• Bilder: Mervi Ilmonen.

Kvartti 1/2014 |  05.05.2014Mervi Ilmonen

Kvartersbutiker bygger upp staden

I artikeln granskar jag kvartersbutikerna i området Berghäll–Vallgård utifrån deras sociala betydelse. Tesen är att de lokala butikerna och köpgatorna ingår i städernas immateriella kulturarv och bygger upp den lokala identiteten, känslan av att höra till platsen och det kollektiva minnet. De utgör även ett offentligt rum som stöder det urbana sociala umgänget. Kvartersbutikerna hotas av den ekonomiska koncentrationen och den globala konsumtionskulturen. Med hjälp av offentlig politik, planering och normer borde man säkerställa att kvartersbutikernas och de lokala köpgatornas ställning bevaras.

Immateriellt kulturarv och offentligt rum

Inom stadsforskning talas det mycket om stadens offentliga rum, gaturummets liv och stadskultur. Kvartersbutikerna och företagsamheten ingår i allmänhet inte i dessa diskussioner. Det beror kanske på att de små butikernas kulturella betydelse som skapare av stadssocialitet och urbanitet inte har identifierats.

Enligt Sharon Zukin (2004, 2012), som har undersökt köpgatorna i Amsterdam och East Village i New York, förenas lokal ekonomi och kulturell betydelse hos små butiker. Zukin har fört in begreppet immateriellt kulturarv i debatten. Även om butikerna och gatorna är materiella konstruktioner är de förknippade med seder, ritualer, ett gemensamt medvetande och en upplevd vardag som gör dem till ett immateriellt kulturarv.

De lokala butikerna skapar regional gemenskap och urbanitet. Deras betydelse för den urbana vardagen och stadskulturen har dock identifierats i liten omfattning. Zukin (2012) antar att detta beror på att den lokala köpgatan till synes är så självklar att den sällan utgör ett sociokulturellt forskningsobjekt.

Enligt Zukin (2012, 2010) är små butiker offentliga rum, som i enlighet med definitionen ger människor som är främmande för varandra möjlighet att träffas. Små, lokala butiker är lika viktiga platser för umgänge som torg och öppna platser, men de identifieras i allmänhet inte som sådana. Det umgänge som äger rum i kvartersbutikerna påminner om den traditionella socialiteten i "stadsbyar".

Köpgatorna och de lokala butikerna utgör även lager för det kollektiva minnet. För att producera ett kulturarv behövs både rumsmässig och social beständighet: butikernas och köpmännens kontinuitet bevarar områdets historier. Kvartersbutikerna är en del av invånarnas och områdets historia. De utgör en förankring för minnet och orienteringen.

Upprätthåller kvartersbutikerna den urbana känslan?

Syftet med min undersökning var att ta reda på om Zukins observationer av Amsterdam och New York passar in på Helsingfors. I denna artikel dryftar jag kvartersbutikernas kulturella och sociala betydelse i stadsdelarna Berghäll–Vallgård, där ett slumpmässigt urval av butiker undersöktes. Företagen har delvis valts ut utifrån listan [1] på webbplatsen för nätverket Up with Kallio och delvis utifrån lokalinformation. Metoderna var observation, webbmaterial, intervjuer, fotografering och litteratur.

I undersökningen frågades vilken betydelse små butiker har för stadssällskapligheten. Är stadsdelarnas butiker viktiga när en områdesidentitet och känslor av tillhörighet skapas? Vilken roll spelar småföretagarna i upprätthållandet av stadsaktigheten, "den urbana känslan"? Hurdana företagare finns det i kvarteren numera?

Olika företagare

Efter intervjuerna och observationerna identifierade jag olika företagartyper (se tabellen) och egenskaper som jag kommer att beskriva närmare.

 Traditionella familjeföretagare och det kollektiva minnet

På lördag eftermiddag är det trängsel i Hytösen puoti på Helsingegatan, och det visar sig snabbt varför affären har funnits på samma ställe i snart 90 år. Den trånga butiken främjar familjaritet mellan de kunder som kryssar fram mellan ställningarna. Kunderna kommenterar varandras klädprovningar: "det var en klädsam färg på dig", "den sitter verkligen bra". En kvinna som är på väg till Åstorgets dambastu lovar att komma tillbaka med hela gänget av damer. En fru från Rovaniemi är förargad över att hon inte hinner prova alla kläder hon vill ha. En kvinna som har köpt flera varor tänker samtidigt som hon betalar på sin dotter som dog i cancer för någon månad sedan. Samtalet avslutas med att försäljaren ger kunden en kram. I Hytösen puoti förenas småföretagarens framgångsfaktorer: ett eget produktsortiment, utmärkt service och socialt bemötande. Butikens nuvarande innehavare Tuula Hytönen är den tredje generationen företagare i samma affär. Hytösen puoti representerar beständighet mitt i förändringar.

Det finns flera liknande företag i området Berghäll–Vallgård. Berghällsborna har ätit produkter från Avikainens bageri på Torkelsbacken alltsedan 1960-talet. Bageriets mest berömda varumärke är dess ursprungliga ägare, den redan till åren komna Elvi Avikainen, som fortfarande arbetar i butiken. Bageriets konkurrensfaktorer är kvalitet och beständighet samt de välkända specialprodukterna. Utöver de lokala invånarna kommer före detta studerande vid skolorna och universitetet i området till Avikainen för en tidsresa.

Selma Palmu är en "bybutik i centrum" som har legat på samma plats på Fjärde linjen i 60 år. Affären är känd för det breda sortimentet av kläder, tyger, garn, knappar, band och tryckknappar, underkläder, nattdräkter och hemmarockar. Som kunderna säger: "Det som inte finns här behöver man inte". Det är förståeligt att butiken då och då används som filminspelningsplats: en scenograf skulle inte klara av att skapa den stämning som råder i affären. Raili Häkkinen (f. Palmu) driver butiken för "de härliga kundernas" skull: "Jag skulle inte stå ut med att leva utan människor, jag väntar hela veckoslutet på att få gå till jobbet." På 1960-talet fanns det fem försäljare i butiken inklusive ägarna, men nu driver Raili Häkkinen affären ensam och det finns ingen som tar över när hon slutar: "Då är det slut."

Familjeföretag spänner ofta över flera generationer och har trogna stamkunder. Många har kultstatus, som gör att nya kundgrupper hittar dem. Företagen är ofta oberoende av trender, de har sina egna produkter som inte är beroende av konjunkturerna.

Butikerna skapar till följd av sin permanenta natur lokalidentitet och fungerar som landmärken som används som hjälp vid vägbeskrivningar: "Känner du till Avikainens bageri? Nå, du fortsätter framåt därifrån och..." De blir en del av både den personliga och lokala historien; det är till denna förlustkänslorna vid nedläggningen av affärerna anknyter. När Kaarle Ervastis antikvariska bokhandel på Torkelsgatan efter 33 år upphörde 2009 genomfördes ett synligt sorgearbete i landets största medier. Då kultbutiker försvinner förändras stadsrummet och stadsbornas orientering. Efter att Ervastis antikvariat lagts ner finns det inte längre något landmärke på Torkelsgatan.

 Livsstilsföretagare och stadssällskaplighet

Punainen planeetta, som öppnades vid Åstorget 2007, är ett högklassigt antikvariat. Planeettas ägare är en hobbyrockmusiker, vilket har medfört att musiker som spelar på klubbarna i Berghäll ibland förvarar sina instrument i antikvariatet. Planeettas dörr är nästan alltid öppen och det är sällan tomt i butiken. Förutom att kunderna köper böcker umgås de med varandra i butiken och vid disken pågår ofta en livlig diskussion, inte sällan om litteratur. Det diskuteras även politik och olika händelser i trakten. Butikens sociala funktion verkar vara minst lika viktig som dess kommersiella uppgift. Också ägaren tycker att diskussionerna är viktiga: "Om jag bara satt här helt stum och sa (demonstrerar: vänder huvudet åt sidan och muttrar) fyra euro, tack, skulle ingen komma hit."

Antikvariaatti Pihlajisto på Vasagatan säljer böcker, målarkonst och konstföremål. Paret som driver butiken berättar att den ursprungligen var ett bokantikvariat, men att fokus nu i allt större utsträckning ligger på tavlor, "eftersom folk har slutat köpa böcker och det inte längre lönar sig att sälja dem". Tavlorna är inredningstavlor som passar i hemmet, många med Helsingforsmotiv. I Pihlajisto analyserar den kritiska diskussionsgrupp som samlats i butiken både regeringens politik och försäljningen av Nokia.

De lokala antikvariaten och andrahandsaffärerna utgör även viktiga vistelserum där man samlas för att umgås och utbyta information. Som några kunder sa: "Här får man höra dagens viktigaste händelser och skvaller". De är trivsamma ställen för stadssällskaplighet, där man kan umgås och vara tillsammans utan att förbinda sig till något djupare umgänge.

Invandrarföretagare och regional diversitet

Det är närmast invandrarnas förtjänst att det fortfarande finns kvartersbutiker norr om Långbron. I området finns det bästa livsmedelsutbudet i Helsingfors, eftersom utbudet i Hagnäs saluhall och på Hagnäs torg kompletteras av de många afroasiatiska butikerna på Tavastvägen.

Många av butikerna och restaurangerna grundades ursprungligen för att betjäna de matkulturella behoven hos den egna etniska gruppen. De är "stödjepunkter som mildrar immigrationschocken" (Karisto 1992, 38) och ger möjlighet att träffa landsmän. Framför butikerna står ofta olika diskuterande invandrargrupper.

Helsingforsborna har hittat butikerna också på bredare front, och de besöks av många vegetarianer på grund av det förmånliga och mångsidiga utbudet av grönsaker. Burberrykappor och handväskor från Lancôme är inte ovanliga: medelklassen har hittat affärernas kryddor och skaldjur, som är billigare än i gourmetbutikerna i centrum.

De många etniska restaurangerna i området håller på att förändras. Första generationens restauranger är "syltor" för förmånlig mat, medan nyare etniska restauranger har karakteriserats som gourmetrestauranger. Thairestaurangen Lemon Grass med ett rum ligger i Berghäll och har i recensioner pekats ut som en av de bästa restaurangerna i staden. Så är restaurangen också alltid fullsatt, precis som den lilla japanska restaurangen Hoshito på Backasgatan eller afrikanskbetonade Sandro på Tredje linjen.

De etniska restaurangerna och butikerna utgör de mest synliga tecknen på internationaliseringen av staden. De många invandrarföretagen i området Berghäll–Vallgård representerar den mångkulturella stadstradition som utvecklas snabbt i Helsingfors och ger området mångfald och liv.

Gentrifierare och ett allt mer medelklassigt område

Många espresso- och lattekaféer, som är säkra indikatorer på att ett område blir medelklassigt, har öppnats på kort tid. På Päijännevägen finns Helsingfors kafferosteris Päiväkahvibaari, som tidigare fanns i centrum, och på Aleksis Kivis gata finns Kahvila Sävy. Båda har uppmärksammats i tidningar där Berghäll sällan presenteras. I damtidningen Gloria (2013) berättar man om nya kaféinnehavare med hjälp av modebilder. I artikeln Rentoa kahvittelua Kalliossa (ung. Avslappnat fika i Berghäll) berättar man om Sävy, "som var det första riktiga kaféet i Berghäll" och presenterar kaféets ena ägares stil. I artikeln Elämänviisauksia ja kuppi kuumaa (ung. Livsvisdomar och en kopp varmt) berättas om Ulrika på Helsingfors kafferosteri. Hon blir på gott humör av kunderna och "bjuder förutom på kaffe även på levnadsvisdom".

Det ökade antalet kaféer anknyter även till förändringar i konsumtionen och arbetet. Att atypiska anställningar ökar innebär en brytningstid för traditionella arbetstider och arbetsplatser. Kreativt arbete utförs numera i allt större utsträckning i lokaler utanför de stora företagen. Många kaféer fungerar som kontor för personer som arbetar med hjälp av bärbara datorer.

Kaféer förknippas ofta med trendiga hipsters, men rosteriet ligger i närheten av Industrigatan, "Helsingfors Wall Street", vilket innebär att en stor del av kunderna är banktjänstemän. Kaféet besöks även av invånare från de närbelägna gatorna och byggarbetare från byggarbetsplatser. Ulrika på rosteriet gläds över att i synnerhet ungdomarna har hittat kvartersföretagen.

I kaféerna förverkligas en urban sällskaplighet, i vilken anonymitet per definition ingår. I kaféer, bibliotek och andra öppna utrymmen kan man känna att man befinner sig i en grupp även om man inte samtalar med de andra som befinner sig i samma lokal.

Kreativa hybrider och ny företagsamhet

Nya kvartersföretagare kombinerar nya företagsformer med traditionell handel. Till sin natur är lokalerna ofta hybrider med flera funktioner. I många kombineras produktplanering och försäljning även med ett utrymme där kunderna kan vistas, ett kafé eller en plats för läsning. Hybriderna är designbetonade och fungerar även som testunderlag där formgivarna testar sina idéer. Med hjälp av hybridlokaler gör unga konstnärer sig kända, skapar nätverk och sysselsätter sig själva.

Åstorgets teater ILMI Ö är en teater som grundades 2002 och består av cirka 16 personer med teater som yrke. Teaterns specialkompetens är arbetssätt som betonar samarbete och deltagande. Fabriken Made in Kallio är en hybrid som 19 formgivare och artesaner har grundat på Vasagatan. I källarutrymmena finns arbetsrum, i gatuplanet en butik och ett kafé. På sommaren öppnas butiken upp mot gatan, och det sitter folk i fåtöljer och vid bord. Fabriken öppnades pampigt i juli 2012 i närvaro av kulturministern och flera medier.

Karakteristiskt för dessa företag är den stora omsättningen: en del hann försvinna redan under intervjuerna. Internationellt sett är kreativa företag av det här slaget en del av förändringen i ett område. Många arbetarklassområden har till en början varit populära bland konstnärer och författare, varefter de har börjat användas av medelklassen och turisterna. Ett klassiskt exempel är vänstra stranden i Paris, området Saint-Germain-des-Prés; motsvarande områden i dagens städer är till exempel Kreuzberg i Berlin eller Notting Hill i London. Artesanerna och konstnärerna i Berghäll förändrar också området genom sin närvaro.

Kvartersbutikerna måste skyddas genom planering och administration

Samplet för undersökningen stöder Zukins påstående om kvartersbutikernas sociala och kulturella betydelse. Kvartersföretagen ser ut att bygga upp det immateriella kulturarvet på flera sätt också i Helsingfors. För det första upprätthåller de och bygger upp det kollektiva minnet. För det andra tillhandahåller kvartersbutikerna ett offentligt rum där stadssällskapligheten realiseras. För det tredje skapar kvartersbutikerna mångfald i området. I synnerhet invandrarnas företag främjar diversiteten i området och förenar det lokala med det internationella på ett genuint sätt. För det fjärde skapar butikerna en regional identitet och en känsla av tillhörighet.

Kulturarvet är, precis som en stad, en kontinuerlig social process, vars livskraft förutsätter att nya och gamla traditioner förenas. Kvarteren i området Berghäll–Vallgård är ett exempel på detta: det sociala kapitalet hos det traditionella, sammansvetsade arbetarsamhället förenas med det nya, kulturella kapitalet hos gentrifierare och invandrare.

Kvartersbutikerna är en viktig del av kulturarvet i vardagen. I dem skapas och upprätthålls social praxis i staden. Till skillnad från det materiella kulturarvet kan de inte flyttas till ett museum, utan det krävs planering och administrativa metoder för att skydda dem.

 

Tabell 1. Olika företagartyper i området Berghäll–Vallgård.

 

Mervi Ilmonen är forskare vid Forsknings- och utbildningscentralen för samhällsplanering (YTK) vid institutionen för markanvändningsvetenskap vid Aalto-universitetet.

Litteratur:

Bäcklund, Pia. (1998) Pienyritysten ja kivijalkakauppojen Töölö. Teoksessa Bäcklund, Pia ja Vivi Niemenmaa (toim.) Kirjoituksia kaupunginosasta ja paikasat nimeltä Töölö. Helsingin kaupungintietokeskuksen erityisjulkaisuja, 56–67.

Ilmonen, Mervi & Klaus R. Kunzmann. (2007) Kulttuuri, luovuus ja kaupunkien uudistaminen. Teoksessa Arabianrantaan! Uuden kaupungin maihinnousu. Helsingin kaupungin tietokeskus. Art and Design City Helsinki Oy, 272–283.

Ilmonen, Mervi. (2013) Paikallinen yrittäjyys kaupungin tekijänä. Teoksessa Ilmonen, Mervi (toim.) Hyvät kaupat. Kivijalka ja Ostari rakennemuutoksessa. Maankäyttötieteiden laitos. Aalto-yliopiston julkaisusarja Tiede ja Teknologia 1/2013. https://aaltodoc.aalto.fi/handle/123456789/11199

Karisto, Antti. 1992. Maailmanruoan tulo, olo ja omaksuminen Helsingissä. Kvartti. Helsingin kaupungin tietokeskuksen neljännesvuosijulkaisu. 1992: 3, 23–39.

Zukin, Sharon & Ervin Kosta. (2004) Bourdieu off-broadway: Managing distinction on a shopping block in the East Village. City and Community, 3 (2) (2004), pp. 101–114

Zukin, Sharon. (2012) The social production of urban cultural heritage: Identity and ecosystem on an Amsterdam shopping street. City, Culture and Society. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1877916612000525

[1] http://www.upwithkallio.fi/map/#!spot=447

Kommentera

I tidskriften: