Eftersom de som har flyktingbakgrund inte statistikförs skilt, kommer jag i det följande att titta på hur invandrare från Afghanistan, Irak och Somaliska flyttat inom Finland. Bland dem som kommer hit från nämnda länder är det många som har flyktingbakgrund, och det är från dessa länder som det anlänt mes asylsökande till Finland de senaste åren.

Min artikel bygger på Arbets- och näringsministeriets publikation Katsaus somalialaisten, irakilaisten ja afganistanilaisten maan sisäiseen muuttoliikkeeseen Suomessa 2000-luvulla (Sjöblom-Immala 2016).

Rekordstort antal asylsökande en utmaning för logerandet av flyktingar

År 2015 kom det över 32 000 asylsökande till Finland, att jämföra med mellan 1 500 och 6 000 per år tidigare under 2000-talet. Flertalet asylsökande i fjol var irakier (63 %). Näst mest asylsökande kom det från Afghanistan och Somalia. Samma år beviljades uppehållstillstånd åt sammanlagt nästan 3 000 asylsökande eller kvotflyktingar. Mest uppehållstillstånd beviljades åt just irakier, somalier och afghaner (Maahanmuuttovirasto–Migrationsverket 2016a).

I slutet av år 2015 bedömde man på Arbets- och näringsministeriet att (ANM) att antalet beviljade uppehållstillstånd skulle växa märkbart år 2016. Man uppskattade att en tredjedel av dem som kom till Finland 2015 skulle få jakande beslut, det vill säga asyl eller uppehållstillstånd (Yle 2015a). Den aldrig tidigare skådade mängden asylsökande högaktualiserade även frågan om hur boendet skulle ordnas vid tillämpandet av flyktingsintegreringspolitiken.

Andelen nekande beslut blev ändå större än väntat. I maj 2016 ändrades utlänningslagen så att möjligheten att bevilja uppehållstillstånd på grund av humanitärt skydd slopades. Vid Migrationsverket gjordes också en ny linjedragning för beslut gällande Irak, som skärpte villkoren för att irakier skulle få uppehållstillstånd. I januari-juni 2016 var beslutet nekande för 40 procent av de irakier som fått beslut, men efter ändringarna i lagen och beslutsprinciperna i maj blev 77 procent av besluten nekande (Maahanmuuttovirasto–Migrationsverket 2016b).

Medan ansökningarna behandlas bor de asylsökande i regel vid mottagningscentraler på olika håll i Finland, till och med i Lappland. I slutet av år 2015 åtnjöt 29 800 personer dessas mottagningsservice (Maahanmuuttovirasto–Migrationsverket 2016a). Sedan viktiga genomfartsrutter för flyktingar sedermera stängts och antalen ansökningar klart minskat har många mottagningscentraler stängts.

För de flyktingar som fått uppehållstillstånd söks en lämplig kommun, och för koordineringen av detta svarar ANM nationellt. Lokalt koordineras placeringen av NTM-centralerna, som förhandlar med kommunerna i sitt område om kommunplaceringar, bostäder och service. Hänvisandet av kvotflyktingar till kommunerna sköts i samarbete mellan Migrationsverket och NTM-centralerna (Työ- ja elinkeinoministeriö–Arbets- och näringsministeriet 2015). Man har inte kunnat uppbringa tillräckligt med kommunplatser. Socialarbetarna vid mottagningscentralerna kartlägger tillståndsmottagarnas kommunönskemål, men alltid går det inte att tillmötesgå det.

Eftersom det inte finns tillräckligt med mottagarkommuner har flyktingarna på egen hand sökt sig till de kommuner de vill, med mottagningscentralernas hjälp och stöd. Många av mottagningscentralerna ligger långt från centralorterna, och där finns dåliga möjligheter till privatliv. Efter den första kommunplaceringen har flyktingarna rätt att besluta själva om var de vill bo, och största delen flyttar i något skede bort från sin första hemkommun. I huvudsak flyttar man till tätorterna i södra Finland, i synnerhet till Huvudstadsregionen, så den befolkningsdel i Finland som har flyktingbakgrund fördelas geografiskt mycket ojämnt.

Största delen av dem med flyktingbakgrund bor i huvudstadsregionen

I början av 1990-talet började antalet somalier växa snabbt i Finland. I slutet av år 2014 bodde det ca. 16 600 personer med somalisk bakgrund i landet, varav majoriteten är födda utomlands. En dryg tredjedel är födda i Finland. Ungefär samtidigt med somalierna började det också komma in irakier. Antalet inflyttande afghaner förblev däremot ringa under nästan hela 1990-talet, och även idag finns det klart mindre av dem i Finland än folk med irakisk eller somalisk bakgrund. Av dem med irakisk bakgrund har en fjärdedel fötts i Finland, men av dem med afghansk bara 15 procent (Tilastokeskus–Statistikcentralen 2015).

Att det flyttade flyktingar till Helsingfors och övriga urbana kommuner stod klart redan i början av 1990-talet. I slutet av det år man invandrat bodde 20 procent av flyktingarna i de fem största städerna, alltså Helsingfors, Esbo, Åbo, Tammerfors och Vanda, men efter det sjätte året i Finland hade redan 60 procent flyttat till dessa städer, en fjärdedel av dem till Helsingfors. Störst var rörligheten under de tre första åren efter att man fått uppehållstillstånd (Kuusto-Kovanen 2014).

År 2014 bodde 60 procent av dem i Finland som hade afghansk, irakisk eller somalisk bakgrund i Nyland, 12 procent i Egentliga Finland och 9 procent i Birkaland. De övriga landskapens andel var sammanlagt en femtedel (Figur 2). Nylands andel har minskat en aning sedan början av 2000-talet (Tilastokeskus – Statistikcentralen 2015). I Åbo är andelen invånare med utländsk bakgrund störst strax efter Huvudstadsregionens kommuner Helsingfors, Esbo och Vanda.

De som har somalisk bakgrund har mera än andra flyktinggrupper anhopats i Nyland, där ca. 75 procent av dem bodde år 2014. Bland dem med afghansk bakgrund var andelen i Nyland bosatta minst, 40 procent, och en femtedel bodde i Birkaland. De med irakisk bakgrund har förutom i Helsingfors koncentrerats även i Åbo, där nästan en femtedel bodde. I alla de flyttargrupper vi analyserat fanns det många unga och bara lite 65-åringar eller äldre. Andelen unga har minskat vartefter man bott längre tid i landet, men det oaktat är fortfarande hälften av dem med somalisk bakgrund under 20 år gamla, i och med att somalierna har ganska hög nativitet även i Finland (Tilastokeskus-Statistikcentralen 2015). De unga flyttar som känt flitigt, oftast i anknytning till självständigt boende, studier eller att skaffa jobb (Saari 2010).

På samma sätt som ursprungsbefolkningen lockas även invandrarna av den mångsidiga arbetsmarknaden i centralorterna (bl.a. Heikkilä & Järvinen 2003). Förutom av jobbmöjligheterna och barnens skolmöjligheter styrs anhopningen av invandrarnas benägenhet att bilda egna gemenskaper där de har bättre möjligheter att ordna egen kultur- och religionsservice och där deras föreningsverksamhet effektiveras (bl.a. Jaakkola 2000, 17; Pehkonen 2006). Även utbudet på etnisk mat och klädsel är gott i synnerhet i Helsingfors. För till exempel somaliska kvinnor är det viktigt att ha tillgång till kläder som passar deras religion. Att hålla etniska butiker är lönsamt endast i områden där klientunderlaget är tillräckligt stort. Enligt Dhalmann (2011) flyttas det också till huvudstadsregionen ”för att de andra också flyttar".

Särskilt viktig för invandrarna är den egna etniska gruppens medlemmars närhet, i och med att de via sina egna nätverk kan få kunskap och hjälp för att klara sig i sitt nya hemland. Förmodligen dras man också till centralorterna för att där allmänt taget finns mera invandrare och att ursprungsbefolkningen är vanare vid invandrare. Detta torde – förutom den gemenskapsbetonande kulturen – vara orsaken till att även de med somalisk bakgrund är särskilt anhopade i Huvudstadsregionen. Somalierna har mött mycket rasism, och i en stor stad sticker de inte ut så mycket från den övriga befolkningen. Även att hitta jobb har varit utmanande för dem, och i huvudstadsregionen är möjligheterna att få arbete bättre än annanstans i landet (Joronen & Hassan Mohamed 2015).

Liten bortflyttning från landet bland folk med flyktingbakgrund

Att flyttandet riktar in sig på Nyland framgick klar även av Sjöblom-Immalas (2012) longitudinella studie. Den analyserade flyttandet inom Finland bland sådana personer som under flyttningsåret var minst 15 år gamla och som åren 1998-2000 flyttade till Finland som utländska medborgare och fortfarande bodde här år 2009. Materialet innehöll 518 irakiska, 312 somaliska och 180 afghanska migranter. Förutom i Nyland var det bara i Egentliga Finland som deras sammanlagda antal växte något under den period vi analyserade. I Birkaland minskade det en aning (Figur 3). I de övriga landskapen minskade antalet klart.

Den sammanlagda andelen somalier, irakier och afghaner som flyttat till Finland under den analyserade perioden växte från 20 procent till 35 procent i Helsingfors. Förutom i Helsingfors växte dessa flyttares andel bara i Esbo, Vanda och Åbo. I Tammerfors hölls andelen nästan oförändrad, men dit flyttade man inte lika mycket som t.ex. till Åbo från andra håll i Finland. Folk med afghansk bakgrund bodde det rentav mera i Tammerfors än i Helsingfors, både i början och slutet av den studerade perioden. Folk med irakisk bakgrund bodde det även i Egentliga Finland och i synnerhet i Åbo. Till centralorternas grannkommuner sträckte sig flyttandet inte nämnvärt – annat än till Esbo och Vanda. Från de små mottagningscentralerna hade nästan alla flyttat bort. Figur 4 visar de kommuner där minst två procent av flyttarna bodde i början av den studerade perioden.

Överlag flyttar de som har flyktingbakgrund inte mycket bort från Finland. Konflikterna i utgångslandet har pågått redan länge, så det har inte riktigt givits tillfälle att återvända till hemlandet. Av de irakiska eller afghanska medborgare som vid millennieskiftet flyttat till Finland bodde över 90 procent kvar i Finland ännu år 2009 (Tabell 1). Av dem som hade somalisk bakgrund bodde ännu ca. 80 procent kvar här. Som jämförelse hade till exempel mindre än 30 procent av dem som hade svensk bakgrund stannat i Finland. Även av dem med rysk bakgrund hade över 90 procent och dem med estnisk nästan 90 procent stannat. Från Ryssland och Estland kommer det många som gifter sig med finländare (Sjöblom-Immala 2012; Statistikcentralen 2016.)

Till centralorterna eller till landskapen?

De med flyktingbakgrund är den befolkningsgrupp som är mest beroende av andras hjälp för sitt boende. Har man flyktingbakgrund har man i regel inte heller senare i livet möjlighet att utöka sin bostadsförmögenhet på samma sätt som många i ursprungsbefolkningen, t.ex. genom arv. Också att komma in på arbetsmarknaden tar tid, och även det gör att man inte har samma möjligheter som ursprungsbefolkningen att skaffa bostad.

Har man flyktingbakgrund bor man mest i allmännyttiga hyresbostäder, som ofta ligger i samma stadsdelar. En följd av detta är etnisk segregation, alltså att ursprungsbefolkningen och utlänningsbefolkningen allt mer bor i skilda bostadsområden (t.ex. Dhalmann 2011; Vilkama 2011). Allmänt taget har man i de övriga nordiska länderna konstaterat samma sak som i Finland: de som har den mest avlägsna kulturen eller som kommit som flyktingar är oftast de mest segregerade etniska grupperna (Puustinen et al. 2016). Men i inget nordiskt land är dessa grupper ändå i sig isolerade från de övriga invandrargrupperna. Att de har en högre lokal anhopningsgrad beror på att de – i och med att de ligger sämst till på arbetsmarknaden – också ligger sämst till på bostadsmarknaden och därmed är beroende av allmännyttiga bostäder (bl.a. Vilkama 2011).

Samtidigt behöver invandrarna s.k. inflyttningsområden, där de får det stöd behöver från sin egen etniska grupp (Rasinkangas 2013). Ändå kan alltför stark anhopning i vissa områden ge upphov till problem, till exempel till konflikter mellan etniska grupper.

Bristen på hyresbostäder till rimlig kostnad gör det svårare att flytta till centralorterna. Om de med flyktingbakgrund ändå flyttar dit kan följden bli ökad bostadslöshet. Huvudstadsregionen är idag en av Europas snabbast växande stadsregioner, men bostadsproduktionen har inte hängt med folkökningen. Enligt en utredning av Teknologiska forskningscentralen VTT har det uppstått ett 20 000 bostäders underskott i regionen (Vainio 2016). För att de nya bostäderna skulle placeras där efterfrågan är störst borde åtminstone 40 procent alias 5 600 av dem byggas i Helsingfors varje år. I Esbo plus Grankulla borde 3 500 bostäder byggas, och i Vanda 2 500. I yttre Helsingforsregionen borde 2 800 bostäder byggas.

För att lösa bostadsbristen kunde man förutom att bygga nytt även utnyttja det befintliga bostadsbeståndet. Ett förslag uppgjort av Statsrådet går till exempel ut på att privata bostadsägare kunde hyra ut sina bostäder indirekt via allmännyttiga organisationer, som skulle anvisa dem för bostadslösa. Samtidigt skulle de bostadslösa få stödtjänster för att framgångsrikt klara av sitt boende. Om invandrarna bodde i vanliga bostäder i olika bostadsområden skulle segregation inte ske (Statsrådet 2016). På detta vis kunde man åtminstone bromsa segregationen.

I Helsingfors har man försökt sköta bostadslösheten bland såväl ursprungsbefolkningen som flyktingarna genom att köpa härbärgeringstjänster av ett privat härbärgeringsbolag och av föreningar och organisationer som erbjuder tillfälligt logi. Den lösningen har lett till att priset för logi i en del fall har stigit till tre gånger så högt som normala hyror (Kuusto-Kovanen 2014). Även om det inte skulle komma så många asylsökare till Finland som man prognosticerat, finns det i Huvudstadsregionen ett stort behov av att bygga mera hyresbostäder till rimligt pris för både ursprungsbefolkningen och invandrarna.

En målsättning för regeringen har varit att förebygga att folk med flyktingbakgrund flyttar till Huvudstadsregionen och övriga tillväxtcentra. Man vill inte att de skall anhopas i de stora städernas förorter, i synnerhet inte i Helsingfors, Esbos och Vandas. I landskapen skulle det finnas tomma bostäder för flyktingarna, men oftast är de kommuner där de som fått uppehållstillstånd först placeras långt borta från centralorterna och inte vad de själva skulle önska. Dels saknas där jobb och studiemöjligheter, dels finns där mindre sådana kontakter som underlättar anpassningen i Finland. Dessutom har det hela tiden varit brist på kommunplatser, i och med att kommunerna varit ovilliga att från mottagningscentralerna ta emot flyktingar som fått uppehållstillstånd. Åtminstone hittills har erbjudandet av kommunplatser byggt på frivillighet.

Migrationsverket försöker nu bromsa att asylsökande som fått uppehållstillstånd flyttar till Huvudstadsregionen (Yle 2016). Våren 2016 gav det anvisningar åt mottagningscentralerna att flyttning till Huvudstadsregionen inte borde stödas finansiellt från övriga Finland. Det betyder i praktiken att mottagningscentralerna inte ger någon säkerhet för hyran åt dem som flyttar till Huvudstadsregionen, såvida de inte har en ordnad studie- eller arbetsplats. Hittills har mottagningscentralerna givit hyressäkerheten som betalningsförbindelse om klienten varit utan inkomst eller medellös.

Samtidigt har många undersökningar konstaterat att spridd placering varit en misslyckad lösning. Integreringen på arbetsmarknaden borde beaktas då det fattas beslut om placering av humanitära flyttare. Erfarenheter i Sverige har visat att de flyktingar som placerats spritt ännu efter 8 år i medeltal förtjänar 25 procent mindre än de flyktingar som inte placerats utgående från spridningsprincipen. Även sysselsättningsgraden var 6-8 procentenheter lägre och beroendet av sociala understöd 40 procent större (bl.a. OECD 2016).

I Norge finns det mera lyckade erfarenheter av spridd placering. År 2003 införde man ett nytt initieringsprogram, och flyktingarnas flyttande mot centralorterna har blivit långsammare. Detta beror troligen åtminstone till en del på att nya mångkulturella kluster uppstått. (Søholt & Wessel (2010). Dessutom har det i Norge funnits lediga jobb även på mindre orter.

För närvarande finns inga tecken på att flyttandet i nämnvärd grad skulle hålla på att vända bort från centralorterna, och spridd placering med tvång verkar inte vara en hållbar lösning. I och med invandringen växer de mindre invandraranhopningarna småningom och lockar nya inflyttare, men på läget i dag är de ingen lösning, utan nu behövs det mera hyresbostäder till rimligt pris i centralorterna. Det återstår att se vilken verkan åtgärderna för att bromsa flyttandet får. Det är svårt att hindra folks fria rörlighet.

Heli Sjöblom-Immala har verkat som forskare vid Migrationsinstitutet.

Källor:

Dhalmann, Hanna (2011). Yhden uhka, toisen toive? Somalien ja venäläisten asumistoiveet etnisen segregaatiokehityksen valossa. Kaupunkimaantieteen väitöskirja Geotieteiden ja maantieteen laitos. Matemaattis-luonnotieteellinen tiedekunta. Helsingin yliopisto.

Heikkilä, Elli & Järvinen, Taru (2003). Migration and Employment of Immigrants in the Finnish Local Labor Markets. In Yearbook of Population Research in Finland XXXIX 2003, 103–118. The Population Research Institute, The Family Federation of Finland, Helsinki.

Jaakkola, Timo (2000). Maahanmuuttajat ja etniset vähemmistöt työhönotossa ja työelämässä. Työpoliittinen tutkimus nro 218. Työministeriö, Helsinki.

Joronen, Tuula & Hassan Mohamed, Abdirizak (2015). Kauppakansa pakosalla:somaliyrittäjät meillä ja muualla. Helsingin kaupungin tietokeskus. Tutkimuksia2015:1. http://www.hel.fi/hel2/tietokeskus/julkaisut/pdf/15_03_19_Tutkimuksia_1_Joronen.pdf

Kuusto-Kovanen (2014). Alkuvaiheen pakolaisten asunnottomuus Helsingissä. https://www.theseus.fi/bitstream/handle/10024/74637/Kuusto-Kovanen_Susanna.pdf.pdf?sequence=1

Kytö, Hannu; Kral-Leszczynska, Monika; Koistinen, Katri ja Peura-Kapanen, Liisa (2016). Muuttovirtojen vaikutus alueelliseen eriytymiseen pääkaupunkiseudulla. Tutkimus alueiden välisistä muuttovirroista. Politiikan ja talouden tutkimuksen laitoksen julkaisuja 1/2016.

Maahanmuuttovirasto [Migrationsverket] (2016a). Vuonna 2015 myönnettiin hieman yli 20 000 oleske- lulupaa, uusia Suomen kansalaisia reilut 8 000. Lehdistötiedotteet 22.1.2016. http://www.migri.fi/medialle/tiedotteet/lehdistotiedotteet/lehdistotiedo...

Maahanmuuttovirasto (2016b). Irakilaisten turvapaikkapäätökset: Kielteisten osuus kasvanut. Lehdistötiedotteet 6.7.2016

OECD (2016). Making Integration Work: Refugees and others in need of protection, OECD Publishing, Paris. http://www.oecdilibrary.org/docserver/download/8116031e.pdfexpires=1457617769&id=id&accname=guest&checksum=58367612B3F32B268A88F84DFA820121

Pehkonen, Aini (2006). Maahanmuuttajan kotikunta. Kunnallisalan kehittämissäätiön tutkimusjulkaisut, nro 52

Puustinen, Sari; Mäntysalo, Raine & Karppi, Ilari (toim.) (2016). Strateginen eheyt- täminen kaupunkiseuduilla. Näkökulmia kestävän maankäytön ja julkisen talouden kysymyksiin. Valtioneuvoston selvitys- ja tutkimustoiminnan julkaisusarja 4/2016. http://vnk.fi/documents/10616/2009122/4_Julma.pdf/d72804ca-65ef-42f6-a53...

Rasinkangas, Jarkko (2013): Sosiaalinen eriytyminen Turun kaupunkiseudulla. Tutkimus asumisen alueellisista muutoksista ja asumispreferensseistä. Siirtolaisuusinstituutin tutkimuksia A 43.

Saari, Matti (2010). Miljoona muuttoa vuodessa. http://www.stat.fi/artikkelit/2010/art_2010-09-27_002.html?s=0. Artikkeli on julkaistu Tilastokeskuksen Hyvinvointikatsauksessa 3/2010.

Saari, Matti (2013). Maahanmuuttajakeskittymiä kuitenkin on muuallakin kuin pääkaupunkiseudulla. http://www.stat.fi/artikkelit/2013/art_2013-09-23_008.html?s=0. Artikkeli on julkaistu Tilastokeskuksen Hyvinvointikatsauksessa 3/2013.

Sjöblom-Immala, Heli (2012). Työtä, palveluja ja luonnonläheisyyttä. Maahanmuuttajien Suomen sisäiset muutot, asumistoiveet ja kotoutuminen 2000-luvulla. Siirtolaisuusinstituutin tutkimuksia A 40. Siirtolaisuusinstituutti, Turku.

Sjöblom-Immala, Heli (2016). Katsaus somalialaisten, irakilaisten ja afganistanilaisten maan sisäiseen muuttoliikkeeseen Suomessa 2000-luvulla. Työ- ja elinkeinoministeriön julkaisuja 27/2016.

Tilastokeskus [Statistikcentralen] (2015). Tilastokeskus.fi – Tilastotietokannat – StatFin – PX-Web, Statfin – Väestö – Väestörakenne

Tilastokeskus (2016). Ulkomaan kansalaisten maahanmuutto Suomeen vuosina1998–2000 kansalaisuuden ja ikäryhmän mukaan, äidinkieli muu kuin suomi tai saame. Tilastokeskus, väestötilastot

Työ- ja elinkeinoministeriö (2015). Kotouttaminen.fi. Työ- ja elinkeinoministeriön palvelu

Vainio, Terttu (2016). Asuntotuotantotarve 2015–2040. Teknologian tutkimuskeskus VTT Oy. VTT Technology 247

Vilkama, Katja (2011). Yhteinen Kaupunki, eriytyvät kaupunginosat? Kantaväestön ja maahanmuuttajataustaisten asukkaiden alueellinen eriytyminen ja muuttoliike pääkaupunkiseudulla. Helsingin kaupungin tietokeskus. Tutkimuksia 2011:2. Helsinki

Väestörekisterikeskus (2009). Henkilöpoiminta: muuttovuosi Suomeen 1998–2000, muuttovuonna ulkomaan kansalainen, täyttänyt muuttovuonna vähintään 15 vuotta, kotikunta Suomessa vuonna 2009

Valtioneuvosto [Statsrådet] (2016). Ehdotus: välivuokrauksella lisää vuokra-asuntotarjontaa. http://valtioneuvosto.fi/artikkeli/-/asset_publisher/ehdotus-valivuokrauksella-lisaa-vuokra-asuntotarjontaa

Yle (2015). Hallitus hajasijoittaa pakolaiset ympäri Suomea – ja toistaa Ruotsin vir- heet? 10.12.2015. http://yle.fi/uutiset/hallitus_hajasijoittaa_pakolaiset_ympari_suomea__j...

Yle (2016). Helsingistä voi tulla turvapaikanhakijoille täyttymätön unelma – muuttoa pääkaupunkiseudulle vaikeutetaan. http://yle.fi/uutiset/helsingista_voi_tulla_turvapaikanhakijoille_taytty...