Kvartti 1/2014 |  05.05.2014Teemu Vass

Intervju: Var hittar vi kulturen, Stuba Nikula?

Kulturens och konstens fält har blivit mera splittrat, och i debatten om stadskultur betonas sociala evenemang och aktiviteter ordnade av stadsborna själva, och urban livsstil. Samtidigt växer Helsingfors, och i de nya bostadsområdena uppstår aktiviteter. Kulturen finns överallt, men närmare bestämt var? Kulturdirektör Stuba Nikula berättar om hur Helsingfors stads kulturväsende håller koll på ett föränderligt kulturfält.

Åt vilka håll blickar kulturväsendet i Helsingfors just nu?

Stuba Nikula: Vi är intresserade av vad de lokala gemenskaperna i bostadsområdena gör som kulturproducenter. Vi ser i synnerhet på förorterna, ytterstaden, snarare än på ”gamla Tölö by”, vars evenemangsutbud också stadens näringsservice främjer. I ytterstaden finns det stadsdelar som är mycket aktiva inom kulturen, till exempel Gårdsbacka, som i år fyller 50 år. På samma sätt kan olika sociala och ekonomiska mätare peka på problem i Månsas, men invånarna är ändå mycket fästa vid sin stadsdel.

Helsingfors är ett alltför stort och svävande, mångdimensionellt begrepp för att folk automatiskt skulle bygga sin identitet på det. Mycket hellre är man i första hand från Södra Haga eller norra Drumsö, och först därigenom känner man sig som helsingforsbo.

Kulturcentralens arbete ute i stadsdelarna utgår från människan, till skillnad från till exempel stadsplanerarna, som först tänker på vägar och hus. Vi skall göra det möjligt för stadens lokala aktörer att i stadsdelarna sammanträffa med självständiga lokala kulturaktörer. Vi kan ha partnerskap med invånarlokaler eller byagårdar, men vi måste tänka på vad för slags morot vi kan erbjuda för att få folk med nu då vi inte har mycket pengar att erbjuda.

Som ämbetsverk kan vi anse att vi lyckats i vårt arbete om det i olika bostadsområden finns många fenomen som kan räknas som stadskultur. Det finns stadsbor som kan flyga 2000 kilometer någonstans för att se på opera samtidigt som många kanske inte vill ta sig längre bort än två kilometer för att se på teater eller film. Folk använder staden på många olika sätt, och en del saker skall man kunna hitta på nära håll.

”Vi har lyckats som ämbetsverk om det ute i stadsdelarna finns många fenomen som kan räknas som stadskultur.”

Hurdana fakta behöver Kulturcentralen för sin verksamhet? Vad borde man forska i?

Stuba Nikula: Den viktigaste debatten för oss handlar om geografiskt läge, i och med vår starka betoning på ytterstaden. Vi vill veta var i Helsingfors det finns tänkbara kulturskapare, som ett slags markflora att samarbeta med. Det som staden i verkligheten är borde vi få ett ännu mera omfattande grepp om. Vi funderar på hur vi skall få mera kunskap om olika slags gemenskaper.

En synvinkel på hur verkningsfull kulturen är kan vara hur den påverkar lokal livskraft och ekonomi och uppkomsten av välstånd och medborgarskap. I Helsingfors modell används kultur på riktigt som ett redskap för att bygga upp bostadsområdenas identitet. I förortsarbetet betonas välstånds- och medborgarskapsaspekten, och då kommer de ekonomiska verkningarna på sätt och vis längre ifrån.

För att känna våra stadsdelar anlitar vi givetvis statistik om dem. Man måste ha en uppfattning om vad som behöver göras, var och för vem. Det är viktigt att prioritera så vi inte gör onödiga saker. Vi har bl.a. sett på befolkningsprognosen för dem med främmande modersmål – väl medvetna om att internationella kulturcentret Caisa är planerat för de behov som fanns i Helsingfors för 20 år sedan och att denna befolkningsdel hela tiden växer.

Men det skulle vara väsentligt att i statistiken kunna urskilja inte bara individerna utan också grupper, identiteter och människorelationer, och det är en bra fråga hur man skulle få grepp om det. Vi funderar till exempel på hur mycket det i verkligheten finns äkta mångkulturella grupper där folk med olika bakgrund fungerar tillsammans. Skulle det vara möjligt att göra något slags visualiseringar eller sociogram ur exempelvis data från sociala media i olika områden i Helsingfors?

Vi följer också debatten om närdemokrati ganska noga. Kultur fostrar medborgarskap. Lokal identitet – dvs. hur folk identifierar sig med stället där de bor – är en gemensam nämnare för vår verksamhet och detta tema. Som bäst håller vi på och bygger upp samarbete mellan det lokala kulturarbetet och funktionerna för delaktighet och demokrati.

Hur tror du stadskulturen i Helsingfors utvecklas framöver?

Stuba Nikula: Min egen teori om hur stadskulturen utvecklats hittills är att den på många sätt gått parallellt med medians utveckling. På 1980-talet gav de första lokalradiorna en röst åt olika slags fenomen som på den tiden försiggick i Helsingfors. Sedan kom gratistidningarna, stads-TV och senare de media som byggde på Internet, först forumen av IRC-typ, sedan bloggarna och den övriga sociala median. Den forskare som vill hänga med här får lov att vara kvick, och jag tror att det också i framtiden lönar sig att hålla ett öga på hur median utvecklas.

Att Facebook ännu för ett par år sedan totalt dominerade all informering om evenemang och var gratis känns idag som något slags tillfällig ”störning”. Numera måste man betala åt Facebook för att få ordentlig synlighet för sina sidor, och det har medborgaraktörer inte råd med. Och informerandet splittras på allt flera sociala media, och det är inte alltid som användarna behärskar de allra nyaste.

För att sammanfatta utvecklingen inom stadskulturen har kulturkonsumenterna först blivit kulturupplevare, sedan kulturgörare. Nu kan vi se två megatrender som på sätt och vis går åt motsatta håll. Dels vill man göra kultur själv och delvis också för sig själv. Dels finns en stor vilja till anonymitet; man vill framstå som en bland tusenden som upplever något större evenemang.

”Man vill göra kultur själv och delvis också för sig själv. Samtidigt vill man vara en del av massan vid storevenemang.”

Någonstans mellan dessa två trender – byafesten och stadionhappeningen – finns den traditionella kulturen, till exempel de stora konstinstitutionerna vid Tölöviken. Där tar folk emot kultur, sällskapar i foajén och åker hem igen, sådär lite tillspetsat sagt. Största delen av kulturpengarna går fortfarande dit. Kulturstödet är en ganska statisk kaka: man gör ganska mycket det man gjorde igår och tycker att finansieringen åtminstone inte borde få minska för någon. Den modellen funkar inte riktig nu längre.

Är det en förlegad tanke att fråga vad folk vill ha?

Stuba Nikula: Nej. Men här kommer vi in på frågan om staden borde göra just precis det som stadsborna signalerat att de vill ha. För kulturväsendet har ju av hävd också spelat rollen av folkfostrare – man har liksom med pekpinnen i handen spridit civilisation. Dels finns alltså uppfattningen att konst skall kunna idkas för konstens skull. Å andra sidan är till exempel Stadsteatern känd för att också sätta upp sådant som ”folket vill se”.

Vi måste också hålla kvar en större ambition för kulturen, en förståelse av identitet och medborgarskap. Samtidigt som vi stöder sådan stadskultur som springer fram ur invånarna, dvs. sådant som folk vill göra själva, programmeras kulturväsendets kulturhus och -gårdar i själva verket ganska mycket att som ett slags Kiasma bjuda också på sådant som folk ”borde göra”.

Vad för nytta har kulturen i Helsingfors haft av temaår à la designhuvudstadsåret?

Stuba Nikula: Temaåren har ju ett visst syfte. Och att Helsingfors år 2000 var en av kulturhuvudstäderna i Europa fick tjänstemännen att förstå att evenemangen är en del av det normala arbetet, inte en överlopps börda. Det kan tänkas att WDC-året 2012 får liknande efterverkningar på ämbetsverkens sätt att arbeta, men än så länge har man kanske inte sett så många tecken på det.

Men ur kulturens synvinkel är temaåren samtidigt en väldig ”marknadsstörning”, i och med att det finns en stor hög pengar att använda – men på temaårets villkor. För staden kan ju vitamininjektionen vara nog så lockande, så det skulle krävas mycket självdisciplin för att säga nej till temaårens lobbare, som ju också gör märkbar business på dem. Men en viktig tanke kvarstår: hur drar staden bästa nyttan av arven från dessa år.

Det byggs väldiga nya bostadsområden i Helsingfors. Hur är ni med i kulturverksamhetens utveckling i dessa områden?

Stuba Nikula: Ja, Fiskhamnen får ju faktiskt lika många invånare som Torneå har idag, och tillsammans med Busholmen är de i klass med Imatra. Kulturcentralen främjer i form av understöd den kulturverksamhet som uppstår i områdena, exempelvis i Fiskhamnen stöder vi många funktioner i Södervik. Vi börjar inte lägga upp egen service i de nya områdena, dvs. några nya kulturhus byggs inte längre.

I planläggningen ingår strikta bestämmelser om att det skall byggas lokaler för invånarverksamhet i de nya bostadsområdena, och den vägen uppstår stora mängder sådant utrymme t.ex. i Fiskhamnen och Busholmen. Om det i lokalerna uppstår mycket invånarinitierad kulturverksamhet har vi nog arbete så det räcker. Och då blir behovet av understöd också märkbart, fastän hyrorna för de nya invånarlokalerna ingår i bolagsvederlagen. På andra håll i staden måste ju de som använder liknande lokaler ofta betala också hyran själva.

Om vi ser stadskultur som en invånardriven verksamhet ser vi framför oss en cykliskhet av annat slag än inom traditionella kulturverksamhetsmodeller. De gemenskaper som fungerar ute i stadsdelarna förändras ständigt: en grupp aktiva tröttnar eller flyttar bort, och andra tar över. Som exempel har Artova, stadsdelsföreningen för Arabiastranden, Majstad och Gammelstaden, byggt upp sin verksamhetsmodell så att folk inte skall tröttna, och de ser medvetet till att det är omsättning i leden.

För att staden skall kunna göra det möjligt att skapa kultur i stadsdelarna behöver vi hålla koll på vad som händer och var. När jag besökt stadsdelarna har jag gång på gång fått höra att det är trevligt att en ämbetsman också för omväxlings skull kommer hit! Stadsfullmäktiges ledamöter företräder ju var och en sin egen stadsdel, men är det möjligen så, att vi tjänstemän alltför sällan besöker olika områden eller finns på plats där? Kanske det vore lärorikt för hela stadsförvaltningen att lite oftare ta sig ut i stadsdelarna.

Stuba Nikula verkar som kulturdirektör vid Helsingfors stad sedan november 2013.

Kommentera

I tidskriften: