• Foto: Finna/CC BY 4.0, Helsingfors stadsmuseum.

Naturskyddet flyttades ut – naturområden i Helsingfors före år 1946

Att jämka samman klassiskt naturskydd och städer är en svår ekvation, då människan ju är den överlägset dominerande arten i städer – och då de knappa obebyggda stadsområdena är utsatta för många konkurrerande målsättningar och planer. Helsingfors har varit en föregångare inom industriell-urban miljövård, men inte inom klassiskt naturskydd: staden instiftade sitt första naturskyddsområde först år 1946. Föreliggande artikel vill analysera olika försök att på utvecklingen i en modern storstad (före året 1946) tillämpa en naturskyddsideologi född med syftet att skydda vildmark. Hur nyttjades de områden i Helsingfors som var i naturskick innan stadens första naturskyddsområde instiftades och innan staden gjorde sina stora inkorporeringar?

Ett stenkast väster om Drumsö ligger ett mindre än en hektar stort stenigt skär, där det tidigare häckade hundratals tärnor. Trots sin ringa storlek har Tirklacken en betydande roll i Helsingfors historia: år 1946 blev den stadens första officiella naturskyddsområde. I vår artikel försöker vi klarlägga hur de få förhållandevis orörda områden som då fanns i Helsingfors värderades, nyttjades och möjligen fredades. Vi börjar i slutet av 1800-talet och går ända fram till de stora inkorporeringarna (då betydande områden i grannkommunerna anslöts till Helsingfors) och fredandet av Tirklacken.

Inom ämnet miljöhistoria forskar man i växelverkan mellan människa och övrig natur genom åren. Helsingfors är en av de få städer där man forskat rejält i miljöhistorien. Då detta skrivs är Helsingfors fortfarande den enda stad i världen utanför Nordamerika vars miljöhistoria under 1800- och 1900-talet systematiskt utforskats multidisciplinärt (Laakkonen, Laurila 1999; Laakkonen, Laurila, Kansanen, Schulman, 2001). I synnerhet nedsmutsningens och miljövårdens historia har utforskats både beträffande luft, vattenområden, jordmån, avfall och buller (Laakkonen 2001, Nygård 2004, Ampuja 2007, Schönach 2008, Hannikainen 2018).

Men trots att det i Helsingfors alltså finns en stark miljöhistorisk forskningstradition har naturskyddets historia studerats uppseendeväckande lite. Största delen av forskningen kring grönområden har gällt stadens parker, och då närmast med avseende å parkplaneringsideologin eller konst- och kulturhistorien (t.ex. Knapas 1980, Häyrynen 1994, Hautamäki 2016). Men ur naturskyddets historias synvinkel har parkerna och de övriga grönområdena i Helsingfors inte studerats. Vi tittar i korthet på två saker: Dels vilka värden man tillskrev olika slags naturområden i staden och hur områdena nyttjades, dels vilka av dem som möjligen föreslogs fredas.

Folkparkerna

De första parkerna i Helsingfors byggdes i praktiken på stadens svenskspråkiga borgerskaps villkor (som på den tiden höll i makten i staden) i stadskärnan, där över- och medelklassen bodde. Goda exempel är Esplanadparken, Ständerhusets park och delvis också Brunnsparken. Nyttjandet begränsades närmast till att man spatserade längs parkgångarna eller satt på parkbänkarna eller serveringarna (Kopomaa 1995, 14–15). För att skydda de kostbara och praktfulla planteringarna och för att upprätthålla en ståndsmässig miljö fanns det vakter som höll sträng uppsikt. Mera frigjort kunde över- och den övre medelklassen bete sig om somrarna på sina sommarvillor ute i Helsingfors eller Nylands skärgård.

Men det fanns också andra som ville ut i naturen. En frammarsch av organiserad arbetarklass och mera demokratisk kommunalförvaltning i slutet av 1800-talet lyfte fram frågan om rättvist nyttjande av stadens naturområden (Peck 2006, Fisher 2015). Det var ju bland arbetarbefolkningen som behovet av rekreation ute i naturen var störst, eftersom största delen av den hade det trångt i sina bostäder bortom Långa bron, i stadens mest förorenade kvarter. Parkerna, som inrättats i huvudsak för de övre samhällsskikten, låg i stadskärnan långt från arbetarkvarteren (Laakkonen, Linna 2006, Åström 1957, 261). Dessutom tilltalades arbetarna inte av den övervakade atmosfären i parkerna. I och för sig hade arbetare ju inte mycket till semestrar eller dylikt, ännu mindre några sommarvisten. År 1901 beskrevs det orättvisa läget såsom följer i kretsen Koiton Veljeys blad (övers. från finska):
- mången fosterländsk talare – berättade att människan allra mest längtar efter sommaren, då man för fulla drag kan njuta av vårt fosterlands förtjusande och förtrollande natur och varav Moder Suomi låter alla sina söner och döttrar njuta utan åtskillnad! (Haapanen, 1999, 82.)

Arbetarföreningarna började framlägga krav åt stadens förvaltning om att få egna områden för återhämtning och friluftsliv i naturen i Helsingfors. Det ledde till att staden började anlägga så kallade folkparker i synnerhet i stadens närhet (Häyrynen 1994). Under ryska tiden (seklet före Finlands självständighet 1917) inrättades Högholmen (1862, djurgården 1888), Fölisön (1889) och den som donation erhållna Turholm (1906). En hel våg av nya folkparker blev det under 1920-talet, med Blåbärslandet, som arbetarbefolkningen redan länge besökt (1921), Svartholmen (1927), Fölisholmen (1928, i Esbo), Rönnskär (1929) och Drumsö västra ända (1929). På 1930-talet såg fyra nya folkparker dagens ljus: Sandudd (1930), Stenudden (1931), Hamnholmen (1934) och Ugnsholmen (1934) (Kertomus Helsingin kunnallishallinnosta 1937, 309).

Folkparkerna avvek på många sätt från parkerna i stadskärnan. De flesta folkparker låg på holmar som i huvudsak varit obebyggda. Man åkte dit roende, seglande, med motorbåt, med stadens förbindelsebåtar eller – på vintern – över isen. Till dem som kunde nås landvägen gick eller cyklade man eller tog bussen. Medan parkerna i stadskärnan var det svenskspråkiga borgerskapets domäner blev det de finsk- eller svenskspråkiga inflyttarna från landsbygden och deras arbetarföreningar som tog folkparkerna i besittning. Även medelklassen besökte vissa folkparker, där det inte var så strikt som i parkerna i stadskärnan (Knapas 1980, 90). Man behövde inte vara aktsam om blomster och buskar eller gräslindor. I folkparkerna handlade det mest om ganska ursprunglig fri natur med vassruggar, strandklippor och tallmoar. Och ljung, där man kunde sträcka ut sig utan att någon förbjöd eller övervakade. I flera folkparker fick man också tända brasor, så att man kunde koka kaffe och värma mjölk eller mat för familjen. 

I vissa folkparker kunde man också övernatta, vilket var någonting helt nytt på stadens grönområden. Till en början sov man under filtar som spänts över uppspända rep, sedan i tält och slutligen i pappkojor. Man åkte båt, metade och solbadade. De flesta av stadens badstränder låg i folkparkerna, och man hade alltså förhållandevis rent vatten att tvätta sig, doppa sig eller simma i. Om bara möjligt bedrev man också fritidsfiske, i huvudsak mete. I vissa folkparker fanns det jordlotter för odling av grönsaker, bärbuskar eller prydnadsväxter för hemmabruk. Staden anlade gångar, vatten- och elledningar, avträden, kiosker och restauranger i parkerna. 

I de större folkparkerna började man ordna stora tillställningar och folkfester. Före Andra världskriget kunde det i folkparkerna i Helsingfors på midsommarafton vara upp till hundratusen människor sammanlagt. Folkparkerna gav arbetarbefolkningen möjlighet till avslappnad samvaro, med lekar och spel, idrott och kultur. Man berättade historier, spelade skådespel, musicerade, sjöng och dansade. På en avsides udde kunde man i skymningen ha lite privat firning; dricka ädla drycker, bekanta sig med det motsatta könet, umgås och rentav idka älskog. Det föll sig naturligt i folkparkerna att nyttja naturens mångfald människan till fromma.

Innan Andra världskriget hade Helsingfors fått sammanlagt 13 folkparker. Dessutom stod även andra natursköna områden till invånarnas förfogande, såsom Sumparn, Byholmen (Tikkanen 1999) och Gammelstadsviken. Gemensamt för folkparkerna vara att de var vackert belägna och att där fanns offentlig basservice tillhandahållen av staden för vistelse och trivsel. Inget under att folkparkerna i slutet av 1930-talet hade över en miljon besökare per sommarsäsong (Kertomus Helsingin kunnallishallinnosta 1937, 309) – vilket var mångdubbelt mer än vid andra naturattraktioner i Finland skilt eller sammanlagt.

Redan år 1919 hade man i folkparksövervakningens uppgifter inympat skydd av naturen, vilket säger något om vad dessa områdens natur betydde för Helsingfors (Palmgren 1922). Folkparkerna har alltså i hög grad medverkat till att stadens naturområden rönt uppskattning och besökts flitigt, och varit viktiga för invånarnas hälsa och välfärd och för att dessa områden till en del fredats och fått bibehålla sitt natur- och rekreationsvärde. Viljo Erkamo, som i tiden verkade som docent i botanik vid Helsingfors universitet, konstaterade detta faktum. I sitt förslag anno 1949 till naturskyddsobjekt i helsingforsnejden skrev han att inrättandet av folkparkerna åtminstone i någon mån inneburit att man förverkligat tanken om naturskydd, i och med att folkparkerna enligt honom förenar naturskönhet och folks trivsel (Erkamo 1949, 8).

Långsam utveckling för naturskyddsområdena

Trots sin stora popularitet motsvarade folkparkerna inte det klassiska idealet för naturskyddsområden: att värna om orörd natur. Den klassiska naturskyddsideologin, som hämtade sina synsätt ur nationalparksideologin, drog nytta av nationalromantikens ömmande för den finländska naturen, samtidigt som den försökte identifiera och skydda landskapsmässigt betydelsefulla områden. Likaså byggde den på naturvetenskaplig expertis, nämligen på artforskning och på uppsökning och skydd av hotade områden och organismer. I linje med nationalparkstänkandet var det klassiska naturskyddet i huvudsak en nationell snarare än en lokal angelägenhet. Därmed upplevdes städer eller kommuner inte som viktiga aktörer, utan naturskydd var någonting som statsmakten skulle syssla med. Det fanns en uppenbar konflikt mellan klassiskt naturskydd och den moderna staden.

Gammelstadsviken blev ett utmärkt exempel på mångsidigt nyttjande av naturen i en stad – och på svårigheterna att tillämpa klassisk naturskyddsideologi. Då den växande arbetarbefolkningen i dåtida östra Helsingfors började söka efter fritidsställen i närtrakterna, var det nästan bara vid den grunda Gammelstadsvikens stränder som sådana fanns. På den tiden fanns där jordbruk, fiske, fågeljakt och sjöfågelholkar, stockflottning och timmerupplag. Samtidigt tjänade viken som utsläppsbassäng för avloppsvatten. Här hyrde arbetar- och nykterhetsföreningar mark för rekreationsändamål, och man byggde på talko (genom oavlönat frivilligarbete) till och med stora byggnader, såsom Pohjolan Pirtti på Fårholmen (Haapanen 1999). Det fanns många natursköna ställen i Gammelstadsviken, och tusentals människor började tillbringa den lilla fritid de hade i området. I början av 1910-talet, då storstilade industrialiseringsplaner smiddes vartefter Helsingfors växte, hotades Gammelstadsviken, och då framlades förslag om att området måtte göras till folkpark (Työmies 1912). Också enligt arbetarbefolkningen hade folkparkerna alltså ett klart syfte att skydda stadsnaturen.

Planerna på att börja bygga stort i Gammelstadsviken förföll, och områdets rykte som ett mångsidigt och värdefullt fågelområde började växa fram. År 1917, medan Första världskrigets ännu pågick, föreslog naturvetenskapliga sällskapet Societas pro Flora et Fauna Fennica att en kommunal naturskyddsnämnd skulle tillsättas och att vikbottnen skulle fredas så i synnerhet fågellivet skulle få skydd mot både ryska soldater och invånare i grannskapet, som alla led av livsmedelsbristen på grund av kriget. Att vikbottnen år 1917 blev stadens arrendemark ledde till ett förslag att grunda ett fågelskyddsområde (Erkamo 1949). Vikbottnen fredades sedan i praktiken genom resolut handlande av en privat arrendator, nämligen stadens brandmästare G. M. Wasenius: han förhindrade jakt på sin arrendemark på 1920- och 1930-talet. 

Dagstidningen Helsingin Sanomat publicerade nästan årligen annonser om jaktförbud i inre Gammelstadsviken. Annonsen anno 1925 var ett klart uttryck för områdets innehavares syn på saken: allmänheten påmindes därmed om att all jakt och skytte är förbjudet i Gammelstadsviken och därtill angränsande vikar och vattenområden som tillhör Wiks Ladugård eller Hertonäs, och att förövare ställs till laga ansvar (HS 1925). Om förbudets verkan vittnar skriverierna från fågelskådare, som framhöll att det var det waseniuska jaktförbudet som lugnat ner området och som lett till att fågelbestånden blivit rikligare igen (HS 1934).

När brandmästare Wasenius dog år 1939 började man oroa sig för inre Gammelstadsvikens öde igen. En rubrik i Helsingin Sanomat lydde ungefär: ödeläggs fågellivet i Gammelstadsviken? Enligt skriveriet var det enda rätta sättet att värna om framlidne brandmästarens arv att utlysa vikbottnen till naturskyddsområde (HS 1939). Oron var inte helt ogrundad, för i september 1940 fick Helsingfors stadsstyrelse motta en anhållan från ryttmästare A. de Prado om att jakt måtte tillåtas även i Gammelstadsviken. Trots att Stadsstyrelsen med stöd av ett utlåtande från Fastighetsnämnden avslog ansökan, gjorde den inte mycket för att skydda viken (Stadsstyrelsen 1940a, 1940b). I praktiken under hela Fortsättningskriget (1941-44) beskattades fågelbeståndet genom skytte och äggplockning utan att stadens myndigheter ingrep (Lehtonen 1946). Detta var snarast kutym också i andra finländska städer – det rådde krig och livsmedelsbrist. Men i Helsingfors började staden nästan omedelbart efter fredsslutet planera fredning av Gammelstadsviken (Stadsstyrelsen 1947).

Förslagen till nya naturskyddsområden gällde inte bara Gammelstadsviken. Sällskapet Societas pro Fauna et Flora Fennica hade i november 1938 föreslagit att ett litet, bara en halv hektars, naturskyddsområde skulle inrättas på Stansviks gårds ägor på Degerö. Tanken var att bevara en bergvägg i det gamla gruvområdet som vetenskapligt forskningsobjekt för naturforskare och –entusiaster. Av stadens nämnder var Fastighetsnämnden och Nämnden för allmänna arbeten välvilligt inställda till förslaget. Fastighetsnämnden föreslog rentav att naturskyddsområdet skulle bli större med hänvisning till att Helsingfors ställning som universitetsstad snarast förutsatte att ett område skulle skyddas där det växte sällsynta växter – och som skulle vara lämpat för vetenskaplig forskning. 

Hamnnämnden däremot föreslog att ett officiellt beslut skulle uppskjutas tills planerna för en tilltänkt oljehamn vore färdiga. Det gick slutligen så, att Stadsstyrelsen beslöt låta bli att grunda det föreslagna naturskyddsområdet. Man upplevde att stadens intresse krävde att området fritt fick planläggas för en ny oljehamn (Stadsstyrelsen 1941a, 1941b). Ändå påvisade de utlåtanden som gavs om förslaget att naturskyddsideologin rönt en viss förståelse inom stadsförvaltningen, trots att stadens behov av olja framstod som viktigare än ett naturskyddsområde.

När det blev fred igen och Helsingfors genomfört sina stora inkorporeringar i maj 1946   mottog Stadsstyrelsen ett förslag från en förening för skydd av sjöfåglar på Drumsö om att ett par till dåvarande Hoplaks kommun hörande holmar utanför Drumsö – Taxnäsgrund (Tirgrund) och Lemisholm – samt Bruksviken skulle fredas på det att sjöfågelbestånden kunde bevaras och växa. Förslaget förordades av såväl statens naturskyddsövervakare, Nylands länsstyrelse, Sjöfartsstyrelsen, Jord- och skogsbruksministeriet, Hoplaks kommunfullmäktige, länsman i Hoplax distrikt, som Helsingfors stads idrottsnämnd. 

Visserligen konstaterade Helsingfors stads fastighetsnämnd att Bruksviken i detaljplanen utmärkts som schaktningsområde, och att man därför föreslår att Stadsstyrelsen är beredd att slopa det tilltänkta skyddsområdet, ifall det skulle störa byggandet av det detaljplanerade området. Stadsstyrelsen förde ärendet vidare till fullmäktige, som godkände förslaget år 1946, och det blev förbjudet att landstiga på skäret sommartid (Stadsstyrelsen 1946). Därefter gavs beslutet till känna åt Nylands länsstyrelse, som den 14 oktober 1948 slog fast att Taxnäsgrund hädanefter skulle vara naturskyddsområde (Kertomus Helsingin kunnallishallinnosta 1948, 105).

Därmed hade klassiskt naturskydd fått ett första fotfäste i Helsingfors. Men notera storleksförhållandena: medan detta naturskyddsområde upptog ungefär en hektar, upptog folkparkerna i Helsingfors då sammanlagt över 225 000 hektar.

Slutsatser

Det klassiska naturskyddet, som utvecklades bland över- och medelklassen, har så länge det funnits koncentrerat sig på att skydda vildmark och naturminnesmärken. Naturskyddets utveckling i städer har hittills rönt mindre uppmärksamhet. Det beror på att till exempel folkparkerna inte handlade om klassiskt naturskydd utan något helt annat, nämligen urban socialpolitik – där, för all del, naturen var i mittpunkten. En industristad i demokratisk utveckling hade ansvar gentemot sina invånare, till en början de förmögnare samhällsklasserna, men småningom också de numerärt större klasserna, och därför byggde urban naturpolitik från början på naturens sociala betydelse och på mångsidigt nyttjande av stadsnaturen.

Naturens egen socialhistoria öppnar breda perspektiv för en analys av ett förhållningssätt till naturen som formats av särförhållandena i en stad. Eftersom människan är den härskande arten i städer kan det ses som befogat och fruktbart att – om man vill beskriva hur olika slags naturområden och naturattityder blivit till – anlägga ett människocentrerat perspektiv och se stadsnaturen ur olika socialgruppers synvinkel. Ur en naturorienterad socialhistorias synvinkel är begreppet naturskyddsområde bara en del och ett skede av städers naturskyddsområdens användnings och frednings historia. Såsom mera väsentligt för stadsnaturen än klassiskt naturskydd har man sett dess tillgänglighet, mångtillämplighet, stora besökarmängder och landskapsmässiga värde. Arbetarbefolkningen och naturen möttes i folkparkerna. Då dessa grundades började arbetarbefolkningens speciella förhållande till natur och friluftsliv ta form både i Helsingfors och – senare – andra städer i Finland. Folkparkerna besöktes också av en växande del av medelklassen.

För Helsingfors del kan man inte gärna gå in på naturskyddets historia från ett klassiskt naturskyddsperspektiv, eftersom begreppet är för snävt för att beskriva och förklara naturskyddets utveckling och särdrag i städer. Nämligen: i städer kan man inte stänga offentliga områden för stadsbor och andra användare för längre tid, såvida inte området ifråga är geografiskt isolerat. Ett gott exempel på mångsidigt nyttjande av stadsnatur är Gammelstadsviken, som till en början var jordbruksområde, sedan sommarviste för tusentals människor ur arbetarbefolkningen, och till slut fågelskyddsområde – allt detta både skilt för sig och samtidigt. Börjande med Tirklacken har de ställen i Helsingfors som varit klassiska naturskyddsområden i huvudsak varit små fragment av naturen. De har varit svåråtkomliga, till exempel holmar och våtmarker. Staden flyttade helt enkelt ut naturskyddet.

Fil.Dr. Matti O. Hannikainen är forskardoktor vid Helsingfors universitets avdelning för kulturforskning. Artikeln är skriven som en del av projektet Luonto historiassa, kulttuurissa ja taiteessa (SA 278008), stött av Finlands Akademi.

Pol.Dr, docent Simo Laakkonen är universitetslektor i landskapsforskning vid universitetet Turun yliopisto i Åbo. Artikeln är en del av en blivande bok om Finlands kommunala parkers historia. 

Litteratur: 

Ampuja, Outi (2007): Melun sieto kaupunkielämän välttämättömyytenä. Melu ympäristöongelmana ja sen synnyttämien reaktioiden kulttuurinen käsittely Helsingissä. Helsingfors: SKS.

Erkamo, Viljo (1949). Ehdotus Helsingin seudun luonnonsuojelualueiksi. Helsingfors: Helsingin seutukaavaliitto.

Colin Fisher (2015): Urban Green: Nature, Recreation, and the Working Class in Industrial Chicago. Chapel Hill: University of North Carolina Press.

Haapanen, Eero (1999): Punainen Vanhankaupunginlahti. Sörnäisläisten kesäelämää. Kirjassa: Nokea ja pilvenhattaroita. Helsinkiläisten ympäristö 1900-luvun vaihteessa. Toim. Laakkonen Simo, Laurila Sari ja Rahikainen Marjatta. Helsingfors stadsmuseum, Narinkka, 78-104.

Hannikainen, Matti O. (2018): "Sanovat sitä keinomäeksi" - Paloheinän ja Haltialan täyttömäet ratkaisuina Helsingin ylijäämäongelmaan. Terra 130: 1, 3–16.

Hautamäki, Ranja (2016): Kartanot kaupungissa. Helsingin kartanoympäristöjen kaupunkimaistuminen, säilyttäminen ja yhteensovittaminen kaupunkirakenteeseen. Esbo: Aalto-universitetet.

Helsingin Sanomat (HS) (1925): Metsästyskielto, 15.8.1925, 9.

(1934): Vanhankaupunginlahden lintukanta lisääntynyt, 20.6.1934, 7

(1939): Tuhoutuuko Vanhankaupunginlahden luonto, 30.7.1939, 28.

Häyrynen, Maunu (1994): Maisemapuistosta reformipuistoon. Helsingin kaupunkipuistot ja puistopolitiikka 1880-luvulta 1930-luvulle. Helsingfors: Helsinki-Seura.

Kertomus Helsingin kaupungin kunnallishallinnosta 1937. https://www.hel.fi/static/tieke/digitoidut_asiakirjat/helsingin_kunnalliskertomukset/1937_01.html (Läst 19.9.2018).

Kertomus Helsingin kaupungin kunnallishallinnosta 1948 – Edellinen osa.
https://www.hel.fi/static/tieke/digitoidut_asiakirjat/helsingin_kunnalliskertomukset/pdf/1948_01/1948_01_18.pdf  (Läst 18.9.2018).

Knapas, Marja-Terttu (1980): Korkeasaari ja Seurasaari – helsinkiläisten ensimmäiset kansanpuistot. Helsingfors: Helsinki-seura.

Kopomaa, Timo (1995): Kaupunkipuiston käytöt. Elämää Helsingin puistoissa ja ulkoilualueilla. Undersökningar 1995:5. Helsingfors: Helsingfors stads faktacentral.

Laakkonen, Simo (2001): Vesiensuojelun synty. Helsingin ja sen merialueen ympäristöhistoriaa 1878–1928. Helsingfors: Gaudeamus/Hanki ja Jää.

Laakkonen, Simo, Sari Laurila & Marjatta Rahikainen (red.) (1999): Nokea ja pilvenhattaroita. Helsinkiläisten ympäristö 1900-luvun vaihteessa. Helsingfors stadsmuseum, Narinkka.

Laakkonen, Simo, Sari Laurila, Pekka Kansanen & Harry Schulman (red.) (2001): Näkökulmia Helsingin ympäristöhistoriaan, Kaupunki ja sen ympäristö 1800- ja 1900-luvulla. Helsingfors: Edita/Helsingfors stads faktacentral.

Laakkonen, Simo, Antti Linna (2006):  Vasikkasaari – stadilaisten merellinen kesäparatiisi, teoksessa Hannu Roiko-Jokela ja Esa Sironen (toim.), Alussa oli vesi. Suomen urheiluhistoriallisen seuran vuosikirja. Jyväskylä: Atena Kustannus, 51–62.

Lehtonen, Leo (1945). Lintuparatiisi pääkaupungin liepeillä. Borgå: WSOY.

Nygård, Henry (2004): Henry Nygård, Bara ett ringa obehag? Avfall och renhållning i de finländska städernas profylaktiska strategier 1830-1930. Åbo: Åbo Akademi.

Palmgren, Rolf (1922). Luonnonsuojelu ja kulttuuri I-II. Suom. Hannes Salovaara. Helsingfors: Otava.

Peck, Gunther (2006): The Nature of Labor: Fault Lines and Common Ground in Environmental and Labor History, Environmental History 11(2), 212–238.

Schönach, Paula (2008): Kaupungin savut ja käryt. Helsingin ilmansuojelu 1945-1982. Helsingfors: Helsingfors universitet.

Stadsstyrelsen (1940): Protokoll 26.9. Helsingfors stadsstyrelses mötesprotokoll 1940, Ca:10. Helsingfors stadsarkiv.

(1940b): Bilagor till protokollet för 26.9. Bilagor till Helsingfors stadsstyrelses mötesprotokoll augusti-september 1940, Cb:69. Helsingfors stadsarkiv.

(1941a): Protokoll 23.1. Helsingfors stadsstyrelses mötesprotokoll 1941, Ca:11. Helsingfors stadsarkiv.

(1941b): Bilagor till protokollet 23.1. Bilagor till Helsingfors stadsstyrelses mötesprotokoll januari 1940, Cb:73. Helsingfors stadsarkiv.

(1947): Protokoll med bilagor 27.3. Helsingfors stadsstyrelses mötesprotokoll 1947, Ca:17. Helsingfors stadsarkiv.

Stadsfullmäktige (1946): Protokoll med bilagor 8.5. Helsingfors stadsfullmäktiges protokoll 1947, Ca:119. Helsingfors stadsarkiv.

Tikkanen, Sallamaria (1999): Paratiisit ja niiden varjot. Kirjassa: Nokea ja pilvenhattaroita – Helsinkiläisten ympäristö 1900-luvun vaihteessa. Toim. Laakkonen Simo, Laurila Sari ja Rahikainen Marjatta. Helsingfors stadsmuseum, Narinkka 1999, 30-61.

Työmies 1912: Maa-alueiden hankinta kaupungille, 11.6.1912, nro 132, 3-4

Åström, Sven-Erik (1957): Samhällsplanering och regionsbildning i kejsartidens Helsingfors. Helsingfors: Mercators Tryckeri.

Kommentera

I tidskriften: