Kvartti 4/2013 |  30.01.2013Teemu Vass

Intervju med Rikhard Manninen: Generalplanen hjälper bostadsområden att hänga med

Helsingfors planering styrs i den kommande generalplanen av andra principer än de enligt vilka man har byggt staden under de tidigare decennierna. Nu byggs en koncentrerad och urban stad där människorna rör sig på spår, med cykel och till fots. Urbaniseringen kommer i framtiden åtminstone inte att bli långsammare, tror generalplanechef Rikhard Manninen.

Vision 2050 som presenterar planeringsprinciperna i Helsingfors kommande generalplan godkändes i stadsplaneringsnämnden i december. I Vision riktas blicken längre in i framtiden än i de tidigare planerna, 37 år framåt, då staden ser synnerligen annorlunda ut än idag. Generalplanen påverkar även sättet som bostadsområden byggs på i framtiden. Den är en långsiktig plan för markanvändningen som används för att styra utvecklingen av stadens samhällsstruktur. I början av 2014 påbörjas utkastet till den egentliga generalplanekartan och siktet är inställt på att planförslaget ska godkännas i stadsfullmäktige och stadsstyrelsen senast 2016.

Hurdana områden kommer att planläggas i framtiden?

Den urbana miljöns attraktivitet och den riksomfattande strukturförändringen som gynnar städer är trender som i dagens läge påverkar planläggningsarbetet både i Finland och utomlands. 

– Värdeökningen till ekonomin kommer även hos oss från städerna och från arbetsplatserna som finns i städerna, särskilt från Helsingforsregionen, säger generalplanechef Rikhard Manninen.

I enlighet med stadsekonomins logik måste staden växa och koncentreras så att vi får njuta av stadsproduktivitetens fördelar. Generalplanen grundar sig på en befolkningsprojektion med kraftig tillväxt, enligt vilken det år 2050 finns redan över 850 000 invånare i Helsingfors.

En ökning av stadsproduktiviteten medför en möjlighet att öka sysselsättningen, inkomstnivån och köpkraften samt skatteintäkterna, men det förutsätter naturligtvis att även företagens verksamhetsmöjligheter är i ordning i staden.

Även fördelarna med stadsboendet kommer fram just i en tät stadsstruktur. Den urbana livsstilen blomstrar i en tät stad och människorna kan röra sig till fots, med cykel och med kollektivtrafik i vardagen. Generalplanens vision skingrar gränsen mellan stadscentret och förorterna.

Enligt generalplanechefen vill man inte upprepa misstagen från förr i planeringen av Helsingfors. Efter krigen byggdes områden, som låg avskilt från varandra och förblev funktionellt ensidiga: arbetsplatserna fanns i stadskärnan och sovstäderna i utkanterna av den expanderande staden.

– I framtiden är alla bostadsområden kopplade till en stadsstruktur med smidiga trafikförbindelser och en lättåtkomlig stadsstruktur med fungerande tvärförbindelser, säger Rikhard Manninen.

Förutom att områdena inte får förbli perifera när det kommer till åtkomligheten, ska de också ha mångsidiga funktioner. Målet är att det i områdena skulle finnas såväl bostäder och tjänster som arbetsplatser. Det finns affärslokaler längs gatorna och olika slags mötesplatser för människorna.

– En funktionellt blandad struktur tål socioekonomiska förändringar och inget särskilt drag kan då framhävas överdrivet mycket och prägla området. 

Berghäll är enligt Rikhard Manninen ett exempel på ett område med en synnerligen mångsidig struktur. Berghäll är en urban, gammal arbetarstadsdel där man i dag kan skönja även gentrifikation eller drag av ökad medelklassifiering.

– Berghälls struktur möjliggör många olika slags funktioner. Den enda fysiskt begränsande faktorn är de små bostäderna, men området differentieras ändå inte i negativ bemärkelse på grund av dessa.

Stadens bostadspolitik är ett centralt sätt att förebygga en utveckling av differentieringen av bostadsområden. Detta kopplas till bostädernas ägande- och finansieringsform, till att det i området finns både hyres-, ägar- och delägarboende. Även om man kan skönja områdesvis differentiering har utvecklingen av segregationen i Helsingfors enligt Manninen tillsvidare hållits under kontroll.

Särpräglade småstäder och deras centra

Intresset för att bo i centrum har under de senaste åren ökat, medan småhusområden som ligger längre borta från centrum fortfarande lockar många. Förortsboendet har enligt Rikhard Manninen råkat i kläm mellan dessa ”som det minst lockande” alternativet.

Tanken är nu att skapa en mer urban stadsmiljö även i förorterna och detta förutsätter en koncentration av områdena, i praktiken kompletterande byggande. Så svarar man samtidigt på problem kring upprätthållandet av serviceutbudet i områden där befolkningen under de senaste åren har blivit äldre och även minskat.

– Det enda sättet att påverka detta är att bygga fler bostäder i gamla förortsområden, konstaterar Rikhard Manninen. – När det finns hem även för barnfamiljer i områdena blir befolkningsstrukturen mångsidigare och det kommer även mer köpkraft till områdena.

Generalplanens tanke är att börja utveckla de nuvarande förorterna till småstäder, vars stationsregioner blir tättbebyggda centra.

Malm är ett exempel på ett sådant, hemtrevligt småstadscentrum som förstärks och vars snabbspårväg skulle koppla stadsdelen till Östra centrum och de andra centrena.

– Sådana här centra har redan nu en egen lång historia och lokal identitet.

Man vill att områdenas sociokulturella särdrag ska ses även i planeringen, eftersom de ger områdena ett särpräglat innehåll.

– Till exempel har Malms lokala karaktär många skikt, säger Manninen. – Där finns den gamla kyrkbyn Malm och områdescentret som byggdes på 1980-talet. Dessutom finns det i området småhusdominerade vanliga förorter, såsom Staffansslätten. 

Stationsregionerna och köpcentren är på sätt och vis områdenas visitkort för förbipasserande. Deras fysiska miljö håller nu ställvis på att förfalla och i denna utveckling önskar man sig en helomvändning.

– Utvecklingen av stationsregionerna kan inte göras med små kosmetiska förändringar, utan det krävs stort engagemang, till exempel som man har haft i Kvarnbäcken.

Det är ingen enkel ekvation, eftersom utrymmet är begränsat och all verksamhet och alla aktörer tävlar om samma kvadratmetrar. Alla stationsregioner kan inte heller utvecklas enligt samma mönster. Till exempel stambanans stationer och stationerna längs Vandaforsens bana har en egen särart och historia och kan inte hanteras som en enhetlig typ.

Utländska modeller och forskningsdata

Generalplanens vision grundar sig på ett gediget kunskapsunderlag. För den har det omfattande sammanställts och utarbetats utredningar bland annat om näringar, boende, befolkningstillväxt och logistik.

Bakom tankarna i generalplanen ligger enligt Rikhard Manninen två genomgående forskningsramar: å ena sidan forskning kring stadsekonomin, makroekonomin och bostadsmarknaden, å andra sidan ekoeffektivitetstänkande och miljöforskning. 

– Till exempel trafiksystemens framtid har varit starkt med och frågor har dryftats med den i åtanke, framhäver Manninen. – En koncentrerad stadsstruktur minskar trafikbehovet och därigenom utsläppen.  

Man har sökt inspiration för utvecklingen av Helsingfors under kommande årtionden även bland internationella exempel. Stadsplaneringskontoret har kontinuerligt möten med huvudstäder i Norden och i jämförelser har blicken riktats ännu längre framåt. Särskilt Stockholm och Amsterdam har varit användbara jämförelseobjekt i Europa.

– Stockholm har utvecklats kontinuerligt på sätt och vis tio år före Helsingfors, säger Manninen. – Detta kan skönjas till exempel i logiken om hur arbetsplatserna uppstår eller hur staden har koncentrerats och vartåt den har vuxit. Stockholm har vuxit inåt och Helsingfors har spritts mer utåt. 

Från andra delar av världen har man fått tankar till exempel från Vancouver i Kanada, där staden redan i 20 års tid har utvecklats till en koncentrerad och fotgängarvänlig naturnära miljö. Från Vancouver kommer även tanken om att koncentration inte uteslutande hör till centrum, utan en koncentrerad stadsstruktur byggs upp även utanför stadskärnan.

I den offentliga debatten har man emellertid reagerat starkt på att kompletterande byggande och en mer koncentrerad stad har hotat att lägga grön- och rekreationsområden under sig.  Rikhard Manninen ser ingen motstridighet i frågan.

– Rädslan är obefogad, särskilt mätt med hela staden som måttstock. Staden har fortfarande många grönområden och syftet är att uttryckligen behålla de vidsträckta ”grönfingrarna”.

Ovan nämnda Vancouver är ett exempel på en tätt byggd stad som även har en fin natur. – Tätt byggande förhindrar slutligen att stadsnaturen splittras, påminner Manninen.

Sitt eget tillägg till utvecklingen av bostadsområdena för även diskussionen kring områdenas image, som då och då kommer upp till ytan i offentligheten. Medierna skapar sin egen följetong om en socialt differentierad stad. 

– I mediernas berättelser ser man sällan hur staden även samtidigt satsar på utvecklingen av områdena, säger Rikhard Manninen. – Områdena stämplas lite slarvigt på många sätt och beklagligt ofta används invandrarbefolkningen som instrument. Det finns ingen orsak att glömma att den kulturella mångfalden ändå är en del av Helsingfors kommande utveckling. 

Kommentera

I tidskriften: