Vad är stadskultur? Med denna fråga vill vi väcka tankar kring hur var och en förstår begreppet. Och visst är det viktigt att definiera begreppen, och intressant – och med tanke på rönens jämförbarhet nödvändigt. Men jag nöjer mig ändå med att i runda ordalag konstatera att jag själv förstår begreppet stadskultur helt enkelt som något som hänför sig till olika sätt att leva i en stad.

Om man tänker på det viset inbegriper stadskulturen livsstilar, konsumtion och till och med boende. Med flit ger jag låg betoning åt kulturens mentala associationer till klassvärderingar, liksom också åt olika jämförelser av kulturdelområden eller kulturprodukter. Och jag lämnar också gärna bort stora kulturinstitutioner såsom opera, teater och konstmuseer. Visst kräver ju i synnerhet institutioner på nationell nivå en urban skala för fungera, men i princip kunde de också ligga utanför staden. Jag är alltså benägen att tänka att stadskultur står för sådana saker som får sitt innehåll i stadsmiljön.

Som med så många andra lika svårdefinierade begrepp (t.ex. hållbar utveckling, kultur, kreativ klass) får man bästa greppet om fenomenet som helhet genom att granska det utgående från enskilda fall som är lättare att definiera och avgränsa. I denna artikel närmar vi oss stadskultur och dess utveckling på sistone just på det viset.

Nytt uppsving för stadskulturen

I boken URBS, utgiven år 2000, konstaterar Pasi Mäenpää (2000, 17–31) att Helsingfors är en stad att trivas i (”Helsinki on viihtymisen kaupunki”). Boken berättar om förändringar i den helsingforsiska stadskulturen och benar grundligt ut denna tanke med hjälp av flera verklighetsnära exempel. Den tid boken beskriver, 1990-talet, präglades av att konsumtionskulturen demokratiserades. På 1980-talet hade man tagit de första stora stegen för en konsumtionscentrerad urbanism, och påföljande årtionde togs ett nytt stort steg: en allt större del av stadsbefolkningen började på allvar göra bruk av utbudet i staden och ”använda staden”. Ännu styrdes man dock starkt av utbudet, där intryck obekymrat togs från andra håll. Stadskulturen byggdes uppifrån ner.

I nyss nämnda opus konstaterar Sampo Ruoppila och Timo Cantell (2000, 51) att den helsingforsiska stadskulturens uppblomstring kännetecknas av att förändringen kom sent – samtidigt som den var ovanligt snabb. Det var egentligen först under senare delen av 1900-talet som en stadskultur av nuvarande slag började få fotfäste. Många helsingforsbor hade sina rötter på landsbygden eller i små städer, där levnadssätten givetvis var helt annorlunda än i landets största bosättningscentrum.

Under 1990-talet fanns ett slags ”konsumtionsetos” med överallt – konsumtionskulturen blev till en ”universal immanens”, någonting gestaltlöst som trängde sig in, och trängdes in, överallt. Livet i staden var dömt att kretsa kring konsumtion, om man så ville eller inte. Men på något vis underlättade detta urbaniseringsprocessen, eftersom färdiga ”testade” modeller presenterades på silverfat.

Men i skuggan av den konsumtionscentrerade urbanismen började det sjuda. Subkulturerna började allt mera synas i stadsbilden, och samtidigt uppstod nya subkulturer i Helsingfors. Men de gick fortfarande sina egna vägar, och mainstreamkulturen gick sina.

Synligast bland de urbana subkulturerna har länge varit de fenomen som fötts i staden eller tagit avstamp där och som utnyttjar gaturummet: gatumaten, cafékulturen, mångsidigt nyttjande av parker, punk, skateboard, break dance, graffiti eller rap music. Fenomenen i slutändan av denna uppräkning kom till Helsingfors mycket snart efter att de uppstått i de stora städerna i USA, främst i den förfallande stadsdelen Bronx i New York.

Hiphoppen kom till Helsingfors i form av breakdance och graffiti, men det började ganska snart också uppstå grupper som gjorde rap music. De första takterna av rappen hördes på gatorna i Bronx redan i slutet av 1970-talet, och sådär i början av 80-talet var stilen redan etablerad. Sedan tog det bara ett par år tills helsingforsversionerna uppstod (ks. Mikkonen 2004, 29–42). Till den stora allmänhetens kännedom kom fenomenen först på 1990-talet, och de växte så till den grad att de till och med började upplevas som problem. Den kanske synligaste motreaktionen var Stop töhryille, en antigraffitikampanj som körde igång i slutet av 1990-talet (jfr. Helin 2014).

Cafékulturen utvecklades och demokratiserades starkt på 1990-talet (Mäkelä & Rajanti 2000: 55–71; se även Ruoppila & Cantell 2000, 35–53), och även restaurang- och barkulturen fick ett nytt uppsving. I föreliggande Kvartti beskriver Arto Koskelo i sin artikel särskilt restaurangkulturens förändring mera i detalj. På samma sätt som det är lätt att se underhållningsteknologins utveckling som ett av de hjälpmedel som påverkat och påverkar stadskulturen är förändringen i restaurangkulturen en utmärkt indikator då vi ser på de synliga uttryck som (stads)kulturen tagit. Via restaurangkulturen är det lätt att granska också andra förändringar inom kulturfältet och i stadsbornas preferenser och smaker.

I samma tider, på 1990-talet, uppstod de första ”trendbarerna” i Rödberget och på andra håll nära stadskärnan. Rödberget började gentrifieras, bli ett medelklassviste, och de första tecknen på hipsterkulturen – som redan hunnit bli ett ämne för vitsar – började synas. Detta utvecklingsskede är nu på gång i de norra och östra delarna av Helsingfors innerstad, om än i lite annan form än i Rödberget på 1990- och 2000-talet (Lindblom & Mustonen 2014).

Baksmälla efter kulturhuvudstadsåret, och ny helsingforsanda

Den tid som började på 1990-talet har kallats en stadskulturens andra våg (t.ex. Mäenpää 2005). Denna neourbanisering syftar alltså egentligen inte längre på en flyttningsrörelse till städer utan på förändringar i stadslivet och i stadens framväxt och uppbyggnad.

Förändringen på 1990-talet kunde beskrivas med att livet i staden småningom började stiga fram ur institutionernas, kulturevenemangens och festivalernas skugga. Välståndsaspekten var starkt med i debatten vid sidan av näringsaspekten. Senast vid millennieskiftet var det klart att pilarna mellan kultur och ekonomi började flyga åt bägge hållen. Kulturen ekonomiserades, men även ekonomin kulturiserades.

Ett av målen för stadsförvaltningen blev sedan att liva upp staden, och detta ledde bl.a. till att man – med framgång – ansökte om statusen som europeisk kulturhuvudstad. Samtidigt började man fästa mera uppmärksamhet vid de verkningar som kulturverksamheten i stadsrummet hade. Man förstod att de aktiviteter som skapades kring kulturen kunde ha många betydande (lokal)ekonomiska verkningar, och dem kunde man uppnå genom att liva upp och aktivera stadslivet. I bakgrunden till kulturhuvudstadsprojektet kan man finna just denna nya insikt. Helt klart var målet att ge ett nytt lyft åt ekonomin och att fortsätta föra fram olika slags spirande kreativ verksamhet. Nya festivaler och stadsjippon uppstod hela tiden. Med åren har vissa evenemang, såsom Maailma kylässä (”Världen i byn”), Helsingfors Festspel och Konstens Natt (som ju numera ingår i Helsingfors Festspel) blivit varaktiga och betydande institutioner (jfr. Silvanto (red.) 2007).

Men trots ett utmärkt utgångsläge var staden slutligen lite rådvill då det blev fråga om att försöka dra nytta av det lyft som kulturhuvudstadsåret förde med sig. Stadens kulturväsende och Kulturstadsstiftelsen var skilda organisationer, trots att målen på sätt och vis var gemensamma. Förväntningarna var höga, men metoderna var gamla. De strukturella förändringar som senare gjorts var ett sätt att bli kvitt en groende baksmälla efter kulturhuvudstadsåret. I Helsingfors fall syns detta bra i de linjedragningar och strategier som gjorts på ledningsnivå. Att tankevärlden förändras beskrivs bra av att staden placerat sin evenemangsenhet under näringsservicen.

Debatten spred sig i förvaltningarna, och kulturen blev ett redskap för stadsutvecklingen (jfr. Mäenpää 2005). Turistmarknadsföringen började spela på de kulturella särdragen i finländskheten. Kreativ galenskap, exotism och tystnad upplevdes som fascinerande särdrag i den nordliga huvudstaden. I marknadsföringen beaktade man allt mera olika slags målgrupper. Det rationella etoset fann tokroliga drag hos sig själv. Staden skulle redan enligt strategin vara ”fun and functional”. All tänkbar tolerans ökade – kanske till synes, vilket de som kritiserat stadsförvaltningens byråkrati (ett drag som oundvikligen följer med förvaltning) velat påminna om.

Men attitydklimatet hade förändrats. Man började utveckla verksamheten utgående från möjligheter och resurser snarare än från förbud. Det var ett slags bugning mot stadsborna. Och de gavs möjlighet att inverka på stadslivets utveckling. ”Staden är här, använd den”, kunde ha varit åtminstone en principiell anvisning åt helsingforsborna. Principiell därför att ett idealistiskt invånardrivet utvecklande givetvis var en utopi delvis på grund av den snabba förändringen.

Inom stadens ledning började man inse att en förändring var oundviklig och att den innebar fördelar. 2000-talets första årtionde präglades av stark internationalisering och av IT-boomen och skärpt konkurrens om kunnigt yrkesfolk. Staden skulle även framöver vara intressant för att de tillväxtfrön som till exempel de kreativa branscherna fört med sig skulle gro också i framtiden.

Vid millennieskiftet började Helsingfors klart utvecklas till en självtillräcklig och särpräglad miniatyrmetropol. Man började omsider skapa fotfäste för en unik urbanism, eller åtminstone började det uppstå sådan. 1980- och 1990-talens konsumtionscentrering blev vardag – rentav så vardagligt att den inte behövde betonas. Staden behövde komma loss ur andra städers skugga, t.ex. Berlins eller Stockholms. I och för sig är det ju inget ont i att pröva nya lösningar, men intrycken började gå även i andra riktningen. Helsingfors började väcka intresse. Åren före 2010 låg Helsingfors i den absoluta täten i stadsjämförelser. Detta sporrade staden att fortsätta ett aktivt utvecklande.

En tid av ny aktivhet

För ett tiotal år sedan begrundade Pasi Mäenpää (2005) tyngdpunktsförskjutningen i stadssamhällets socialitet. Den skedde inom allt mellan gemenskaper (community) och offentliga evenemang (urban event) (se även Mäenpää 2007, 185). Nu, då vi nästan nått hälften av 2010-talet kan det vara skäl att begrunda huruvida det skett förändringar i andra riktningen. Urbanismen, att vara stadsbo, uppbyggs allt mera nerifrån upp, och på så sätt blir individerna och gemenskaperna – som kollektiv bestående av individer – centrala motorer för utvecklingen.

Aktiv verksamhet hos t.o.m. en enda individ kan via gemenskapen, kollektivet, överföras till förändringar som kan vara varaktiga. Ett sådant fenomen kan ses t.ex. för gatumatens del. Staden som organisation kan inte ta äran åt sig för en så till synes idiotisk tanke som att utveckla en gatumatkultur i en nordlig huvudstad. För a priori låter ju en sådan tanke inte särkilt trovärdig. Däremot kan staden vara stolt över sin förstående inställning och för att den lagt märke till ett nytt fenomen i mycket snabb frammarsch och aktivt gripit tag i det.

Matkulturens nya frammarsch har fått mycket kraft från ett annat, större fenomen – det växande intresset för tillfälliga rum. Det är just för att erbjuda rum för tillfällig verksamhet som den toleranta och aktiva attityden från den offentliga sektorn sida behövs. Positiv energi kan lätt kvävas, men även tvärtom. Som allra bäst kan staden som organisation vara hur aktiv som helst och marknadsföra utrymmen för sina kulturaktörer och därutöver ta tag i byråkratiska missförhållanden.

Att möjliggöra olika aktiviteter är ju också det som förväntningarna på stadsförvaltningen oftast torde gälla. Ett gott exempel på lyckade åtgärder är Slakteriets område, som kom igång som ett World Design Capital -projekt. Där fanns Matkulturstrategin för Helsingfors med i bakgrunden, och den har haft sitt finger med i spelet också i upplivandet av kvarteren söder om Senatstorget.

Det finns flera liknande exempel. Den offentliga sektorn är ett tacksamt objekt för kritik – den finansieras ju med skattemedel. Säkert finns det en del fog för kritiken, men samtidigt talas det inte mycket om de positiva exemplen – och det är inte sagt att man ens känner till dem. Däremot kommer man nog ihåg pop-up -bastun som revs i Sumparn eller förargligheterna kring paketbilen Camionnette, en av gatumatboomens pionjärer.

Staden måste alltså profilera sig som en tolerant partner. Det nya slag av aktivhet som stigit fram skall förstås som en positiv motor och en imagefördel. Som bäst utvecklar man stadskulturen allra starkast inifrån, internt, och det är uttryckligen stadsborna som gör det (jfr. Hernberg (red.) 2012), och just detta ser ut att vara en vital del av det nya Helsingfors.

Helsingfors har snabbt utvecklats till en stad som redan tjänar som förebild för övriga städer. ”Men i Berlin …” -tänkandet håller på att försvinna. Dock bromsas utvecklingen ännu av olika strukturer. Som jag ser det har stadskulturens anda i Helsingfors kommit längre än själva verkligheten. Ett gott exempel är hur totalt oväntat populärt nyligen hållna gatumatjippot Streat Helsinki blev. Medan efterfrågan förr kan tänkas ha följt utbudet har läget nu delvis blivit det omvända. Detta är någonting som det är vitalt att förstå. I många fall är de strukturer som oundvikligen begränsar utbudet på efterkälken. Det är viktigt att försöka hindra att den allmänna atmosfären blir reserverad och förbjudande.

Det uppstår hela tiden nya evenemang – ofta med avstamp i motivationen hos folk på gräsrostnivå. Det finns troligen flera festivaler av olika slag än någonsin i Helsingfors. Stadskärnan har redan befäst sin ställning som miljö för stora festivaler, men även andra placeringar har utnyttjats föredömligt. En del av ”alternativfestivalerna” har vuxit sig så stora att de i sin tur fått egna alternativa festivaler. Flow är idag en av Finlands största festivaler, och Kuudes Aisti (”Sjätte sinnet”), som hålls mitt i Berghäll, har nu tagit Flows plats som alternativ festival. Hela festivalfältet har polariserats starkt. Till exempel Tuska, Hustle HKI eller Weekend Festival är betydande representanter för sin genre även på internationell skala, men de syns inte nämnvärt i stadsbilden. På stranden i Sandudd har man i några år redan hållit väldiga musikfestivaler, vilket kan ha kommit som en överraskning för den stora allmänheten.

Ur lokal synvinkel är festivalerna och evenemangen viktiga. Stadsfestivalerna visar att det finns liv även utanför stadskärnan. Men ännu finns inga varaktiga strukturer på den egentliga innerstadens skala. De mest betydande festivaler och evenemang som handlar om stadskultur försiggår i och för sig fortfarande i innerstaden, och som vi såg tidigare har läget under 2000-talet glidit allt mera åt det hållet.

Men det finns de som tycker sig skönja en vändning i centrumcentreringen (Vaattovaara 2011, 216), och eventuellt också på samma sätt ur stadskulturens utvecklings synvinkel. En del empiriska tecken på detta kan skönjas. Det uppstår hela tiden nya stenfotsbutiker och små caféer och restauranger i den expanderande funktionella innerstaden, och nu finns det vissa signaler på att sådan småskalig verksamhet skulle hålla på att uppstå även utanför innerstaden. Den stad som ur stadslivets synvinkel är intressant och levande håller alltså på att breda ut sig. I Café Stoa i Östra Centrum serverar man ”berghällsk” weekend brunch, på Rastböle gård öppnas restaurangen Ravintola Lähiö och, som ett exempel närmare stadskärnan, är Sörnäs metrostations omgivning – ibland känd för att vara orolig – en av de lokala motorerna för gatumatsboomen.

Ett nytt, mognare Helsingfors?

Evenemangen behövs givetvis. De livar upp staden och stadsdelarna och ökar intresset för staden och vad den har att komma med. Och de skapar arbetstillfällen och utvecklingspotential för proffs inom olika branscher. Ändå borde man kunna göra åtskillnad mellan dels näringspolitiken och dess målsättningar, dels stadskulturen och dess djupstrukturers utveckling.

Stadskulturen utvecklas enormt just nu. Kan man hävda att Helsingfors har mognat? Behövs det några titlar längre? Om man inte aktivt försöker nå gräsrotsnivån borde utgångspunkten klarare och genuinare än förr ligga i näringspolitiken och i utvecklande av turismen. Urban identitet föds inte av att man ropar från torn, och en stad blir inte intressant enbart genom att man utvecklar och stöder befintliga institutioner.

Under de senaste tre årtiondena har Helsingfors från att ha varit en stad som sneglar mot Europa blivit en stad med egen särprägel och självmedvetenhet. Nu verkar det som om helsingforsborna inte nödvändigtvis vill få mera status för sin stad, och jag är inte alls säker på att staden som organisation vill ha det heller. Stadsborna vill ha en trivsam stad och möjligheter att inverka på att staden görs ännu trivsammare. En sådan stad ser ut att vara intressant även i utomståendes ögon.

Stadsbornas uppfattningar framgår bra till exempel ur ett forskningsmaterial om World Design Capital -årets renommé (Mustonen 2011–2013). Måhända fick stadsmarknadsföringen en ny väckning av WDC-projektet, men stadsbornas åsikter var för det mesta neutrala. Inställningen till projektet var passionsfri, och det vitsord man gav var 6,6 av 10 möjliga. Troligen blev Designåret någonting avlägset bland annat just därför att stadsborna framför allt vill ha stadskultur med låg tröskel och på gräsrotsnivå.

Att spå om framtiden på längre sikt är svårt, men om vi tittar på historien logiskt verkar det klart att en tolerant, bejakande utveckling kommer att fortgå oavsett ekonomiska konjunkturer och politiska konstellationer. Till och med styva strukturer kan vid behov förändras snabbt. Ingen vet till exempel när terrassernas öppettider blir liberalare, men det är svårt att föreställa sig att terrasserna skulle stänga klockan 22 på sommarkvällarna i ett Helsingfors anno 2024. Lika sannolikt är det att man någon gång i nära framtid får köpa hem en flaska vin från restaurangen. Alla dessa fenomen finns redan i någon form, trots att de inte syns i stadsbilden ännu. Det handlar inte längre om svaga signaler. Strukturer går i kras och tråcklas ihop igen på ett nytt sätt. Detta gör staden till en stad.

Pekka Mustonen är specialforskare vid Helsingfors stads faktacentral.

Källor:

 Helin, Mika (2014) Luvallinen graffiti Helsingissä. Helsingin kaupungin tietokeskus. Helsinki.

Hernberg, Hella (2012, toim.) Helsinki Beyond Dreams. Actions Towards A Creative And Sustainable Hometown. Urban Dream Management. Helsinki.

Lindbom, Taru. & Mustonen, Pekka (2014) Creative districts of Helsinki. Teoksessa: Marques, Lénia and Richards, Greg (toim.) Creative districts around the world. Breda: CELTH / NHTV. (ilmestyy)

Mikkonen, Jani (2004) Riimi riimistä. Suomalaisen hiphopmusiikin nousu ja uho.Otava. Keuruu.

Mustonen, Pekka (2011-2013) World Design Capital Helsinki 2012 -hankkeen tunnettuustutkimusaineisto. Helsingin kaupungin tietokeskus. Helsinki.

Mäenpää, Pasi (2000) Viihtymisen kaupunki. Teoksessa: URBS. Kirja Helsingin kaupunkikulttuurista, s. 17-31. Helsingin kaupungin tietokeskus. Helsinki.

Mäenpää, Pasi (2005) Narkissos kaupungissa. Kuluttaja-kaupunkilainen ja julkinen tila. Tammi. Helsinki.

Mäenpää, Pasi (2007) Festivaalit ja kaupunkipolitiikan uusi kulttuuripuhe. Teoksessa: Silvanto, Satu (2007, toim.) Festivaalien Helsinki. Urbaanin festivaalikulttuurin kehitys, tekijät ja kokijat, s. 182-192. Helsingin kaupungin tietokeskus ja Helsingin kaupungin kulttuuriasiankeskus. Helsinki.

Mäkelä, Johanne & Rajanti, Taina (2000) Cafeistuminen. Teoksessa: URBS. Kirja Helsingin kaupunkikulttuurista, s. 55-71. Helsingin kaupungin tietokeskus. Helsinki.

Ruoppila, Sampo & Cantell, Timo (2000) Ravintolat ja Helsingin elävöityminen. Teoksessa: URBS. Kirja Helsingin kaupunkikulttuurista, s. 35-53. Helsingin kaupungin tietokeskus. Helsinki.  

Silvanto, Satu (2007, toim.) Festivaalien Helsinki. Urbaanin festivaalikulttuurin kehitys, tekijät ja kokijat. Helsingin kaupungin tietokeskus ja Helsingin kaupungin kulttuuriasiankeskus. Helsinki.

Vaattovaara, Mari (2011) Suuri murros kaupunkirakenteen kehityksessä. Teoksessa: Cantell, Timo & Lahti, Tero (2011, toim.) Helsinki tiedon kohteena. Helsingin kaupungin tietokeskus 100 vuotta. Helsingin kaupungin tietokeskus. Helsinki.