Kvartti 2/2013 |  20.06.2013Teemu Vass

Intervju med Tommi Laitio

Ungdomsväsendet satsar på att utnyttja information i planering av verksamheten

Vilka är Helsingfors ungdomsväsendets viktigaste mål just nu? Vad är den största utmaningen för ledningen av ungdomsväsendet?

Vilka är Helsingfors ungdomsväsendes viktigaste mål just nu?

Tommi Laitio: Ungdomscentralens mest centrala mål är att stärka medborgarskapet, att se till att så många som möjligt har erfarenheter av demokrati. Enligt ungdomsbarometern har de finländska ungdomarna omfattandekunskaper om samhället, men svag tro på sina egna möjligheter att påverka. Helsingfors har börjat utveckla demokratin för de unga just med utgångspunkt i att arbeta tillsammans i stället för ur perspektivet för representationsdemokrati. Detta är ett ambitiöst vägval, eftersom all undervisning om demokrati traditionellt koncentrerar sig till att välja, rösta och representera.

Utvecklingen som leder till att gränsen mellan att vara medborgare och att vara konsument suddas ut allt mer påverkar även de ungas liv. Vi bör fundera på hur vi kan stärka sådant medborgarskap som grundar sig också på annat än bara på att främja egna intressen. Demokrati kräver ett fungerande medborgarsamhälle och på detta sätt stärker vi medborgarsamhället för unga under 18 år.

Krut är ett projekt som engagerar hela staden och som handlar just om funktionell demokrati. Staden bör få tydliga rutiner för behandlingen av initiativ som kommer från de unga och dessa rutiner bör ungdomscentralen utveckla tillsammans med andra ämbetsverk. De hittills största resultaten är platserna för gatukonst som öppnas under sommaren. Ungdomarna måste ha aktiviteter; tristess är farligt för samhällen.

Vad är den största utmaningen för ledningen av ungdomsväsendet?

TL: Helsingfors är en stor stad och ungdomskulturen splittrad, så att det vore riskabelt att bara fatta beslut utifrån egna antaganden. Ledarskapet bör vara evidencebased. Ungdomscentralen vill stärka informationsanvändningen inom ledningen. Till exempel kommer vi att öka färdigheterna hos ungdomsväsendets chefer när det gäller att använda statistikdatabasen Områdesserier. Beslut om verksamheten i ett visst område ska basera sig på information om hurdant området är och vilka effekter man vill uppnå med verksamheten på det. Att lägga grunden på områden och information står inte i motsats till människoorientering, utan dessa utgångspunkter kompletterar varandra.

Vilka svårigheter ser du i informationsbaserad ledning?

TL: Vi borde vara bättre på att använda både kvalitativa och kvantitativa material för samma tolkning. Välfärd kan inte mätas bara med hjälp av endera metoden. Ungdomsforskningen i Finland håller internationellt sett hög standard och den öppnar utsikter bland annat till ungas eget aktörskap som medborgare. Nätverket för ungdomsforskning producerar kvalitativ forskning, medan stadens faktacentral innehar i synnerhet stora mängder kvantitativ data. Tillsammans kunde dessa i bästa fall fungera som ett utmärkt stöd för ungdomscentralens verksamhet. 

Den största kunskapsluckan finns dock i fastställandet av verksamhetens effekter. I år börjar den fyraåriga undersökningen En bra fritid, som har som mål att skaffa information om hur fritidsaktiviteterna påverkar skolgången och de ungas välbefinnande. Vi väljer för uppföljning 5–6 sjundeklasser i skolor på olika områden, och varje barn i klasserna får stöd för sina fritidsaktiviteter.  I skolorna ordnas idrottsverksamhet med låg tröskel, elevernas uppmärksamhet riktas mot fritiden, en ungdomsledare vägleder eleverna till hobbyer och hobbyidkandet stöds även ekonomiskt.

På så sätt testar vi effekten av olika interventioner; om de visar sig vara effektiva kan skalan breddas. Visserligen kan inte alla Helsingforsunga ha sin egen ungdomsledare men om till exempel ett samtal två gånger per år visar sig ha effekt eller om åtgärderna med låg tröskel förbättrar samhällslugnet i skolan, allokeras resurser till dessa fungerande modeller.

Helsingfors börjar producera en berättelse om välfärden bland unga. Vad är det?

TL: Ungdomslagen förpliktar kommunerna att ta fram information och Helsingfors vill höja ambitionsnivån i detta. Vi vill inte bara ha information om de ungas problem utan också närma oss ämnet via välfärd och handlingsförmåga. En sådan mätning av välfärden i Nussbaums anda skulle vara något nytt hos oss.

Viss handlingsförmåga måste finnas för att en människa kan träffa val och styra sitt liv. En del färdigheter kan mätas med objektiva mätare, andra baserar sig på en egen bedömning. På så sätt erkänner vi även den subjektiva informationens ställning som pålitlig information.

Idén om handlingsförmåga visar även betydelsen av sådant som vila, tillgång till naturen och känsloliv, som alltså också ligger till grund för de ungas välfärd. Därför skiljer sig tankesättet till exempel från Maslows behovshierarki. Inte ens grundtryggheten är till stor nytta om en människa inte upplever att hon kan styra sitt liv.

En förebild skulle kunna vara den franska expertgruppen som under ledning av professorerna Joseph Stiglitz och Amartya Sen förnyade välfärdsmätarna. När man utgår från en människas välfärd och handlingsförmåga i stället för administrativa strukturer, är man på väg mot det håll som de bästa välfärdsexperterna pekar åt.

Det är viktigt att kombinera olika typer av data. Till en början är syftet att uttryckligen infoga befintlig information till databasen om de ungas välfärd och att senare införa andra mätare.

Det talas också mycket om de unga själva som informationsproducenter. Vad tycker du om det?

TL: I lyssnandet och inom stadsforskningen råder det en stark kultur för frågeställande eftersom enkäter är lätt analysmaterial för forskarna. Man har hållit sig till att lyssna via texter, vilket gynnar högutbildade människor och människor som talar finska och svenska. Man skulle kunna testa alternativa sätt att samla in information. Man skulle kunna ordna slumpmässiga paneldebatter och samla in information om kommuninvånarnas erfarenheter, använda så kallade kommunagenter som bedömer våra tjänster.

En möjlighet för informationsinsamlingen är att använda telefonen: människorna skulle till exempel kunna använda GPS för att följa hur de rör sig i staden och vilka rutter de använder regelbundet. Hälsobeteendet skulle kunna stödjas med mobila interventioner. Illusionen om att människan är rationell försvinner när du till exempel kan se alla dina måltider under en månad och relatera informationen med motsvarande uppgifter om tusen andra personer.

Om man lade upp undersökningen som ett spel, skulle svarsaktiviteten kunna öka. Man skulle till exempel kunna ladda ned en applikation som fem gånger om dagen frågar vad du gör just nu. Människor producerar gärna även data i form av bilder, tänk på byggnadskontorets och Metrotidningens tjänst Pitäiskö fiksata ("Kanske dags att fixa") där kommuninvånarna rapporterar om trasiga och vanskötta platser i staden.

Kommentera

I tidskriften: