Inledning

Ett av fenomenen inom europeisk politik på senare år har varit en splittring i partifältet och en ideologisk differentiering – eller rentav polarisering. De stater där två dominerande partier styrt landet har blivit tummelplatser för flera politiska partier, och de där det redan tidigare funnits många partier har fått nya partier som kämpar om väljarnas gunst. Partierna i den ideologiska mitten har liksom de gamla ideella inriktningarna överlag haft stora svårigheter att hålla ställningarna. En del av väljarstödet har läckt till bland annat radikala högerpartier eller nynationalistiska partier och till de nyvänsterpartier som efter det socialistiska systemets kollaps ömsat skinn, samt ekologiska eller miljöpartier (se t.ex. Coleman 1995; Curini & Hino 2012).

De samhälleliga konfliktdimensionerna har delvis ändrat form, och den traditionella indelningen i höger och vänster förklarar inte längre förändringarna i politiken. En bakgrundskraft i förändringen, men samtidigt en av dess följder, har varit den ökande rörligheten bland väljarna. Partitrogenheten har överlag minskat, och många väljare av i synnerhet den yngre generationen överväger varje gång på nytt vem de ska rösta på. Kontakterna med partierna har blivit svagare (de-alignment) och delvis skapats på nytt (re-alignment) (se t.ex. Dassonneville 2018; Paloheimo 2019).

Hur ser den finländska politiken ut efter riksdagsvalet 2019 mot bakgrund av dessa tendenser, och hur ser den finländska huvudstadens politiska profil ut i internationell jämförelse? Stora städer har ofta konstaterats vara frisinnade till värderingar och politisk kultur och med mera lutning åt vänster än höger (se t.ex. Tausanovitch & Warshaw 2014; Siegenthaler 2018). Håller dessa antaganden streck även i Finland och annanstans i norra Europa?

Jag söker svar på dessa frågor genom att granska den politiska utvecklingen på sistone i Finland och Helsingfors, Sverige och Stockholm, Norge och Oslo, Danmark och Köpenhamn samt Nederländerna och Amsterdam. Dessa fyra nordiska länder samt Nederländerna är nordeuropeiska välfärdsstater av ungefär samma storleksordning, där det funnits en etablerad demokrati i över hundra år och ett proportionellt valsätt som främjt ett mångpartisystem.

I den finländska riksdagen valdes år 2019 in kandidater från åtta partiers listor, och dessutom fick Rörelse nu (en gemensam lista för kandidaternas valmansföreningar) en kandidat invald [1]. Vid senaste riksdagsval i Sverige (2018) fick åtta partier, vid stortingsvalet 2017 i Norge nio partier, och vid folketingsvalet i Danmark 2019 tio partier in ledamöter [2]. Mest splittrat bland de länder jag tittade på är partifältet just nu i Nederländerna, där hela tretton partier fick in kandidater [3] i parlamentets 150 ledamöter starka andra kammare (Tweede Kamer) [4].

I denna artikel klassificerar jag partierna i de olika länderna utifrån deras ideologiska eller programmässiga profil, och analyserar valresultaten i ländernas huvudstäder utgående från klassificeringen. Därefter jämför jag till först partiernas väljarstöd i huvudstäderna versus hela landet, och till slut den politiska profilen hos ländernas så kallade rikets andra stad. Som rikets andra stad valde jag för Finlands del Åbo och Tammerfors, för Sveriges del Göteborg, Norges Bergen, Danmarks Århus och Nederländernas Rotterdam.

Förändringarna i väljarstöd varierar med huvudstad

Partifälten i dessa fem länder är såtillvida likadana att samma ideologiska eller programmässiga partier (på några undantag när) finns företrädda i de nationella parlamenten. Dessa partier företräder i olika kombinationer vänstern och högern samt liberalism och konservatism. Dessutom finns det i alla länderna ett eller flera partier som kan beskrivas som ekologiska eller gröna. Av många partier finns det en moderatare och en radikalare variant.

Tabell 1 är uppbyggd utgående från i första hand klassificeringen på sajten Parties and Elections in Europe [5]. Dessutom beaktar klassificeringen de politiska grupperingarna i Europaparlamentet, och vid behov har jag använt eget omdöme för att placera partierna. Tabellen visar endast de partier som vid senaste val lyckades få in åtminstone en ledamot i det nationella parlamentet [6]. Det finns kommunistiska eller radikalvänsterpartier även i andra länder än Norge, men bara i Norge fick partiet Rødt in kandidater. I vissa fall placerade jag flera partier i samma politiska fack, och att exakt placera in vissa partier, till exempel de liberala, är ställvis ganska svårt.

I tabellen satte jag på grund av urskiljningssvårigheter in de liberala och socialliberala partierna i en egen klass, likaså de partier som företräder socialism och demokratisk socialism, samt de socialkonservativa med de kristdemokratiska partierna [7].  

Tabell 1. Partier företrädda sedan senaste val i parlamenten i Finland, Sverige, Danmark, Norge och Nederländerna, samt deras röstandelar (%) i ländernas huvudstäder. 

Tabell 1 visar också det väljarstöd vederbörande parti fått i huvudstäderna. Partiernas väljarstöd och förändringar i det varierar ganska mycket, och det är inte lätt att hitta starka regelbundenheter. I Sverige, Danmark och Norge, där socialdemokratin av hävd haft en stark ställning, är de socialdemokratiska partiernas väljarstöd i huvudstaden klart större än i Helsingfors och Amsterdam. I och för sig fick det nederländska arbetarpartiet ännu år 2012 över en tredjedel av alla avlagda röster i Amsterdam. I Helsingfors och Amsterdam var de lokala gröna partiernas popularitet klart större än i Oslo, Stockholm och Köpenhamn, och i bägge städerna blev de gröna vid senaste val största parti mätt med väljarstödsprocenten. Vid senaste val hade också nyvänsterpartierna vänster om socialdemokraterna goda framgångar i de nordiska huvudstäderna och fick alla ett ungefär lika starkt väljarstöd. I Amsterdam fick det socialistiska partiet efter en valförlust nöja sig med en lite mindre röstskörd.

Bland de traditionella centerhögerpartier som ingår i tabellens kategori liberal konservatism hade det danska Konservative folkeparti mycket dåliga framgångar i Köpenhamn. I de andra länderna har dessa moderata högerpartier bättre väljarstöd i huvudstaden, även om de alla var förlorare vid senaste val. De mittenpartier som historiskt sett stöttat sig mera på lantbruks- och landsortsbefolkningen har dålig framgång i huvudstäderna. Lite bättre än de andra gick det senast för svenska Centerpartiet och danska Venstre, som också kanske lite mer än de andra förnyat sig i riktning ideell liberalism. Democraten 66, ett parti som står för socialliberalism, har länge varit framgångsrikt i Amsterdam, och i Köpenhamn var det sammanlagda väljarstödet stort för vänsterliberala Det Radikale Venstre och högerliberala Liberal Alliance, trots att det allra sist nämnda åkte på en rejäl förlust vid senaste val.

Med undantag av det svenska kristdemokratiska partiet är de kristliga värdekonservativa partierna mycket små i huvudstäderna, trots att nästan alla gick något framåt vid senaste val. Framåt gick det också för de högerpopulistiska partierna i Finland, Sverige och Nederländerna, bakåt däremot för Dansk Folkeparti både nationellt och särskilt i Köpenhamn, samt i Norge för Fremskrittspartiet, som varit med i regeringssamarbetet med Høyre. I Helsingfors har Sannfinländarna starkare väljarstöd än vad något annat högerpopulistiskt parti har i de övriga huvudstäderna. Jämfört med de andra stora eller medelstora partierna i Finland är Sannfinländarnas väljarstöd ganska jämnt i olika valkretsar (se även Westinen 2015).

Huvudstäderna mer frisinnade än sina länder

Vi ser mera likheter mellan huvudstäderna om vi jämför resultaten på nationell nivå och huvudstadsnivå. Det är skäl att notera att huvudstadens röster ingår i röstetalen för hela landet, så skillnaderna mellan huvudstaden och landet i övrigt är i verkligheten ännu större än dem vi ser i tabellen. Tabell 2 visar skillnaden mellan valresultaten i hela landet respektive huvudstaden. Om det i en cell i Tabell 1 funnits två partier har deras röstandelsprocent räknats ihop för Tabell 2. Av jämförbarhetsskäl har från tabellen slopats det norska kommunistiska partiet, finländska Rörelse nu, danska Nye Borgerlige, samt nederländska DENK jämte äldrepartiet 50 Plus, för vilka det saknas motsvarighet i de övriga ländernas parlament. Likaledes för jämförelsens skull har de danska kristdemokraterna tagits med trots att de hamnade ett snäpp under rösttröskeln.

Tabell 2. Skillnad mellan de jämförbara partiernas väljarstöd i dels huvudstaden, dels hela landet vid senaste parlamentsval i Finland, Sverige, Danmark, Norge och Nederländerna (procentenheter).

I samtliga länder hade miljöpartierna vid senaste parlamentsval bättre framgång i huvudstaden än i landet i genomsnitt, och i skillnaden var betydande i synnerhet i Finland, Danmark och Nederländerna. Med undantag av Nederländerna skördades framgångar i huvudstaden också av nyvänsterpartierna, och i samtliga huvudstäder av de (social)liberala partierna. Klart svårare att hitta väljare i huvudstaden än i landet i genomsnitt hade däremot de socialkonservativa partierna och i synnerhet mittenpartierna (med undantag av svenska Centerpartiet) samt de högerpopulistiska eller nynationalistiska partierna. Vid senaste val var skillnaden mellan huvudstaden och hela landet i de högerpopulistiska partiernas väljarstöd av samma storleksklass i alla fem länder.

I Finland, Sverige och, i synnerhet, Danmark fick det socialdemokratiska partiet klart starkare väljarstöd i landet som helhet än i huvudstaden, men i Norge och Nederländerna hade socialdemokraterna lite bättre framgång i Oslo och Amsterdam än i hela landet i genomsnitt. Dessutom kan vi konstatera att finländska Rörelse Nu, norska yttervänstern Rødt och nederländska DENK, vilka inte är med i tabellen, hade bättre framgång i huvudstaden än i hela landet. De konservativare Nye Borgerlige i Danmark och 50 Plus i Nederländerna hade för sin del större röstandelar utanför huvudstaden.

Skillnad mellan huvudstaden och rikets andra stad

Trots att de fem huvudstäderna i vår jämförelse inte tävlar i fullt samma klass som New York, London eller Tokyo är de alla – med en bred definition – global- eller världsstäder med starka internationella nätverk (se t.ex. Sassen 2001; A.T.Kearney 2019). På senare år har man börjat fästa allt mer uppmärksamhet även vid ”rikets andra stad”, som ofta också är historiskt starka hamnstäder och i högre grad industristäder än huvudstäderna, vilka i sin tur ofta är starkt präglade av jobben inom offentlig förvaltning och service och av de stora universiteten (se t.ex. Hein 2011; Hodos 2011).

I många länder finns det flera så kallade ”andra städer”, men i vår analys tog jag bara med Åbo och Tammerfors i Finland samt en stad var i de övriga länderna: svenska Göteborg, norska Bergen, danska Århus och holländska Rotterdam, som faktiskt också är näst största staden i respektive land [8]. Tabell 3 visar skillnaden mellan huvudstaden och rikets andra stad i väljarstödet för olika partier eller partipar.

Tabell 3. Skillnad i väljarstöd för de jämförbara partierna vid senaste parlamentsval mellan huvudstaden och rikets andra stad i Finland, Sverige, Danmark, Norge och Nederländerna (procentenheter).   

Skillnaden i väljarstöd mellan stadskategorierna är konsekventast för de högerpopulistiska partierna, som hade bättre framgångar i rikets andra stad än i huvudstaden. I synnerhet i Rotterdam fick Partij voor de Vrijheid och Forum voor Democratie sammanlagt mycket röster (17,4 %). I Rotterdam var valresultatet för dessa partier rentav bättre än i Nederländarna i genomsnitt. I alla övriga rikets andra städer fick högerpopulisterna mindre väljarstöd än i landet i genomsnitt, om än skillnaden inte var särskilt stor mellan Åbo och hela landet för Sannfinländarnas del (15,7 % versus 17,5 %). Vi kan konstatera att – med undantag av Rotterdam – andelen invånare som har utländsk bakgrund är klart mindre i rikets andra stad än i huvudstaden, så väljarstödet för invandrings- och invandrarkritiska partier står inte i direkt relation till de lokala befolkningsstrukturerna [9].

De gröna partierna hade för sin del bättre framgångar i huvudstäderna än i rikets andra stad, låt vara att skillnaden var ganska liten i Sverige och Norge, lite större i Danmark, och klart störst i Finland och Nederländerna. Vänsterförbundet fick en klart bättre röstskörd i Åbo än i Helsingfors och Tammerfors, vilket kan ha påverkats av partiets aboensiska ordförandes stora personliga popularitet. I Danmark däremot var nyvänsterpartiet klart populärare i Köpenhamn än i Århus. I Åbo och Helsingfors är det socialliberala Svenska folkpartiet ungefär lika stort, men i Tammerfors mycket litet, vilket är en direkt följd av dessa orters olika modersmålsfördelningar [10]. 

Stockholms och Göteborgs partipolitiska profiler var mycket likartade vid senaste val, medan det mellan Amsterdam och Rotterdam fanns stora skillnader i väljarstöd för flera olika partier. I Åbo, Tammerfors och Århus var socialdemokraterna populärare än i huvudstaden, medan de fick mindre väljarstöd i Bergen än i Oslo. Om vi bortser från Göteborg var de agrara mittenpartierna är större i rikets andra stad än i huvudstäderna, medan de socialliberala partierna, som ofta stöder sig på en högt utbildad befolkning, hade bättre framgång i huvudstaden – utom då det gällde SFP, som hade lite bättre resultat i Åbo än i Helsingfors. För de liberalkonservativa partier som företrädde moderat höger förelåg en någorlunda skillnad i detta avseende endast i Norge, där Høyre hade klart bättre framgång i Bergen än i Oslo.

Slutsatser

Denna översikt av resultaten från senaste parlamentsval bekräftar uppfattningen att partifälten i Finland och många andra nordeuropeiska länder verkligen är mycket pluralistiska. Ett stort antal partier deltog i valen, och många av dem fick också in företrädare i det nationella parlamentet. Även i huvudstäderna är partifälten mångskiftande, och nykomlingar och mindre partier tycks ofta ha bättre framgång i huvudstäderna än i landet i genomsnitt. Och knappast har den politiska fragmenteringen – ökningen i ideologisk och programmässig variation – upphört ännu i finländsk och europeisk politik.

Vårt material stöder också tanken på politisk polarisering. Från traditionella socialdemokratiska, mittenorienterade och centerhögerpartier, som med tiden kommit varandra allt närmare, har en del väljare gått över till radikalare eller annars mera alternativa partier. I de fem länder jag tittade på har det på senare år åtminstone tidvis gått bra för högerpopulistiska eller nynationella partier, gröna eller ekologiska partier och för nyvänsterpartierna vänster om socialdemokraterna. I huvudstäderna har sistnämnda, ofta också klart värdeliberala, partier vid senaste val klarat sig bättre än i hela landet i genomsnitt. Väljarstödet för högerpopulister och andra värdekonservativa har däremot varit starkare på annat håll än i huvudstaden.

Till saken hör också att väljarna är rörliga. Därom vittnar på sitt eget vis nykomlingarna i partifältets utkanter, men också de traditionella partiernas stora segrar och nederlag. Socialdemokraternas stora genomklappning i Nederländerna – i Amsterdam från nästan 36 till bara drygt åtta procent – är i en klass för sig, men även för många andra partier (t.ex. Centern i Finland, Dansk Folkeparti) har förskjutningarna uppgått till flera procentenheter. Det betyder att en stor del av väljarna har bytt parti sedan senaste val. Likaså har många av dem som tidigare röstat nu låtit bli, och vice versa var det många tidigare soffliggare som steg upp och gick till urnorna vid senaste val.

Det tycks finnas drag i huvudstädernas politiska strukturer och kultur som är gemensamma för dem alla och som åtminstone till viss del skiljer dem från den nationella politiken i det egna landet. I denna artikel har det inte varit möjligt att noggrant bena ut dessa skillnader och likheter – och de faktorer som möjligen påverkar dem. Inom kommande forskning vore det idé att klarlägga till exempel hur åldersstruktur och utbildningsnivå samt sysselsättning och inkomst påverkar röstningsbeteendet i huvudstäderna och landet i övrigt. Samtidigt är det tänkbart att det i huvudstäder finns faktorer som inte beror på befolkningsstrukturen men som hänger samman med till exempel tankeklimat eller politisk kultur, och som gör det lättare för till exempel värdeliberala partier att nå framgång lokalt. Även dessa vore det skäl att klarlägga noggrannare.

Helsingfors har både likheter och olikheter med de andra huvudstäder jag tittade på i undersökningen. De grönas starka roll i Finlands huvudstad avviker starkt från de grönas framgångar och politiska profil i de andra nordiska länderna, men påminner mycket om läget i Amsterdam efter senaste val. Till likheterna hör det högerpopulistiska partiets väljarstöd, som i alla huvudstäderna är klart mindre än i landet i medeltal och även rikets andra stad. I vartdera fallet är det intressant att begrunda om huvudstadens utveckling på sistone också är en del av dess framtid i stort, eller om det snarare handlar om ett undantag från en större trend vars inriktning och innehåll avgörs utanför huvudstäderna.

Pasi Saukkonen verkar som specialforskare vid Helsingfors stadskansli. Han är docent vid Helsingfors universitet och Jyväskylä universitet.

[1] I fortsättningen använder jag dock benämningen parti för alla politiska organisationer som deltagit i val och/eller är företrädda i parlamentet.

[2] Vid Folketinget i Danmark finns även ledamöter som företräder Grönland och Färöarna. I Finland bildar Landskapet Åland en egen valkrets från vilken en företrädare väljs in i Riksdagen. Där hör han eller hon till Svenska riksdagsgruppen tillsammans med SFPs ledamöter.

[3] I det svenska valsystemet har man en fyra procents rösttröskel, som partierna måste nå för att komma in i Riksdagen.  Norge har en lika hög tröskel, men den bara minskar antalet platser de partier får som inte kommer över tröskeln. I Danmark är rösttröskeln två procent. Varken Finland eller Nederländerna har rösttröskel, och särskilt i Nederländerna är valsättet starkt proportionellt, i och med att hela landet bildar en enda valkrets. Vid riksdagsvalet i Sverige 2018 fick Feministiskt initiativ mindre än en halv procent av rösterna (3,1 % år 2014). I Norge blev år 2017 Pensjonistpartiet först med att ligga under rösttröskeln, med 0,4 procent av rösterna. Vid danska valet 2019 missade det starkt invandrings- och islamkritiska Stramme Kurs (1,8 %) och kristdemokraterna (1,7 %) rösttröskeln med knapp marginal.

[4] Nederländarna har en tvåkammarriksdag, där andra kammaren Tweede Kamer har den politiskt viktigare ställningen. Ledamöterna i första kammaren Eerste Kamer väljs i proportion till utgången av landskapsvalen.

[5] Se mera ingående http://www.parties-and-elections.eu/content.html; Nordsieck 2018.

[6] De danska kristdemokraterna hamnade alltså vid senaste val knappt under rösttröskeln.

[7] I Nordsiecks klassificering nämns många partier i kategorin (social)liberalism som både liberala och socialliberala. För många partier ger sajten Parties and Elections in Europe flera än en karakterisering. Om vi håller oss strikt till den funktionella ekvivalensens principer placerar sig det holländska kristdemokratiska partiet CDA – sitt namn till trots – snarare i kategorin center/mittenpartier, även om det i Europaparlamentet hör till den liberalkonservativa gruppen Europeiska folkpartiet EPP. Däremot motsvarar CU och SGP – de två kalvinistiska partierna i Nederländerna – till sin politiska hållning de kristdemokratiska eller värdekonservativa partierna i andra länder.

[8] I Finland är ju Esbo den näst största staden, men eftersom den ligger i huvudstadsnejden skulle den inte vara särskilt jämförbar med rikets andra stad i de övriga länderna.

[9] Även i Rotterdam är andelen invånare med utländsk bakgrund enligt den nederländska definitionen, som är lite lösare än den nordiska, mindre än i Amsterdam, om än skillnaden är ganska liten (50,9 versus 53,4 %).

[10] År 2018 var andelen invånare med svenska som registrerat modersmål 5,6 % i Helsingfors, 5,4 % i Åbo och 0,5 % i Tammerfors.

Källor:

A.T.Kearney (2019). 2019 Global Cities Report. A Question of Talent: How Human Capital Will Determine the Next Global Leaders. Chicago: A.T.Kearney.

Curini, Luigi & Hino, Airo (2012). Missing Links in Party-System Polarization: How Institutions and Voters Matter. The Journal of Politics 74: 2, 460-473.

Coleman, Stephen (1995). Dynamics in the fragmentation of political party systems. Quality & Quantity 29: 2, 141–155.

Dassonneville, Ruth (2018). Electoral volatility and parties’ ideological responsiveness. European Journal of Political Research 57: 808–828, doi: 10.1111/1475-6765.12262.

Hein, Carola (2011). Port Cities: Dynamic Landscapes and Global Networks. Abingdon: Routledge.

Hodos, Jerome I. (2011). Second Cities: Globalization and Local Politics in Manchester and Philadelphia. Philadelphia: Temple University Press.

Nordsieck, Wolfram (2018). Parties and Elections in Europe. Norderstedt: Books on Demand.

Paloheimo, Heikki (2019). Eurooppalaisen sosiaalidemokratian alamäki – syyt ja seuraukset. Teoksessa Ronkainen, Antti & Mykkänen, Juri (red.). Vapiseva Eurooppa: Mitä seuraa eurooppalaisen politiikan kaaoksesta? Tammerfors: Vastapaino.

Sassen, Saskia (2001). The Global City: New York, London, Tokyo. Princeton: Princeton University Press.

Siegenthaler, Peter (2018). Centre-left parties dominate Switzerland’s biggest cities. Swissinfo.ch. https://www.swissinfo.ch/eng/urban_centre-left-parties-dominate-switzerl...

Tausanovitch, Chris & Warshaw, Christopher (2014). Representation in Municipal Government. American Political Science Review. 108: 3, 605-641.