Från urbant till urbant – varför stadsbor vill resa till andra städer

Turism är ett speciellt fenomen. Folk kan ibland betala sig sjuka för att få åka någon annanstans eller komma bort från någonstans. Då de återvänt är de tillbaka igen på samma ställe som de rest ifrån. Med sig har de bara minnena och kanske några foton, någon souvenir – och kanske en nypa kulturellt kapital. Och sannolikt ett behov att åka iväg igen någon gång.

Som ekonomisk verksamhet är turismen alltså i någon mån irrationell. Dean MacCannell, en av de mest betydande turismsociologerna, kom en gång i tiden fram till att turismen egentligen är framför allt ett egoprojekt. Men är det fullt så enkelt? Vad beror egentligen behovet av att resa på?

Turismen är en konsumtionsform vars produkt är immateriell. Mellanprodukterna är för all del materiella (flyg, hotell), men inte slutprodukten. Turism är inte heller nödvändigt för överlevnaden – låt vara att många som från vintermörker och kyla reser till sydligare breddgrader kan tycka så. Turismen är en lyxartikel som man kan välja. Och det har folk gjort.

Resandet växer globalt, sedan ett bra tag redan. De senaste årtiondena har det, internationellt sett, varit paus i växandet bara ett par gånger, då ekonomin haltat som värst. Trots att en del av turismens tillväxt givetvis härrör från människor som redan tidigare har sysslat med resande har det också kommit med nytt folk och nya grupper på marknaden. I det sammanhanget kan Indien och Kina – Asiens jättar – inte lämnas onämnda. Enligt Världsbankens statistik har urbaniseringsgraden i både Kina och Indien stigit snabbt, och är i Kina redan uppe i nästan 60 procent (The World Bank 2018). Det betyder en urban population på nästan 800 miljoner. Även i Indien är den stor: rejält över 400 miljoner.

Sammanlagt blir dessa två ett ungefär lika stort antal som den totala efterfrågan på internationell turism: årligen företas omkring 1,4 miljarder personresor utomlands.

Uppskattningsvis görs det i Kina redan nu 130 miljoner resor utomlands, och siffran stiger med flera procent varje år (CNTA 2018). Som absolut tal är mängden överlägset störst i världen. Vi kan också lugnt utgå ifrån att det inte bara är konsumtionen av alla tänkbara varor och tjänster som ökar i de växande urbana koncentrationerna, uttryckligen i Asiens storstäder, utan också efterfrågan på turism. Turismen kommer att fortsätta växa – om vi vill det eller inte.

Då vi gör listor på de viktigaste resmålen i världen är det nästan alltid främst storstäder som ligger i topp. Orsaken hittar vi i de helt vanliga bakgrundsfaktorerna till turism. Eftersom det bor allt mera folk i städerna är det naturligt att även ökningen utgår från städerna. Och den inriktas också i allt större utsträckning på städer. Enklaste slutsatsen är ju då att folk väl tycker om städer om de vill åka till städer. Eller finns det andra orsaker till att man vill resa från städer till städer?

Turismen har byggt på samma motiv ända sedan man överhuvudtaget började resa omkring. I praktiken kan motiven delas upp i två dimensioner: attraktionsfaktorer (utbud) och skjutkraft (efterfrågan). Med andra ord uppstår det turism för att folk vill åka någonstans där man antar att det finns något som man vill möta. Samtidigt vill folk komma bort. De vill bort för att slippa någonting i vardagslivet för ett litet tag.

Ibland kan det vara så att man inte är ute efter någonting särskilt. Man reser för att det är skoj, för att man vill. Eller för att man har överlopps pengar eller inget annat att göra.

Att någonting är kul räcker ändå inte till som förklaring. Sociologer har ett behov av att gå till det omedvetna då de letar efter förklaringar till skenbart enkla beteendemönster. Det gör också vi i denna artikel.

Det blir fråga om några alternativa förklaringar till stadsturismens popularitet. Jag tittar inte så mycket på charterresor eller genomresor, utan hellre på mera individuell turism inriktad på något visst mål. Dessa förklaringar utesluter inte varandra. Snarare inverkar de alla tillsammans, men var och en i sitt speciella avseende.

En process

Överlag bedrivs vilket slags konsumtion som helst för att konsumtionen ger mera tillfredsställelse än andra, alternativa, funktioner. Så ur individens synvinkel är turism i princip bara ett slags konsumtion, och då gäller där alltså samma logik som vid annan konsumtion.

Trots alla synpunkter kring motivation är det även inom turismen strukturella faktorer som är grunden för konsumtion. Att resa i fritidssyfte kräver förstås bokstavligen att man har fritid – men också pengar. Har folk knappt om fritid är det de korta semestrarna som är populära, och då vill man också ofta resa någonstans som ligger nära. Om vi lägger till att det idag är billigare än kanske någonsin att flyga är det inget under att stadssemestrar är omtyckta.

Logiken att det handlar om att stilla ett behov härrör från en traditionell ekonomisk modell av lägen som leder till att behov stillas. Glädjen av att konsumera upphör den stunden då behovet har blivit stillat. Man är mätt rätt och slätt. Att man stillar sitt behov kan alltså leda till att man förslöas. Men det är något som människan försöker undvika, så hon söker stimuli som inte direkt handlar om att stilla sina behov.

Turismen är ett perfekt exempel på denna tankekonstruktion, som Tibor Scitovsky lagt fram – och som han faktiskt utvecklar i en hel bok. Ute på resan lever turisten i en annan värld, och upplever i gynnsamma förhållanden ständigt nya stimuli, och dessa stimuli påverkar människan. Enligt Scitovsky agerar människan inte bara för att känna sitt behov stillas, utan också aktiviteten i sig är tillfredsställande för henne. I turismens fall är det alltså inte själva objektet som är så viktigt utan snarare processen då man åker och är ute på resa.

En förklaring till att urban turism är så populär är således turismens processartade natur, som alltså ger människan en helhetsupplevelse. Av erfarenhet vet folk att reseprocessen ger sådana stimuli och sådant livsinnehåll som förebygger uttråkning. Det här känner man till, och folk kan inleda sin resa redan innan den konkret börjat och fortsätta på den ännu efter att man kommit hem igen. Detta är en klassisk modell som spunnits vidare på av bland annat Tom Selänniemi, som utgick från antropologiska förklaringar kring pilgrimsfärder.

I fallet urban turism kan det bli fråga om också annat än att äta grekisk sallad ett par veckor efter att man kommit hem. En urban turist kan hemma hos sig tillämpa det kapital som man samlat på sig under resan. Man kunde säga att turister tillbaka i hemmet fortsätter med ett liv som påminner om den andra värld de upplevt under resan – låt vara att människan – för att ta till Dean MacCannell, ett av turismsociologins största namn – inte kan vara gäst hemma hos sig och att turismens dynamik uppstår just genom det annorlunda.

En av livsstilsförklaringarna – men inte den mest uppenbara

För att inom urban turism kunna njuta av det man upplever behöver man kunskap om själva objektet, men ännu mera om urbant liv och hur man skall fungera i en urban omgivning. Av den orsaken vill sådana som inte är vana vid stadsliv kanske inte åka till ”hektiska och bullriga” storstäder. Samtidigt kan de som är vana vid urbant leverne under samma omständigheter uppleva något sådant som rentav kan påminna om naturupplevelser.

Den allra mest uppenbara livsstilsförklaringen kunde låta som så att resor helt enkelt allt oftare ingår i folks livsstil – lite som restaurangbesök eller sport. Men om vi tar livsstilar som utgångspunkt kan vi också lite andra vägar försöka bygga upp en förklaring till urban turism.

Som vi redan konstaterade bor det allt mer folk i städerna, så allt fler är vana vid ett urbants leverne. Om vi tänker på turism i hänseendet attraktionsfaktorer och skjutkraft kan vi dra slutsatsen att det i andra urbana miljöer finns sådant som man inte hittar i den egna hemvana urbana miljön.

Turismen drivs ju av idealet om det annorlunda och av att det någonstans där borta (kanske) finns något som inte finns hemma. Eller om det finns där hemma, så kan man inte nå det på grund av olika hinder. Just dessa hinder spelar en central roll i detta förklaringsalternativ, som alltså utgår från livsstilen.

De viktigaste hindren är strukturella – de handlar vanligen fritid eller pengar. Karakteristiskt för urban turism är att man på resmålet beter sig så som man skulle vilja bete sig hemma. Man gör det som man på grund av olika slags vardagshinder inte har möjlighet att göra hemma. Den här tanken utmynnar i den något bakvända men ändå mycket logiska tanken att man på turistresor till städer söker sådant som man också skulle kunna hitta därhemma. Ibland måste man alltså gå över ån efter vatten. För dem som är vana vid urbant leverne är alltså mångt och mycket bekant, men på en resa kan man bättre ägna sig åt dem.

Inom stadsturism går det förstås lätt att åtminstone för en stund leva enligt sin ideallivsstil, eftersom man åker till en stad, alltså ett ställe där folk bor, lever, arbetar och konsumerar. Ofta vill turister också uppleva hur det skulle vara att leva livet i ett idealiskt urbant rum på samma sätt som lokalbefolkningen. Ändå är denna lokala dimension en idealfärgad bild av verkligheten. Knappast vill de turister som åker till London jobba tio timmar om dagen och därutöver sitta ett par timmar per dag på väg till eller från jobbet. Sannolikt vill de njuta av utbudet i staden, och de möter det lokala livet bara slumpmässigt och stundtals, till exempel i en lunchrestaurang – där de i motsats till ortsborna inte har bråttom tillbaka till jobbet.

Så ytligt sett kan turisterna göra samma sak som ortsborna en liten stund, men den kontakten försvinner nästan omedelbart. Turisten har oundvikligen hela tiden turistens roll, vilket troligen också är vad man velat. Deltagandet är alltid bara partiellt och vanligen ensidigt. Fria från skyldigheter skulle också ortsborna kunna börja nyttja sin stad så som turisterna gör det, vilket med tanke på till exempel ekologiska faktorer kunde vara lovvärt. Den förklaring vi tidigare anförde – en process – kan alltså fungera åt båda hållen.

Möta det autentiska

De senaste årtiondena har autenticitet varit en av de viktigaste hörnstenarna inom turismsociologi. Jag beslöt mig för att ta upp detta tema närmast därför att man så ofta, i synnerhet i vardagsdiskussioner, hör sägas att turisterna idag – kanske till skillnad från förr – uttryckligen är ute efter äkta upplevelser. Det är alltså sådana man idag vill marknadsföra för turisterna och dem man vill att de ska få uppleva. Och helt utan grund är denna strävan inte. Men: söker turisterna verkligen autenticitet? Själv börjar jag luta för tidigare nämnda Dean MacCannells uppfattning: folk söker autenticitet, men begreppet autenticitet borde utvidgas.

Då den sociologiska diskussionen om autenticitet kom igång på 1970-talet tänkte man sig att människan, eftersom hon mitt i all konstgjordhet fjärmats från det autentiska, sökte äkthet någon annanstans. Det autentiska skulle alltså alltid finnas någon annanstans, men om människan då skulle hitta det någon annanstans skulle hon inte kunna vara säker på att det inte är iscensatt. Senare började man nog tänka att det kanske inte är så viktigt heller för turisterna.

MacCannell konstaterade i sin klassiker från år 1976 att turister söker autenticitet men alltid möter kulisser. Detta klassiska autenticitetsparadigm bör dock ses i bredare perspektiv, vilket MacCannell även själv senare konstaterade. Man bör ovillkorligen också ta med den psykologiska dimensionen: att själva upplevelsen är autentisk.

För varje upplevelse är ju autentisk, i synnerhet om vederbörande tycker det själv. I själva verket kan autenticiteten vara viktigare för ortsborna, till exempel dem som utvecklar turismen, än för turisterna. Detta är på många vis en fascinerande tanke. Hur kan vi då veta – om det autentiska alltså består av framför allt, som vi just såg, själva upplevelsen – vad folk upplever som autentiskt?

Autenticitet innebär alltså olika saker för olika människor. Den ligger i betraktarens öga och beror på vad han tittar på – i ordets egentliga bemärkelse eller symboliskt.

Om vi för ett tag lägger denna relativistiska autenticitetstolkning åt sidan och ger autenticitet innebörden att något slags historiskt påvisbar förebild blir någorlunda troget återgiven, kan urban turism anses vara det kanske lättaste sättet att jaga sådan autenticitet. För en sådan historisk autenticitet (om vi godkänner en sådan term som ett slags motsats till relativistisk autenticitet) är städer outsinliga skattkammare.

Den skenbara lättheten att möta autenticitet i urbana miljöer är alltså en förklaring till att stadsturism är så populärt. Det är ju så att autenticitet – i synnerhet i vardagsdiskussioner – ofta går tillbaka till ortsborna. Så att när en turist på sitt resmål möter en ortsbo, som genom sitt agerande så att säga verifierar autenticiteten, har turisten nått sitt mål. Om alltså en neapelbo tar en turist med sig till sin älsklingspizzeria har man kommit nära autenticiteten. Eller när en turist får gå i bastu och ta ett dopp i vaken tillsammans med en finländare. Det spelar mindre roll huruvida pizzan är likadan som den som i slutet av 1800-talet tillägnades drottning Margherita. Autenticitet skapas på nytt varje dag, i varje möte.

I vår tid av sociala media uppstår sådana möten lättare än någonsin förr. Soffsurfande, hembyten och annat dylikt gör det möjligt att möta ortsbor och att den vägen komma rakt in i de bakre rummen.
Men man kan möta samma sak på flera olika sätt. Ta nu till exempel fadon i Lissabon. Man kan få höra ett framförande genom att köpa ett inträdespaket till en restaurangkväll med fadomusik, och kanske till på köpet just i den stadsdel eller på det ställe där fadon sägs ha uppstått. Huruvida det stämmer eller inte är av underordnad betydelse. Att köpa inträdespaket är säkert ett behändigt sätt att uppleva framförandet i en historiskt korrekt miljö. Ett annat sätt är att (av en slump?) som den enda turisten förirra sig till en mysig bar där framförandet börjar spontant. Vilkendera upplevelsen är mera autentisk? Blir det äkta en kuliss om det paketeras och säljs?

Upplevelsen kan vara lika genuin för bägge, men upplevelserna kan inte bytas sinsemellan. Båda upplevelserna skulle vara en besvikelse för den andra.

Urban turism som pilgrimsfärd

I ett urbant liv gör man sina pilgrimsfärder till andra urbana ställen. Stereotypiernas källflöden kan man möta ganska behändigt så att de motsvarar de illusioner som hör till turism, i deras ursprungliga form. Många städer kännetecknas av vissa drag, som urbana turister ofta vill möta. Det handlar om djupa strukturer, som för all del i en anda av iscensatt autenticitet skapas om och om igen, men som inte ens i sin ursprungliga form vill försvinna, helt enkelt för att de är så djupt invävda i städernas själ.

Dessa djupa strukturers relation till staden är ambivalent. Stället tar fram nutid ur historien, men nyskapar samtidigt historien, vilket i sin tur bygger upp ny historia. Om dessa strukturer som broderats upp i städers själ, liksom dessa stereotypirötter känns abstrakta kan det vara sin plats med ett par exempel. Vad tänker man på när man tänker på Rom? Kanske la dolce vita och historiska avlagringar. Paris får en att tänka på batonger, vin och parisare. I London finns det pubar och i Köpenhamn åks det cykel.

För dessa stereotypier vill man hitta motsvarigheter i verkligheten, annars blir man besviken. Tänk om man i Paris inte ser en enda vacker parisiska med ett bröd under armen? Eller om man i en pub i Londons City inte ser affärsmän som tar sig en pint efter arbetsdagen?

För många är urban turism en pilgrimsfärd i syfte att få bevittna just dessa saker – som turisten också ofta vill delta i själv. Varje urban pilgrim har sin egen målsättningsnivå, som givetvis stiger med ökande erfarenhet. För att ta till Scitovsky kan vi genom det kapital som våra turistiska erfarenheter utökar finna glädje i nyanser som blir bara djupare och djupare.

En förståelse av resmålets själ fördjupar turistens upplevelser och gör dem på ett personligt sätt unika. Vår pilgrim kan känna det parisiska i Paris eller den finländska sisun i Helsingfors. Eller åtminstone tycka sig känna dem. Turism – även urban turism – bygger sist och slutligen på denna illusion.

Pekka Mustonen är specialforskare vid Helsingfors stadskanslis enhet stadsforskning och -statistik.

Litteratur:

CNTA 2018 (China National Tourism Administration). Tourism Statistics. http://en.cnta.gov.cn/Statistics/TourismStatistics/

MacCannell, Dean (1976). The Tourist. A New Theory of the Leisure Class. The Macmillan Press. London.

Mustonen, Pekka (2006). Postmodern tourism. Alternative approaches. Sarja A 2:2006. Turun kauppakorkeakoulun julkaisuja. Turku.

Rojek, Chris (1993). Ways of Escape. Modern Transformations in Leisure and Travel. The Macmillan Press. London.

Scitovsky, Tibor (1992[alkuperäinen 1976]). The Joyless Economy. the Psychology of Human Satisfaction. Revided Edition. Oxford University Press. New York.

Selänniemi, Tom (1996). Matka ikuiseen kesään. Kulttuuriantropologinen näkökulma suomalaisten etelänmatkailuun. SKS, Helsinki.

The World Bank (2018) World Bank Open Data. https://data.worldbank.org/

Kommentera

I tidskriften: