Många av de förorter som byggdes på 1960- och -70-talet är nu i behov av omfattande reparationer och fysisk förnyelse. Vid sidan om de fysiska utvecklingsbehoven finns också en oro för anhopning av sociala problem och förfördelning i förorterna.

Förortsdebatten anknyter väsentligt till debatten om socioekonomisk och etnisk differentiering i städer. Bland annat har undersökningarna om strukturell differentiering i Helsingforsregionen väckt mycken vetenskaplig debatt och samhällelig oro för växande socioekonomiska och etniska skillnader områden emellan (Bernelius 2013, 16). Ända fram till början av 1990-talet var skillnaderna mellan olika områden i Helsingforsregionen små ur internationellt perspektiv, men efter den ekonomiska depressionen i början av 1990-talet har de socioekonomiska skillnaderna områden emellan vuxit i Helsingforsregionen (Vaattovaara et al. 2011, 51). De växande skillnaderna gäller regionens socioekonomiska och etniska struktur och tar sig uttryck i bl.a. befolkningens utbildningsnivå, arbetslöshetsgraden och antalet personer med främmande modersmål (Cantell 2013, 16). Förorternas ställning är på många håll svår, och många höghusförorter i Huvudstadsregionen präglas av hög arbetslöshetsgrad och låg inkomst- och utbildningsnivå (Lönnqvist & Tuominen 2013, 171–172).

Det behövs forskning om förorterna

Trots att förortsdebatten är ett aktuellt tema i offentligheten är tillgången på aktuella och riksomfattande forskningsrön om förorterna inte stor. Visserligen har man i flera studier under 2000-talet dryftat socioekonomisk och etnisk differentiering i förorterna i Helsingforsregionen som en del av en mer omfattande regional analys (t.ex. Vilkama et al. 2013, Vilkama 2011, Dhalmann 2011, Vaattovaara et al. 2009), men någon noggrannare riksomfattande studie av hur befolkningsunderlaget utvecklats i förorterna har inte gjorts de senaste åren. Till saken hör att förortsdebatten inte bara gäller Helsingforsregionen och de övriga större stadsregionerna, utan förortsfrågorna är just nu aktuella i hela Finland.

Under sin glansperiod på 1960- och -70-talet blev förortsbyggandet en central princip för bostadsbyggandet i hela landet, och det byggdes förorter i mycket olika slags regioner runtom i Finland. Inte bara i de största städerna byggde man förorter, utan även på mindre orter byggdes förortsliknande höghusområden. Efter de förortsutredningar som på 1980- och -90-talen utgavs av Miljöministeriet (Lankinen 1999, Lankinen 1998, Seppälä et al. 1990, Lähiöiden kehittämisen ongelmia 1985) har inga täckande riksomfattande utredningar gjorts av befolkningsunderlagets utveckling i förorterna i Finland. Man har inte heller på riksnivå kartlagt var förorterna och höghusområdena i Finland ligger, ej heller hur många sådana områden det finns i Finland och hur många invånare de har.

I tidigare förortsutredningar på riksnivå har förorternas antal bedömts vara 270–290 eller högst 350–450 (Seppälä et al. 1990, Lähiöiden kehittämisen ongelmia 1985). Beräkningarna av hur många i Finland som bor i förorter eller förortsliknande höghusområden har legat mellan en och en och en halv miljon (Halme et al. 2001: 7, YM 2013). Allt som allt finns det förorter i uppskattningsvis 50 städer, med sammanlagt ca. 400 000 bostäder, varav 320 000 i höghus (Halme et al. 2001: 7). Beräkningarna av hur många förorter det finns och hur många invånare de har beror i hög grad på hur man definierar begreppet förort.

I Finland finns ingen vedertagen definition av vad en förort är, utan begreppet har fått lite olika betydelse i olika studier och utredningar. I Hankonens undersökning (1994: 19) beskrevs förorterna som höghusdominerade bostadsområden som planerats, byggts och marknadsförts som olika tillämpningar av förortsidén. Seppälä et al. (1990: 9) preciserar förorterna som områden som har minst 700 invånare, ligger utanför stadskärnan och är avsedda främst för boende. Enligt deras definition kan förorterna vara antingen renodlade höghusområden eller områden med både höghus och småhus. Enligt Hurme (1991: 177) har ordet förort (på finska: lähiö) i Finland fått en vedertagen innebörd av ett bostadsområde som ligger avskilt från den fasta stadsstrukturen men är beroende av den egentliga staden och vars existens bygger på jobben, servicen och kollektivtrafiken i staden. Ändå är förort – lähiö – ingen neutral benämning utan även en symbolisk kategorisering av vissa slags bostadsområden och dessas invånare (Ilmonen 1994: 30). Ordet har en viss laddning, och enligt Ilmonen förknippar folk det oftare med områden i stil med Jakobacka och Gårdsbacka än med till exempel Åggelby eller Brändö, som upplevs som mera välmående. Begreppet förort är alltså mångsidigt och rentav inexakt, och det syftar ofta på mycket olika områden. Därför vore det i forskningen och debatten om förorterna viktigt att precisera vad för slags områden begreppet avser.

Riksomfattande utredning om socioekonomisk utveckling i finländska förorter

Inom ett forskningsprojekt kring ny fattigdom i städer och upprustning av förorter finansierat av Finlands Akademi forskar man som bäst på riksnivå i förortsproblematiken. Tre doktorsavhandlingar, enskilda men ömsesidigt kompletterande, ingår i projektet. Min avhandling är en av dem, och jag utreder hur befolkningsunderlaget och den socioekonomiska profilen utvecklats i förorterna jämfört med den omgivande stadsregionen under de senaste tjugo åren. I Finland finns ingen riksomfattande förortsdatabas eller vidsträcktare uppfattning om var förorterna i vårt land överhuvudtaget ligger. Trots det ger de GIS-data som finns om hela Finland möjlighet att göra många slags områdesanalyser.

I min avhandling koncentrerar jag mig i huvudsak på höghusdominerade 60- och 70-talsförorter i hela Finland. De förorter studien gäller är utvalda med hjälp av tre olika GIS-material. Lokaliseringen och valet av förorter utgick från ett materialurval gjort vid Befolkningsregistercentralens byggnads- och lägenhetsregister. Urvalet innehåller data om alla enskilda byggnader byggda mellan 1960 och 1979 och om deras läge. Dessutom tillämpas de 250x250 meters statistikrutor ingår i Finlands Miljöcentrals material om samhällsstrukturzoner (YKR) och ett material om klassificering av samhällscentra som bygger på materialet om samhällsstrukturzoner. På det viset kunde vi lokalisera sådana områden utanför stadskärnorna där åtminstone hälften av invånarna bor i höghus byggda på 1960- eller -70-talet. Statistikrutorna i YKR-materialet innehåller data om bland annat befolkningsstrukturen och den bebyggda omgivningen så långt tillbaka som år 1990, vilket ger ett ganska långt tidsperspektiv på förändringarna i olika förorter. En sak som det är möjligt att analysera är hur sysselsättningsgraden utvecklats i Helsingfors förorter mellan åren 1990 och 2010, och den ska vi titta på nu.

Sysselsättningsgradens utveckling i förorterna i Helsingfors

För vår analys av hur sysselsättningsgraden utvecklats i förorterna i Helsingfors begränsar vi perspektivet till de förorter som byggdes i staden på 1960- eller 70-talet. Lokaliseringen och valet av förorter gjordes med nyss nämnda GIS-data. Kriterierna för val av områden var att 1) de enligt Finlands miljöcentrals klassificering ligger utanför centrum och de viktigaste undercentra, 2) minst hälften av områdets invånare bor i höghus byggda på 1960- eller 70-talet och 3) att det bor minst 700 personer i området. Därmed kommer vår analys om att handla om områden med ganska likartad miljö som ligger utanför innerstaden. I Helsingfors finns sammanlagt 36 områden som fyller dessa kriterier. Figur 1 visar de förorter vårt urval tog fram och de områden som enligt Miljöcentralens klassificering är centrum eller undercentrum samt de höghusdominerade områden ytterom dem som byggts på 1960- eller 70-talet, dvs. de förorter vi analyserat.

Figur 2 visar hur sysselsättningsgraden utvecklats i Helsingfors 60- och 70-talsförorter i förhållande till stadsmedeltalet åren 1990, 2000 och 2010. Att namnen på förorterna i vår analys inte framgår av figuren beror på att syftet är att undersöka den socioekonomiska utvecklingen i förorter från samma tidsålder på ett mera allmänt plan, snarare än att koncentrera sig på att analysera hur enskilda förorter utvecklats. År 1990 var skillnaderna i sysselsättningsgrad områden emellan små. Innan depressionen i början av 1990-talet var en låg arbetslöshets- och hög sysselsättningsgrad kännetecknande för Helsingfors. År 1990 var sysselsättningsgraden 98 procent i Helsingfors (se tabell 1). Skillnaderna mellan de förorter som placerade sig sämst resp. bäst var små år 1990, som mest bara tre procentenheter. Men under tiden efter depressionen växte skillnaderna förorter emellan märkbart. År 2000 hade sysselsättningsgraden i Helsingfors sjunkit till 92 procent. Det finns klara skillnader i utveckling förorter emellan. I vissa hade sysselsättningen utvecklats bättre än i staden i medeltal, i andra hade den sjunkit märkbart jämfört med medeltalet för Helsingfors. År 2000 var sysselsättningsgraden i de mest framgångsrika förorterna fyra procentenheter högre än i Helsingfors i medeltal, och i de förorter som utvecklats sämre 13 procentenheter lägre än stadsmedeltalet. Under 2000-talets första årtionde växte skillnaderna mellan förorter i Helsingfors inte i samma grad som de gjorde på 1990-talet. Mätt med sysselsättningsgrad har skillnaderna förorter emellan i stort sett bestått.

Sysselsättningsgraden i de förorter som byggts under samma tidsperiod i Helsingfors har inte utvecklats enhetligt, utan det finns klara trendskillnader. De områden där sysselsättningsgraden vid utgångsläget 1990 var lägre än medeltalet i Helsingfors har utvecklats allra sämst, medan de förorter som låg bättre till vid utgångsläget i regel har utvecklats snabbare än medeltalet i staden.

Kännbara skillnader förorter emellan

Sysselsättningsgradens utveckling i förorterna jämfört med stadsmedeltalet stämmer överens med iakttagelser från tidigare undersökningar som visar att de socioekonomiska skillnaderna områden emellan i Helsingfors och Helsingforsregionen har vuxit under tiden efter 1990-talets depression. I detta exempel har vi analyserat höghusdominerade förorter byggda under samma tidsperiod som alla ligger utanför Helsingfors centrum och de viktigaste undercentra. Sysselsättningsgradens utveckling visar att de förorter som byggts i samma stad under tidsperioden inte är en enhetlig grupp som skulle ha utvecklats på ett enhetligt sätt.

På riksnivå är skillnaderna förorter emellan enligt tidigare undersökningar ännu större. Skillnaderna förorter emellan beror till exempel på när de byggts och på vilken typ av ort de ligger på (t.ex. Seppälä 1990, Lankinen 1998). I Finland avviker förorterna i betydande grad från varandra till bland annat storlek, bebyggd miljö, servicestruktur och trafikförbindelser. Även i förorternas bostadsbestånd och bostädernas upplåtelseform finns det klara lokala skillnader, vilket i sin tur inverkar på områdenas befolkningsunderlag och sociala profil. Andelen hyresbostäder i förorternas bostadsbestånd varierar både inom staden och mellan förorter som ligger i olika städer (Lankinen 1998: 9).

Förorternas mångfaldighet tycks ofta bli bortglömd i den offentliga debatten om förorter, där man ofta ser förorterna som likartade områden med likartade utvecklingsbehov. Men alla förorter är inte på socioekonomisk tillbakagång. Det vore alltså viktigt att vid utvecklandet av förorterna beakta skillnaderna förorter emellan och de särdrag som finns i enskilda förorter. Vartefter det nu pågående forskningsprojektet framskrider får vi mera kunskap om förorternas mångfaldighet till grund för debatt och utvecklande.

Mats Stjernberg är doktorand vid institutionen för geovetenskaper och geografi vid Helsingfors universitet.

Figur 2. Sysselsättningsgradens utveckling i förorter i Helsingfors byggda på 1960- och 1970-talet i förhållande till medeltalet för staden (enligt Finlands miljöcentrals samhällsstrukturzoner 2013).

Litteratur:

Bernelius, V. (2013). Eriytyvät kaupunkikoulut: Helsingin peruskoulujen oppilaspohjan erot, perheiden kouluvalinnat ja oppimistuloksiin liittyvät aluevaikutukset osana kaupungin eriytymiskehitystä. 223 s. Tutkimuksia 2013: 1. Helsingin kaupungin tietokeskus.

Cantell, T. (2013). Lyhyesti helsinkiläisistä, alueellisesta erilaistumisesta ja taloudesta. Helsingin tila ja kehitys 2013. Helsingin kaupungin tietokeskus. 9–20.

<http://www.hel.fi/hel2/tietokeskus/julkaisut/pdf/13_02_11_Tila_ja_kehity...

Dhalmann, H. (2011). Yhden uhka, toisen toive?: Somalien ja venäläisten asumistoiveet etnisen segregaatiokehityksen valossa. 106 s. Geotieteiden ja maantieteen laitoksen julkaisuja A10. Helsingin yliopisto, Helsinki.

Halme, T., K. Koski, S. Niskanen & H. Kurki (2001). Lähiöiden palvelut. Kysyntä, tarjonta ja kehittämiskeino.t 112 s. Suomen ympäristö 475. Ympäristöministeriö, Helsinki.

Hankonen, J. (1994). Lähiöt ja tehokkuuden yhteiskunta: suunnittelujärjestelmän läpimurto suomalaisten asuntoalueiden rakentumisessa 1960-luvulla. 539 s. Otatieto, Espoo.

Hurme, R. (1991). Suomalainen lähiö Tapiolasta Pihlajamäkeen. 211 p. Societas Scientiarum Fennica.

HS (2013). Asuntoministeri tukisi lähipalveluja tiivistämällä lähiöitä5.11.2013.

<http://www.hs.fi/kaupunki/Asuntoministeri+tukisi+l%C3%A4hipalveluja+tiivist%C3%A4m%C3%A4ll%C3%A4+l%C3%A4hi%C3%B6it%C3%A4/a1383545692203>

HS (2013). Ministeri lupaa rahaa lähiöiden asukastiloihin. 4.11.2013.

<http://www.hs.fi/kotimaa/Ministeri+lupaa+rahaa+l%C3%A4hi%C3%B6iden+asukastiloihin/a1383532708717>

Ilmonen, M. (1994). Puutarhakaupungista ongelmalähiöön teoksessa Haarni, T. (toim.) (1994) Ihmisten kaupunki? Urbaani muutos ja suunnittelun haasteet. Yhdyskuntasuunnittelun täydennyskoulutuskeskus & Sosiaali- ja terveysalan tutkimus- ja kehittämiskeskus. Stakes raportteja 152. Jyväskylä.

Lankinen, M. (1999). Lähiöiden välinen ja sisäinen erilaistuminen jatkuu. 52 s. Ympäristöministeriön moniste 52. Ympäristöministeriö, Helsinki.

Lankinen M. (1998). Lähiöt muuttuvat ja erilaistuvat. 36 lähiön tilastollinen seuranta 1980–95. 65 s. Suomen ympäristö 187. Ympäristöministeriö, Helsinki.

Lähiöiden kehittämisen ongelmia (1985). Lähiöiden kehittämistyöryhmän muistio. 85 p.

Ympäristöministeriö, Kaavoitus- ja rakennustutkimuksen neuvottelukunta.

Lönnqvist, H. & M. Tuominen (2013). Asuinalueiden sosiaalinen kehitys. Helsingin tila ja kehitys 2013. Helsingin kaupungin tietokeskus. 171–175.

http://www.hel.fi/hel2/tietokeskus/julkaisut/pdf/13_02_11_Tila_ja_kehitys2013.pdf

Seppälä, M-L., H. Lehtonen & T. Tihlman (1990). Suomen lähiöt. Kyselytutkimus 1950–1980-luvulla rakennetuista lähiöistä. 94 s. Ympäristöministeriö, Kaavoitus- ja rakennusosasto, tutkimusraportti 2/1990. Ympäristöministeriö, Helsinki.

SYKE/YKR (2013). Yhdyskuntarakenteen seurantajärjestelmä. Suomen Ympäristökeskus.

<www.ymparisto.fi/ykr>

Työssäkäynti (2013). Työssäkäynti-tilastotietokanta.

<http://tilastokeskus.fi/meta/til/tyokay.html>

Vaattovaara, M., Schulman, H. & M. Kortteinen (2011). A Nordic welfare model at a turning point?: Social housing and segregation in Finland teoksessa Driant, J-C. & N. Houard (toim.). Social housing across Europe. Paris: La documentation Francaise, 49–71.

Vilkama, K., M. Vaattovaara & H. Dhalmann (2013). Kantaväestön pakoa? Miksi maahanmuuttajakeskittymistä muutetaan pois? Yhteiskuntapolitiikka. 78 (2013): 5.

Vilkama, K. (2011). Yhteinen kaupunki, eriytyvät kaupunginosat?: Kantaväestön ja maahanmuuttajataustaisten asukkaiden alueellinen eriytyminen ja muuttoliike pääkaupunkiseudulla. 283 p. Tutkimuksia 2011: 2. Helsingin kaupungin tietokeskus.

Vaattovaara, M., M. Kortteinen & R. Ratvio (2009). Miten kehittää lähiötä? Tapaustutkimus Riihimäen Peltosaaresta, metropolin laidalta. 179 p. Suomen ympäristö 46/2009.

YM (2013). Ympäristöministeriö, Rakennetun ympäristön osasto. Asettamispäätös YM024:00/2013. 15.8.2013.

<http://www.ymparisto.fi/download/noname/%7BC61B7141-3B24-4F8F-BCEE-A7E11DFCBABD%7D/59490>

Ympäristö (2013) Lähiöiden kehittämiseen vauhtia. Ympäristö-lehti 6/2013. 25.10.2013.

<http://www.syke.fi/fi-FI/Julkaisut/Ymparistolehti/2013/Paakirjoitus_Lahioiden_kehittamiseen_vau%2826990%29>