Vad behövs det kultur för då man utvecklar områden?

Genom tiderna har kultur och konst använts för att på olika sätt och med olika betoning utveckla stadsområden. I vårt närförflutna, på 1970-talet, var utlokaliseringen av kultur ett sätt att stärka välfärdssamhället. Från och med 1980-talet blev kulturdrivna strategier ett alternativ till traditionell industri och industriutveckling. I den globala konkurrensen mellan städer har kulturen också blivit en viktig attraktionsfaktor.

I en kulturpolitisk strategi för år 2020 konstaterar Undervisnings- och kulturministeriet (2009, 15) kulturens betydelse för befolkningens välbefinnande, sysselsättningen, områdens livskraft, teknologiskt kunnande och innovationer. Strategin fäster också uppmärksamhet vid att kulturen differentierats lokalt och konstaterar att de stora städerna borde sörja för att kulturverksamheten fördelas jämnt på innerstäder och ytterstäder. När Helsingfors stads kulturcentral år 2013 utredde hur stadens understöd för konst och kultur fördelades lokalt visade det sig att understöden mest gick till Helsingfors stadskärna (Räisänen 2013). Därför beviljar kulturcentralen numera lokala understöd för kultur, på det att aktörer inom konst ska kunna genomföra olika projekt i ytterstaden. De projekt som nu är på gång finns i distrikten Jakobacka, Månsas, Nordsjö och Kårböle. Föreliggande artikel tittar på ett pionjärprojekt med kulturunderstöd, nämligen nationalteaterns projekt Reittejä Kontulaan (”Rutter till Gårdsbacka”), som avslutades år 2016. Det centrala i Aalto-universitetets projekt Artsu var att göra en kvalitativ följningsstudie av projektet.

Att skapa en gemenskap med hjälp av communitykonst

Med communitykonst avses konstnärlig verksamhet där yrkesfolk jobbar tillsammans med amatörer. Communitykonst idkas mest typiskt i lokala gemenskaper, med vägledning från en officiell institution eller konstsektor. Inom konstsektorn kopplas communitykonst ofta till samhälleligt deltagande och samarbete (Verkasalo 2014; Rundgren 2015).

En viktig utgångspunkt för communitykonst är att konstskapandet sker på folks egna villkor och för dem själva (Verkasalo 2014, 17). Ofta sker det bland sådana människor som i sin vardag har mindre att göra med konst. Med communitykonstens hjälp kan man stärka folks känsla av samhörighet, och därigenom bland annat förebygga sociala problem och stöda områdets utveckling (Verkasalo 2014; Rundgren 2015).

Ett centralt syfte med communitykonst är att göra olika slags röster hörda. I Sverige har man fäst sig vid att folk i ytterstaden upplever att deras röst inte blir hörd. Enligt till exempel America Vera-Zavala, skribent, dramatiker och pionjär inom communityteater, vill communityteatern, såsom namnet lite antyder, skapa en gemenskap av olika röster. Men Vera-Zavala betonar att invånarna i de svenska förorterna idag har en reserverad inställning till projekt som kommer utifrån. De har hunnit bli vana vid att någon kommer till deras område för ett tag men sedan inte får riktig förankring i det och snart ger sig iväg igen. Därför skulle projektledarna gärna få ha något slags anknytning till det område där de arbetar (Lilius 2016).

Trots att communityteater görs i den lokala gemenskapen betonar yrkesfolket de konstnärliga syftena, som man inte gärna gör avkall på. Communityteaterns målsättning är att skapa högklassiga framföranden (Lilius 2016).

Hur påverkar communitykonst inom ett område?

Man har kunnat konstatera att det är en utmaning att försöka mäta kulturens betydelse och verkningar lokalt (Evans 2005; Boverket 2010; Cultural and creative spillovers in Europe 2015). I synnerhet vid bedömning av communitykonst borde man fundera på med vilka variabler och när man mäter erfarenheterna. De positiva verkningarna kan vara mycket betydande under projektets gång eller strax efter det, men lika väl kan de komma till synes först efter flera år (Boverket 2010, 197). För att senare kunna bedöma verkningarna måste man naturligtvis också ställa upp målsättningar för projekten före de inleds. De projekt som fått kulturunderstöd av Helsingfors stad vill stärka invånarnas deltagande i kultur, göra det lokala kulturutbudet mångsidigare, stärka gemenskapskänsla och positiv profilering i stadsdelarna samt komma med nya gemensamma verksamhetsmodeller för de lokala aktörerna och konstinrättningarna.

I framtiden är avsikten att följa hur bra målsättningarna nåtts genom att mäta till exempel hur ofta folk i området går på teater, konsert eller bio, hur nöjda de är med sitt bostadsområde, hur mycket det ordnas kulturevenemang i området samt hur området behandlas i media. Dessutom kommer stadens kulturcentral att samla in kvalitativ information genom att till exempel utreda dels vilka det är som deltar och varför, dels vilka förändringar som sker i de lokala nätverken och i utvecklingsarbetet. Ett centralt mål i Aaltouniversitetets projekt Artsu var att beskriva och följa nationalteaterns invånararbete i Gårdsbacka. Följningsarbetet, som kan beskrivas som etnografiskt, gjordes i nära samarbete med olika aktörer. Det gick ut på delaktigt observerande i olika situationer: vid deltagarnas kommentarträffar, föreställningar och repetitioner. Dessutom gjordes intervjuer med aktörer, deltagare och samarbetspartners samt analyserades kommentarer från deltagarna.

Nationell teateraktör i Finlands berömdaste förort

Hur kunde då ett lokalt communitykonstprojekt finansierat av stadens kulturcentral se ut i praktiken? Nationalteatern var en av de första konstinrättningar som beviljades Helsingfors stads understöd för lokal kultur. Projektet Reittejä Kontulaan genomfördes åren 2013–2015. Gårdsbacka var ett intressant ställe för teatern framför allt för sitt färgrika ryktes skull, men även för att där inte fanns någon teaterverksamhet från förr.

Med åren har det körts många förbättrings- och uppiffningsprojekt i Gårdsbacka. Det har gällt utvecklande av närdemokratimodellen, erbjudande av kultur i olika former samt uppiffning av utemiljöer (Korhonen 2008; Kuittinen et al. 2011). Idén med projektet Reittejä Kontulaan var att genom teater skapa glädje, samhörighet och välbefinnande i området. I projektets begynnelseskede bekantade sig projektledarna med området och byggde upp kontakter till lokala aktörer. De ordnade verkstäder där deltagarna fick pröva på olika former av konst, såsom bildkonst och dans, och fundera på varierande teman, till exempel vad det innebär att vara från Gårdsbacka. Under sina tre år gav projektet fyra teaterföreställningar. Tre av dem framfördes både i Gårdsbacka och på nationalteatern. I två av projektets delprojekt lades särskild fokus på invandrare. Inom projektet Pidetään juhlat (”Vi ska ha fest”) gjorde pensionärer en föreställning tillsammans med elever i en förberedande klass för invandrarbarn. Presentationen Muuttajat (”Flyttarna”) var ett projekt helt inriktat på invandring och invandrare.

Invandrarna – en fast del av Gårdsbacka

En av de svårigheter som Reittejä Kontulaan stötte på var att få kontakt med tänkbara deltagare. Särskilt svårt var det att få med invandrare i verksamheten. Därför beslöt man i vissa projekt att koncentrera sig enbart på invandrare. Vad gjorde då projektet med invandrarna, och vad fick de som var med i projektet ut av det?

Först färdigt blev projektet Pidetään juhlat, vars idé var att i gemensamma workshops och ett gemensamt framförande sammanföra pensionärer med elever från den förberedande klassen i den lokala lågstadieskolan. Pensionärerna tyckte uppgiften var intressant. De ville bekanta sig med invandrarbarn från grannskapet – bara ett fåtal hade någonsin haft närmare kontakt med invandrare. Men det var inte så lätt i början. Många av barnen var ännu ovana att fungera i en ledd grupp, och betedde sig ofta rastlöst. Att man inte hade ett gemensamt språk var också en svårighet, och till en början hade både barnen och pensionärerna svårigheter att lära sig nya namn. Men i och med workshoparna blev barnen och pensionärerna småningom bekantare med varandra, och pensionärerna gladdes över barnens uppriktighet och över de teckningar och kramar de fick av dem och över att de lärde känna barnens kulturer. Pensionärerna och barnen gjorde ett gemensamt framförande i möteslokalen Wanha Posti i köpcentret i Gårdsbacka. Efter projektet har pensionärerna hållit kontakt med barnen och bland annat ordnat en naturutflykt för deras klass.

Det andra projektet med inriktning på invandrare var presentationen Muuttajat, som framfördes både på nationalteatern och i Gårdsbacka, Kvarnbäcken och Mellungsby. Deltagare för Muuttajat scoutades dels med hjälp av en performansvideo, dels genom att ta kontakt med olika lokala aktörer och träffa företrädare för invandrarföreningar samt dela ut reklamblad. En viktig samarbetspartner vid letandet av deltagare var föreningen EHJÄ, som bland annat hjälper invandrarbarn och -unga.

Deltagarna berättade att de kommit med i projektet framför allt därför, att de var intresserade av att uppträda och/eller berätta historier. Även viljan att få prata finska och bli bekant med nya människor var viktiga orsaker. De var i åldern mellan 15 och 50 år, och av bägge könen. I Muuttajat deltog sex uppträdande från fem länder, samt en finländsk professionell skådespelare.

Deltagarna beskrev gruppen som en enda stor familj där man fick och gav energi åt varandra. De hade också njutit av att få uttrycka sig själv, sjunga, göra sin roll i pjäsen, bygga upp historier och måla? Men det tog också på krafterna att vara med. Det var repetition tre gånger i veckan, och emellanåt var det svårt sköta sin andel. Det krävdes också en hel del energi att lära sig alla replikerna på ett främmande språk. De konstnärer som svarat för utförandet upplevde för sin del att projektet betytt något för dem, men språksvårigheterna och olikheter i hur man uppfattade tidsschemat hade varit något av en utmaning.

Är det mödan värt att göra communitykonst?

Syftet med projektet Artsu var att begrunda kulturens roll i utvecklandet av bostadsområden i ljuset av både litteratur, exempel från utlandet och det arbete som nationalteatern gjort bland invånarna i Gårdsbacka. En central slutsats är att det blir lättare att bedöma verkningarna om man redan på förhand lägger upp klara lokala målsättningar för konstprojekten, och därefter följer hur målen nåtts. Konst och kultur ger inga snabbvinster för att lösa lokala sociala problem. Men det bör ändå noteras att communitykonst åtminstone för ett tag ger sysselsättning åt sådana människor som kanske inte annars hade deltagit i konsumerandet av konst och kultur. Ofta ger communitykonst också en möjlighet för sådana historier och synvinklar att bli hörda som man vanligtvis inte hör inom konsten och kulturen. Reittejä Kontulaan gav krafter åt sina deltagare, skapade samhörighet och stärkte gårdsbackakänslan. Projektet väckte också intresse bland media, och det blev nya slags rubriker om Gårdsbacka.

Det kan vara svårt att få en klar uppfattning om alla de följdverkningar som konst- och kulturprojekten kan få. Lokalt kulturarbete kan till exempel inverka på vilka det är som gör konst och kultur i framtiden (Kultur av vem 2015). Av de unga som var med i Reittejä Kontulaan hade åtminstone en – som fortsättning på projektet – redan kommit in på ett gymnasium för konstnärligt uttryck i Berghäll, och hade siktet inställt på att söka in till Teaterhögskolan. En av dem som var med i presentationen Muuttajat uppgav sig redan som barn ha drömt om att bli skådespelare. Men pappan hade sagt att det skulle vara ett hinder för att komma till paradiset. ”Men jag fick komma hit till Finland,” konstaterade deltagaren.

* * *

En rapport om projektet Artsu med namnet Kulttuurin paikka? Kulttuurin merkitys asuinalueiden kehittämisessä. Tapaus Suomen Kansallisteatteri Kontulassa (Ilmonen, M. och Lilius, J. (red.). Aaltouniversitetet CROSSOVER 2/2016) kan i sin helhet laddas ner från Aalto-universitetets webbplats.

Johanna Lilius verkar som forskardoktor vid Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur.

Källor:

Abraham, L.L. (2014). Kulturverksamheter – för eller mot förorten? En undersökning om kulturverksamheters effekt i den urbana miljön. Examensarbete inom samhällsbyggnad, grundnivå Stockholm 2014. Kungliga Tekniska Högskolan.

Boverket (2010). Regeringsuppdrag IJ2009/1746/IU Socialt hållbar stadsutveckling–en kunskapsöversikt. Boverket: Karlskrona.

Cultural and creative spillovers in Europe: Report on a preliminary evidence review (2015). Tom Fleming Creative Consultancy. Haettu 1.3.2016. https://ccspillovers.wikispaces.com/Results+and+report

Ekman, J. (2012). Historien om Tensta konsthall. Tensta konsthall. Haettu 21.12.2015. http://www.tenstakonsthall.se/uploads/97-Tensta%20konsthalls%20historia.pdf

Evans, G. (2005). Measure for Measure: Evaluating the Evidence of Culture´s Contribution to Regeneration. Urban Studies, 42,5/6, May 2005, ss. 959–983

Fahlen, E. (2015). Tensta konsthall. Presentation at IFHPs workshop ”Nordic liveable cities, for whom” in Copenhagen 18.9.2015

Helsinki alueittain 2014 (2015). Helsingin kaupungin tietokeskus [Helsingfors stads faktacentral].

Herin, P (2012). I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Forum.

Kervinen, E. (2016). Tutustu Tukholmaan keskustan ulkopuolella – viisi kohdetta vaihtelua kaipaavalle. Helsingin Sanomat 20.8.2016.

Korhonen, E. (2008). Helsingin lähiöissä viihdytään – ongelmiakin on, i verket Nupponen, T.: E-L. Broman; E. Korhonen; M. Laine (red). Myönteisiä muutoksia ja kasvavia haasteita. Helsingin kaupungin tietokeskuksen tutkimuksia [Helsingfors stads faktacentral] 2008:6, ss. 49–74.

Kuittinen, O; T. Laitio; I. Lovio; M. Ritola (2011). Vetoa ja voimaa Mellunkylään. Raportti. Ajatushautomo Demos Helsinki. 21.9.2011.

Kulttuuripolitiikan strategia 2020 (2009). Opetusministeriön julkaisuja 2009:12. Opetusministeriö, Kulttuuri-, liikunta- ja nuorisopolitiikan osasto.

Kultur av vem (2015). Kultur av vem? En undersökning av mångfald i den svenska kultursektorn. Rapport 2015:2, Myndigheten för Kulturanalys.

Langhorst, J. (2013). Förortshat. Ordfront.

Kulttuurin paikka? Kulttuuri asuinalueiden kehittämisessä. Tapaus Suomen Kansallisteatteri Kontulassa, sivut 33-82. Aalto-yliopisto CROSSOVER 2/2016.

Rundkvist, P. (2015). Kan kulturen hejda segregationen? Käsikirjoitus ja esitys pidetystä luennosta Tukholmassa 2.10.2015.

Räisänen, P. (2013). Taide keskittyy keskustaan. Helsingin kulttuuri- ja kirjastolautakunnan avustusten alueellinen jakautuminen vuonna 2013. Helsinki 2014: Helsingin kulttuurikeskuksen julkaisu.

Verkasalo, A. (2012). Amatöörien elinympäristötaide lähiöissä. Alue & Ympäristö, 41:1, sivut 14–26.KLir