Internationell jämförelse och tröskelvärden?

Förändringar i de sociala och regionala strukturerna och deras eventuella effekter på välfärden är aktuella teman på stadsundersökningens område. Såväl i Europa som i Norden har den etniska dimensionen inom den regionala differentieringen utvecklats till en egen diskussion i takt med att invandringen och den kulturella mångfalden ökar i flera av stadsregionerna.

Under de fyra senaste åren har vi tillsammans med våra nordiska kolleger undersökt sambanden mellan de nordiska välfärdsstatsmodellerna och den konstaterade sociala och etniska differentieringen i vårt forskningsprojekt NODES (Nordic Welfare States and the Dynamics and Effects of Ethnic Residential Segregation, se http://blogs.helsinki.fi/nodesproject/). Projektet finansieras av Finlands Akademi och forskningsprogrammet NORFACE ”Migration in Europe – Social, Economic, Cultural and Policy Dynamics” som stöder europeiskt forskningssamarbete (se http://www.norface-migration.org/).

Forskningsprojektets mål har varit att omfattande utreda utvecklingsförlopp inom boende och befolkningens etniska mångfald samt att fördjupa sig särskilt i aktuella frågor om den ökande samhälleliga olikvärdigheten och en balanserad utveckling av bostadsområdena i de nordiska huvudstadsregionerna.  Forskningsgrupper från Sverige, Norge, Danmark och Finland har deltagit i vårt projekt.

Skillnader mellan de likartade nordiska länderna?

Ur perspektivet för undersökningar om invandring och segregation ger de nordiska länderna en intressant möjlighet till en jämförande uppläggning. Å ena sidan är de tillräckligt lika varandra vad gäller ländernas samhälleliga strukturer och välfärdsstatsliga grund, men lagom olika när man studerar till exempel bostadspolitiken eller invandringspolitiken på djupet (t.ex. Kautto 2001; Lujanen 2004; Andersson m.fl. 2010; Vaattovaara m.fl. 2011; Anttonen m.fl. 2012).

Medan de flesta invånarna i Oslo bor i ägarbostäder (79 procent, inkl. så kallade cooperative-bostäder) och endast tre procent i socialt understödda hyresbostäder, är motsvarande andelar till exempel i Köpenhamn 58 respektive 25 procent (Tabell 1). Vidare är särskilt kriterierna för att omfattas av den sociala bostadsproduktionen mycket olika i dessa länder. Dessutom finns det stora skillnader i invandringens historia och antalet invandrare samt i de vanligaste avreseländerna (Tabell 2).

Huvudfrågan i vårt forskningsprojekt har varit att granska hur dessa likheter och skillnader påverkar strukturerna för och processerna inom den etniska och sociala differentieringen i huvudstadsregionerna i de nordiska länderna. Genom olika uppläggningar, metoder och material har vi undersökt invandrares boende och boendeval (bl.a. framskridande i boendekarriären och val kring boende och integration) samt alldeles särskilt även de så kallade urinvånarnas flyttbeslut och rörelser.

I en stor del av den nyare forskningslitteraturen om etnisk segregation har man betonat urinvånarnas beteende och boendeval som de viktigaste mekanismerna som påverkar den etniska differentieringen av bostadsområden (t.ex. Andersson 1998; Crowder 2000; Bråmå 2006; Vilkama 2011). Urinvånarnas ställning som olika slags portvakter, lagstiftare, hyresvärdar och tjänstemän avgränsar och definierar alternativen för invandrares boende och regionala etablering. Dessutom inverkar urinvånarnas egna flyttbeslut och boendeval på bostadsområdenas differentieringsutveckling om urinvånarna flyttar bort från områden som upplevs som svaga eller undviker att flytta till dessa områden. Attityderna till invandring och gentemot grannar med invandrarbakgrund är en möjlig faktor bakom flyttbesluten.

I denna artikel granskar vi vad enligt urinvånarna i stadsregionerna i Oslo, Helsingfors och Stockholm är ett lämpligt antal invandrare i det egna bostadsområdet. Samtidigt reflekterar vi över möjligheterna av och begränsningarna för en jämförande forskningsuppläggning i en situation där fenomenet som undersöks – i detta fall invandring – framstår vara av mycket olika storlek i områdena som undersöks.

Den jämförande forskningsuppläggningens utmaningar

Materialet till de frågor som vi behandlar i denna artikel består av ett regionalt uppdelat enkätmaterial som kartlade boendeval, attityder och orsaker till flyttbeslut bland urinvånare i Oslo-, Helsingfors- och Stockholmsregionerna. Materialet samlades in under hösten 2011. Enkäten skickades till sammanlagt 9 000 personer (3 000 i varje stadsregion). Svarsprocenten var mycket höga och samtidigt mycket likriktade. De varierande enligt stadsregion och uppdelning mellan 40 och 55 procent. Enkäten lades upp så att materialet möjliggör en jämförelse av urinvånarnas upplevelser bland invånare som har flyttat bort från olika bostadsområden och personer som bott i dem länge både inom och mellan de olika stadsregionerna (närmare beskrivning av enkätens uppläggning Vilkama m.fl. 2013). Särskilt intressant var det att utreda om det fanns eventuella skillnader kring urinvånarnas attityder och upplevelser i områden med hög invandrartäthet och i övriga områden.

Det var inte så lätt att utarbeta en genuin jämförande uppläggning som en del av ett internationellt forskningsprojekt. Detta krävde ingående reflektion både rörande valet av områdesenheternas likhet och sättet att klassificera områdena.  Det finns stora skillnader i antalet invandrare bosatta i huvudstadsregionerna i Sverige, Norge och Finland. När till exempel över en femtedel av invånarna i Stockholmsregionen är utlandsfödda, är motsvarande andel i Finlands huvudstadsregion fortfarande endast ungefär 10 procent. Frågan är hur man i en sådan situation bör definiera gränsen för invandrartäta områden.

De statistiska grunderna och forskningslitteraturen ger ett flertal olika alternativ att klassificera bostadsområden utifrån invandrarnas andel. Många av de tidigare använda klassificeringssätten lämpade sig emellertid inte som stöd för vårt nordiska forskningsprojekt, eftersom de ofta grundade sig på absoluta gränsvärden. Till exempel har forskarna Poulsen, Johnston och Forrest (2001) från Australien och Storbritannien utvecklat en områdestypologi som klassificerar bostadsområden utifrån andelen invandrare i dem. I deras klassificering ska andelen invandrare eller personer som hör till etniska minoriteter vara över 50 procent av det totala invånarantalet i områden som definieras som minoritetsöar (minority enclaves). Områden som dessa finns det överhuvudtaget mycket få av i de nordiska huvudstadsregionerna och inte alls i Helsingforsregionen.  

Vi löste problemet kring olika stora invandrarantal på så sätt att vi i vårt projekt definierade invandrartäta områden genom att använda relativa gränsvärden i stället för absoluta gränsvärden. Bostadsområdena i varje stadsregion delades in i tio lika stora grupper (deciler) enligt andelen invånare födda utanför Norden. Av gruppen med de områden som fick de högsta invandrarandelarna, det vill säga den så kallade högsta tiondelen, bildades en egen områdestyp som vi kallade ”invandrarkoncentrationer”. Gruppen med de övriga områdena fungerade som kontrollgrupp i undersökningen. En klassificering som denna positionerade regionernas invandrarkoncentrationer likadant i relation till regionens genomsnittsnivå och övriga områden.

I Helsingforsregionen är andelen personer födda utanför Norden över lag klart lägre än i de övriga nordiska stadsregionerna. Andelen personer födda utanför Norden varierade i de invandrartätaste områdena i huvudstadsregionen mellan 11 och 21 procent. I Stockholmsregionen var de motsvarande andelarna 24–67 procent och i Oslo 34–58 procent. Huvudstadsregionens invandrarkoncentrationer skulle således ha placerat sig i gruppen för övriga områdena i Oslos och Stockholms stadsregioner, i decilerna 4–8 i Oslo och i decilerna 6–9 i Stockholm.

Om invandrarandelarna i huvudstadsregionen skulle granskas utifrån andelen personer med främmande språk som modersmål, såsom man ofta gör i finländska undersökningar, skulle andelarna vara större också hos oss. Vid årsskiftet 2007/2008 varierade andelen personer med främmande språk som modersmål inom koncentrationerna mellan 12–25 procent och vid årsskiftet 2010/2011, innan enkäten skickades, mellan 14–28 procent. I en stor del av de områden som hör till den högsta tiondelen var andelen personer med främmande språk som modersmål klart över 20 procent. I dessa områden har andelarna även ökat klart snabbare än i de övriga områdena under de senaste tio åren.

Huvudfrågan i vår artikel är om skillnaderna i de absoluta andelarna av invandrare skönjs i urinvånarnas attityder och erfarenheter så att huvudstadsregionens invånare har mera toleranta attityder och värderingar än Osloborna och stockholmarna, då antalet invandrare är betydligt lägre här än i Oslos och Stockholms huvudstadsregioner. Eller uppfattar invånarna invandrarkoncentrationerna på samma sätt i alla stadsregioner trots de olika stora absoluta antalen?

Även om sampeluppläggningen betonar skillnaderna mellan invandrarandelarna hade undersökningen lagts upp så att den också når skillnaderna i områdenas fysiska och sociala struktur. Dessa har även i forskningslitteraturen konstaterats vara viktiga. De områden som räknas till invandrarkoncentrationerna skiljer sig i alla stadsregioner från de övriga områdena även i fråga om bostadsbeståndet och befolkningens socioekonomiska struktur.

Urinvånarnas bedömning om önskat antal invandrare i bostadsområdet

Vi studerade urinvånarnas attityder till invandring och utvecklingen av deras bostadsområde med hjälp av flera olika frågor. Vi frågade informanterna bland annat om deras önskemål vad gäller antalet invandrare i deras nuvarande bostadsområde. Överraskande nog var resultatet mycket likartat för alla stadsregioner, trots skillnaderna i antalet invandrare. Andelen personer som önskar att antalet invandrare i deras område skulle vara lägre än det är i dag ökar med ett språng hos informanterna bosatta i områdena med de största invandrarandelarna. Andelen som svarat så här ökar klart efter ungefär den åttonde områdesdecilen i Oslo och Helsingfors, i Stockholm redan något tidigare, efter den sjunde decilen (Figur 1; indelning av områdena i deciler se föregående avsnitt och tabell 3). Ungefär en femtedel av informanterna bosatta i dessa områden önskar att antalet invandrare i deras område skulle vara lägre än i dag. I de yttersta områdena, alltså områdena med de största andelarna (invandrarkoncentrationer eller decil 10 i figur 1), önskar nästan hälften (40–65 %) att andelen invandrare skulle vara mindre.

Resultaten visar alltså att de kvantitativa, absoluta invandrarandelarna inte tycks ha någon större betydelse vad gäller attityderna (jfr. Tabell 3). Enligt vår bedömning är detta ett mycket överraskande resultat som i någon mån ifrågasätter antagandet om förekomsten av absoluta tröskelvärden (till exempel ett gränsvärde på 20 procent) som ofta har framhållits framför allt i den offentliga debatten. I stället för ett enskilt allmängiltigt absolut tröskelvärde verkar bostadsområdets relativa ställning i stadsregionen att vara betydelsefullt. Utifrån resultaten bedömer invånarna sitt eget bostadsområde och andelen invandrare i området uttryckligen i förhållande till den övriga stadsregionen. I varje stadsregion har en allt större andel av informanterna ansett invandrarantalet vara för stort ungefär då andelarna överskrider regionens genomsnittsnivå. I Oslo är detta alltså vid invandrarandelar på ungefär 19–24 procent, i Stockholm vid 11–13 procent och i Helsingfors, i huvudstadsregionen, redan efter 7–8 procent. Ju större andelen blir efter detta, desto fler önskar att antalet invandrare var mindre i deras område.

Särdeles kritiskt förhåller sig dock inte invånarna i Nordens huvudstadsregioner gentemot invandrare. Majoriteten av invånarna i alla tre stadsregioner är nöjda med det nuvarande antalet invandrare och en liten del önskar till och med att det skulle bo fler invandrare i deras område än i dag (Figur 1). Andelen nöjda personer sjunker emellertid klart i områden med större andelar invandrare.

Med tanke på den regionala dynamiken och tolkningen av resultaten är det bra att minnas att siffrorna på de regionala invandrarandelarna som presenteras i tabell 3 grundar sig på uppgifter från årsskiftet 2007/20078. I alla stadsregioner har antalet och andelen invandrare ökat efter detta.

Diskussion

Vi har i vårt jämförande forskningsprojekt NODES strävat efter att omfattande utreda hur utvecklingen av bostadsområden i de nordiska huvudstadsregionerna påverkas av att den etniska mångfalden i befolkningen ökar. Vår forskningsuppläggning har gett en intressant möjlighet att jämföra likheter och skillnader i den senaste utvecklingen mellan de nordiska länderna.

Resultaten av vårt forskningsprojekt visar att det finländska samhället än en gång sent, men i snabb takt, håller på att möta samma betydande förändringar i stadsutvecklingen som de andra nordiska länderna har rapporterat om redan i tjugo år. Även i huvudstadsregionen har det snabbt börjat bildas tydliga regionala invandrarkoncentrationer, även om andelen invandrare i dessa områden fortfarande tydligt underskrider andelen invandrare i de andra nordiska huvudstadsregionerna.

Ur denna synvinkel uppfattar vi det som aningen överraskande hur likartat de i Helsingforsregionen bosatta urinvånarna bedömer antalet invandrare i sitt bostadsområde jämfört med de andra nordiska länderna. Områdena som framträder som ”invandrarkoncentrationer” återspeglas på ett mycket likadant sätt i urinvånarnas attityder och uppfattningar i alla stadsregionerna, trots att invandrarnas faktiska antal andel skiljer sig åt betydligt mellan stadsregionerna. Ur den politiska styrningens synvinkel är resultatet minst sagt intressant, eftersom det ifrågasätter huruvida olika gränsvärden (tipping points) – mängder eller andelar – vänder utvecklingen. I stället för absoluta gränsvärden verkar bostadsområdenas utveckling i förhållande till den övriga stadsregionen vara betydelsefull.

Katja Vilkama är specialforskare vid Helsingfors stads faktacentral. Mari Vaattovaara är professor i stadsgeografi vid Helsingfors universitet.

Tabell 1. Fördelning av bostädernas besittningsförhållanden (%) i de nordiska huvudstadsregionerna 2008 (Oslo 2001). Källa: Skifter Andersen 2013).

Tabell 3. Andelen personer födda utanför Norden i Helsingfors, Oslos och Stockholms huvudstadsregioner vid årsskiftet 2007/2008 i enlighet med områdesklassificeringen som användes i sampeluppläggningen.

Figur 1. Andelen personer per områdestyp och stadsregion som önskar färre (a), lika många (b), eller fler (c) invandrare till sitt bostadsområde.

Litteratur:

Andersson, R. (1998). Socio-spatial dynamics: ethnic divisions of mobility and housing in post-Palme Sweden. Urban Studies 35: 3, 397–428.

Andersson. R., Dhalmann, H, Holmqvist, E., Kauppinen, T., Magnusson Turner, L., Skifter Andersen, H. Soholt, S., Vaattovaara, M. Vilkama, K. Wessel, T. & Yousfi, S. (2010). Immigration, housing and segregation in the Nordic Welfare States. Department of Geosciences and Geography C2. University of Helsinki, Helsinki.

Anttonen, A., Häikiö, L. & Stefánsson, K. (2012). Welfare State, universalism and diversity. Edward Elgar Publishing, Cheltenham.

Bråmå, Å. (2006). ‘White flight’? The production and reproduction of immigrant concentration areas in Swedish cities, 1990–2000. Urban Studies 43, 1127–1146.

Crowder, K. (2000). The racial context of white mobility: an individual-level assesment of the white flight hypothesis. Social Science Research 29: 2, 223–257.

Kautto, M. (2001) Diversity among Welfare States. Comparative study on welfare state adjustment in Nordic Countries. Research Report 118. Stakes, Helsinki.

Lujanen, M. (2004; toim.). Housing and housing policy in the Nordic countries. Nord 2004:7. Nordic Council of Ministers, Copenhagen.

Poulsen, M., Johnston, R. & Forrest, J. (2001). Intraurban ethnic enclaves: introducing a knowledge-based classification method. Environment and Planning A 33: 11, 2071–2082.

Skifter Andersen, H. Andersson, R., Wessel, T. & Vilkama, K. (2013). Housing systems and ethnic
spatial segregation: Comparing the capital cities of four Nordic Welfare States. Seminaari-esitelmä
ENHR-konferenssissa, Tarragonassa, 19–22.6.2013. 

Vaattovaara, M., Kortteinen, M. & Schulman, H. (2011) A Nordic welfare model at a turning point? Social housing and segregation in Finland. Teoksessa Houard, Noémie (toim.): Social housing across Europe, 49–70. La documentation Française, Pariisi.

Vilkama, K. (2011) Yhteinen kaupunki, eriytyvät kaupunginosat? Kantaväestön ja maahanmuuttajataustaisten asukkaiden alueellinen eriytyminen ja muuttoliike pääkaupunkiseudulla. Tutkimuksia 2/2011. Helsingin kaupungin tietokeskus, Helsinki.

Vilkama, K., Vaattovaara, M. & Dhalmann, H. (2013). Kantaväestön pakoa? Miksi maahanmuuttajakeskittymistä muutetaan pois? Yhteiskuntapolitiikka 78: 5, 485–497. 

Kommentarer

Hej, Mitt namn är Erik Reidemar och jag läser Socialt arbete med storstadsprofil vid Södertörns högskola. Jag och en klasskamrat avser att skriva vår A-uppsats om boendeval i socioekonomiskt skilda förorter inom Stockholmsområdet. Finns det någon möjlighet att ta del av de enkätmallar som använts i artikeln: Internationell jämförelse och tröskelvärden, av Katja Vilkama och Mari Vaattovaara? Särskilt de enkäter som gäller Stockholmsregionen. Alternativt om vi kan få vägledning hur vi själva ska finna dessa enkäter. Vår avsikt med denna förfrågan är att få inspiration till hur man formulerar en enklare och kortare enkät gällande boendeval och attityder kring olika förorter i Stockholmsregionen. Tack på förhand Med vänlig hälsning, Erik Reidemar erikreidemar@gmail.com 0736228836

Hej Erik Tack för kommentaren! Har svarat till din e-postaddress. mvh, Teemu/Kvartti

Kommentera

I tidskriften: