Dessa ämnen har med åren väckt stora meningsskiljaktligheter, men numera har tvisterna minskat. Mari Vaattovaara arbetade från hösten 1998 till våren 2005 på Faktacentralen som forskare, specialforskare och forskningschef. Hennes doktorsavhandling Pääkaupunkiseudun sosiaalinen erilaistuminen om social differentiering i Huvudstadsregionen publicerades i Faktacentralens serie Undersökningar som nummer 1998:7. Från Faktacentralen övergick hon till professuren i urban geografi vid Helsingfors universitet.

Forskningssamarbetet mellan Helsingfors universitet och Faktacentralen har fortsatt under Vaattovaaras hela universitetskarriär. Hon är medlem av styrgruppen för en forsknings- och samarbetsgrupp för stadsforskningen i metropolområdet. I ett mejl till Kvartti den 4.4.2013 berättar hon att hon och 40 andra håller på och forskar i social och lokal differentiering i Helsingforsregionen, i tänkbara underutvecklingsspiraler, lokal verkan, sociala relationer och utvecklingsåtgärder, och att forskningen avtalats publiceras i Faktacentralens serie Undersökningar. Faktacentralen är också med i NODES, ett aktuellt jämförande projekt koordinerat av HU:s Institution för geovetenskaper och geografi och lett av Vaattovaara, där man utreder hur bostadsområden differentierats etniskt och socialt i de nordiska huvudstadsregionerna. Helsingfors och dess regions konkurrenskraft – i synnerhet hur kunskapsintensiva och nya kreativa branscher påverkar konkurrenskraften – har undersökts inom EU-projektet ACRE- (Accommodating Creative Knowledge). Det finns gott om exempel.

Såhär uttryckte sig Mari i sitt tal den 25.3.2013:

Ärade festpublik,

Detta är för mig ett viktigt ögonblick, ett betydande tillfälle och en stor ära. Det känns fint att bli tackad för det arbete vi gjort vid universitetet i över tio år redan, och det är alldeles särskilt fint att få ett pris som bär J.V. Snellmans namn, som jag hyser stor aktning för. Många av Snellmans tankar framstår fortfarande som radikala och aktuella i ett samhälle som eftersträvar öppenhet.

Mina kolleger både i USA och Europa, även i vårt grannland Sverige, förundrar sig med uppskattning över hur man i Finland bjuder in en enskild professor i den samhälleliga debatten och hur hos oss också universitetsfolk kan bli hörda helt utanför sin egen arena. Och av egen erfarenhet vet jag att man faktiskt blir tagen på allvar, ofta till den grad att man med åren lärt sig tala lite försiktigt – nästan som en politiker eller statsman. Efterfrågan på forskningsrön från utomakademiskt håll är verkligen så stor – åtminstone vad städers utveckling beträffar – att det nästan blivit ett problem, om inte för annat så för kalendern.

Jag är väl medveten om att detta inte gäller bara just min forskning och det som just jag gjort inom urban geografi. Nej, saken har ju faktiskt en historisk och strukturell bakgrund också, som förklarar varför det just i vårt land uppstår den här typen av internationellt sett ovanligt nätverkande och samarbete.

Professor emeritus Risto Alapuro har i sin forskning beskrivit hur speciellt och annorlunda den s.k. intelligentians ställning i vårt land tagit form. Vårt lands långa kamp för nationell suveränitet och integration har enligt Alapuro format vår nationella politiska kultur. Omtanken om fosterlandets bästa har förenat tjänstemannakåren, den nationella intelligentian och ledarna för det privata affärslivet. På det viset – alltså av strukturella skäl och som resultat av en lång historisk process – har de olika lagren av nationell elit kommit att bli ett slags bundsförvanter i en gemensam kamp för nationens välmåga och sammanhållning.

Att döma av ny forskning gäller detta inte bara vår historia, utan även i väsentlig grad vårt finländska samhälle av idag. Internationella jämförelser av klusterbildning och nätverkskontakter eliten emellan ger vid handen att Finland och Helsingfors är speciella. Under de senaste årtiondena har man – under Michael Porters ledning – i samband med kreativa och kunskapsintensiva näringar – påvisat vikten av klusterbildning för ekonomisk utveckling. Trots att såkallad klusterpolitik eller olika program för kompetenscentra kommit hit till oss kanske med en viss eftersläpning ligger Helsingforsregionen i den absoluta täten då man mäter samarbetstraditionerna, i synnerhet i vilken mån de olika delarna av eliten samarbetar sinsemellan (Vaattovaara 2009). Medan innovationsstrategierna för städer och regioner ofta i europeiska städer uppgjorts som tjänstearbete av några tjänstemän har motsvarande process i Helsingforsregionen involverat 150 personer. I OECD:s analyser är Finland helt i en klass för sig då det gäller samarbete mellan forskningsanstalter och den privata sektorn. Här finns det en naturlig historisk förklaring: vi hade lärt oss samarbeta redan långt innan det blev på modet med kluster som ”economic drivers”.

Men mycket kan ännu göras, även inom universitetsvärlden och det akademiska. Trots att deltagande i samhällelig växelverkan redan länge lyfts fram om ett av universitetets grundläggande åligganden – vid sidan förstås om forskning och undervisning – har vi fortfarande kvar en del ganska starka akademiska traditioner av ett annat slag. Jag talar nu – med ganska god insyn – om att det händer att forskningens aktualitet och rönens tillgänglighet för samhället betraktas som inte bara sekundär utan ibland rentav som suspekta. Tanken tycks vara att kritisk teoretisk forskning ska jobba på en mera allmän abstraktionsnivå, och att den i vissa fall rentav kan ta skada om man försöker platta till den till en aktuell och konkret samhällelig analys. Fastän det inte skulle behöva vara så dras det ofta även i universitetsvärlden en skiljelinje mellan teori och praktik.

Sådana här motsatsförhållanden är onödiga, delvis rentav skadliga. Och själv tycker jag att det egentligen inte finns något motsatsförhållande mellan klassisk akademisk tradition och samhällelig tillgång till forskningsrön, knappast ens någon spänning: inget är så praktiskt och bra som en bra beskrivande teori. I och med att en sådan här teori sammanfattar den visdom som vi uppnått så här långt, kan en teoretiskt gestaltad analys visa ett samhälligt fenomen på ett nytt sätt. Med hjälp av teorier kan man spjälka upp praktiska problem i mindre delar och t.ex. ställa problemen i relation till strukturella bakgrunder och aktörer, och med sambanden mellan dessa. Sådana här analyser kan också öppna nya synvinklar och tankar kring en helt annan debatt – en politisk debatt om problem, målsättningar, påverkningsmetoder och påverkningsobjekt. T.ex. frågor angående styrning av utvecklingen i städer, olika förvaltningsmodellers betydelse eller det problematiska med segregation öppnar sig oundvikligen bättre – och utmanar dessutom sådant tänkande som är alltför förenklat.

Då den akademiska forskningens uppgift är att öppna nya synvinklar och göra analytiska gestaltningar – och samtidigt ställa också de svåra frågorna – kan det uppstå vissa spänningar i förhållande till den debatt som förs inom förvaltningen och politiken – och då är samarbete eller växelverkan kanske inte precis vad det handlar om i det läget. I sådana här situationer får vår nationella tradition av nätverksbygge och någorlunda nära kontakter – och det förtroende som detta skapar – sin kanske viktigaste roll. Det väsentliga är att meningsutbytet fungerar även om åsikterna går kraftigt isär. Detta är en viktig nationell tradition som man enligt mina erfarenheter lyckats hålla bra fast vid.

Samma spänning handlar det om också i den situation där – enligt akademiker Erik Allardt – samhällsforskningens verkningsfullhet är som störst. Forskningens samhälleliga betydelse hör ändå inte i huvudsak ihop med hur disponibla enskilda forskningsröns är, eller hur nyttiga – utan snarare med hur tänkesätt utvecklas och förändras. Mest verkningsfull är forskningen då den förmår styra eller ställa upp ramar för hur man ställer frågor och debatterar. Ett gott exempel inom min egen disciplin är begreppet metropolisering. Detta fenomen, som internationellt studerats ganska mycket, schematiserar många utvecklingstrender även i Helsingforsregionen på ett begripligt sätt. Det utmanar de tolkningar, problem och lösningar som framlagts i den lokala debatten. På samma vis kom t.ex. de åtgärder som anknöt till saneringen av förorter att med stöd av våra forskningsrön utvidgas till vad minister Vapaavuori karakteriserade som något mera än bara tekniska reparationer.

Även undervisningen kan bli en del av analysen av fenomen som ligger i tiden. Tillsammans med professor Matti Kortteinen har vi i drygt tio år redan utvecklat ett arbetssätt för basundervisningen som förenar dels undervisning och forskning, dels ofta även verkningsfullhet. I praktiken betyder det att de teman som ingår i forskningsprojekt struktureras om till flera interrelaterade särfrågor. Dessa frågor och de antaganden som gäller dem delas sedan ut som empiriska forskningsuppgifter till grupper av studenter: varje studentgrupp har till uppgift att klarlägga sitt eget problem med hjälp av insamlat material. Då man bygger på en färdigt uttänkt struktur kompletterar resultaten av grupparbetena varandra, och resultatet kan som allra bäst vara att en helt ny empirisk forskning uppstår kring det valda temat. Förutom det klassiska civilisationsuniversitets ideal – dvs. att förena forskning och undervisning – kan studenterna redan som ett led i studierna nätverka sig med samhället. De tycker det är spännande att få presentera resultaten av sina studieperioder för stadens ledande tjänstemän eller stadsfullmäktiges ledamöter. Enligt min erfarenhet ger kunskapstörst och läroambition bland magistersstuderandena i bästa fall både inspiration för undervisningen, och ställer frågor för teorin, och skärper tolkningen. Mest oförglömligt och belönande för mig personligen var i fjol när en studerande konstaterade att hon för första gången insett att teori på riktigt kan användas för att analysera aktuella frågor.

Ärade festpublik, världen förändras snabbt – och annorlunda än vi hittills sett. Som exempel sker det folkökning bara i hälften av kommunerna i Finland, medan befolkningen samtidigt minskar i den andra hälften. Vår egen stadsregion växer just nu både snabbt och på ett annat sätt än tidigare. Aldrig förr under vår självständighet har flyttningsrörelsen, migrationen, varit så här snabb i vår region. Många av dess delområden förnyar i princip så gott som hela sin befolkning med några års mellanrum. Samtidigt pågår en suburbaniseringsvåg av ett omfång och slag som vi inte sett tidigare här. Det räcker inte att vi nu talar om ”okontrollerad splittring” när vi syftar på vår stadsregions tillväxt och dess uppdelning på flera centra. Vi behöver nya slag av begrepp och analyser för att kunna förstå och styra denna för oss nya utveckling.

Den sociogeografiska utvecklingen i Helsingforsregionen har under de senaste årtiondena kännetecknats av en utveckling där ytterligheterna glider allt längre isär och en del befolkningsgrupper har svårigheter med sitt boende och sitt liv. Detta vet vi. Men många frågor är ännu öppna. Vi vet till exempel inte i vilken mån och på vilket sätt den etniska eller socioekonomiska segregationen framskrider, var den sker, vilket slag av problem den kan medföra i våra förhållanden, eller vad det skulle kunna vara klokt att göra åt problemen. Med tanke på vad dessa frågor kan innebära för vårt samhälle forskas det än så länge bara lite och splittrat i dem. Därför håller Helsingfors universitet på och inleder reformer inom sin stadsforskning.

Ärade festpublik, en sak är säker: det är ju inte bara med hjälp av forskning som vi kan utveckla fungerande lösningar för samhälleliga förändringar. Men lika säkert är att man inte kommer fram till vettiga lösningar med bara politisk vilja utan att först utforska saken. Som jag ser det har vi i Finland alldeles särskilt goda möjligheter att bedriva samhälleligt betydelsefull och aktuell forskning. Den snellmanska andan lever fortfarande stark, och det är gott att också värna om den.”

Faktacentralen och Kvartti lyckönskar Mari!