Bakgrund till studien

År 2015 var det stora samtalsämnet i Europa asylsökarna, och även till Finland kom det betydligt fler av dem än vanligt. Det året gjordes över 32 000 asylansökningar i Finland, att jämföra med omkring 3 600 år 2014 och lite på 5 600 år 2016 (Migrationsverket 2015; 2018). Av alla asylansökningarna år 2015 gjordes drygt 20 000 av irakier (Migrationsverket 2018). Enligt en utredning gjord år 2016 hade omkring hälften av asylsökarna studerat efter avslutad grundskola eller motsvarande. Av de kring tusen asylsökande som ingick i kartläggningen hade 16 procent avlagt högskolexamen, och 11 procent hade studerat på högskolenivå (Sandberg & Stordell 2016, 17.)

Vid enheten för stadsforskning och -statistik vid Helsingfors stad beslöt man göra en studie om en liten, utvald grupp yrkeskunniga eller annars välutbildade asylsökande som anlänt år 2015. Dessa 22 engelskkunniga irakier intervjuades för första gången något tag mellan november 2015 och april 2016. Syftet var att få mera kunskap om hur det var i början för dem som kommit till Finland som asylsökande och om hur de anpassade sig till det nya landet. Av de 22 fick sju, varav tre kvinnor, lov att stanna kvar i Finland, och deras framsteg i Finland och på den finländska arbetsmarknaden följdes i stadens studier ända tills våren 2018 (Yijälä & Luoma 2018; Yijälä & Nyman 2017).

Det kulturella avståndet mellan Finland och Irak är stort, och därför kan många skick och seder i vårt land vara främmande för de nyinflyttade. I föreliggande artikel granskar vi hurdana saker de yrkeskunniga irakierna i vår studie har lärt sig medan de bott i landet – hurdana förändringar som skett i deras värderingar och attityder, hur deras relation till finländare utvecklats under de omkring två och ett halvt år de bott här.

Kulturinlärning kan ses från ackulturationsteorins perspektiv. Med ackulturation avses en individuell anpassnings- och förändringsprocess som förutsätter långvarig växelverkan mellan människor från olika kulturer och som leder till att antingen den enas eller bådas kulturella modeller förändras och att en anpassning till en ny kultur börjar (Redfield, Linton & Herskovits 1936). Under ackulturationsprocessen måste invandrarna välja hur mycket de vill bevara av sin egen kultur i det nya landet och hur mycket de vill ta till sig av det nya landets kultur (Berry 1997).

Inom ackulturationsforskning kan anpassning beskrivas utgående från olika dimensioner. Sociokulturell anpassning handlar om kulturell inlärning: det är viktigt för invandrarna att lära sig sådant som de behöver kunna i sitt nya lands vardag och för att kunna skapa sociala relationer (t.ex. Ward 2001). Psykologisk anpassning hänger samman med psykisk och emotionell välmåga och belåtenhet med livet (Berry 1997). Med begreppet ekonomisk anpassning kan man mäta sysselsättningen samt hur meningsfullt och verkningsfullt arbetet är i den nya kulturen (Berry 1997, 14). Som en fjärde dimension har man undersökt invandrarnas sociopsykologiska anpassning, varmed man avser förändringar i individens identitet, värderingar och attityder (Liebkind et al. 2012). I föreliggande artikel fokuserar vi – då vi analyserar de intervjuades inlärningserfarenheter – i huvudsak på deras sociokulturella och sociopsykologiska anpassning.

Materialet

Den grupp irakiska asylsökande som ingick i undersökningen är liten och utvald. Till skillnad från många andra av de asylsökande som kom till Finland år 2015 är de intervjuade utbildade och kan engelska. Många hade haft ett jobb som de tyckte om och goda inkomster i sitt hemland, men i Finland har deras uppgift varit att bygga upp ett nytt liv i en helt främmande kultur och omgivning.

I den första intervjurundan intervjuades 22 sådana asylsökande som väntade på beslut om sin ansökan om uppehållstillstånd. Då bodde de intervjuade i mottagningscentral eller i hemlogi i Helsingfors eller Åbo. Sju av dem, varav tre kvinnor, fick lov att stanna i Finland, och de intervjuades följande gång i början av 2017, och ytterligare en gång våren 2018. Syftet var att få fram kunskap om hur utbildade invandrare med asylsökarbakgrund anpassar sig ekonomiskt i Finland, men analysen tog också fasta på andra aspekter i anpassningen, nämligen hurdana sociala relationer de intervjuade skapat till finländare, hurdan den finländska kulturen ter sig för dem, hur de framskridit i arbetslivet under sina knappt tre första år i Finland, och hur de klarat sig ekonomiskt i Finland.

I det följande granskar vi de sju asylsökandenas egna upplevelser av de saker de lärt under den tid de bott i Finland. Vi bygger vår analys i huvudsak på de svar vi fick vid den tredje intervjurundan. Då hade de intervjuade bott i Finland omkring två och ett halvt år, och de hade möjlighet att reflektera över sådant de upplevt under detta relativt långa tidsspann.

De intervjuades inlärningserfarenheter under de nästan tre åren i Finland

Då vi studerar resultaten är det bra att minnas att kulturen i Irak är kollektivistisk. Där värdesätts familjen och gemenskapen högt. Någon institutionell socialhjälp känner man inte till, och under svåra tider är det familjemedlemmarna själva som tar hand om varandra. Kvinnornas ställning är på många sätt begränsad i Irak, och de har inte samma rättigheter eller frihet som vi vant oss vid här i Finland. De intervjuade, som varit omgivna av en stor familj, lämnade sitt hemland och drog ut för att söka asyl på egen hand, utan stöd eller trygghet från sina närmaste. Bland de intervjuade fick kvinnorna bo i finländska familjer under den första tiden i landet, medan männen i huvudsak bodde i mottagningscentraler eller privat inkvartering. Vid den tredje intervjurundan bodde fem av de sju allena, en med sin familj, och en med sin finländska maka.

Vad man lärt sig om finländsk kultur

Stereotypier man ofta använde om den finländska kulturen var det myckna kaffedrickandet, tystnaden och folks tendens att skydda sitt privatliv och livsutrymme. Men i detta fall handlade stereotypierna om reella upplevelser och beskrivningar av vad de intervjuade tycker de lärt sig om den finländska kulturen eller vilka skick och seder de tagit till sig. En av de intervjuade uppgav sig ha börjat dricka kaffe varje dag på äktfinländskt vis. En annan uppgav sig ha hatat den finländska maten till en början, men småningom börjat tycka om den för att den var så hälsosam. Sistnämnda intervjuade uppgav sig också ha ändrat sitt högljudda beteende i till exempel kollektivtrafiken och rentav börjat se snett på folk som var högljudda. ”I think I was noisy in the buses and now I am super super quiet. And I hate noisy people. [skrattar] I have integrated.”

Finländarnas noggrannhet och laglydighet nämns också i intervjuerna. Man har lärt sig sätta värde på att finländarna respekterar och håller sig till lagar och regler. Men i vårt fungerande system ingår också en del byråkrati, som givit gråa hår åt de intervjuade som försökt förena små inkomster med sociala förmåner. Ändå får byråkratin också beröm, för reglerna är desamma för alla, och man lär sig leva med dem.

Men att ta till sig den finländska kulturen handlar ju ändå om mycket annat än att dricka kaffe och lära sig reglerna. En del av inlärningserfarenheterna har haft negativt förtecken. Många intervjuade har haft svårt att förstå att det i Finland ska vara så stort avstånd mellan folk och så stort behov av privatliv. Samtidigt beskriver en av de intervjuade sig själv som en icke-social person, som har lättare att bo i Finland, där var och en står för sina handlingar, än i det gemenskapsbetonande Irak. Denna intervjuade upplevde det finländska sättet att leva och verka som naturligare än det irakiska, men också att eremitdraget bara stärkts i Finland. Enligt studier om invandrares integrering kan brist på sociala band till ursprungsbefolkningen bromsa den sociokulturella – och även den ekonomiska – integreringen i det nya landet (t.ex. Vinokurov et al. 2017). Därför borde man stöda invandrarnas sociala färdigheter i stället för att låta dem stänga in sig i ensamhet eller i sina egna etniska grupper.

Då det gällde att lära sig finska var alla de intervjuade utom en ännu på det stadiet att kommunikationen med finländarna gick bäst på engelska. Ändå nämndes kunskaper i finska ganska lite som en integrationsfrämjande faktor. Enligt de intervjuade behövs kunskaperna i finska framför allt för att kunna få arbete, och en känsla av att vara en fullvärdig medlem av samhället verkar uppkomma snarare genom att ursprungsbefolkningen visar uppskattning och godkännande än att man själv har flytande språkkunskaper.

Personliga inlärningserfarenheter och värderingar

Den personliga inlärningsupplevelse som starkast återkommer i intervjuerna är självständighet och att ta ansvar för sig själv. De stödnätverk som familjen och gemenskapen utgjorde i Irak blev kvar där, och trots att de sociala nätverken i Finland för flera av de intervjuade mest handlar om andra irakier, har var och en måst lära sig att klara sig på egen hand. 

I Finland svarar samhället för den ekonomiska tryggheten, vilket är någonting nytt om man flyttat hit från Irak. Tack vare ett heltäckande socialskydd garanteras en någorlunda utkomst för alla. Men att leva på grundtrygghetsnivå kan vara svårt om man i hemlandet vant sig vid god levnadsstandard. I Finland ska pengarna räcka till för de höga levnadskostnaderna, och särskilt i Helsingfors tar blotta boendekostnaderna en stor del av månadsinkomsterna. En av kvinnorna uppgav att hon i Irak kunnat satsa på vackra märkeskläder men i Finland måst lära sig köpa begagnat. Enligt henne var det till en början svårt med denna förändring i levnadsstandarden, men erfarenheten har i betydande grad påverkat hennes värderingar: det finns annat i livet än dyra kläder och saker.

En annan viktig personlig inlärningserfarenhet som nämndes var att ens värderingar och tänkande förändrats. För en som bott i ett religiöst och patriarkaliskt land är den fria atmosfären i Finland någonting nytt. I synnerhet kvinnorna upplever att de i Finland har frihet att vara sådana som de själva vill. Här behöver man inte heller vara ängslig för vad man vågar diskutera eller skriva om. Två av kvinnorna nämner att de i Finland haft möjlighet att syssla med sådant som i Irak inte ansågs passande för kvinnor. Att man i Finland fått leva i ett tillåtande andligt klimat har fått de intervjuade att ifrågasätta de kulturella och religiösa sederna och normerna i hemlandet: ”There is a lot of things like… we have them already from the family and the culture, but we don’t think [if] it is right or no[t], is it wrong or no[t]. So, now I think here in Finland, the best thing [is that] now I can think.”

Trots att skillnaden mellan det finländska och det irakiska samhället kan vara till och med svårare för kvinnorna – som varit vana vid strikta regler – än för männen, har det även i männens tankevärld skett förändringar. En av männen uppgav att han blivit mera medveten än förr om mänskliga rättigheter och att han blivit öppnare inför till exempel annorlundaskap. Enligt honom var många saker i stil med ovan nämnda ännu delvis abstrakta för honom, men när han bott i Finland har han börjat fundera mera över dem.

Vad man lärt sig genom sociala band

Ett av de intressantaste temana i intervjumaterialet var vad skapandet av sociala relationer till finländare inneburit som process för de intervjuade. Det finländska samhället betraktas allmänt som ganska slutet och svårtillgängligt, men det oaktat hade vid andra intervjurundan alla tre kvinnor och en av männen fått flera finländska vänner och yrkesrelaterade kontakter. Deras sociokulturella anpassning såg alltså ut att framskrida fördelaktigt. Men vid tredje intervjurundan hade deras uppfattningar om finländarna blivit negativare än tidigare. Ivern över skapade nätverk hade förbytts i besvikelse och avståndstagande från dem de kände i ursprungsbefolkningen. Av de sju intervjuade nämnde tre ordet ”tillit” i den bemärkelsen att de hade lärt sig att inte lita på finländarna.

Bristen på tillit, förtroende, berodde – av de intervjuades utsagor att döma – på besvikelser i människorelationerna. De intervjuade ville inte gå närmare in på sina personliga angelägenheter, men av det de sade kan man utläsa en tänkbar orsak till att relationerna svalnat. Finländarnas iver att erbjuda hjälp åt de invandrade asylsökarna har avtagit och visat sig – liksom de människorelationer som de intervjuade upplevt som vänskap – handla om något annat: en tillfällig vilja att hjälpa nödställda. Enligt en intervjuad, som skaffat ett omfattande nätverk, godkänns asylsökarna av finländarna så länge asylsökarna beter sig på rätt sätt ur finländarnas synvinkel. Å andra sidan uppger sig en annan av de intervjuade som upplevt svalnade relationer ha förstått att människorelationer måste byggas på en realistisk grund, alltså att två människor av jämbördig ställning vill upprätthålla en vänskap. Med de utgångspunkterna skulle man alltså ha kunnat få en verklig och långvarig vän bland finländarna.

Framtidsplaner

Under de tre intervjurundorna betonades de sociala relationernas betydelse för de intervjuades sociokulturella anpassning men också för deras ackulturation överlag. Positiva erfarenheter av sociala band till finländare har i väsentlig grad höjt de intervjuades välmåga, medan besvikelser i människorelationerna och svårigheter att knyta kontakter med finländarna har skapat en känsla av utanförskap. De intervjuades erfarenhet av såväl finländarna som den finländska kulturen och samhället kan alltså i betydande grad inverka på hur deras ackulturationsprocess framskrider och hur de upplever sin framtid i Finland.

Vid den sista intervjurundan tyckte två av de sju intervjuade att det var ett realistiskt alternativ att flytta bort från Finland. En tredje kunde tänka sig att flytta tillbaka till hemlandet om förhållandena där blev bättre. För två av dem som övervägde att flytta kändes det finländska samhället avlägset och främmande ännu efter två och ett halvt år här, trots att den ena strax efter invandringen haft finländska vänner och bekanta. Anpassningen har komplicerats av, framför allt, att det varit svårt att få tillräckligt med – och lämpligt – arbete. Trots arbetspraktik och smärre snuttjobb har det gått långsamt att komma in i gemenskaper där det också finns företrädare för ursprungsbefolkningen. Men hursomhelst har den tid man tillbringat i Finland givit en lärdom även för dem som kanske i något skede flyttar bort från Finland: att kunna leva självständigt och ta vara på sig själv.

Resten av de intervjuade kunde föreställa sig att finnas i Finland även i framtiden, trots att bara en av dem hade heldagsjobb då den tredje intervjurundan gjordes. Att lära sig kulturella beteendemönster och förstå hur man verkar i samhället har varit till hjälp i integrationen, och Finland upplevs som ett ställe där det finns bättre möjligheter till ett gott liv än i Irak. Hoppet om att få arbete och kunna få betala skatt har återkommit starkt vid alla tre intervjurundor. Att få jobb och komma in i en arbetsgemenskap skulle ju märkbart kunna stärka de intervjuades upplevelse av att ha en plats i det finländska samhället och delta i att sköta det tillsammans med alla andra (se även Yijälä & Luoma 2018).

Litteratur: 

Berry, J. W. (1997). Immigration, Acculturation, and Adaptation. Applied Psychology: An International Review 46(1), 5–68.

Liebkind, K., Jasinskaja-Lahti, I. & Mähönen, T. A. (2012). Specifying social psychological adaptation of immigrant youth: Intergroup attitudes, interactions, and identity. I Masten, A., Liebkind, K. & Hernandez, D. (red.) Capitalizing on migration: The potential of immigrant youth. Cambridge: Cambridge University Press, 117–158.

Migrationsverket (2015). Tilastograafit 2015. https://migri.fi/documents/10197/5798793/64996_Tilastograafit_2015_valmis.pdf (5.7.2018)

Migrationsverket (2018). Tilastot. Turvapaikkahakemukset. http://tilastot.migri.fi/#applications/23330/49?start=576 (5.7.2018)

Redfield, R., Linton, R. & Herskovits, M. J. (1936). Memorandum for the study of acculturation. American Anthropologist 38(1), 149–152.

Sandberg, T. & Stordell, E. (2016). Vastaanottokeskuksissa toteutettu alkuvaiheen osaamisen tunnistaminen. Testipiste. https://minedu.fi/documents/1410845/4240776/VOK-raportti_2016/86ea0123-d929-4aa6-b453-95eaa1ec2dd7/VOK-raportti_2016.pdf (5.7.2018)

Vinokurov, A., Trickett, E. & Birman, D. (2017). Community context matters: Acculturation and underemployment of Russian-speaking refugees. International Journal of Intercultural Relations, 57, 42–56.

Ward, C. (2001). The A, B, Cs of acculturation. I Matsumoto, D. (red.) The handbook of culture and psychology. New York: Oxford University Press: 411–445.

Yijälä, A. & Luoma, T. (2018). ”En halua istua veronmaksajan harteilla, haluan olla veronmaksaja itse” – Haastattelututkimus maahanmuuttajien työmarkkinapoluista ja työnteon merkityksestä heidän hyvinvoinnilleen. Undersökningar 2018:2. Helsingfors: Helsingfors stadskansli.

Yijälä, A. & Nyman, M. (2017). Living in limbo – Qualitative case study of skilled Iraqi asylum seekers in Finland. Undersökningar 2017:1. Helsingfors: Helsingfors stads faktacentral.