Kvartti har också tidigare rapporterat om rönen från projektet Urban livsstil. Förutom unga vuxnas livsstilar (Mustonen & Lindblom 2013) har även helsingforsbornas matpreferenser analyserats (Lindblom & Mustonen 2014). Föreliggande artikel går in på helsingforsiska småbarnsfamiljers val av boende och deras belåtenhet med boendet. Vi bygger på ett omfattande enkätmaterial insamlat år 2013 bland 25–44-åringar i Helsingfors. Frågeformuläret skickades ut per post, men man kunde också svara på webben. Det skickades till 4 000 slumpmässigt utvalda 25–44-åringar bosatta i Helsingfors. 1 100 svar inkom via de utskickade frågeformulären, och dessutom inkom utanför urvalet på webblankett 615 svar som fyllde kriterierna för målgruppen. Sammanlagt blev det 1 706 svarare som uppfyllde kriterierna på ålder och hemkommun, med en liten variation i antalet beroende på frågan. Lite under 400 svarare hade småbarnsfamilj, dvs. uppgav sig höra till en familj med minst ett barn i åldern 0–6 år.

Sedan materialet samlades in har debatten om barnfamiljers bostadsval blivit allt livligare. Trots att det inte forskats särskilt mycket – i synnerhet just om barnfamiljer – förekommer det mycket rubriker om ämnet. Med tanke på det är vår analys i föreliggande artikel fortfarande aktuell trots att materialet redan har något år på nacken.

Artikeln är ett bidrag till denna debatt. Förutom att vi ytligt beskriver fenomenet analyserar vi svararnas påståenden om boendet genom medeltalstest utan att gå närmare in på sambanden mellan variablerna. Vårt syfte är att med hjälp av empiriskt material söka riktgivande svar närmast på två frågor:

- Hur skiljer sig attityder och erfarenheter bland föräldrar till barn yngre än skolåldern i olika delar av Helsingfors?

- Vilket samband finns mellan svararnas ekonomi och val av boende i innerstaden och ytterstaden?

Synpunkter på att intresset för att bo i innerstaden ökat bland barnfamiljer

Debatten på sistone har lyft fram barnfamiljernas ökade intresse för att bo i centrum. Även i Helsingfors har innerstaden blivit attraktivare som boendemiljö under de senaste tio åren. Figur 1 visar att andelen 0–6-åringar i Helsingfors som bor i innerstaden har vuxit allt sedan 2004, och särskilt tydligt från och med år 2008. Men visst finns ju barnfamiljerna som helhet fortfarande i övervägande grad i ytterstaden – som ju också till ytan är betydligt större än innerstaden. Hursomhelst visar Figur 2 att ökningen i antalet barn sedan år 2008 varit klart snabbare i innerstaden än i ytterstaden. Trots att folkmängden är större i ytterstaden än i innerstaden har den absoluta ökningen i antalet barn inte varit särskilt mycket större i ytterstaden än i innerstaden, eventuellt med undantag av åren 2014–2015.

I vårt material för denna studie stämmer barnfamiljernas lokala fördelning i stort sett överens med befolkningsstatistiken för vederbörande tidpunkt: år 2012 bodde en fjärdedel av småbarnsfamiljerna i innerstaden och tre fjärdedelar i ytterstadsområdena.

I debatten om fenomenets orsaker och bakgrund har ingen konsensus nåtts. Dels har man lagt fram att Helsingfors relativa dragningskraft blivit bättre, dels har man i den allt långsammare ökningen i flyttande till kranskommunerna sett en avspegling av det allmänna ekonomiska läget (se diskussion nedan). Samtidigt är det klart att flyttandet och de dynamiska förhållandena mellan olika områden påverkas av såväl strukturella och ekonomiska faktorer som av boendepreferenserna och förändringar i dem.

Som vi ser i figurerna har antalet barn vuxit också i ytterstaden. Men i innerstaden har ökningen varit snabbare, och med tanke på befolkningens storlek har den absoluta ökningen varit märkbar. Det är därför som en analys av innerstadens, i synnerhet centrumområdenas, popularitetsökning framom ytterstaden är ett så intressant forskningstema (se Karsten el al. 2013; även Lilius 2008; 2013; Lindblom & Mustonen 2014b).

Lite tillspetsat konstaterade Osmo Soininvaara (2009) redan år 2009 att ingen på riktigt bor i innerstaden av ekonomiskt tvång. I en blogg undrade han om centrums ökande popularitet kunde handla om växande materiellt välstånd rätt och slätt – kanske barnfamiljerna har råd att bo i centrum. Å andra sidan kan det också vara fråga om förändrade värderingar, vilket Soininvaara i samma veva konstaterar.

Som vi såg ovan är det lätt att statistiskt konstatera att barnfamiljerna ökat både relativt och absolut i innerstaden. Trots det förekommer det i debatten två motsatta inriktningar. Dels igenkänns fenomenet, och dess bakgrund begrundas ofta genom att intervjua invånare i och experter på innerstaden. Dels diskuterar man också barnfamiljernas eller medelklassens flykt från innerstaden (t.ex. Helsingin Sanomat 2016), och det antagandet stämmer ju inte överens med de statistiska observationerna. Till sistnämnda debatt anknyter också en del stereotypa antaganden om att barnfamiljernas preferenser på något sätt skulle vara statiska.

Trots att saken inte undersökts i nämnvärd grad har en av debattinriktningarna varit att intresset för urban livsstil har ökat. I november 2013 rubricerade riksomfattande dagstidningen Helsingin Sanomat att Helsingfors centrum drar till sig barnfamiljer (HS 2013). De familjer som intervjuades i reportaget nämnde bland annat lekparkerna, naturnärheten och vyerna bland de goda sidorna med centrumboende. Alldeles nyligen rubricerade riksradio-TV-bolaget YLE (2016) om hur barnfamiljerna återvänt till innerstäderna för att där är så lätt att bo, där finns service och en viss livsstil. Lite senare (Yle 2016b) rubricerade man hur urbana barnfamiljer fyller centrumskolor i Helsingfors såväl som i bl.a. Uleåborg och Åbo.

Tuominen (2014) tangerar ämnet många gånger i en undersökning där han granskar boendenöjdhet i Helsingforsregionen genom att analysera ett omfattande enkätmaterial. Trots att undersökningen målar upp stereotypa exempel på barnfamiljer som vill ha ett småhus i ett lugnt och naturnära grannskap och som i brist på alternativ hamnar i kranskommunerna, noterar Tuominen ändå att en innerstadsmässig boendeomgivning och en dito livsstil har sina egna anhängare (Tuominen 2014, 20–21).

En av de största avigsidorna med att bo i centrum kan anses vara det dyra boendet, vilket har lett till att barnfamiljer – och hushåll överlag – bor trängre i centrum än i förorterna och kranskommunerna (jfr. Matala 2013). Samtidigt är ju den höga prisnivån i innerstaden en av de klaraste indikatorerna på att många vill bo där (Lapintie 2008). Prisnivån i innerstaden – i synnerhet i dess mest åtrådda områden – har lett till att innerstaden inte är ett realistiskt alternativ för alla, vilka preferenser man än har, och minst sagt en stor del måste ge avkall på någon av sina förhoppningar gällande boendet – oftast på rymligheten (se Tuominen 2014, 22). I innerstaden bor man trängre än i andra områden. Seppo Laakso, som intervjuades för en artikel i Helsingin Sanomat (HS 2015), tror att ökningen i innerstadens popularitet ändå börjar avta när det ekonomiska läget blir bättre. Han motiverar detta med att småhusboendets popularitet bland just barnfamiljer håller i sig (HS 2014). 

Förutom förändrade värderingar har man som förklaring till innerstadens ökande popularitet bland barnfamiljer också lagt fram det allmänna ekonomiska läget, rättare sagt den ekonomiska svacka som vidtog mot slutet av förra årtiondet. Logiken i denna förklaringsmodell anknyter till antagandet att folk dröjer med att flytta på grund av det ekonomiska läget. Enligt Laakso har till exempel bankernas åtstramade lånevillkor bromsat flyttandet från centrum. 

Även den tankemodellen beskriver säkert verkligheten i vissa fall. Men den duger inte som allmän förklaringsmodell. Man borde få empiriskt belägg för hypotesen om det ekonomiska lägets inverkan på benägenheten att flytta. För det första är preferenserna kring bostadens storlek mycket subjektiva. Att ge avkall på kvadratmetrarna kan alltså vara ett nog så medvetet och rationellt val. För det andra är ägarboende fortfarande populärt, och då det säkerligen inte är märkbart förmånligare att bo i centrum än i kranskommunerna – snarare tvärtom – kan vi mycket väl anta att förändringarna på ett allmänt plan sker framför allt i preferenserna. I bakgrunden kan man söka kulturella livsstilsrelaterade kopplingar (se Karsten et al. 2013).

I slutändan återgår diskussionen lätt till vem som egentligen har råd att välja. De som vill flytta till småhus eller förstäder längs järnvägarna flyttar med säkerhet dit om de har möjlighet (se HS 2014B: även Laakso 2013). Å andra sidan, om vi tänker oss att den urbana miljöns popularitet vuxit som följd av nya preferenser skulle en allt större skara inte flytta till småhus eller förstäder längs järnvägen för någonting i världen. 

Äkta valfrihet hänger alltså indirekt ihop med bostadsmarknaden och därmed direkt med strukturella villkor (se även Tuominen 2014, 50). Nöjdast med sitt boende är de som fritt fått välja var de bor (Permentier et al. 2011). 

Senaste debattöppning handlade om medelklassens flykt från centrum. HS (2016) berättar om en färsk undersökning (Kytö et al. 2016) och rubricerar att de helsingforsbor som har bättre inkomster flyttar längre bort från centrum. På rubrikplanet verkade nyheten gå stick i stäv mot den allt livligare allmänna debatten de senaste åren. Den var ett gott exempel på hur forskningsrön kan tolkas på olika sätt. Och det tog inte länge förrän Soininvaara (2016) konstaterade att de som har hög inkomst inte har försvunnit någonstans. 

Attityder och erfarenheter kring boende i ljuset av vårt material 

Det material vi undersökte ger tyvärr inga möjligheter att syna drivkrafterna bakom flyttningsrörelsen. I stället beskriver vi i det följande folks boendenöjdhet och flyttbenägenhet med hjälp av ett 16 frågors frågepaket kring boende. Frågorna närmade sig belåtenheten med det egna grannskapet från flera olika infallsvinklar och gällde också eventuella planer på att flytta. Svararna bedömde frågornas påståenden på skalan ett till fem (helt av annan åsikt – helt av samma åsikt). Påståendena framgår av nedanstående figurer. 

Analysen jämför småbarnsfamiljer med andra. Dessutom delas svaren upp enligt var svararna bodde; antingen i spårvagnshelsingfors eller övriga Helsingfors. Spårvagnshelsingfors avser de postnummerområden (främst i innerstaden) dit spårvagnsspåren sträcker sig. Signifikanta skillnader klasser emellan har i figurerna angivits med asterisker (SPSS/Anova: *** p<0,001, ** p<0,01, * p<0,05). 

Den första figuren jämför uppfattningar kring boendet bland dem som bor dels i spårvagnszonen, dels i övriga områden. Analysen täcker hela materialet (N=1381-1705). För nästan alla variabler förelåg signifikanta skillnader mellan de två kategorierna. Inom spårvagnszonen var man lite nöjdare med grannskapet, om än man i medeltal var nöjd med sitt grannskap i bägge kategorierna. Även beträffande den lokala servicens tillräcklighet var skillnaden av samma slag, dock klart större.

Beträffande planer på att flytta skulle de som bor i spårvagnshelsingfors i högre grad än de andra flytta utomlands, om någonstans överhuvudtaget. Även denna skillnad var märkbar. I spårvagnszonen ville man också i högre grad än annanstans flytta bort ifall det ekonomiska läget skulle försämras, men för bägge kategorierna var medeltalen klart lägre än det teoretiska medelvärdet. I det fall att inkomsterna skulle förbättras var flyttlusten klart större bland dem som bodde i övriga områden, även om medeltalet också i detta fall var lågt.

Våra rön bekräftar tanken att folk har en benägenhet att vara nöjda med det rådande läget (jfr. Tuominen 2014). I ljuset av dessa mätare är flyttbenägenheten ganska liten och belåtenheten stor. Benägenheten att flytta från Helsingfors eller innerstaden/ytterstaden var enligt vårt material märkbart liten, i synnerhet då frågan också upptog eventuell förbättring i den ekonomiska situationen. Så hypotesen att recessionen skulle förklara boendet i centrum får inget stöd åtminstone av vår analys.Benägenheten att flytta ser enligt våra rön inte ut att ha direkt samband med ekonomiska faktorer.

Figur 4 lägger fram samma påståenden skilt för spårvagnshelsingfors. Dessutom preciseras huruvida svararna har barn yngre än skolåldern. I spårvagnshelsingfors gav över hälften av variablerna signifikant utslag då barnvariabeln användes som särskiljande faktor. Oberoende av om svararna har barn eller inte är de som bor inom spårvagnszonen mycket nöjda med sitt grannskap, de känner sig trygga, tycker att det finns tillräckligt med service och naturmiljö. För dessa variablers del var skillnaderna inte signifikanta, med undantag av trygghetskänslan; de svarare som hade barn yngre än skolåldern kände sig lite tryggare än de andra. 

De svarare som inte hade barn hade inte särskilt lagt märke till att barnen skulle ha ökat i deras grannskap, vilket egentligen är ett ganska väntat resultat. För denna variabels del var skillnaden klar. De som hade barn hade märkt att antalet barnfamiljer hade vuxit. Beträffande planer på att flytta var skillnaderna också statistiskt signifikanta för nästan alla variablers del, och trenden gick i samtliga fall åt samma håll. Bland de barnlösa i spårvagnshelsingfors var det vanligare att planera flyttning, fastän bara lite vanligare om vi ser till medeltalen. Vårt material ger alltså vid handen att svararna är nöjda med sitt nuläge, och särskilt nöjda är de som har barn. I de övriga områdena var skillnaderna mindre än i spårvagnshelsingfors. Men det fanns skillnader, och de gick åt samma håll som i spårvagnshelsingfors. Därför presenterar vi inte figuren här. 

Vad förtäljer boendenöjdheten, och hur borde man tolka flyttströmmarna? 

Vår artikel handlar om ett tema som ofta varit på tapeten de senaste åren. Det har sagts mycket om barnfamiljers centrumboende, men saken har inte undersökts i nämnvärd grad. Statistiken visar att antalet barnfamiljer har vuxit och växer snabbare i innerstaden än i ytterstaden. Många förklaringar har framlagts för detta. Dels har det antagits att det ekonomiska läget minskat lusten att flytta bort, dels har man frågat sig om det skett grundläggande förändringar i barnfamiljernas boendepreferenser och livsstil. I det senare fallet skulle det handla om att ett slags ny urbanism var på frammarsch. 

Artikeln byggde på ett omfattande enkätmaterial insamlat 2013 och analyserade skillnader mellan Helsingfors innerstad och övriga stadsdelar med hjälp av ett antal boenderelaterade påståenden. Vi särskiljde de svarare som hade barn yngre än skolåldern. Syftet var att klarlägga hur dessa kategoriers attityder och erfarenheter avvek från varandra. 

Resultaten visade klart att folk på det hela taget är mycket nöjda med sitt boende. Skillnaderna kategorierna emellan var små, om än i vissa fall statistiskt signifikanta. I innerstaden, som i materialet var de delar av Helsingfors dit spårvagnsnätet sträcker sig, var nöjdheten och den upplevda tryggheten bättre än i de övriga områdena. I spårvagnszonen var flyttplaner mindre vanliga än annanstans. Skillnaderna var små, men tydliga och konsekventa. Materialet skulle också ge vid handen att de ekonomiska faktorerna inte har direkt samband med flyttplanerna, åtminstone i den meningen att recessionen skulle ha bromsat bortflyttning. 

Samtidigt bör vi komma ihåg att de rön vi lägger fram enbart är riktgivande; förhoppningsvis dock debattväckande. Det blir säkert behov av noggrannare analyser längre fram. Artikeln gick inte på djupet, och inga andra bakgrundsvariabler än barnen och grannskapet togs i betraktande. I framtida studier vore detta dock möjligt, om ock särskild uppmärksamhet borde riktas på valet av förklarande variabler. Vettigast vore kanske att lägga upp något slags kombinerad variabel av variabler som gäller flyttplaner. 

Enkäter med formulär innebär många problem, så även i detta fall. I enkäten framläggs åsikter om påståenden vars samband med en strukturbetingad verklighet ohjälpligen förblir höljda i dunkel. Å andra sidan: om man bara frågar efter de reella valsituationerna, till exempel folks flytthistoria, beaktar man inte den subjektiva dimensionen i folks val (jfr. Tuominen 2014, 87). 

Tuominen (2014, 28) beskriver dessa problem förtjänstfullt. Han hänvisar till flera undersökningar och konstaterar att i synnerhet sådana studier som mäter boendetrygghet kvantitativt innebär en illusion om social önskbarhet. Folk har en benägenhet att vara nöjda med nuläget. Ändå handlar det inte alltid om en illusion, utan om folks anpassningsförmåga och att subjektiva upplevelser formar sig efter det rådande läget. Folk fäster sig vid sitt eget grannskap och ser givetvis inte sin egen situation med objektiva ögon. Till exempel vår studie visar att folk i huvudsak är nöjda med sitt område oberoende av själva området. Detta framgår särskilt klart i just denna artikel. En förklaring torde ligga i att vårt material hade en viss skevhet. Det är inte helt representativt, och innerstaden och de högt utbildade är överrepresenterade i svaren. Det är ju helt klart att sociodemografiska bakgrundsvariabler och områdenas sociala miljö har samband med invånarnas boendenöjdhet (se Tuominen 2014). 

Då debattens vågor går höga skulle det för det första behövas en förmåga att läsa undersökningar och förstå vad de har att komma med. I många fall verkar det som om man rubricerade undersökningar utan att dess vidare känna till fenomenen. Men den livliga debatten och de motstridiga åsikterna visar ändå att studiet av flyttningsrörelsen absolut borde inriktas mera på boendepreferenser. Det är relativt enkelt att utreda vilka det är som flyttat, men orsakerna till flyttandet blir ofta i skymundan. Det vore också viktigt att rikta uppmärksamhet på dem som inte vill flytta. Deras skara ser ut att bli större och större hela tiden, även bland barnfamiljerna i innerstaden.

Litteratur:

Aluesarjat (2016) Helsingin seudun aluesarjat. http://www.aluesarjat.fi/

HS (Helsingin Sanomat ) (2013) Helsingin keskusta vetää lapsiperheitä. http://www.hs.fi/koti/a1381550548614

HS (Helsingin Sanomat) (2014) Koti rivitalossa on yhä monen lapsiperheen unelma. http://www.hs.fi/koti/a1391233104071 

HS (Helsingin Sanomat) (2014b) Pikkukaupunki radanvarressa on nyt lapsiperheiden suosiossa http://www.hs.fi/koti/a1394771813174

HS (Helsingin Sanomat) (2015) Kolme neljästä ahtaasti asuvista on lapsiperheitä – pääkaupunkiseudulla ahtaasti asuminen yleistyy. http://www.hs.fi/koti/a1432869936140 

HS (Helsingin Sanomat) (2016) Tutkimus: Hyvätuloiset helsinkiläiset muuttavat kauemmaksi keskustasta http://www.hs.fi/kaupunki/a1454816441145

Karsten, L. – Kamphuis, A. – Remeijnse, C. (2013) ’Time-out’ with the family: the shaping of family leisure in the new urban consumption spaces of cafes, bars and restaurants. Leisure Studies 2013

Kytö, H. – Kral-Leszczynska, M. – Koistinen, K. – Peura-Kapanen, L. (2016) Muuttovirtojen vaikutus alueelliseen eriytymiseen pääkaupunkiseudulla. Politiikan ja talouden tutkimuksen laitoksen julkaisuja 2016:1 https://helda.helsinki.fi/handle/10138/159762 

Laakso, S. (2013) Muuttoliikkeen vaikutuksista väestön tulotasoon Helsingissä ja Helsingin seudulla. Tutkimuksia 2/2013. Helsingin kaupungin tietokeskus.

Lapintie, K. (2008) Ilmastonmuutos ja elämän virta: Kestävä kehitys vastaan asumispreferenssit. Yhdyskuntasuunnittelu 1 (46), 24–39. 

Lilius, J. (2008) Koti keskellä kaupunkia. Keskusta lapsiperheen asuinalueena, esimerkkeinä Tukholma ja Helsinki. Suunnittelumaantieteen pro gradu -tutkielma. Helsingin yliopisto.

Lilius, J. (2013) Kulutusta kaduilla. Kivijalkaliikkeet äitien ja isien arjessa sekä perheet kivijalkaliikkeiden näkökulmasta. Teoksessa: Mervi Ilmonen (toim.). Hyvät kaupat. Kivijalka ja Ostari rakennemuutoksessa. Aalto-yliopiston julkaisusarja Tiede + Teknologia 11/2013. Helsinki: Unigrafia. 

Lindblom, T – Mustonen, P. (2014) Ruokamaku ja legitiimit ruokatyypit helsinkiläisten 25-44 –vuotiaiden keskuudessa. Kvartti 1/2014, 42-55. 

Lindblom,T. – Mustonen, P. (2014b) Urbaanit pikkulapsiperheet ovat tyytyväisiä kaupunkiarkeen. Hyvinvointikatsaus 1/2014, 44-50. 

Matala, T. 2013. Suomalaisten velkaantuminen on eurooppalaista keskitasoa. Hyvinvointikatsaus 1/2013. 

Mustonen, P. – Lindblom, T. (2013) Nuorten aikuisten monenkirjavat elämäntyylit. Kvartti 2/2013, 69-85. 

Permentier, M. – Bolt, G. – van Ham, M. (2011) What makes people dissatisfied with their neighbourhoods? Urban Studies 48 (5): 977-996. 

Soininvaara, O. (2009) Lapsiperheet jäävät kantakaupunkiin. http://www.soininvaara.fi/2009/05/24/1780/ 

Soininvaara, O. (2016) Ei asuinalueiden eriytymistä voi muuttajien tulotason perusteella tutkia. http://www.soininvaara.fi/2016/02/07/ei-asuinalueiden-eriytymista-voi-muuttajien-tulotason-perusteella-tutkia/

Tuominen, J. (2014) Asumistyytyväisyys Helsingin seudulla. Pro gradu -tutkielma. Helsingin yliopisto.

Yle (2016) Lapset palaavat kaupunkien keskustoihin – muuttovirta tuo keskustaan perheet ja ikäihmiset. http://yle.fi/uutiset/lapset_palaavat_kaupunkien_keskustoihin__muuttovirta_tuo_keskustaan_perheet_ja_ikaihmiset/8594144

Yle (2016b) Omakotitalo ja kaksi autoa eivät enää houkuta – urbaanit lapsiperheet elvyttävät keskustakouluja. http://yle.fi/uutiset/omakotitalo_ja_kaksi_autoa_eivat_enaa_houkuta__urbaanit_lapsiperheet_elvyttavat_keskustakouluja/8614651