Finländsk innovationspolitik håller på att förnyas, och nya linjedragningar börjar omsättas i praktiken år 2014. Arbets- och näringsministeriets nya program Innovativa städer 2014–2020 (INKA) är en av spelöppningarna och en central del av de politiska åtgärder som i fortsättningen skall stärka lokala innovationsanhopningar (ANM 2012). Programmet INKA söker spetskunnande och internationell synlighet. Urvalet av spetskunnande har förorsakat huvudbry, och i debatten har temana varierat allt från bioekonomi till välfärd och från smart miljö till resursklokhet och kreativ hushållning. I synnerhet i metropolområdet har valet av spetsområden varit krävande bl.a. på grund av de stora städernas myckenhet av strategier och tyngdpunktsområden.

Helsingfors metropolområde är en motor för ekonomisk tillväxt och landets enda internationellt betydande innovationsanhopning. Metropolcentra är internationella motorer som skapar ekonomisk välmåga som i sin tur strålar ut i periferin och som lever i symbios med resten av landet, som erbjuder naturresurser, arbetskraft och rekreationsmöjligheter. Men metropolerna utgör också en egen kategori med inbördes band som inte konkurrerar med regionala centra utan sinsemellan med andra metropoler. De förenas och utmanas av bland annat ett servicedominerat näringsliv, näringspolitiska experiment, sökande efter nya slags tillväxtförutsättningar samt särpräglade bostadsområden – eller som i vår egen metropol kanske snarare bristen på sådana.

Med globaliseringen har metropolers och mindre städers strategier både i Finland och annanstans blivit allt mera likadana – det är många som i likhet med Bilbao vill förändras från industristad till kulturstad eller utvecklas till en knutpunkt för bioekonomi. Alla försöker också med nästan identiska löften om en unik stadsskultur locka till sig de yrkeskunniga i den kreativa klassen (Alanen et al. 2010). Alla vill vara innovationscentra eller ”silikondalar”. Men vägen dit är lång och kräver systematiskt arbete. I vår skrivelse söker vi riktlinjer för hur innovationsknutpunkter kan byggas upp och en tankemodell som var och en måste tillämpa på sitt eget vis på de lokala förhållandena.

Vad är innovationsknutpunkter för något?

Innovation är nyckeln till framgång i den globala konkurrensen. Men vad är det för konkurrens vi är med i? Att metropolen Helsingfors hela tiden förmår förnya sig och rikta in sina resurser på de största framtidsutmaningarna är en nödvändig förutsättning för att hållas konkurrenskraftig. Vanligtvis har man förknippat konkurrenskraft med hög produktivitet inom företag och med därav följande tillväxt i nationalprodukten. I produktivitetskonkurrensen söker företagen framgång genom att förbättra produktiviteten och sänka kostnaderna t.ex. genom att minska arbetskraften och automatisera produktionen. Denna väg har lett till ständiga saneringar och uppsägningar. Höjd produktivitet är på lång sikt en märkbar konkurrensfördel, men inte nog i sig. Konkurrenskraft måste bygga på innovationer.

Med innovationskonkurrens avser vi konkurrens med nya varor och tjänster. Inom innovationskonkurrens skapas nya marknader genom att producera varor och tjänster av helt nytt slag. Varor av en ny kategori skapar nya marknader där det ännu inte finns konkurrens. Ofta tränger de nya produkterna undan gamla produkter. Då talar man om banbrytande, revolutionerande innovationer och teknologier.

Innovativa företag söker sig till nätverk och till varandra i kommunregioner där förutsättningarna för att bedriva och förnya affärsverksamhet är utmärkta. Det är sådana regioner som vi kallar innovationsknutpunkter – förutsatt att de är på internationell nivå i sitt kunnande. Enligt vår definition är en innovationsknutpunkt ett kreativt lokalt centrum inom global ekonomi. Vi betonar innovationsknutpunkters lokala natur och att de är lokala maskor inom globala nätverk. Denna definition beskriver träffande en del berömda innovationsanhopningar såsom Silicon Valley i Kalifornien, Cambridgeregionen i England eller Söulregionen i Sydkorea. En del av dem är metropoler, en del mindre städer. Vi bör lägga märke till att även små städer kan vara innovationsknutpunkter om de är starkt förankrade i det globala kunskapsnätverket.

I en innovationsknutpunkts kärna finns en expertisprofil. Regionens framgång bygger på att utveckla och utnyttja den. Det kunskapsrum (knowledge space) som professor Henry Etzkowitz (2008) talar om avser ungefär samma sak. Expertisprofilen kan vara en särskild teknologiplattform (bioteknologi i Bostonregionen) eller kunnande inriktat på specialiserad produktion (formgivning i Milano). Också områden med kreativ ekonomi såsom film-, spel- eller musikindustrin (Hollywood, New York, Helsingfors) kan ha sin egen expertisprofil.

Helsingfors metropolområde är en klar kunskapsanhopning och kännetecknas av hög utbildningsnivå, experttjänster och kreativa branscher såsom formgivning och spelindustri. Som region tävlar Helsingfors inte med t.ex. Bangalore i Indien, frihandelzonen Manaus i Brasilien eller Cluj-Napoca i Rumänien – sistnämnda känd för sina kodare och för att ha dragit ICT-investeringar till sig. Dessa områden utgör troligen inte – åtminstone i dagsläget – relevanta exempel på hur det lönar sig att utveckla Helsingfors metropolområde i framtiden. Med våra naturresurser, vårt läge och befolkning har vi helt enkelt inte möjlighet att tävla jämbördigt med dem (Alanen et al. 2010). Till metropolens starka sidor hör en mångsidig och omfattande lokal innovationspotential samt högklassiga forskningsanstalter och högskolor, och deras roll och kunskapsutnyttjande borde man stärka ytterligare i regionen. I stället för enstaka spetsar borde man i vår metropol stöda brett kunnande och delaktighet.

En innovationsknutpunkt byggs upp systemiskt

En innovationsknutpunkt är i sig ett nätverk för växelverkan. I dess centrum står företag och företagare. Innovations- och affärsverksamheten vid företagen stöds av lokala organisationer såsom kommuner, näringsbolag, NTM-centraler och finansiärer, landskapsförbund, universitet och högskolor samt olika organisationer. Knutpunktens verksamhet påverkas också av allmänna ramar såsom lagstiftning, beskattning, konkurrensförhållanden, industrirättigheter osv. Allt detta bildar ett mycket invecklat system som borde fungera optimalt.

Sålunda är uppbyggnad av en innovationsknutpunkt en systemisk förändring där nyckeln för framgång är att kunna behärska förändringen. En systemisk förändring misslyckas lätt om man i stället för att tillämpa en gemensam strategi börjar deloptimera någon enskild egenskap eller process – om man t.ex. satsar på forskning utan att satsa på kommersialisering eller om man finansierar produktutveckling utan att satsa på internationalisering. Eller om man utvecklar affärslokaler utan att se till att det finns förmånliga bostäder.

Trots att innovationsknutpunkten fungerar spontant skapas ramarna för utvecklingen med ett systemiskt grepp. Då är en av grundfrågorna vad de mobila resurserna i regionen borde inriktas på i den gemensamma planen. En framgångsrik innovationsknutpunkt kan inte byggas bara med satsning på företagens behov. En nyckelresurs är människorna, och därför måste mycket uppmärksamhet ägnas åt folks trivsel och att locka dem till sig. För att dessa mål ska kunna nås behöver stadsregioners hela verksamhet kalibreras om. Boende, service, kultur och samfärdsel är västentliga faktorer om man vill bygga en välfungerande och tilltalande miljö för människor och företag.

Metodologi för byggande av en innovationsknutpunkt

Vi har analyserat innovationsknutpunkter i vår bok Suuntana innovaatiokeskittymä (2012) dvs. ungefär: kosan ställd på innovationsknutpunkt, som är ägnad att stöda utvecklandet av innovationsknutpunkter av global magnitud i Finland. Vårt opus bygger på ett omfattande forsknings- och utredningsarbete och på iakttagelser utomlands och här i hemlandet. Vi faller också tillbaka på de erfarenheter vi fick bl.a. under beredningsprocessen för innovationscentret för Mellersta Finland. Som resultat av vårt arbete lade vi fram en modell och en metodologi för byggande av innovationsknutpunkter. Enligt vår uppfattning kan man med deras hjälp skapa sådana mångsidiga regionala innovationsknutpunkter i Finland som med bredd tillvaratar lokalt kunnande och lokala resurser.

Vi kristalliserar metodologin och verksamhetsmodellen för utvecklandet av en innovationsknutpunkt i fyra begrepp:

1. Dialog: Öppen dialog för att komma fram till gemensamma uppfattningar och målsättningar
2. Samarbete: Djupgående och långsiktigt samarbete mellan högskolor, företag och offentlig förvaltning
3. Framtidsarbete: Ställa de egna starka sidorna i relation till framtida förändring och marknad, lägga fram alternativa satsningar och göra strategiska val
4. Koordinering: Utse en ansvarsinstans för att planera och genomföra konkreta åtgärder, koordinera projekt och stimulera dialog.

Väsentligt i metodologin är en öppen dialog mellan alla inblandade parter. Judith Innes och David Booher (2010) har forskat i villkoren för en sådan. Verksamheten i en innovationsknutpunkt bör bygga på kommunikativ verksamhet. Alla parter blir hörda, och man försöker tolka och förstå deras uppfattningar. I metodologin framstår betydelsen av informella situationer inom strategiska processer och av de initiativ som kommer från invånarna. Motivet för att delta i dialogen är framför allt att alla de aktörer som deltar är beroende av varandra: alla har en gemensam utmaning som ingen kan lösa på egen hand.

Enligt den s.k. Triple Helix –modellen (Etzkowitz 2008) är högskolor, företag och offentlig förvaltning de centrala aktörerna, och systematiskt samarbete dem emellan är motorn i utvecklingen. För att inrikta en innovationsknutpunkts investeringar och bygga en vision behövs framtidsarbete som tar fram de centrala strategiska alternativen och åtgärderna. (Etzkowitz 2008)

För utvecklingsprocessen behövs en kärnorganisation, som borde koordinera samarbetet mellan de centrala aktörerna och stöda rummen för utveckling. Kärnorganisationen bringar samman innovationscentrets aktörer för att dryfta, utvärdera och främja saker som aktörerna skilt för sig inte skulle kunna få till stånd. Ledarskapet kan få olika former, men det är viktigt att kärnorganisationen har en klart definierad ställning och ett mandat att verka i området. Kärnorganisationen svarar för koordineringen av de samfällt överenskomna målen och åtgärderna, och tar utvecklingsprocessen framåt genom att skapa projekt och skaffa tilläggsfinansiering.

Framgångsrikt byggande av en innovationsknutpunkt förutsätter att alla dessa utvecklingsåtgärder vidtas som en enda systemisk helhet. Metropolområdet består av tre stora städer och av många mindre kommuner, och därför är uppbyggandet av en kärnorganisation och gemensamma målsättningar särskilt utmanande och desto viktigare. I vårt metropolområde har Culminatum Oy Ltd de facto blivit en kärnorganisation för innovationsknutpunkten. Vi framlägger inget allmänt program för byggandet av innovationsknutpunkter, eftersom ett sådant inte kan motiveras i ljuset av nuvarande forskning. Varje enskilt fall är annorlunda och kräver en noggrann analys av kontexten.

Innovationscentret som lösare av problemutmaningar

Globalt förenas städer – i synnerhet metropoler – av gemensamma problem. Dels förenhetligar metropolutvecklingen städernas strategier, dels är bekymren desamma: förbrukandet av energi och naturresurser, befolkningens åldrande, integreringen av etniska grupper, övriga utmaningar kring mångkultur, trafikstockningar och dyrt boende, globala hot mot hälsan samt kravet på oavbrutet utvecklande av kunnandet. Dessa är elaka problem (wicked problems), som man inte ens kan exakt definiera. Därmed finns det inte heller någon rätt lösning på dem (Alanen et al. 2010).

En sak som alltmer håller på att komma fram inom innovationspolitiken är företags och regioners förmåga att ta tag i de svåra problemen för mänskligheten. (Se t.ex. Kao 2007, Hautamäki 2008, Estrin 2009, Thorp & Goldstein 2010, Auerswald 2012). Dylika utmaningar ägnas också särskild forskningspolitisk uppmärksamhet. Inom Europeiska Unionen har man som stora utmaningar utsett klimatförändringen, energitillgången, vattnets tillräcklighet, åldrandet, hälsovården och hållbar välfärd för alla. Finlands Akademi har betonat en finländsk synvinkel och för inriktande av sin finansiering valt temana nordligt klimat och miljö, hållbar energi, dialog mellan kulturer, sund vardag, lärandets och kunnandets mediasamhälle samt befolkningens åldrande (Hautamäki & Ståhle 2012).

Betydelsen av dylika stora utmaningar är mångfaldig. För det första utgör de brännande praktiska utmaningar vars lösande inverkar direkt på folks och naturens välmåga. För det andra är de vetenskapligt utmanande problem (t.ex. förnyelsebara energikällor) som kräver samarbete mellan många vetenskaper för att kunna lösas. För det tredje innebär de stora möjligheter till affärsverksamhet. Som exempel har hållbara energilösningar en väldig marknad.

Om man vill bygga upp innovationsknutpunkter på lång sikt lönar det sig att utgå från förmågan att få fram lösningar på problemutmaningar på grundval av kunskapsprofil och innovationstalang. Den vägen kan man bygga en bro till en växande global marknad och se behovet av att gå med i nätverk och skaffa partners. En innovationsknutpunkt som anammar en sådan strategi skulle tydligt urskilja sig från sådana innovationsknutpunkter som bara siktar på ekonomisk framgång.

Slutsatser

En av målsättningarna i det nya regeringsprogrammet och en vital del av den nya innovationspolitiken är att bygga innovationsknutpunkter. Eftersom innovationsknutpunkter utgör lokala kreativa centra i den globala ekonomin kan bara en del stadsregioner nå den ställningen. Helsingfors metropolområde är vårt lands dragningskraftigaste kunskapsanhopning, men i Finland finns det också några andra tänkbara stadsregioner. Med tanke på vårt lands framgång är det av vital betydelse att metropolen och åtminstone fem övriga stadsregioner utvecklas till betydande innovationsknutpunkter.

För uppbyggandet av innovationscentren behövs det att nationella program och instrument smidigt kopplas till lokala resurser. Därför är Arbets- och näringsministeriets programhelhet INKA ett viktigt verktyg. Lokalt behövs strategisk enhetlighet för att processen ska kunna föras målmedvetet framåt. Enligt den metodologi vi framlagt behövs det en öppen dialog där alla parter kommer till tals – oavsett storlek och ställning. Särskilt viktigt är det att bygga upp partnerskap mellan offentlig förvaltning, högskolor och företag. Allmänt taget har högskolorna inte en tillräckligt stark roll i beredandet kring INKA. Detta har framkommit både i metropolområdet och på annat håll i Finland. Det vore dock viktigt att ända från början av innovationsknutpunkternas uppbyggnadsprocess koppla in också högskolorna.

Vi har rekommenderat att innovationsknutpunkter byggs även med tanke på att lösa problemutmaningar, men varje region borde tänka på att utveckla lösningar utgående från sina egna starka sidor. Varje tema borde också vara internationellt intressant, och i synnerhet i metropolområden är kopplingen till det globala nätverket av metropoler och innovationsknutpunkter en nyckelfråga. Helsingfors metropolområde har många starka sidor, såsom rikligt med immateriellt kapital, utbildade och kreativa människor, kunskapsintensivt företagarskap och forskningsanstalter, men dessa styrkor utnyttjas inte tillfyllest. I enlighet med den modell för innovationsknutpunkter som vi lagt fram bör de starka sidorna odlas och nyttjas systematiskt och i dialog mellan samtliga parter tillsammans. Utgångspunkten bör vara att alla, inklusive invånarna, är med om att utveckla både innovationscentret och hela samhället och att lösa de elakartade problemen.

Antti Hautamäki är direktör och forskningsprofessor i innovationsverksamhet vid Agora Center vid Jyväskylä universitet. Före det verkade han i tolv år som forsknings- och innovationsdirektör vid Sitra. Han är också docent vid Helsingfors universitet. Han har varit medlem av och ledare för flera arbetsgrupper tillsatta av Finlands regering och Finlands Akademi. Han har publicerat och redigerat över 30 böcker och cirka 200 artiklar om bland annat filosofi, kognitionsvetenskap, välfärdssamhället, innovationsverksamhet och kunskapssamhället. Hautamäki är en aktiv samhällsdebattör och en populär föreläsare.

Kaisa Oksanen, fil.dr., är forskningskoordinator vid Agora Center vid Jyväskylä universitet. Tidigare har hon i Asien bedrivit forskning kring demokratisk utveckling och medborgarsamhälle, och de senaste åren i Finland har hon sysslat med innovationsforskning. Tillsammans med Antti Hautamäki har hon skrivit många böcker om innovationer.

Litteratur:

Alanen, O., Hautamäki, A., Kaskinen, T., Kuittinen, O., Laitio, T., Mokka, R., Neuvonen, A., Oksanen, K., Onnela, S., Rissanen, M., Vassinen, S. & Viljanen, V. (2010). Metropolin hyvinvointi. Espoo: Espoon kaupunki.

Auerswald P.E. (2012). The Coming Prosperity, How Entrepreneurs are Transforming the Global Economy. Oxford: Oxford University Press.

Estrin J. (2009). Closing the Innovation Gap, Reigniting the spark of creativity in a global economy. New York: McGrow Hill.

Etzkowitz, H. (2008). The Triple Helix: University-industry-government Innovation in Action. New York: Routledge.

Hautamäki A. (2008). Kestävä innovointi, Innovaatiopolitiikka uusien haasteiden edessä. Sitran raportteja 76. Helsinki: Edita Prima Oy.

Hautamäki A. & Oksanen K. (2012). Suuntana innovaatiokeskittymä. Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto.

Hautamäki A. & Ståhle P. (2012). Ristiriitainen tiedepolitiikkamme. Suuntana sivistys vai innovaatiot. Helsinki: Gaudeamus.

Innes J.E. & Booher D.E. (2010). Planning with complexity, An introduction to collaborative rationality for public policy. London, New York: Routledge.

Kao J. (2007). Innovation Nation, How America is Losing Its Innovation Edge, Why That Matters, and What We Can Do to Get It Back. New York, London, Toronto, Sydney: Free Press.

Thorp H. & Goldstein B. (2010). Engines of Innovation, The Entrepreneurial University in the Twenty-First Century. Chappel Hill: The University of North Carolina Press.

Työ- ja elinkeinoministeriö (2012). INKA Innovatiiviset kaupungit -ohjelma 2014–2020. Työryhmän esitys uudeksi innovaatiopoliittiseksi ohjelmaksi, 6.9.2012. https://www.tem.fi/files/34063/inkaohjelma_tyoryhman_esitys_060912.pdf