Under de senaste tre årtiondena har Finland drabbats av två djupa ekonomiska recessioner. Den första av dem, i början av 1990-talet, upplevdes i tiden som exceptionellt häftig. Man upplevde att det i bakgrunden fanns både ”dålig politik och otur” (Honkapohja & Koskela 1999). Efter uppsvinget och den fulla sysselsättningen i slutet av 1980-talet blev det svårigheter för nationalekonomin i början av 1990-talet. De huvudsakliga bakgrundsfaktorerna till recessionen var strävan att hålla valutan FIM, den finska marken, stark, att sovjethandeln säckade ihop och att det rådde en svacka i världsekonomin. ”Laman”, recessionen, slog till snabbt och ledde till massarbetslöshet. Arbetslöshetsgraden i landet som helhet steg långt över 20 procentsstrecket.

Om djupdykningen var snabb den gången kom även återhämtningen snabbt. Från och med år 1994 började den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen repa sig. Uppsvinget karakteriserades i hög grad av att mobiltelefonindustrin, Nokia med underleverantörer, blev en tredje stöttepelare för nationalekonomin vid sidan om metall- och verkstadsindustrin samt skogs- och pappersindustrin. Med undantag av en minirecession något år efter millennieskiftet fortsatte den gynnsamma utvecklingen fram till år 2008. Men arbetslöshetsgraden sjönk aldrig tillbaka till vad den varit under högkonjunkturen i slutet av 80-talet.

Nuvarande recession, som började år 2008, har en annorlunda bakgrund och varaktighet. Det stora sammanhanget är subprime-krisen i USA och eurokrisen, och med dem förenas orsaker som kommer sig av Finlands egen nationalekonomiska struktur. Problemen och slutligen kraschen i Nokiaklustret, svårigheterna inom pappersindustrin och nu senast nedgången i handeln på Ryssland har alla bidragit till den nuvarande recessionen. Beträffande arbetslöshetsgraden är vi ännu inte riktigt på samma nivå som år 1993, men i övrigt är läget verkligt bekymmersamt.

I vår artikel synar vi arbetslösheten i Helsingfors under en längre tid (1987–2015). Vi analyserar dess struktur åldersgruppsvis och enligt hur länge den varat. Läget i Helsingfors och Huvudstadsregionen jämförs ställvis med läget i hela Finland. Vi lyfter också fram vissa särskilda orosmoment i nuläget. Alla siffror vi lägger fram bygger på Arbets- och näringsministeriets registerbaserade arbetsförmedlingsstatistik, och även arbetslöshetsgraden har beräknats utgående från ANM.s arbetsförmedlingsstatistik (de arbetslösa) och Statistikcentralens registerbaserade sysselsättningsstatistik (arbetskraften). Den officiella arbetslöshetsgraden beräknas i Finland ur Statistikcentralens urvalsbaserade arbetskraftsundersökning, men det materialet ger inte möjlighet att analysera arbetslöshetsstrukturen på kommunnivå.

De ekonomiska konjunkturerna och arbetslösheten i Helsingfors 1987–2015

Senare hälften av 1980-talet kännetecknades av ekonomisk tillväxt. Åren 1987–88 låg arbetslöshetsgraden i Helsingfors vid ett par procent (Figur 1). Vid uppsvingets höjdpunkt år 1989 var de arbetslösas andel av arbetskraften bara 1,4 procent i Helsingfors och inte mer än 4,4 i hela landet. Antalet arbetslösa arbetssökande i Helsingfors var då 3 800. Men läget förändrades snabbt. År 1991 växte antalet arbetslösa 3,5-falt jämfört med ett år tidigare, och i Helsingfors steg arbetslöshetsgraden till 9,1 procent. Då var nästan 24 800 personer arbetslösa i Helsingfors. Året därpå ökade de arbetslösa redan till 39 300, och i slutet av år 1992 var arbetslöshetsgraden 14,6 procent. Då depressionen var som djupast år 1993 var arbetslöshetsgraden i Helsingfors 18,7 procent och antalet arbetslösa arbetssökande 49 400.

Antalet arbetslösa minskade raskt åren 1994–2000, och i slutet av 2000 var arbetslöshetsgraden 8,3 procent i Helsingfors. År 2001 råkade nationsekonomin in i den så kallade ”minirecessionen”, som ofta associeras med att den mångomtalade IT-bubblan sprack. Men arbetslösheten ökade inte särskilt mycket. Efter minirecessionen fortsatte nationalekonomin att växa starkt, och arbetslöshetsgraden i Helsingfors sjönk till sin lägsta notering under hela 2000-talet, 6,1 procent, år 2008. Då, strax innan den globala recessionen satte in, var antalet arbetslösa i Helsingfors nere i 19 200.

Samtidigt höll en finanskris på och seglade upp ute i världen i och med att man i USA från och med 2007 hamnade i en bostadslånekris (subprime). Symbolen för detta var att investeringsbanken Lehman Brothers sökte företagssanering hösten 2008. Finanskrisen inverkade också på den internationella ekonomin. En recession vidtog, och den kändes också i Finland. År 2009 ökade de arbetslösa med 37 procent från föregående år. Man reagerade i Finland på den ekonomiska svackan genom stimulerande finanspolitik (Kuismanen & Spolander 2011).

Svackan såg ut att bli kort, och arbetslösheten minskade igen åren 2010–11. Men sedan ledde eurokrisen och strukturella problem i den finländska nationalekonomin till en ny recession. Allt sedan 2012 har arbetslösheten ökat. År 2013 steg arbetslöshetsgraden i Helsingfors till 10 procent, och i slutet av året uppgick de arbetslösa till 32 800. I slutet av år 2014 var siffran uppe i 36 800, vilket redan närmar sig siffrorna år 1992.

Utdragen arbetslöshet

På senaste tid har det väckt stigande oro att arbetslösheten för allt flera varar allt längre. Som långtidsarbetslösa räknas de som varit arbetslösa minst ett år i sträck. Då konjunkturläget försämras börjar långtidsarbetslösheten växa ett år efter att arbetslöshetsgraden börjat stiga. Så gick det både 1992 och 2010. I slutet av år 1992 hade antalet långtidsarbetslösa på ett år vuxit från lite drygt 400 till över 6 200. År 2010 växte antalet långtidsarbetslösa med 36 procent jämfört med ett år tidigare, och de senaste åren har läget försämrats ytterligare: år 2014 var de långtidsarbetslösa 48 procent fler än de varit ett år tidigare.

Risken att bli långtidsarbetslös är högre bland äldre arbetslösa. De har ofta stora svårigheter att få arbete i synnerhet om recessionen drar ut på tiden. Många av dem som blev arbetslösa på 1990-talet lyckades aldrig få ett nytt jobb och deras arbetslöshet slutade först då de blev pensionärer. I den skaran fanns ett stort antal sådana som hörde till de stora åldersklasserna, dem som fötts åren 1945–50, och detta tar sig uttryck i att de långtidsarbetslösa utgjorde en stor andel av de arbetslösa som helhet även under de ekonomiskt goda åren på 2000-talet. Hösten 2015 var kring en tredjedel av alla arbetslösa och nästan hälften av de långtidsarbetslösa över 50 år gamla.

De långtidsarbetslösas antal har vuxit starkt. I september 2015 uppgick de i Helsingfors till 16 300, och deras andel av alla arbetslösa var nästan 40 procent. Antalet långtidsarbetslösa närmar sig redan toppnoteringarna under 1990-talet: år 1994 var det 17 800.

De som varit arbetslösa i över två år ökar snabbare än de långtidsarbetsarbetslösa som helhet. För nästan en femtedel av de arbetslösa i Helsingfors har arbetslösheten varat över två år. I september 2015 hade de arbetslösa i medeltal varit utan jobb i 61 veckor, mot 31 veckor i september 2009.

Personer med svårigheter att få arbete

Arbets- och näringsministeriet använder begreppet strukturell arbetslöshet för att beskriva sådana arbetslösa som har svårt att få jobb. Dit räknas de långtidsarbetslösa och de periodiskt arbetslösa, de som blivit arbetslösa efter att ha fått sysselsättningsservice (en av arbets- och näringsförvaltningens sysselsättningsåtgärder) och de arbetslösa som upprepade gånger fått sysselsättningsservice. Som långtidsarbetslösa räknas alltså de som utan avbrott varit arbetslösa över ett år, och som periodiskt arbetslösa de som av de senaste 16 månaderna varit arbetslösa minst 12 och alltså tillfälligt varit sysselsatta eller studerat men sedan fortsatt vara arbetslösa.

Definition av strukturell arbetslöshet

De strukturellt arbetslösa totalt = det totala antalet (i slutet av månaden) långtidsarbetslösa och periodiskt arbetslösa, personer som blivit arbetslösa efter att ha fått omfattats av en av arbets- och näringsförvaltningens åtgärder och arbetslösa som upprepade gånger placerats i en åtgärd

- De långtidsarbetslösa omfattar dem som varit arbetslösa arbetssökande minst ett år i sträck.

- De periodiskt arbetslösa omfattar dem som under de senaste 16 månaderna varit arbetslösa arbetssökande sammanlagt minst 12 månader, dock icke dem som varit arbetslösa i 12 månader i sträck.

- De som blivit arbetslösa efter att ha fått sysselsättningsservice omfattar dem som under de 12 senaste månaderna åtnjutit sysselsättningsåtgärder, arbetspraktik/arbetslivsträning, prövning, arbetskraftsutbildning, träning, varit alterneringsvikarie, studerat frivilligt eller fått arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och vars placering upphört 3 månader före beräkningsdagen och som på månadens beräkningsdag är arbetslösa arbetssökande. Dessa personer ingår inte i variablerna för långtidsarbetslösa eller periodvis arbetslösa.

- De som upprepade gånger fått sysselsättningsservice omfattar dem som under beräkningsdagen åtnjutit sysselsättningsåtgärder, arbetspraktik/arbetslivsträning, prövning, arbetskraftsutbildning, träning, varit alterneringsvikarie, studerat frivilligt eller fått arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och som under de senaste 16 månaderna fått ovan nämnd service som dock upphört 3 månader innan den service börjat som pågick under beräkningsdagen. Dessutom ska vederbörande under de 16 senaste månaderna ha varit arbetslös arbetssökande eller rönt ovan nämnda aktiva service sammanlagt minst 12 månader.

Denna analys fördjupar bilden av utdragen arbetslöshet. Jämförbar statistik om svårsysselsatta finns tillgänglig börjande från år 2006 (Figur 3). I september 2015 fanns det i Helsingfors sammanlagt 25 300 svårsysselsatta arbetslösa. Deras arbetslöshet kan beskrivas som strukturell. Hösten 2006 var siffran 10 000 lägre. År 2015 utgör de svårsysselsatta över 60 procent av alla arbetslösa i Helsingfors.

Över 50-åringarnas andel av de långtidsarbetslösa är 48 procent, men 39 procent av de strukturellt arbetslösa. Skillnaden förklaras av att det för äldre arbetslösa finns mindre service att få från arbets- och näringsadministrationen eller atypiska jobb tillgängliga än för de yngre. Om vi ser på den strukturella arbetslöshetens delkategorier åldersgruppsvis märker vi att 80 procent av de långtidsarbetslösa är över 50 år gamla (Figur 4). Under 25-åringarna är beroende på eventuella visstidsanställningar tidvis sysselsatta, och de deltar oftare än andra åldersgrupper i arbets- och näringsförvaltningens sysselsättningsåtgärder; vilket tar sig uttryck i en stor andel unga bland periodvis arbetslösa och dem som blir arbetslösa efter åtgärd.

Stora utmaningar på arbetsmarknaden

 Antalen mottagare av utkomststöd respektive bostadsbidrag i Helsingfors har vuxit flera år å rad (Helsingfors stads faktacentral 2015). Vi kan vänta oss att utdragen arbetslöshet med tiden tar sig uttryck i att allt flera upplever sig som fattiga. Utdragen arbetslöshet medför också en fara för stigberoende, dvs. att de yrkeskunskaper de arbetslösa har och är beroende av blir föråldrade. Detta gör det ännu svårare att få jobb och minskar motivationen att söka jobb. Eftersom en del av den utdragna arbetslösheten uppenbarligen också indikerar varaktiga förändringar i yrkesstrukturen och föränderliga behov av kunnande borde arbetskraftspolitiken kunna reagera på dessa förändringar. Det är ju inte sagt att det finns efterfrågan på tidigare kunnande ens då konjunkturen börjat stiga.

Arbetslöshet i ungdomen, i synnerhet om den ökar, kan ha följder för hela yrkeskarriären. Såtillvida är följderna av ungdomsarbetslösheten ett ännu större problem än arbetslöshet bland de äldre. Också sysselsättningen för den växande skaran asylsökande är en stor utmaning. Redan före händelserna hösten 2015 hade antalet arbetslösa utländska medborgare vuxit relativt snabbast av alla jämförda grupper (Figur 5).

Ovan har vi beskrivit strukturella drag hos arbetslösheten i Helsingfors. Iögonenfallande är i synnerhet hur långtidsarbetslösheten ökat. Redan recessionen på 1990-talet gav lärdomen att inte ens ett uppsving nödvändigtvis löser alla arbetslöshetsproblem. De arbetslösas upplevda livskvalitet har sjunkit, och den ökande strukturella arbetslösheten är ett stort problem för den offentliga sektorns finansiering. För att det nordiska välfärdssamhället ska kunna upprätthållas krävs en hög sysselsättningsgrad (Kiander & Lönnqvist 2002). Dessutom bör vi beakta att verkningarna av ekonomisk tillväxt på ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet kan bli mindre än hittills på grund av till exempel att yrkesstrukturerna förändras och teknologin utvecklas (Finlands Bank 2012).

Henrik Lönnqvist är ställföreträdande forskningschef och Minna Salorinne forskare vid Helsingfors stads faktacentral.

Källor:

Helsingin kaupungin tietokeskus. Yleinen asumistuki Helsingissä 2014. Tilastoja 2015:31.

Honkapohja, Seppo & Koskela, Erkki (1999):  The Economic Crisis of the 1990s in Finland.Economic Policy, Vol. 14, s. 401–436.

Kiander, Jaakko & Lönnqvist, Henrik (2002): Hyvinvointivaltio ja talouskasvu, WSOY, Helsinki.

Kuismanen, Mika & Spolander, Mikko (2012): Finanssikriisi ja finanssipolitiikka Suomessa. Kansantaloudellinen aikakauskirja, Vol. 108, s. 69–80.

Suomen Pankki (2012): Talouden näkymät. Euro & Talous, 5/2012.

Tilastotietojen lähteet:

Työttömyystiedot pohjautuvat työ- ja elinkeinoministeriön työnvälitystilastoihin. Tietoja on poimittu Tilastokeskuksen StatFin-tietokannasta ja TEM:n Toimiala Online -tietopalvelusta sekä Helsingin kaupungin tietokeskuksen erillistilauksesta.