldraskapet och av barnets och familjens ärenden annorlunda än högre utbildades erfarenheter.

Ettåriga barns helsingforsföräldrar är rätt nöjda med barndagvårdstjänsterna och med växelverkan med barndagvårdspersonalen. De allmännaste orsakerna till missnöje var barndagvårdens pris, barngruppernas storlek samt personalens antal och kontinuitet. En stor del av föräldrarna ansåg sig vara välkomna till barnens vårdplats och berättade att de diskuterade med personalen om sina bekymmer rörande barnet. Lägre utbildade föräldrar upplevde i alla fall oftare än högre utbildade att de lämnades ensamma med barnets problematiska uppträdande och att barnet inte fick personlig uppmärksamhet av barndagvårdens yrkespersoner.

Resultaten väcker frågor om hur man skall kunna identifiera familjers mångfaldiga situationer och behov och hur man skall beakta betydelsen av föräldrarnas bakgrund och resurser både i barndagvården och i andra tjänster till barn och familjer. Ojämställdheten börjar redan i späd ålder, både på grund av föräldrarnas utbildningsnivå och andra bakgrundsfaktorer. På basen av dessa resultat ser det ut att både lägre utbildade föräldrar och deras barn har ett starkare behov av stöd och uppmärksamhet än vad de nu får.

Johanna Lammi-Taskula är forskningschef och Johanna Hietamäki är specialforskare vid Institutet för hälsa och välfärd (THL).

Litteratur:

Johanna Hietamäki, Julia Kuusiholma, Eija Räikkönen, Maarit Alasuutari, Johanna Lammi-Taskula, Katja Repo, Kirsti Karila, Paula Hautala, Anu Kuukka, Maiju Paananen, Ville Ruutiainen, Petteri Eerola: Varhaiskasvatus- ja lastenhoitoratkaisut yksivuotiaiden lasten perheissä. CHILDCARE-kyselytutkimuksen 2016 perustulokset. Työpaperi 24/2017, THL Helsinki 2017.