Både i Finland och huvudstadsregionen bor invandrare klart mindre än ursprungsfinländare i ägarbostad (t.ex. Vaattovaaraet al. 2010, 218–220, 253; Castaneda & Kauppinen 2015; Helsingin kaupungin tietokeskus–Helsingfors stads faktacentral 2015). En liknande skillnad kan skönjas även i många andra länder, i synnerhet då det gäller invandrare som inte vistats så länge i land.

I föreliggande artikel granskar vi hur snabbt invandrare som kommit till huvudstadsregionen åren 1991-2005 har flyttat in i ägarbostad och vilka faktorer som förutspår en flytt till ägarbostad. Analysen är avgränsad till invandrare som fötts utanför västländerna¹. De rön vi lägger fram bygger på de centrala rönen i vår artikel i tidskriften Housing Studies där vi avhandlar temat i större omfattning (Kauppinen & Vilkama 2015). Vi jämför också läget i huvudstadsregionen med observationer av övergång till ägarboende bland invandrare i Stockholms och Köpenhamns stadsregioner (Kauppinen et al. 2015).

Att man flyttar till ägarbostad kan ses som ett tecken på en stabil ekonomisk situation. Skillnaderna i övergången till ägarboende mellan invandrare och ursprungsbefolkning kan som allra enklast förklaras av skillnader i ekonomiska resurser och familjesituation, i synnerhet som vi vet att invandrare ofta har problem med att få arbete (Eronen et al. 2014). Ändå har man i undersökningar i olika länder kunnat märka att detta inte räcker som förklaring till skillnaderna i ägarboendefrekvens. Nämligen: även användning av pengar för annat ändamål än boende (t.ex. penningförsändelser till hemlandet, investeringar i företagsverksamhet), religiösa hinder för att ta räntebelagda lån eller hoppet att kunna återvända till det gamla hemlandet kan minska flyttandet till ägarbostad (Virtanen & Vilkama 2008; Skovgaard Nielsen et al., 2015). Man kanske också placerar de pengar man kan lägga undan i bygge av eget hus i det gamla hemlandet i stället för köp av ägarbostad i det nya hemlandet (Huttunen 2006). Dessutom kan den diskriminering invandrarna råkar ut för spela in. Förutom den arbetsmarknadsdiskriminering som inverkar på inkomsterna (Larja et al. 2012) kan det handla om sämre möjligheter att få lån för att köpa bostad. I Finland finns dock inga forskningsrön om detta. I länder och städer där det från förut bor mycket folk från samma etniska grupp har det ofta uppstått olika nätverk för inbördes ömsesidig hjälp och egna bostadsförmedlingsbyråer för etniska minoriteter, som gör det lättare att övergå till ägarboende (t.ex. Søholt 2001, 345–350; Texeira 2006, 127).

Det undersökta materialet

Som material använde vår studie ett registermaterial beställt från Statistikcentralen (sopimus TK-52-1520-10), som beskriver 18-49-åriga personer som åren 1991-2005 flyttat till huvudstadsregionen (Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla) från övriga Finland eller utlandet. Vi följde årligen vilken upplåtelseform dessa människors bostad hade, börjande från inflyttningsåret ända tills 2008 eller det år då man flyttat till ägarbostad. Alla de människor som ingick i studien, även de som fötts i Finland, hade alltså flyttat till huvudstadsregionen som vuxna. Vi använde ett registerbaserat urvalsmaterial bestående av 23 063 personer som fötts i Finland (10 procents urval) och 10 390 som fötts utanför västländerna (33 procents urval). Följningen avbröts före år 2008 ifall vederbörande flyttade bort utanför Nyland eller från Finland. Materialet upptog bara de personer som bodde i Finland minst två år efter att de flyttat till huvudstadsregionen.

Vi delade in de invandrare födda utanför västländerna som vi studerade i sex grupper (se Figur 1). De som vi kallar ”födda i Ryssland” upptar även dem som fötts i före detta Sovjetunionen. Men till gruppen ”födda i Estland” hör ändå personer födda i Ryssland eller Sovjetunionen som då de flyttade till Finland var estniska medborgare eller hade estniska som modersmål. De med finska, svenska eller samiska som modersmål tog vi bort från de utomlands födda, med undantag för finskspråkiga som fötts i Ryssland eller Estland. De som fötts i Finland kallar vi i fortsättningen också ”ursprungsbefolkningen”.

Analyserna i denna artikel upptar inte de personer som flyttade direkt till en ägarbostad då de flyttade till regionen. Av de finlandsfödda 18-49-åringar som åren 1991-2005 kom till huvudstadsregionen flyttade 22 procent raka vägen till en ägarbostad, av dem som fötts annanstans 12-21 procent beroende på folkgrupp. De finns alltså inte med i vår analys.

Klara skillnader i hur snabbt man övergick till ägarboende

Det finns klara skillnader i hur snabbt man övergick från övriga upplåtelseformer till ägarboende mellan dels ursprungsbefolkning och invandrare, dels olika invandrargrupper. Figur 1 visar hur dessa skillnader i snabbhet påverkar skillnaderna i andelen personer som flyttat till ägarbostad under den 12-årsperiod vi studerade. I figuren avser år 0 det år då man flyttade till huvudstadsregionen.

De som fötts i Finland flyttade till ägarbostad klart tidigare än de övriga grupperna: av dem som först inte bodde i ägarbostad hade hälften flyttat till ägarbostad inom sju år från att de kommit till huvudstadsregionen (Figur 1). Till ägarbostad flyttade snabbast bland invandrarna de som kommit från Asien (Mellanöstern undantagen), mediantiden till flytt var 11 år. Långsammast avancerade till ägarbostad de som kom från Afrika söder om Sahara. Bland dem var ägarboende så ovanligt att bara 12 procent flyttade till ägarbostad under de tolv år vi studerade².

I Figur 1 har de som flyttat bort från Finland (eller till övriga Finland) under observationsperioden inverkat på resultaten ända tills året före flyttåret. Ändå beskriver rönen bra även dem som hållits längre i Finland: resultaten är nästan identiska om vi som kriterium för vistelse i landet fastslår minst sex år efter att man flyttat till huvudstadsregionen.

Rönen från huvudstadsregionen är mycket lika dem man fått i Stockholm och Köpenhamn (Kauppinen et al. 2015). I alla tre är skillnaderna mellan ursprungsbefolkning och icke-västerländska invandrare i hur snabbt man övergår till ägarbostad mycket likartade (då man för Stor-Stockholms del också räknar bostadsrätterna (en form av andelsboende) som ägarbostad.

Skillnaderna förklaras i synnerhet av de ekonomiska resurserna

Enklaste förklaringen till skillnaderna födelselandsgrupper emellan i hur snabbt de skaffade ägarbostad skulle vara att de långsammaste grupperna har de sämsta ekonomiska resurserna. Och skillnaderna i sysselsättning och inkomstnivå grupperna emellan pekar ju i huvudsak åt det hållet. I alla de invandrargrupper vi studerat var det ovanligare än bland ursprungsbefolkningen att ha en stabil arbetshistoria bakom sig, och allra ovanligast var det bland dem som fötts i Afrika och Mellanöstern. I dessa grupper var personen sysselsatt minst två år i följd bara under en fjärdedel av den observerade 12-årsperioden, medan andelen var klart större bland dem som fötts i Finland, två tredjedelar av den observerade perioden. Även hushållets inkomstnivå är i medeltal betydligt högre bland de i Finland födda än bland invandrarna, och lägst är den bland dem som fötts i Afrika eller Asien. Men bland dem som fötts i Estland är sysselsättning och inkomstnivå på ganska hög nivå med tanke på hur långsamt de avancerar till ägarboende.

Tabell 1 visar i vilken mån de observerade skillnaderna invandrargrupper och ursprungsbefolkning emellan i övergång till ägarbostad förklaras av deras ekonomiska resurser (sysselsättningsgrad och inkomstnivå) samt mera allmänt av sociodemografiska faktorer (förutom ovan nämnda även ålder, kön, familj, barn; beaktats har även skillnaderna i observationens tidpunkter mellan 1991 och 2008). Denna dekomponering bygger på en logistisk regressionsanalys och jämför den genomsnittliga andelen finlandsfödda som flyttat till ägarbostad under ett enskilt observationsår (9,3 procent) med den andel som enligt regressionsmodellens prognos skulle föreligga bland finlandsfödda om deras ekonomiska resurser (eller sociodemografiska bakgrund) vore desamma som i invandrargrupperna. Skillnaden mellan dessa andelar kan tolkas som den del av skillnaden mellan finlandsfödda och invandrargrupper som kan förklaras med skillnader i gruppernas bakgrund. Detta uttrycks i tabellerna som procent av skillnaderna mellan grupperna.

Tabell 1 visar att största delen av skillnaderna mellan invandrare (utom i detta fall de estlandsfödda) och finlandsfödda kan förklaras med olika sociodemografisk bakgrund. Om det alltså inte förelåg några skillnader i inkomst, sysselsättning och familjestruktur mellan invandrargrupperna och de i Finland födda skulle skillnaderna i övergång till hyresboende enligt modellen vara mindre än hälften av de observerade skillnaderna.

Den förklarade delen handlar snarast om ekonomiska resurser – med dem kan man förklara 30-67 procent av den observerade skillnaden i sannolikhet att flytta till ägarbostad. Sämst fungerar denna förklaring – ekonomiska resurser – för de estlandsföddas del, i de övriga grupperna kan över hälften av skillnaden förklaras med skillnader i mätta ekonomiska resurser. De demografiska skillnaderna är bara till hjälp med att förklara skillnaden mellan å ena sidan finlandsfödda, å andra sidan ester och ryssar, och det har att göra med att dessa grupper har en äldre åldersstruktur.

Den återstående skillnaden gentemot de finlandsfödda är störst bland de estlandsfödda och dem som fötts i Afrika söder om Sahara. Men för ingen invandrargrupp räcker de sociodemografiska faktorerna till för att förklara hela skillnaden.

Då vi ser på bakgrundsfaktorernas samband med övergången till ägarboende framgår det att hushållets inkomster klart sämre förutspår flytt till ägarbostad för invandrare födda utanför västländerna än för ursprungsbefolkningen. Högre inkomst ökar inte flyttandet till ägarbostad lika mycket bland invandrare som bland ursprungsbefolkningen. Däremot är sysselsättningens samband med övergång till ägarboende ungefär lika stort i bägge kategorierna. Och även att flytta ihop med maka/make/sambo är en viktig förutsägande faktor för både de finlandsfödda och invandrarna, men första barnets födelse hänger klarast ihop med flytt till ägarbostad bland ursprungsbefolkningen.

Bakgrundsfaktorernas samband med övergång till ägarbostad är mycket liknande även i Stockholms och Köpenhamns regioner (Kauppinen et al. 2015). Sambandet mellan inkomstnivå och flyttning till ägarbostad är svagare bland invandrare från icke-västländer än bland ursprungsbefolkningen – i alla tre huvudstadsregioner allra svagast bland folk födda i Afrika eller Mellanöstern – och förändringar i familjesituationen har ett svagare samband med inflyttning i ägarbostad bland icke-västerländska invandrare än ursprungsbefolkningen.

Att bo i social hyresbostad korrelerar både bland ursprungsbefolkningen och invandrarna med att man i lägre grad flyttar till ägarbostad, men i Helsingforsregionen är sambandet starkare bland invandrarna (Kauppinen et al. 2015). I jämförelse med de två andra nordiska huvudstadsregionerna har invandrarna i Helsingforsregionen anhopats särskilt tydligt inom den sociala hyressektorn (Skifter Andersen et al. 2015). Trots detta är de icke-västerländska invandrarna mindre anhopade i lågstatusområden än vad som är fallet i de två övriga huvudstadsregionerna (Wessel et al. 2016). Detta kan bero på den social mix –politik som i Helsingforsregionen bedrivits för att minska de lokala skillnaderna (Skifter Andersen et al. 2015).

Den roll som en maka/make/sambo med finländskt ursprung har för flytten till ägarbostad är ett intressant tema för noggrannare studium. Vi studerade det inte i vår här relaterade undersökning, men vårt material avslöjar ändå att 30 procent av icke-västerländska invandares flyttningar till ägarbostad skedde under ett sådant år då de bodde med en finsk-, svensk- eller samiskspråkig maka/make/sambo (7 procent av flyttningarna till ägarbostad uttryckligen under det år då man flyttade ihop med denna partner). Under övriga observerade år hade 16 procent en finsk-, svensk- eller samiskspråkig maka/make/sambo.

Slutsatser

Våra rön visar att år för år en allt större andel av dem som åren 1991-2005 flyttade till huvudstadsregionen, oavsett de var födda i Finland eller annanstans, hade avancerat till ägarboende (jfr. Linnanmäki-Koskela & Niska 2010). Men det förelåg stora skillnader mellan grupperna i hur lång tid det tog, och för de i Finland födda gick processen snabbare.

Största delen av skillnaderna mellan invandrargrupperna och de i Finland födda (ursprungsbefolkningen) kan förklaras med skillnader i sociodemografisk struktur, i synnerhet i ekonomiska resurser. Likaså torde betydelsen av hur länge man bott i landet, som tidigare internationella och finländska studier betonat (t.ex. Linnanmäki-Koskela & Niska 2010), till stor del hänga ihop med att de ekonomiska resurserna ökat.

Det material vi undersökte gick ända tillbaka till början 1990-talet då invandringen i syfte att få arbete var mindre än på 2000-talet och då det i Finland rådde en ekonomisk depression. Dessa faktorer kan delvis förklara varför skillnader i ekonomiska resurser förklarar en så stor del av skillnaderna i övergång till ägarboende mellan invandrare och ursprungsbefolkning. Invandrarnas integrering på arbetsmarknaden i Finland har gått långsamt, vilket Sarvimäki (2011) förknippar med den starka regleringen på arbetsmarknaden och med det omfattande socialskyddssystemet (se även Yijälä, i tryck).

Men skillnaderna förklaras inte helt av skillnader i ekonomiska resurser, och inkomstnivån har ett svagare samband med inflyttning i ägarbostad bland invandrare än ursprungsbefolkningen. I synnerhet de som fötts i Estland eller i Afrika söder om Sahara uppvisar ett svagare samband mellan inkomstnivå och inflyttning i ägarbostad. I de estlandsföddas fall kan det handla om att man upprätthåller starka band till Estland och att man placerar t.ex. besparingar där hellre än i Finland. För dem som fötts i Afrika söder om Sahara, varav ca. hälften är från Somalia, kan det handla om att man skickar pengar till hemlandet eller om diskriminering, religiösa hinder mot att ta räntebelagda lån eller att man kanske ämnar flytta bort från Finland.

Socialt hyresboendes samband med att man i lägre grad bor i ägarbostad kan tolkas så, att det sociala hyresboendet kan ses som ett alternativ till ägarboende för dem som vill skaffa sig en stabil bostadssituation (jfr. Skovgaard Nielsen et al. 2015). I det perspektivet tryggar den sociala hyresbostadssektorn boendet även för sådana grupper som har svårt att skaffa ägarbostad. Men detta drag försvinner eller försvagas om folk inte får bo kvar i sociala hyresbostäder då deras inkomster stiger (Valtioneuvoston kanslia–Statsrådets kansli 2015.)

På grundval av våra forskningsrön kan vi anse att om man lyckas förbättra invandrarnas ekonomiska situation genom till exempel sysselsättningspolitiska åtgärder kan man samtidigt ganska effektivt minska hindren på deras boendekarriär. Eftersom anskaffning av egen bostad underlättas av tro på framtida trygghet kan även andra faktorer inverka på hur snabbt man övergår till ägarbostad, såsom den reglering som tillämpats inom invandringspolitiken och det allmänna samhällsklimatet.

Vi tackar

Undersökningen gjordes inom det nordiska forskningsprojektet NODES (se Andersson et al. 2010; Nordic welfare states… 2016), som finansierades av NORFACE-forskningsprogrammet Migration in Europe - Social, Economic, Cultural and Policy Dynamics.

1) Med västländer avses här Västeuropa (det som inte hörde till östblocket under det kalla kriget), Amerika och Oceanien. Enligt vad Kauppinen et al. (2015) erfarit avancerar västerländska inflyttare till ägarboende i nästan samma takt som ursprungsbefolkningen.

2) Tidigare rön av Linnanmäki-Koskela & Niska (2010) skulle tyda på mindre skillnader mellan grupperna, vilket kan ha samband med dels att de som studerades i nämnda studie 1987-1993 var pionjärinvandrare, dels den verkan som selektiv utvandring hade på rönen i nämnda studie eller dels att vår egen studie gällde bara huvudstadsregionen.

Litteratur:

Andersson R, Dhalmann H, Holmqvist E, Kauppinen TM, Magnusson Turner L, Skifter Andersen H, Søholt S, Vaattovaara M, Vilkama K, Wessel T, Yousfi S (2010) Immigration, housing and segregation in the Nordic welfare states, 195–262. Department of Geosciences and Geography C2, University of Helsinki.

Castaneda A, Kauppinen TM (2015) Asuminen ja tulojen riittävyys. Teoksessa Nieminen T, Sutela H, Hannula U (toim.): Ulkomaalaista syntyperää olevien työ ja hyvinvointi Suomessa 2014, s. 137–140. Helsinki: Tilastokeskus.

Eronen A, Härmälä V, Jauhiainen S, Karikallio H, Karinen R, Kosunen A, Laamanen J-P, Lahtinen M (2014) Maahanmuuttajien työllistyminen. Taustatekijät, työnhaku ja työvoimapalvelut. Työ- ja elinkeinoministeriön julkaisuja, Työ ja yrittäjyys 6/2014. Helsinki: Työ- ja elinkeinoministeriö.

Helsingin kaupungin tietokeskus (2015) Helsingin ulkomaalaistaustainen väestö vuonna 2015. Tilastoja 2015:41. Helsinki: Helsingin kaupungin tietokeskus.

Huttunen L (2006) Bosnialainen diaspora ja transnationaali eletty tila. Teoksessa Tuomas Martikainen (toim.): Ylirajainen kulttuuri: Etnisyys Suomessa 2000-luvulla, s. 55–82. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Kauppinen TM, Vilkama K (2015) Entry to Homeownership among Immigrants: A Decom-position of Factors Contributing to the Gap with Native-born Residents. Housing Studies. DOI: 10.1080/02673037.2015.1094566

Kauppinen TM, Skifter Andersen H, Hedman L (2015) Determinants of immigrants’ entry to homeownership in three Nordic capital city regions. Geografiska Annaler: Series B, Human Geography 97: 4.

Larja L, Warius J, Sundbäck L, Liebkind K, Kandolin I, Jasinskaja-Lahti I (2012) Discrimination in the Finnish Labor Market. An Overview and a Field Experiment on Recruitment. Publications of the Ministry of Employment and the Economy, Employment and Entrepreneurship 16/2012. Helsinki: Työ- ja elinkeinoministeriö.

Linnanmäki˗Koskela S, Niska A (2010) Maahanmuuttajien integroituminen Suomen omistusasunto˗ ja työmarkkinoille. Kvartti 2010: 2, 51˗63.

Nordic welfare states and the dynamics and effects of ethnic residential segregation (2016). http://blogs.helsinki.fi/nodesproject/

Sarvimäki M (2011) Assimilation to a welfare state: Labor market performance and use of social benefits by immigrants to Finland. Scandinavian Journal of Economics 113: 3, 665–688.

Skifter Andersen H, Andersson R, Wessel T, Vilkama K (2015) The impact of housing policies and housing markets on ethnic spatial segregation: comparing the capital cities of four Nordic welfare states. International Journal of Housing Policy, DOI: 10.1080/14616718.2015.1110375.

Skovgaard Nielsen R, Holmqvist E, Dhalmann H, Søholt S (2015) The interaction of local context and cultural background: Somalis’ perceived possibilities in Nordic capitals’ housing markets. Housing Studies 30: 3, 433–452.

Søholt S (2001) Ethnic minority groups and strategies in the housing market in Oslo. European Journal of Housing Policy 1: 3, 337–355.

Texeira C (2006). A comparative study of Portuguese homebuyers’ suburbanization in the Toronto and Montreal areas. Espace populations sociétés 2006: 1, 121–135

Vaattovaara M, Vilkama K, Yousfi S, Dhalmann H, Kauppinen TM (2010) Contextualising ethnic residential segregation in Finland: migration flows, policies and settlement patterns. Teoksessa: Andersson R, Dhalmann H, Holmqvist E, Kauppinen TM, Magnusson Turner L, Skifter Andersen H, Søholt S, Vaattovaara M, Vilkama K, Wessel T, Yousfi S: Immigration, housing and segregation in the Nordic welfare states, s. 195–262. Department of Geosciences and Geography C2, University of Helsinki.

Valtioneuvoston kanslia (2015) Ratkaisujen Suomi. Pääministeri Juha Sipilän hallituksen strateginen ohjelma 29.5.2015. Hallituksen julkaisusarja 10/2015. Helsinki: Valtioneuvoston kanslia.

Virtanen H, Vilkama K (2008) Somalien asuminen pääkaupunkiseudulla. Suurperheiden arki suomalaisissa lähiöissä. Teoksessa: Martikainen T, Sakaranaho T, Juntunen M (toim.): Islam Suomessa: Muslimit arjessa, mediassa ja yhteiskunnassa, s. 132–156. Tietolipas 223. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Wessel T, Andersson R, Kauppinen TM, Skifter Andersen H (2016, hyväksytty julkaistavaksi) Spatial integration of immigrants in Nordic cities: the relevance of spatial assimilation theory in a welfare state context. Urban Affairs Review.

Yijälä A (painossa) Toimeentulotuki – urapolun umpikuja vai ponnahduslauta taloudelliseen hyvinvointiin? Pitkittäistarkastelu helsinkiläisten maahanmuuttajien tukitarpeeseen ja siitä irtautumiseen vuosina 2006–2011. Helsinki: Helsingin kaupungin tietokeskus.