Verksamhet i nätverk är det bästa sättet att tackla usla utmaningar

Färska rapporter om världens tillstånd lyfter fram en stor och brokig samling utmaningar som påverkar våra städers framtid. Enligt uppskattningar kommer 60 procent av människorna att bo i städer år 2030. Städerna har en central betydelse för en hållbar framtid och hur vi planerar och utvecklar våra städer spelar roll. Klimatförändringen, den sociala segregationen och andra komplexa utmaningar som våra städer står inför kräver samarbetsförmåga och förmåga till smidig informationsförmedling för att göra en hållbar framtid möjlig.

Med hjälp av stadsplaneringen löser vi hållbarhetsutmaningarna på vår livsmiljönivå. Planeringens effekter sträcker sig över flera årtionden och berör många olika grupper av aktörer. Med planeringen definieras till exempel var vi bygger och hur vi bygger, hurdana trafikförbindelser som är möjliga och hurdana grön- och rekreationsområden som finns tillgängliga. Det har konstaterats att städer är komplexa system (Innes & Booher 2010, Batty 2005, de Roo 2017, Boonstra 2015) där ständigt föränderliga delsystem såsom ekosystem, trafiksystem, servicenät och boende påverkar varandra och graden av hållbarhet. Kännetecknande för sådana system är att man inte kan förstå dem utifrån de enskilda delfaktorerna som de består av. I dessa system uppstår det kontinuerligt nya egenskaper som inte blir synliga genom att betrakta enskilda delfaktorer. Hållbara städer kan därför inte planeras en sektor i taget, utan det behövs en holistisk förståelse.

Enskilda människors förmåga att lösa sådana komplexa frågor är begränsad. Planeringsfrågorna kräver samordning av olika expertis för att möjliggöra en fungerande och trivsam stad – ett hem där man har ett bra liv. I planeringen medverkar också en rad olika aktörer såsom planerare, markägare, konsulter, byggherrar, andra myndigheter, politiska beslutsfattare, olika organisationer och invånare. Dessa aktörer kan ha mycket olika syn på framtidens städer, vilket kräver samordning av ofta motstridiga intressen och värden under planeringsprocesserna (Healey 1997, Forester 2008).

Planeringens vardag finns i sociala nätverk

Planeringsprocesserna där informationen överförs mellan olika aktörer stöder vår förmåga att bemöta de utmaningar som kommer med den föränderliga världen. Att våra uslaste utmaningar är tvärvetenskapliga måste beaktas även i våra processer genom att möjliggöra utnyttjandet av mångsidig expertis (Holden 2012). Komplexitet är inte längre en utmaning för enbart stadsmiljön och samhället utan en väsentlig del av planeringsprocessernas interna struktur. En mångprofessionell grupp experter som ständigt förändras och avbrott i informationsförmedlingen utmanar planeringens vardag och framhäver behovet av att bättre förstå expertsamarbetet.

Det är essentiellt att granska hur vi egentliga planerar. Planering görs inte i ansiktslösa institutioner utan i processen medverkar människor med känslor och tankar, som introducerar olika värden och har olika hierarkiska och sociala ställningar i de nätverk som deltar i processerna. Vad händer inom dessa nätverk under processerna som pågår i flera år? Hur kan man försäkra sig om att processerna gör det möjligt att utnyttja experternas kunskaper för att uppnå hållbara planeringslösningar? Vi har dock ännu inte tillräckligt bra förståelse av den här sociala sidan av expertprocesserna och dess inverkan på planeringen – och våra städers framtid. Vi har inte haft tillräckliga metoder för at beskriva den sociala komplexiteten inom processerna på ett sätt som även skulle stöda aktörernas och organisationernas förståelse och förmåga att lära sig av sin egen verksamhet (Argote 2013, Argyris & Schön 1996, Schön 1983).

Dagligt expertsamarbete som forskningsobjekt

I den undersökning, vars resultat den här artikeln bygger på, granskades stadsplaneringens vardag ur perspektivet för expertsamarbete (Eräranta 2019). Syftet med undersökningen var att förstå hur planeringsinformation delas och vidareutvecklas i växelverkan mellan olika experter och hur samarbetet stöder uppkomsten av en holistisk förståelse av planeringen. I undersökningen användes som exempel en verklig, mångårig process för strategisk markanvändningsplanering i en kommun i huvudstadsregionen, för att omgående testa i praktiken resultat och utvecklingsidéer som härletts ur praktiken. Strategisk markanvändningsplanering är ett typexempel på en kontext där det är centralt att beakta olika slags expertkunskaper och klara av osäkerhet under den ständiga förändringen, eftersom man planerar för flera årtionden framåt. På grund av forskningsetiska skäl är processen helt anonymiserad.

Expertmöten som ordnades under processen sammanfattades i en tidsserie, ur vilken det framgår vilka aktörer som deltog på mötena och vilka teman som diskuterades på dem. Tidsserien analyserades med en social nätverksanalys (Wasserman & Faust 1994) som ursprungligen togs fram för att beskriva olika slags nätverksstrukturer. Metoden har inte tidigare använts för att undersöka expertsamarbete inom planering, och därmed validerades resultaten med individuella intervjuer med personer som deltog i processen. Resultatens användbarhet bedömdes med hjälp av gruppintervjuer med planerare från olika organisationer. Baserat på gruppintervjuerna är resultaten typiska även i andra processer än den som nu analyserades.

Under exempelprocessen ordnades kring 400 möten, där cirka 400 personer medverkade, exklusive invånarna. Dessa personer kunde inte identifieras ur de data som fåtts för undersökningen. De teman som behandlades på mötena kategoriserades under 15 huvudteman så att de i huvuddrag motsvarade de teman som expertutredningar som beställs under stadsplaneringen behandlar. Dessa teman omfattade bland annat frågor kring trafik, grönområden och tjänster och teman inom ramen för den övergripande processhanteringen. Antalet mötestimmar under processen var cirka 4 000, och utöver det producerades inom processen ungefär 10 500 filer till cirka 1 100 mappar. Vi talar alltså om en enorm mängd resurser under en enda planeringsprocess.

Är planeringsprocesserna lagda för hållbarhetens systemiska utmaning?

Nätverksstrukturerna inom samarbetet varierade hela tiden under processen (Figur 1). Med dessa strukturer avses olika experters deltagande på samma möten för att diskutera de inbördes effekterna av olika teman, alltså sätten för överföring av information mellan olika planeringsteman. Även antalet personer som deltog i processen, med andra ord nätverkets omfång, varierade under processen. Under processen tillkom nya aktörer, medan andra lämnade processen och tog samtidigt med sig tyst och odokumenterad kunskap. Trots att personalomsättningen var måttlig, deltog endast en av 400 personer i nästan alla de faser som beskrevs.

I synnerhet i processens tidiga skede kunde experter diskutera för att lära sig av varandra om de möjligheter och begränsningar som var kopplade till deras respektive teman och om beroendeförhållanden mellan temana. Detta syns om en balans i nätverksstrukturen i de första diagrammen i figur 1. Allteftersom processen framskred diskuterades planens innehåll emellertid främst på separata temamöten, mellan vilka information förmedlades endast via en eller två personer. Över hälften av aktörerna arbetade enbart med ett av femton teman under processen och förde samtal endast med några centrala personer. På detta tyder nätverksstrukturen i figur 1 där man ser flera underordnade nätverk. Dessa strukturer var typiska efter den inledande processfasen och hade en negativ inverkan på informationsförmedlingen, lärandet, en holistisk förståelse av planeringslösningen och de delaktigas arbetsmotivation. Många av de intervjuade betonade att de inte kunde bilda sig en holistisk förståelse av processen på grund av den tematiska separationen i samarbetet. Baserat på resultaten främjar sektorspecifika möten inte uppnåendet av helhetslösningar. Man frågar sig hur detta påverkar stadsplaneringens förmåga att hantera de komplexa utmaningarna.

Baserat på resultaten är uppnåendet av en holistisk förståelse av planeringen kraftigt beroende av samarbetsstrukturerna. Nätverksstrukturerna inom processen som undersöktes delades in i fem grundläggande typer, varav de tre viktigaste visas i figur 2. I strukturen med ett centrum koncentrerades informationsförmedlingen och samordningen av teman till en person. Diskussioner fördes på sektormöten och experter från olika områden hade knappast någon direkt kontakt med varandra som stöd för en systemisk, holistisk förståelse. I den perfekta strukturen deltog aktörerna jämbördigt i processen och det fanns en kontinuerlig diskussion mellan experter från olika områden. Utmaningen för den här strukturen är dock att den är resursintensiv, eftersom många människor träffar varandra ofta. Strukturerna med flera centrum gjorde det möjligt att samtidigt fördjupa den tematiska expertisen och stärka en holistisk förståelse av planeringen genom att bilda ett flexibelt nätverk där bytet av en aktör inte äventyrade förståelsen eller bevarandet av informationen.

Figur 1. Beskrivning av hur processens expertnätverk ändrades under fyra år, indelade i tvåmånadersperioder. En punkt är en person och en koppling mellan punkterna betyder att personerna har deltagit i samma möte.

Att information inte sprids förhindrar uppkomsten av hållbara planeringslösningar

Undersökningen tyder på att stadsplanering kräver ett genuint nätverksbaserat verksamhetssätt. Att öka förståelsen för expertsamarbetet är förutsättningen för utveckling av planeringsprocesserna och möjliggörandet av hållbara planeringslösningar. Baserat på resultaten är ett kraftigt målinriktat nätverkstänkande än så länge ändå inte kännetecknande för särskilt många planeringsorganisationer. Många kommuner har identifierat de möjligheter som digitaliseringen ger för utvecklingen av planeringens informationsunderlag. Vid sidan av detta är det emellertid viktigt att komma ihåg att basnivån i alla informationsförmedlingsstrukturer är människor, vars arbetsmotivation, personlighet och individuella värden påverkar hur de utnyttjar det tillgängliga informationsunderlaget och hur de samarbetar mellan sina olika expertisområden.

Det målinriktade nätverkstänkandet betonar att planeringssamarbetet är mer än att bara samla människor kring ett bord. Det viktiga är att man skapar ett informationsflöde mellan olika experter och att informationen utvecklas på vägen. När processerna bygger på delad expertis ökar mängden kunnande som är tillgängligt. Ett sådant tvärdisciplinärt samarbete byggs dock inte snabbt, utan nätverkets utveckling och skapandet av tillit tar tid och kräver en långsiktig planering. En medveten strävan efter en processtruktur som integrerar olika expertis stöder organisationens förmåga att lära sig och arbeta med komplexa utmaningar mitt i en förändring som aldrig stannar. De komplexa utmaningar som städerna ställs inför förutsätter därför att aktörerna inom stadsplaneringen har förmåga och vilja att dela sin expertis över sektorsgränserna för att möjliggöra mer hållbara planeringslösningar.

Figur 2. Tre exempel på processens grundläggande strukturer: ett nätverk med ett centrum, ett perfekt nätverk och ett nätverk med flera centrum.

Susa Eräranta arbetar som arkitekt vid Helsingfors stads stadsmiljösektor. Artikeln är baserad på skribentens doktorsavhandling inom området markanvändningsplanering och trafikteknik vid Aalto-universitetet.

Litteratur: 

Argote, L. 2013. Organizational Learning: Creating, Retaining and Transferring Knowledge. Heidelberg: Springer.

Argyris, C. & Schön, D.A. 1996. Organizational Learning II. Theory, Method, and Practice. Reading, MA: Addison-Wesley.

Batty, M. 2005. Cities and Complexity: Understanding Cities with Cellular Automata, Agent-based Models, and Fractals. Cambridge, MA: MIT Press.

Boonstra, B. 2015. Planning Strategies in an Age of Active Citizenship: A Post-Structuralist Agenda for Self-Organization in Spatial Planning. InPlanning.

de Roo, G. 2017. Ordering Principles in a Dynamic World of Change–On Social Complexity, Transformation and the Conditions for Balancing Purposeful Interventions and Spontaneous Change. Progress in Planning.

Eräranta, S. 2019. Memorize the Dance in The Shadows? Unriddling the Networked Dynamics of Planning Processes through Social Network Analysis. Doktorsavhandling, Aalto-universitetet. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-60-8403-9

Forester, J. 2008. Understanding Planning Practice. Contemporary Movements in Planning Theory, 35–76.

Healey, P. 1997. Collaborative Planning: Shaping Places in Fragmented Societies. Basingstoke: Macmillan.

Holden, M. 2012. Is Integrated Planning Any More than the Sum of Its Parts? Considerations for Planning Sustainable Cities. Journal of Planning Education and Research, 32(3), 305–318.

Innes, J.E. & Booher, D.E. 2010. Planning with Complexity: An Introduction to Collaborative Rationality for Public Policy. London: Routledge.

Schön, D.A. 1983. The Reflective Practitioner: How Professionals Think in Action. New York: Basic Books.

Wasserman, S. & Faust, K. 1994. Social Network Analysis: Methods and applications (Vol. 8). Cambridge, UK: Cambridge University Press.