Med det grundläggande utkomststödet betalas boendeutgifter och lappas hål i det övriga skyddsnätet

Fler än var tionde helsingforsbo, nämligen drygt 70 000 personer, bor i ett hushåll som får grundläggande utkomststöd. Bland stödtagarna framträder i synnerhet enpersonshushållen, barn och unga samt ensamförsörjarfamiljer och personer med utländskt modersmål. Utkomststödet är avsett som en tillfällig hjälp i oväntade situationer, men ändå får nästan 40 procent av stödtagarhushållen i Helsingfors det en längre tid. Nästan hälften av det grundläggande utkomststödet går till boendekostnader, både i Helsingfors och övriga Finland.

En av förutsättningarna för välfärd är att folk har pengar nog för mat, boende och andra nödvändiga grundbehov. Då inkomster, förmögenhet och andra förmåner inte räcker till tyr sig allt flera till utkomststödet. Alla utkomststödstagare kan betraktas som fattiga i den meningen att deras inkomster då de får utkomststödet inte utan stödet räcker till för det som behövs för att trygga ett människovärdigt liv. Utkomststödstagarna är en heterogen skara människor i olika livssituationer. En del behöver utkomststödet bara tillfälligt, medan det för andra blivit den huvudsakliga inkomstkällan.

Utkomststödet är en sista utväg

Plikten och skyldigheten att sörja för vår egen och vår familjs utkomst gäller oss alla, men i en välfärdsstat identifieras vissa risksituationer där utkomsten kan vara äventyrad och det kan finnas ett behov av utomstående hjälp. I Finland skall var och en genom lag ”garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare” (Finlands grundlag 1999/731, 19 §). Bland dessa risksituationer är följande brister i utkomsten avsedda att rättas till med hjälp av orsaksrelaterade socialtrygghetsförmåner såsom utkomstskydd för arbetslösa, sjukdagpenning, rehabiliteringspenning, pension, studiestöd, föräldradagpenning eller stöd för hemvård av barn. De orsaksrelaterade förmånerna är antingen inkomstbundna förmåner baserade på arbetsinsats eller de förmåner som FPA betalar åt i Finland bosatta. Därutöver får låginkomsttagare olika stöd för boende. Om man inte själv förmår trygga sin utkomst till exempel genom förvärvsinkomster och de orsaksrelaterade förmånerna och boendestöden inte räcker till – eller om man av någon anledning inte får några – är det utkomststödet som är sista skyddsnätet.

Utkomststödet består av ett grundläggande utkomststöd som beviljas och utbetalas av FPA och av ett kompletterande utkomststöd beviljat och utbetalat av kommunen. Det grundläggande utkomststödet och det kompletterande utkomststödet utgör tillsammans det så kallade egentliga utkomststödet, vars innehåll är ganska noggrant definierat i lagen om utkomststöd (1412/1997). Dessutom beviljar och utbetalar kommunen – utgående från kriterier fastslagna av dem själva – förebyggande utkomststöd, vars syfte är att främja personens och familjens sociala trygghet och självständiga livshantering samt förebygga utslagning och långvarigt beroende av utkomststödet. Åt utkomststödstagaren utbetalas dessutom sysselsättningspenning och reseersättning för att kunna delta i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte.

Rätten till grundläggande utkomststöd fastställs efter bedömning av sökandes stödbehov 

Utkomststödet är en förmån som tillkommer hushåll, och vid beviljandet beaktas alla hushållsmedlemmars inkomster och förmögenhet. Det finns mycket klara normer och instruktioner för utkomststödet, men ändå finns det spelrum för bedömning från fall till fall av till exempel vad beaktandet av utgifterna till behövligt belopp innebär (se Lag om utkomststöd 1412/1997 7b §). Dessutom finns anvisningar och begränsningar gällande klientens beteende, varav de viktigaste gäller skyldigheten att ta emot erbjudet arbete (Saari 2019, 11).

Det grundläggande utkomststödets belopp är skillnaden mellan de utgifter som i lagen fastslås som nödvändiga  och den disponibla inkomsten plus förmögenheten (se Tabell 1). I beräkningen av grundutkomststödet beaktas som utgifter för det första en grunddel som uträknas enligt familjestorleken (se Lag om utkomststöd 1997/1412 9 §). Grunddelen är en fast summa av de utgifter som är oundvikliga för vardagslivet (t.ex. mat och kläder). Förutom grunddelen, som räknas ut, godkänns som utgifter även andra nödvändiga utgifter (t.ex. för boende) som inte ingår i grunddelen, och de beaktas till behövligt belopp.

Föreliggande artikel granskar nyttjandet av grundläggande utkomststöd i Helsingfors år 2017. Den lyfter fram olika grupper som måste ty sig stödet oftare och längre än medeltalet. Dessutom analyseras vad för slags utgifter som i medeltal täcks med hjälp av det beviljade stödet. Artikeln huvudfokus ligger på det grundläggande utkomststödet, men tar även upp det kompletterande och det förebyggande utkomststödet. Artikeln bygger på ett statistikmaterial beställt från FPA. Det förenar de uppgifter som Helsingfors stad och FPA har om grundläggande utkomststöd utbetalat åt helsingforsbor år 2017 [1]. Dessutom använder artikeln årsstatistik från Helsingfors stads social- och hälsovårdssektor samt årlig och månatlig statistik från databasen Kelasto och FPAs grupp för statistik och datalagring

Största delen av de beviljade utkomststöden är grundläggande utkomststöd

Den stora majoriteten av utkomststödstagarna får grundläggande utkomststöd. Som exempel bestod år 2016 nästan 83 procent av Finlands sex största städers kostnader för utkomststöd av kostnader för grundläggande utkomststöd (se Hiekkavuo 2017, 58). De flesta mottagare av kompletterande eller förebyggande utkomststöd får också det grundläggande stödet. År 2016 fanns det i Helsingfors över 35 000 personer som fick kompletterande utkomststöd, och av dem fick bara drygt tusen enbart det kompletterande stödet. Samma år fick ca. 12 000 personer förebyggande utkomststöd, varav ca. 1 500 fick enbart det förebyggande stödet. Sammanlagt hörde nästan 64 000 personer till hushåll som fick grundläggande utkomststöd (idem, 58) [2].

Figur 1 visar andelarna helsingforsbor som fått de olika formerna av utkomststöd åren 2008-2017. Analysen omfattar alla de personer som ingick i hushåll som fick utkomstöd. Andelen personer som fått grundläggande utkomststöd växte mellan åren 2008 och2016 med nästan två procentenheter. I början av år 2017 övergick beviljandet och betalandet av det grundläggande utkomststödet från kommunerna till FPA, och i samma veva övergick en del av det stöd som tidigare beviljats som kompletterande stöd till att vara en del av det grundläggande utkomststödet. Detta är förklaringen till att andelen mottagare av grundläggande utkomststöd växte efter år 2016. Av samma orsak minskade andelen mottagare av kompletterande stöd så att den år 2017 var nästan tillbaka på nivån år 2008, alltså i början av den analyserade perioden. Andelen mottagare av förebyggande stöd steg under perioden med ca. en procentenhet. Vi kan inte räkna ihop befolkningsandelarna i Figur 1, eftersom en och samma person kan figurera både bland dem som fick grundläggande och dem som fick kompletterande och/eller förebyggande utkomststöd. Allt som allt kan vi konstatera utkomststödet med åren blivit en utkomstkälla för allt flera helsingforsbor.

Fler än var tionde helsingforsbo åtnjöt grundläggande utkomststöd år 2017

År 2017 fanns det i Helsingfors sammanlagt över 48 000 hushåll som fick det grundläggande utkomststödet. I dem bodde sammanlagt ca. 72 000 personer. Därmed hörde mer än var tionde helsingforsbo till ett hushåll som fått grundläggande utkomststöd. Bland stödtagarna framträdde i synnerhet enpersonshushållen, barn och unga, enföräldersfamiljer och personer med utländskt modersmål (se Figur 1).

Över hälften av de helsingforsbor som bott i hushåll som fått grundläggande utkomststöd var under 30 år gamla. Andelen barn och unga var betydande även om man ser till hela befolkningen: av alla under 30-åringar i Helsingfors åtnjöt nästan 17 procent stödet, vilket är över fem procentenheter mer än utkomststödstagarnas andel av hela befolkningen överlag.

Av barnfamiljerna sammanlagt fick var femte grundläggande utkomststöd. Av de barnfamiljer som fick stödet är över 60 procent enföräldersfamiljer. Sammanlagt 23 procent av ensamförsörjarfamiljerna i Helsingfors hade fått grundläggande utkomststöd under året. Granskade enligt familjens och hushållets storlek [3] var enpersonshushållen den störta gruppen mottagare av grundläggande utkomststöd: tre av fyra hushåll som fått grundläggande utkomststöd var enpersonshushåll. Sett till antalet hushåll var det lika vanligt bland enpersonshushåll som ensamförsörjarhushåll att få stödet: 23 procent av vardera fick stödet.

Med avseende å modersmålet var det de som hade främmande modersmål som framträdde. Trots att de finskspråkiga (inklusive samiska) numerärt var största stödtagargruppen var de med främmande modersmål relativt sett den största gruppen: nästan var tredje helsingforsbo med främmande modersmål hörde till ett hushåll som fick grundläggande utkomststöd. Bland de finskspråkiga helsingforsborna hörde kring åtta procent till en familj som fick stödet, bland de svenskspråkiga mindre än tre procent.

 

Man lyfte grundläggande utkomststöd i snitt i sju månader

Det grundläggande utkomststödet är avsett och dimensionerat som en tillfällig komplettering till det orsaksrelaterade socialskyddet och bostadsbidraget, som en hjälp i oväntade och speciella lägen. Och för en del är stödbehovet verkligen tillfälligt, ett övergående undantagsläge som tar en månad eller två. Av de hushåll i Helsingfors som år 2017 fick utkomststöd fick 28 procent (och av de personer stödet berörde 30 procent) stödet i högst tre månader. Kortvarigt mottagande av stödet är vanligare än genomsnittet bland barnlösa par, 18-29-åringar och 65-åringar eller äldre.

En analys av hur länge stödet lyfts som utgår från kalenderår säger inte hela sanningen, i och med att utbetalandet av stödet har kunnat börja redan året innan eller fortsätta in på nästa år. En del av dem som i princip fått stödet kortvarigt kan alltså i verkligheten ha fått stöd även under föregående eller följande år. Ändå kan vi genom en översikt år för år konstatera att kortvarigt stödtagande även på längre sikt varit vanligare bland till exempel barnlösa par än bland ensamboende [4]. Trots vissa reservationer är stödtagande per kalenderår ändå en riktigt bra uppföljningsmätare.

För allt fler har utkomststödet blivit en nästan varaktig inkomstkälla. I Helsingfors var den genomsnittliga tiden man lyfte stödet år 2017 sju månader. Som helhet är det alltså snarare på längre tid än på kort man gör det. Till dem som fått utkomststöd en längre tid räknas i allmänhet de som under vederbörande år lyft stödet i minst tio månader. Så definierar bland annat Institutet för hälsa och välfärd THL saken (se t.ex. SVT, Toimeentulotuki 2017). Av de hushåll i Helsingfors som fått grundläggande utkomststöd fick 39 procent (och av de personer som hörde till hushåll som fått stödet 37 procent) stödet i minst tio månader. Andelen personer som fått stödet länge var större än genomsnittlig bland barnfamiljer och 30–64-åringarna. Av de 65 år gamla eller äldre stödtagarna fick omkring var femte stödet långvarigt, vilket var klart färre än i de övriga åldersgrupperna.

Med årliga tvärsnittsuppgifter får vi inte fram det problemet att behovet av utkomststöd för en del människor fortgår från år till år. Till exempel i en undersökning om helsingforsbor som åren 2008-2010 varit utkomststödsklienter kunde man konstatera att nästan 30 procent av de ensamboende män som under dessa år varit utkomststödets klienter hade haft stödmånader allt sedan minst tio år tillbaka (se Haataja 2013, 36). Om hur vanligt långvarigare behov av utkomststödet är vittnar även rönen från en statistisk analys där man tittade på hur stor del av de helsingforsbor som fått grundläggande utkomststöd under år 2016 hade fått det även under de föregående åren [5]: av denna grupp hade 74 procent fått grundläggande utkomststöd år 2015 och ca. 62 procent år 2014. Fem år tidigare, alltså 2010, hade rentav nästan 40 procent av dem fått stödet (Helsingfors stad 2018).

En av de centrala indikatorerna för social utsatthet är andelen personer som fått utkomststöd långvarigt. Förutom att den berättar om låga inkomster indikerar den också andra välfärdsbrister. För många av de långvariga stödtagarna handlar problemen inte bara om ekonomisk resurssvaghet, utan situationen förvärras också av till exempel missbruk och mentala problem. En bedömning är att 20-40 procent av dem som ansökt om utkomststöd behöver andra stöd- och serviceformer från socialväsendet (Hytönen 2018; även Ahola & Hiilamo 2013).

Över 70 procent av de vuxna klienterna arbetslösa

En granskning enligt huvudsaklig verksamhet [6] av den vuxenbefolkning som hört till hushåll som fått grundläggande utkomststöd ger vid handen att det är främst arbetslösas ekonomi som det grundläggande utkomststödet lappar. I november 2017 var 72 procent av de 18-åriga eller äldre helsingforsbor som åtnjutit grundläggande utkomststöd arbetslösa. Läget är detsamma i landet som helhet, motsvarande andel var 73 procent. I de sex största städerna varierade andelen arbetslösa mellan 70 procent i Vanda och 76 procent i Uleåborg. Huvudstadsregionens kommuner avvek från medeltalet för hela landet och från de andra städerna i sextetten därigenom att andelen sysselsatta och andelen pensionärer var lite större än medeltalet. I Esbo och Vanda, där barnfamiljernas andel av befolkningen är större än i de andra städerna, var även småbarnsföräldrarnas andel av stödtagarna lite större än i de andra.

 

Eftersom de arbetslösa utgjorde en så stor del av mottagarna av grundläggande utkomststöd inverkar förändringar i det allmänna sysselsättningsläget och antalet arbetslösa på antalet mottagare av utkomststöd. Figur 5 jämför antalet långvariga mottagare av grundläggande utkomststöd med antalet långtidsarbetslösa åren 2010-2017. Samtidigt som antalet långtidsarbetslösa har vuxit har även antalet långvariga mottagare av grundläggande utkomststöd vuxit. På samma sätt har antalet långvariga mottagare av grundläggande utkomststöd minskat då sysselsättningsläget förbättrats.

 

Även om en mottagare av grundläggande utkomststöd är arbetslös enligt FPAs register om huvudsaklig verksamhet får vederbörande inte nödvändigtvis någon arbetslöshetsförmån. Som exempel var en arbetslöshetsförmån huvudsaklig inkomstkälla för bara lite över 40 procent av de helsingforshushåll som i november 2017 fått grundläggande utkomststöd. Bland mottagarna av grundläggande utkomststöd finns många hushåll som saknar inkomster.

Att sakna inkomster vanligt särskilt bland unga

Om ett hushåll inte har några skattepliktiga inkomster alls eller dess inkomster består enbart av skattefria förmåner såsom bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsstöd eller utkomststöd anses hushållet vara utan inkomster (se t.ex. Korpela 2017). I november 2017 fanns det i Helsingfors ca. 8 000 utkomststödtagarhushåll som enligt denna definition var utan inkomster. Det var ca. 30 procent av de helsingforshushåll som beviljats grundläggande utkomststöd av FPA. Att vara utan inkomster var vanligt i synnerhet bland unga. Av de hushåll som beviljats grundläggande utkomststöd där den sökande eller maken/makan/sambon var yngre än 25 år hade över hälften inga inkomster.

Den stora andelen inkomstlösa både bland unga och andra förklaras framför allt av väntetiden till utkomstskyddet för arbetslösa och därtill anknytande karenser (Raittila et al. 2018; Korpela 2017; Liimatainen 2015). Enligt FPAs registerutredning hade över hälften av de unga inkomstlösa mottagarna av grundläggande utkomststöd ett arbetskraftspolitiskt utlåtande som förhindrade utkomstskydd (Raittila et al. 2018, 32). I bakgrunden till inkomstlöshet kan det också finnas andra orsaker såsom till exempel missbruk eller bostadslöshet. Enligt en utredning i Esbo var det för många av de inkomstlösa utkomststödsklienter som fått ett utlåtande som hindrar utkomstskydd för arbetslösa just missbruk och mentala problem som stod i vägen för att få arbete och att delta i utbildning eller arbetsprövning (Liimatainen 2015). De inkomstlösas andel av dem som fått grundläggande utkomststöd är lite större i Helsingfors än i landet som helhet eller i huvudstadsregionens övriga kommuner.

 

Nästan hälften av det grundläggande utkomststödet ges för boendekostnader

Vid statistikföringen av FPAs grundläggande utkomststöd har man bedömt hur stödet går åt till olika utgifter (grunddelen, hälsovårdskostnader, boendekostnader, övriga utgifter). Utgångspunkten för bedömningen är att – bland hushållets inkomstkällor – bostadsbidraget är avsett för boendekostnader och att de övriga utgifterna och inkomsterna i första hand inriktas på de utgifter som man beräknar grunddelen med och därefter jämnt på de återstående utgifterna. Av det grundläggande utkomststöd som FPA utbetalade år 2017 beviljades ändå nästan hälften för boendekostnader både i Helsingfors och i Finland i genomsnitt. Figur 7 jämför Helsingfors och huvudstadsregionen med andra stadskommuner samt med tättbebyggda kommuner och landsortskommuner. Figuren visar att fastän det, i alla typer av kommuner, för boende beräknats mera utkomststöd än grunddelen och de övriga kostnaderna, har man årligen i huvudstadsregionen täckt hushållens boendekostnader med hjälp av grundläggande utkomststöd till ett nästan dubbelt så stort eurobelopp per hushåll som i landsortskommuner.

Utkomststödstagande berättar om fattigdom, men bara en del av storyn

Den arbetsgrupp som åren 2011-2015 bedömde grundtrygghetens tillräcklighet konstaterar i sin bedömningsrapport att den disponibla inkomsten efter de bostadskostnader som sköts med grundtryggheten inte räcker till för en referensbudgetenlig rimlig minimikonsumtion [7], utom för pensionärernas del (Moisio et al. 2016; THL 2015). Även för pensionärer med små inkomster äventyras utkomsten lätt till exempel om hälsan sviktar (t.ex. Ahonen et al. 2018). Det är en heterogen skara som är tvungna att ty sig till sista utvägen, alltså utkomststödet, en del tillfälligt, men alltför många på längre tid.

Mottagarna av grundläggande utkomststöd är människor i svag ekonomisk ställning. Därför är det viktigt att följa denna grupps numerär och befolkningsandel och att studera den utgående från demografiska och andra välfärdsrelaterade bakgrundsfaktorer. Det är ju långvarigt bruk av det grundläggande utkomststödet som i synnerhet vittnar om fattigdom. Ändå bör vi, när vi tolkar siffrorna, minnas att lyftande av grundläggande utkomststöd bara är ett av fattigdomens uttryck.

Trots att utkomststödet ur socialskyddssynvinkel utgör en sistahands utkomsttrygghet går det i praktiken så att en del människor inte fångas upp ens av detta skyddsnät. Det ser man till exempel i städerna där många av dem som står i de ringlande brödköerna är utkomststödstagare. Men i skaran finns det också folk som har mycket låga inkomster men som ändå inte ens ansökt om utkomststöd (Ohisalo och Saari 2014). Att en del inte ansöker om stödet har förklarats med bland annat nedsatt funktionsförmåga, bristande kännedom om förmånerna och ovilja att söka stöd (idem). Bland annat antas det bland ålderspensionärerna finnas sådana som inte ansöker om stödet.

Ett av syftena med att överföra det grundläggande utkomststödet från kommunernas till FPAs var att minska detta s.k. underutnyttjande av utkomststödet. Efter övergången har antalet utkomststödstagare i hela landet vuxit med 17 procent (se FOS, utkomststöd 2017), och åtminstone delvis ser vi bakom ökningen en minskning i underutnyttjandet (FPA 2017). Dessutom är det viktigt att ställa frågan vad som är en rimlig nivå för utkomstskyddet: Var och på vilka grunder drar man gränsen mellan dem som behöver hjälp och dem som klarar sig på egen hand? Till exempel då det gäller ålderspensionärer är problemet att garantipensionen höjer inkomsterna just så mycket att vederbörande kan förlora rätten till grundläggande utkomststöd trots att utkomsten för dem som lever på garantipensionen säkert är ganska knapp.

Hanna Ahlgren-Leinvuo verkar som forskare vid Helsingfors stadskanslis enhet stadsforskning och -statistik.

* * * * * * * * *

[1] Beviljandet och utbetalandet av grundläggande utkomststöd övergick den 1.1.2017 från kommunerna till FPA. I praktiken genomfördes övergången under perioden 1.1-31.3.2017, då antingen staden eller FPA beviljade grundläggande utkomststöd åt helsingforsborna. Under övergångsperioden beviljade staden grundläggande utkomststöd åt 19 390  helsingforshushåll med sammanlagt 27 845 medlemmar, FPA åt 22 467 helsingforshushåll med sammanlagt 40 336 medlemmar. För att få reda på hur många helsingforshushåll och helsingforsbor som åtnjutit grundläggande utkomststöd år 2017 blev det nödvändigt att kombinera Helsingfors stads och FPAs uppgifter och att se efter att ett och samma hushåll inte räknades med mer än en gång.

[2] För år 2017 finns det tillsvidare inga uppgifter om hur många det är som av kommunen beviljats och fått det kompletterande och/eller förebyggande stödet och samtidigt fått grundläggande utkomststöd och hur många som beviljats och fått stöd bara av kommunen.

[3] Antalen barnfamiljer och barnlösa par som fått grundläggande utkomststöd har här jämförts med Statistikcentralens uppgifter om familjebefolkning (FOS, Familjer), och antalet ensamboende stödtagare har jämförts med Statistikcentralens uppgifter om befolkning i bostadshushåll (FOS Bostäder och boende). Uppgifterna är inte jämförbara med de andelar som läggs fram i THLs statistikrapport om utkomststödet FOS, utkomststödet 2017), eftersom uppgifterna där om antalet stödtagare har jämförts med data som erhållits skilt från Statistikcentralen, i vilka även bl.a. vuxna barn som bor kvar hemma räknats som ensamboende.

[4] Av de barnlösa par som åren 2013–2016 fått utkomststöd fick 37–39 procent stödet under högst tre månader. På samma sätt varierade andelen kortvariga stödtagare mellan 28 och 30 procent bland ensamboende (årsstatistiken från Helsingfors stads social- och hälsovårdssektor).

[5] I den statistiska analysen beaktades de personer som under ifrågavarande år fått grundläggande utkomststöd en månad eller mer.

[6] Uppgiften om huvudsaklig verksamhet är tvärsnittsdata från november och bygger på FPAs register.

[7] De referensbudgetar för ett rimligt minimum som Centret för konsumentforskning uppgjort för olika typer av hushåll. Med dessa budgetar vill man fastställa den konsumtionsnivå som en människa klarar sig på och med vilken hon upplever sig kunna delta i samhällelig verksamhet i vår tids Finland (se t.ex. Lehtinen et al. 2010).

Källor: 

Ahola, Elina ja Heikki Hiilamo (2013). Köyhyyttä Helsingissä. Toimeentulotuen saajat ja käyttö 2008-2010. Sosiaali- ja terveysturvan tutkimuksia 127. FPA, Forskningsavdelningen, Helsingfors

Ahonen, Kati, Liisa-Maria Paloheimo ja Anu Polvinen (2018). Eläkeläisten toimeentulokokemukset vuonna 2017. Eläketurvakeskuksen tutkimuksia 3/2018. https://www.etk.fi/wp-content/uploads/Elakelaisten-toimeentulokokemukset-vuonna-2017.pdf [Hänvisning 13.2.2019]

Haataja, Anita (2013). Toimeentulotuki yhden aikuisen talouksissa Helsingissä. Teoksessa Ahola, Elina ja Heikki Hiilamo (toim.). Köyhyyttä Helsingissä. Toimeentulotuen saajat ja käyttö 2008-2010. Sosiaali- ja terveysturvan tutkimuksia 127. FPA, Forskningsavdelningen, Helsingfors

Helsingfors stad (2018). Perustoimeentulotuen saajat vuosilta 2010-2016 tuen keston mukaan, päähenkilöt ja osalliset. (Om mottagare av grundläggande utkomststöd. Särskild informationsbegäran från statistiktjänsten vid Helsingfors stads social- och hälsovårdssektor.)

Hiekkavuo, Aino (2017). Kuuden suurimman kaupungin toimeentulotuki vuonna 2016. Kuusikkotyöryhmän julkaisusarja 5/2017. https://www.hel.fi/hel2/tietokeskus/julkaisut/pdf/17_09_05_Kuusikko_toimeentulotuki_2016.pdf [Hänvisning 12.2.2019]

Hytönen, Johanna (2018). Toimeentulotuen siirto Kelaan paljasti etuuden ongelmakohdat. Sosiaalivakuutus 1.6.2018, Kela [FPA]. https://sosiaalivakuutus.fi/toimeentulotuen-siirto-kelaan-paljasti-etuuden-ongelmakohdat/ [Hänvisning 7.1.2019]

FPA. Toimeentulotuen pikaopas. Osoitteessa https://www.kela.fi/toimeentulotuki. [Hänvisning 5.2.2019]

FPA (2017). Perustoimeentulotuki yhdenmukaisesti koko maassa. Suomen sosiaaliturva, 10 suurta saavutusta. Kelan tutkimusblogi 21.11.2017. http://blogi.kansanelakelaitos.fi/arkisto/4277 [Hänvisning 25.2.2019].

FPA (2018). Tilasto perustoimeentulotuen kohdentumisesta varsinaisiin asumismenoihin ja muihin asumiseen liittyviin menoihin Helsingissä ja koko maassa 1/2017-12/2017. Erillinen tietopyyntö/Kelan tilasto- ja tietovarastoryhmä. (Särskild informationsbegäran.)

Korpela, Tuija (2017). "Tulottomien" kotitalouksien määrä kaksinkertaistunut kymmenessä vuodessa. Kelan tutkimusblogi 14.12.2017.  http://tutkimusblogi.kela.fi/arkisto/4341 [Hänvisning 21.1.2019]

Lag om utkomststöd 1412/1997. https://www.finlex.fi/fi/laki/ajantasa/1997/19971412#L2P13 [Hänvisning 21.1.2019]

Lehtinen, Anna-Riitta, Johanna Varjonen, Anu Raijas, Kristiina Aalto ja Riepu Pakoma (2010). Mitä eläminen maksaa? – Kohtuullisen elämän viitebudjetit. Julkaisuja 4/2010, Kuluttajatutkimuskeskus. https://helda.helsinki.fi/handle/10138/152360 [Hänvisning 13.2.2019]

Liimatainen, Sanni (2015). Tulottomat miehet ja naiset toimeentulotuen asiakkaina. Opinnäytetyö, Diakoniammattikorkealoulu. https://www.theseus.fi/handle/10024/90005 [Hänvisning 31.1.2019]

Moisio, Pasi, Susanna Mukkila, Ilari Ilmakunnas, Lauri Mäkinen ja Paula Saikkonen (2016). Perusturvan riittävyys ja köyhyys. Tutkimuksesta tiiviisti 23, lokakuu 2016, THL. http://www.julkari.fi/handle/10024/131346.  [Hänvisning 21.1.2019]

Ohisalo, Maria ja Juho Saari (2014). Kuka seisoo leipäjonossa? Kunnallisalan kehittämissäätiö, Tutkimusjulkaisu-sarjan julkaisu nro 83.

Perustuslaki [Finlands grundlag] 1999/731. https://www.finlex.fi/fi/laki/ajantasa/1999/19990731 [Hänvisning 21.1.2019] 

Raittila, Simo, Tuija Korpela, Minna Ylikännö, Markku Laatu, Hanna-Mari Heinonen, Signe Jauhiainen ja Tuula Helne (2018). Nuoret ja perustoimeentulotuen saanti. Rekisteriselvitys. Kelan tutkimus, Työpapereita 128/2018. https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/236234/Tyopapereita138.pdf?sequence=3&isAllowed=y [Hänvisning 1.2.2019]

Saari, Juho (2019). Hyvinvointivaltio eriarvoistuneessa yhteiskunnassa. Toimi-hankkeen selvityshenkilön raportti 30.1.2019. https://vnk.fi/toimi [Hänvisning 8.2.2019]

Suomen virallinen tilasto (SVT) [Finlands officiella statistik]. Asunnot ja asuinolot [verkkojulkaisu]. ISSN=1798-6745. Helsinki: Tilastokeskus. http://www.stat.fi/til/asas/index.html [Hänvisning 25.2.2019]. 

Suomen virallinen tilasto (SVT) [Finlands officiella statistik]. Perheet [verkkojulkaisu]. ISSN=1798-3215. Helsinki: Tilastokeskus. http://www.stat.fi/til/perh/kas.html [Hänvisning 25.2.2019]. 

Suomen virallinen tilasto (SVT) [Finlands officiella statistik]. Toimeentulotuki 2017 [verkkojulkaisu]. Helsinki: Terveyden ja hyvinvoinnin laitos. Osoitteessa http://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/137501/Tr01_19.pdf?sequence=5&isAllowed=y [Hänvisning 14.2.2019]. 

THL (2015). Perusturvan riittävyyden arviointiraportti 2011-2015. Perusturvan riittävyyden II arviointiryhmä. Työpaperi 1/2015. http://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/125703/TY%c3%96_2015_001_web_06032015.pdf?sequence=3&isAllowed=y . [Hänvisning 14.1.2019] 

Kommentera

I tidskriften: