Fruktsamheten har sjunkit i Helsingfors, men mindre än i Finland som helhet

Den naturliga folkökningen, alltså skillnaden mellan antalet födda och avlidna, har varit negativ i Finland redan ett par år, så fastän livslängdsförväntan stadigt växer lite leder befolkningens åldersstruktur till flera avlidna än födda. Dessutom har det summerade fruktsamhetstalet [1] under 2010 minskat från 1,87 till 1,41 barn, alltså med en fjärdedel. Ändå gör en större invandring än utvandring att Finland fortsättningsvis har folkökning.

I Helsingfors är läget lite annorlunda. Där är fruktsamheten klart lägre än i landet som helhet, men som följd av den ungdomligare åldersstrukturen är de födda fler än de avlidna. Även invandringen och flyttandet från andra delar av Finland, i synnerhet från utanför Nyland, gör att folkökningen hålls ganska snabb i Helsingfors.

I Helsingfors har fruktsamheten i medeltal sjunkit långsammare än i hela landet, och egentligen först sedan år 2016 har fruktsamhetstalen börjat sjunka klart (Tabell 1). Det summerade fruktsamhetstalet, alltså antalet barn som kvinnor i medeltal får, sjönk först från 1,30 år 2015 till 1,24 år 2016, och sedan ännu till 1,13 år 2018. Under 2010-talet har fruktsamheten minskat med 19 procent. Senast fruktsamheten varit såhär låg eller lägre i Helsingfors var år 1973 och i slutet av 1930-talet. År 2018 var det summerade fruktsamhetstalet för Helsingfors 1,13, alltså 0,28 lägre än hela Finlands (1,41), så fruktsamheten var en femtedel lägre i Helsingfors än i hela Finland.

Någon särskild analys av orsakerna till fruktsamhetens nedgång har inte gjorts för Helsingfors del, men de torde vara ungefär desamma som i övriga Finland. Orsakerna till sjunkande fruktsamhet analyseras i denna artikel på ett allmänt plan utgående bland annat från enkäterna inom Befolkningsförbundets Familjebarometer. För Helsingfors del presenteras relevanta figurer i den mån sådana kan uppgöras utgående från befintliga material. 

Lägre fruktsamhet i Helsingfors än i grannkommunerna och övriga nordiska huvudstäder

Fruktsamheten har brukat var lägre i Helsingfors än i grannkommunerna (Figur 1). År 2017 var skillnaden 25 procent. Orsakerna är många. Befolkningens åldersstruktur är klart annorlunda i Helsingfors än i Esbo och Vanda. Till Helsingfors flyttar man från övriga Finland och även grannkommunerna vanligtvis för att till exempel studera, och därmed blir de unga vuxna åldersklasserna mycket stora. Men redan då man blivit trettio flyttar man sedan ganska typiskt till grannkommunerna (Mäki & Vuori 2018). I Helsingfors är 28-åringarna, i Esbo och Vanda 34–35-åringarna största årsklassen. Sistnämnda är i den mest typiska åldern för att bilda familj.

En bakgrundsfaktor är skillnader i bostadsbeståndet kommunerna emellan. I Helsingfors är ettor och tvåor de vanligaste bostäderna, med sammanlagt över 60 procent av bostäderna. I Esbo och Vanda är denna andel 40–46 procent. I Helsingfors ligger 85 procent av bostäderna i höghus, och bara en förhållandevis liten del i radhus eller egnahemshus. Trots att det så kallade Nurmijärvifenomenet, som var typiskt i början av 2000-talet, har mattats av och det inte längre är så vanligt att barnfamiljer flyttar till de omgivande kommunerna, har flyttandet till större bostäder i dem inte upphört.

Figur 1. Summerat fruktsamhetstal i Helsingfors och andra områden 1996–2018.

Fruktsamheten i Helsingfors är också lägre än i de övriga skandinaviska huvudstäderna [2], men i och för sig är den sjunkande fruktsamheten i Helsingfors de senaste åren inget unikt (Figur 2). Endast i Köpenhamn har fruktsamheten hållits på ungefär samma nivå de senaste drygt tio åren – eller rentav stigit lite. I Stockholm och Oslo har fruktsamheten, liksom i Helsingfors, sjunkit: i Helsingfors med 16 procent, i Stockholm 13 procent och i Oslo drygt tjugo procent sedan år 2006. En mycket likartad utveckling är alltså på gång i dessa kulturellt besläktade städer – låt vara i sinsemellan olika makroekonomiska lägen.

Figur 2. Summerat fruktsamhetstal i jämförda nordiska huvudstäder 2006–2018. 

Varför har fruktsamheten sjunkit?

Att fruktsamheten sjunkit har förmodligen ungefär samma orsaker bland helsingforsborna som resten av finländarna. De faktorer som inverkar på fruktsamhetsnivån uppdelas i proximala och distala. Proximala är de direkta biologiska eller beteenderelaterade faktorer genom vilka de distala, alltså sociala, ekonomiska och kulturella faktorerna inverkar på fruktsamheten. Som exempel är tidpunkten för att skaffa barn en proximal beteendefaktor, men bakom den kan det ligga mera omfattande samhälleliga orsaker, såsom värderingar och kulturella – eller t.ex. ekonomiska – faktorer kring familjebildning och skaffande av barn. Då dessa distala faktorer förändras kan man se förändringar även i fruktsamheten.

Dessutom är det skäl att minnas att de faktorer som påverkat skaffandet av dels det första barnet – och att alltså bli förälder – dels det andra eller tredje kan vara olika. På hela befolkningens nivå kan nativiteten förbli oförändrad även om antalet barn per familj minskar, förutsatt att samtidigt allt flera blir föräldrar – och dessa motsatta verkningar alltså tar ut varandra.

Gällande befolkningsdynamiken är det skäl att notera att förändringar som sker samtidigt kan påverka – till och med alltför mycket – indikatorerna vid en viss tvärsnittstidpunkt: om till exempel åldern för födande stiger och fruktsamheten samtidigt sjunker, kan det summerade fruktsamhetstalet se mycket lågt ut för en viss period, även om det antal barn kvinnorna i slutändan får (det s.k. kohortfruktsamhetstalet) skulle förändras betydligt mindre. På samma sätt kan andelen barnlösa bland till exempel 45-åringarna hållas oförändrad trots att, vid en tvärsnittstidpunkt, det blivit ovanligare att bli förälder i och med att åldern för att föda har stigit. I det följande begrundas, utgående från tidigare forskningslitteratur, tänkbara orsaker till sjunkande fruktsamhet, och vilken roll de kan ha spelat i Helsingfors.

1. Skaffandet av barn har skjutits upp, och ett tredje barn har blivit ovanligare

En faktor som i alla tider hängt ihop med nativiteten är andelen barnlösa bland befolkningen. I Finland började barnlösheten öka i och med att andelen barnlösa började växa på 1980- och -90-talet bland de stora årskullarna födda på 1940-talet, och andelen är betydligt större än i de övriga nordiska länderna. I de yngsta kohorterna, alltså de som föddes i början av 1970-talet, är 27 procent av männen och ca. 20 procent av kvinnorna barnlösa (Jalovaara et al. 2018). Statistikcentralens (2011) lite annorlunda analys gav ett liknande värde för år 2010: då var 21 procent av de 40-åriga kvinnorna barnlösa. Figur 3 visar motsvarande andel bland 40-44- resp. 45–49-åringar i Helsingfors. Andelen barnlösa är större i Helsingfors än i hela landet i medeltal. Bland 45–49-åringarna var 37 procent av männen och 32 procent av kvinnorna barnlösa år 2017 (Statistikcentralen 2019).

Barnlösheten bland män minskar ännu bland dem som fyllt 40, men bland kvinnorna har förändringen varit mycket liten speciellt de senaste åren. Andelen barnlösa bland dem som fyllt 40 beskriver i praktiken andelen slutgiltigt barnlösa, och avspeglar alltså fruktsamhetsbeteendet även under de två föregående årtiondena. Förändringen med tiden i andelen barnlösa har varit liten på 2010-talet. I Helsingfors har andelen barnlösa bland männen vuxit med 1,7 procentenheter (5 procent), medan andelen barnlösa bland kvinnorna minskat något.

Figur 3. Andelen (%) barnlösa män resp. kvinnor åldersgruppsvis i Helsingfors 2010–2017. 

Avsaknad av parförhållande och lämplig partner har i alla tider hört till de centrala faktorerna bakom barnlöshet. Parbildningsbakgrunden bland de barnlösa är mycket annorlunda än bland dem som fått barn, och typiskt för barnlösa är att vara ”evig singel” eller frånskild. Forskarna påpekar att familjepolitikens medel är begränsade, eftersom barnlöshet ofta har att göra med avsaknad av stadigt parförhållande. Möjligen kan man med familjepolitiska åtgärder främja skaffandet av barn bland de par som kanske vill ha barn, men på barnlöshet som följd av brist på parförhållandena inverkar de inte mycket. Om man vill hjälpa barnlösa att få barn räcker det inte att ge ekonomiskt stöd år barnfamiljer. Det behövs en mer vittomfattande välfärdspolitik som kan påverka familjebildandet i större utsträckning (Jalovaara & Fasang 2017).

Sålunda är en ökning i andelen slutgiltigt barnlösa ingen nämnvärd förklararing till den sjunkande fruktsamheten på sistone i Helsingfors, utan förklaringen måste sökas i förändrat fruktsamhetsbeteende bland yngre åldersklasser. I och för sig kan en förändring bland de yngre komma att förstora andelen slutgiltigt barnlösa i framtiden.

Den främsta faktorn bakom den sjunkande nativiteten är att folk blir föräldrar i allt högre ålder. Åldern då man blir förälder hänger delvis ihop med antalet barn: ju senare folk i snitt får sitt första barn, desto färre barn får de – och desto fler barnlösa blir det (Miettinen et al. 2015). Då barnanskaffandet skjuts upp hinner folk kanske inte med alla planerade graviditeter under kvinnans fruktsamma ålder. Samtidigt har åldern då man blir förälder att göra med intervallen mellan förlossningarna. Enligt en finländsk undersökning har intervallen mellan syskons födelser med tiden blivit kortare, och i synnerhet finns det ett samband mellan högre förstföderskeålder och kortare intervall till nästa barns födelse (Berg & Rotkirch 2014). Detta kan i någon mån ta ut verkan av en stigande förstföderskeålder på fruktsamheten.

En färskare undersökning (Hellstrand et al. 2019) tyder dock på att uppskjutet barnanskaffande i de yngre ålderskohorterna skulle ha samband också med ett mindre slutligt antal barn. Medan det slutliga antalet barn hölls ganska oförändrat ända från de mödrar som fötts på 1940-talet till dem som fötts på 1970-talet, ser det slutliga antalet barn bland mödrar födda på 1980-talet ut att bli mindre.

Fruktsamheten åldersgruppsvis bland kvinnor i Helsingfors har förändrats märkbart, i synnerhet i ett längre perspektiv: medan fruktsamheten för 30 år sedan var som högst bland 29-åringarna, var den det bland 34-åringarna år 2018. Men också på 2010-talet har läget förändrats märkbart: fruktsamheten bland under 30-åringar har sjunkit med 36 procent, och som högst är fruktsamheten inte längre bland 31- utan 34-åringarna. År 2018 sjönk fruktsamheten i samtliga åldersgrupper. Fortfarande var det 30-34-åringarna som hade högsta fruktsamheten, även om också deras fruktsamhet sjönk något.

En annan central faktor bakom den sjunkande fruktsamheten är att andelen kvinnor som skaffar ett andra och, i synnerhet, ett tredje barn har minskat. Figur 4 visar fruktsamhetstalen i olika åldersgrupper enligt barnantal åren 2010 och 2017. Då det gäller barn nummer ett har fruktsamhetstalen sjunkit i nästan alla åldersgrupper, men klarast bland under 30-åringarna. Då det gäller barn nummer två (eller de följande) syns en sjunkande fruktsamhet bland de kvinnor som är 34 år eller äldre, men inte bland dem som är yngre än så. Överlag har alltså andelen som blir föräldrar minskat, och dessutom har skaffandet av ett tredje eller ännu fler barn, som i snitt sker vid högre ålder, minskat. Saken kan granskas noggrannare genom att se på den relativa förändringen mellan att få sin förstfödda och ett andra eller tredje barn (Figur 5).

Figur 4. Fruktsamhet åldersgruppsvis enligt barnantal i Helsingfors åren 2010 och 2017, tre års glidande medeltal 

Figur 5 visar födandet av ett första, andra och tredje barn jämfört med läget år 1991. Under den ekonomiska högkonjunkturen i slutet av 1980-talet fick man färre barn än år 1991. I synnerhet var det mera ovanligt att skaffa ett andra eller tredje barn. Under depressionsåren i början av 1990-talet blev det ovanligare att få ett första barn, medan man fick flera andra eller tredje barn än tidigare. I ett svagt ekonomiskt läge var det kanske inte så lockande att bli förälder. Det kan tänkas att somliga under den praktiskt taget fulla sysselsättning som rådde under högkonjunkturen sköt upp skaffandet av i synnerhet ett tredje barn, och sedan passade på när sysselsättningsläget blev sämre.

Men strax därpå blev det åter ovanligare att skaffa ett andra eller särskilt ett tredje barn. Familjernas barnantal har i medeltal minskat i Helsingfors, och i många familjer har en eventuell dröm om ett tredje barn inte uppfyllts. En motsvarande jämförelse av nedgången i fruktsamhet under 2010-talet visar att förändringen är störst både då det gällde ett första barn – så det har alltså överlag blivit ovanligare att vara förälder – och ett tredje barn.

Figur 5. Summerat fruktsamhetstal efter barnets ordningstal i Helsingfors 1985-2017 (1991=100 för varje barn i ordningen bland syskonen), tre års glidande medeltal.

2. Förändring i attityden till att bilda familj och till frivillig barnlöshet

I bakgrunden till nyss beskrivna proximala fruktsamhetsfaktorer finns kulturella, sociala och ekonomiska faktorer, och förändringar i dessa faktorer kan påverka fruktsamhetsnivån.

Att döma av Befolkningsförbundets Familjebarometers enkätrunda år 2015 tycks den idealiska familjestorleken för finländarna ha minskat klart jämfört med tidigare år, och idealfamiljen har numera i snitt lite under två barn. Dessutom tycks idealet med en riktigt liten familj ha förstärkts: andelen som har barnlöshet, eller högst ett barn, som ideal har vuxit från ca. 7-15 procent åren 2001–2007 till nästan 25 procent år 2015 (Miettinen 2015).

Särskilt stor är förändringen i andelen sådana som ser barnlöshet som ett ideal. Vid tidigare enkäter har andelen svarare som haft barnlöshet som ideal varit kring 2-4 procent i Finland, men vid Familjebarometern 2015 hade nästan 15 procent barnlöshet som ideal. Ett enda barn upplevdes då som det idealiska antalet barn av var tionde svarare – en ungefär lika stor andel som vid tidigare enkäter. Samtidigt hade andelen svarare som vill ha tre eller fler barn minskat klart. I Huvudstadsregionen är barnantalsidealet mindre än i övriga städer och tätorter eller glesbygder på landsorten, och skillnaden är stor i synnerhet i andelen svarare som ser barnlöshet som sitt ideal.

I längre perspektiv uppvisar barnafödandet bland finländare en starkare polarisering än tidigare. Samtidigt som en allt större del av befolkningen inte alls har barn är tre eller fyra barn vanligare bland föräldrar födda på 1960- eller 70-talet än det var bland dem som var födda strax efter andra världskriget (Miettinen 2015, 12–13). Differentieringen syns också i en internationell jämförelse. Hos oss har andelen barnlösa länge varit större än i de övriga nordiska länderna. Att vårt summerade fruktsamhetstal liknar till exempel Norges beror på att vi har förhållandevis många stora familjer, alltså kvinnor som fött åtminstone tre barn. I Finland har nästan tio procent av kvinnorna fått fyra eller fler barn, vilket de senaste åren varit europeiskt rekord (Eurostat 2017) I övriga Europa har andelen både barnlösa och storfamiljer varit mindre, och tvåbarnsfamiljer vanligare.

Att fruktsamheten sjunkit de senaste åren syns däremot inte ännu som en förändrad andel slutgiltigt barnlösa i Helsingfors. Men om idealet om barnlöshet lever kvar och efterlevs kommer andelen barnlösa att växa. 

Bland finländarna håller det önskade antalet barn alltså på att minska, och avsiktlig barnlöshet har ökat klart i synnerhet bland män, stadsbor och låginkomsttagare. Men det har diskuterats huruvida det handlar om en stark förändring i livsidealskulturen eller snarare om villkor dikterade av de yttre omständigheterna och om anpassning till rådande förhållanden. Enligt Familjebarometern 2015 var de vanligaste orsakerna till att unga vuxna väntade med att skaffa barn att man ville hinna göra sådant som man själv var intresserad av och att man i och med barnen skulle vara tvungen att ge upp sin nuvarande livsstil. Jämfört med Familjebarometern 2008 hade den andel som uppgav dessa orsaker vuxit klart mera än den andel som uppgav ekonomiska orsaker. Som tredje orsak nämnde man att man inte hade någon lämplig partner, vilket vid barometern 2008 varit vanligaste orsaken till att man ännu inte ville ha barn. Först efter det kom ekonomiska och jobbrelaterade orsaker (Miettinen 2015).

På det hela taget kan det tänkas att enhetskulturens inverkan är mindre och variationen i familjeformer större i Helsingfors, och att kulturförändringen som helhet kommit längre här än i övriga Finland.

3. Socioekonomiska faktorer och fruktsamhet

På sistone har det också diskuterats mycket om vilka samband den sjunkande fruktsamheten har med ekonomisk osäkerhet och ökad arbetslöshet – i synnerhet växande andelar arbetslösa, personer utanför arbetskraften och män med låg inkomst. Man har rentav hävdat att den sjunkande nativiteten till stor del skulle bero på marginaliseringen bland unga män. Men sambandet mellan nativiteten och till exempel ekonomiska svackor och låga inkomster är inte på något sätt entydigt. Dessutom bygger dessa påståenden på metodologiskt problematiska mätare – såsom jämförelser av sådana absoluta och relativa tal som saknar gemensam måttstock. I stället för att jämföra sysselsättningsgraden med antalet födda skulle det vara naturligare att jämföra antalet sysselsatta eller personer som inte hör till arbetskraften med antalet födda, eller sysselsättnings/arbetslöshetsgraden med det relativa antalet födda. På samma sätt bygger många framlagda rön på material på totalnivå, där man alltså jämför trender inom arbetslöshet, låginkomst och nativitet. Det har följaktligen riktats en hel del kritik mot överdriven förenkling av dessa komplicerade sammanhang (t.ex. Wessman 2018).

Trots att det inte räcker till att på totalnivå beskriva sambandet mellan två fenomen för att bevisa ett orsakssammanhang mellan dessa fenomen granskas här med hjälp av några figurer utvecklingen i dels det ekonomiska läget bland män i familjebildande ålder, dels nativiteten i Helsingfors. Figur 6 analyserar antalet förvärvsarbetande män i åldern 25-39 år samt antalet födda i Helsingfors åren 2001-2016. Man skulle få en mycket likartad bild om man i stället för bara de sysselsatta såg på alla 25-39-åriga män – om än antalen vore något större. Den sysselsatta arbetskraftens numerär har vuxit i dessa åldersgrupper. Likaså har antalet födslar vuxit lite under 2000-talet. Sålunda kan man inte rätteligen förklara den minskande fruktsamheten med brist på förvärvsarbetande män.

Figur 6. Antalet sysselsatta 25–39-åriga män samt antalet födda i Helsingfors 2001–2016. 

Analysen kan preciseras genom att se på andelen män, som inte hör till arbetskraften resp. andelen låginkomsttagarmän samt det relativa antalet födda. Enligt Figur 7 har andelen 30–44-åriga män som inte hör till arbetskraften minskat i Helsingfors under 2010-talet. Om låginkomst finns det data enligt kön och ålder för kortare perioder, och åren 2013–2017 ser även andelen låginkomsttagare bland de 20-49-åriga männen ut att ha minskat något (Figur 8). Ändå är det svårt att se något som helst samband mellan dels de trender som beskriver dåligt ekonomiskt läge bland män, del det relativa antalet födda.

Figur 7. Andelen (%) personer som är utanför arbetskraften bland 30–44-åriga män samt antalet födda per tusen män av denna ålder.

Figur 8. Andelen (%) låginkomsttagare bland de 20–49-åriga männen samt antalet födda per tusen 20-49-åriga män i Helsingfors 2013–2017.  

Jämförande studier i Europa tyder på att folk skjuter upp att skaffa barn när de ekonomiska tiderna är kärva (t.ex. Goldstein et al. 2013). Men i Finland steg faktiskt nativiteten under recessionen i början av 1990-talet Kanske är det därför man i den offentliga debatten i Finland menat att folk skaffar barn när det är recessionen (Rotkirch et al. 2017). Ändå minskade antalet förstfödda även i Finland under 90-talsrecessionen, då de unga väntade med att bilda familj. Däremot ökade antalet andra resp. tredje barn i familjerna, varmed även den summerade fruktsamheten steg (Miettinen 2015).

Ovan har på hela materialets nivå analyserats allmänna trender kring nativitet och ekonomi. Men med dem är det dock icke möjligt att klarlägga vilka det i praktiken är som fått barn. För att förstå hela sammanhanget behövs en analys av registerdata på individnivå. På basis av analyser gjorda utgående från sådana data tycks arbetslöshet – i synnerhet långvarig – bland män, liksom också låginkomst bland män och kvinnor, verkligen ha samband med uppskjutande av det första barnet, även då man beaktat verkan av många andra förklarande och interfererande faktorer (Miettinen och Jalovaara 2018). Enligt en annan undersökning (Hilamo 2017) var sambandet mellan arbetslöshet och lägre fruktsamhet starkare under den finanskris som började 2008 än under recessionen på 1990-talet. Förändringen gällde de unga åldersgrupperna, som i och med försämrade jobbutsikter sköt eventuellt föräldraskap på framtiden. Men enligt ytterligare en studie är det i parförhållanden kvinnans inkomster och förvärvsarbetande som är viktigare än mannens med tanke på att skaffa barn. En faktor som ännu mer än arbetslöshet påverkar uppskjutet föräldraskap är, i synnerhet bland unga, att man inte tillhör arbetskraften. Sannolikheten att skaffa barn är allra minst bland de par där ingendera tillhör arbetskraften utan till exempel är studerande (Jalovaara & Miettinen 2013).

Av de socioekonomiska indikatorer som har samband med fruktsamhet har utbildningen studerats allra mest. En analys av det slutgiltiga antalet barn kohortvis visar att högt utbildade kvinnor får färre barn än lågt utbildade. En del av denna skillnad förklaras av kvinnans egen socioekonomiska bakgrund: kvinnor vars föräldrar haft hög utbildning eller yrkesställning, färre syskon, eller som bott i stadsmiljö som barn, får färre barn (Nisén et al. 2014). Eftersom dessa faktorer är vanligare i Helsingfors än i övriga Finland i snitt kan de förklara både socioekonomiska skillnader i fruktsamhet och även varför fruktsamheten är lägre i Helsingfors.

Tvärtemot kvinnorna får de högt utbildade männen fler barn än de lägre utbildade, och dessutom har låg socioekonomisk ställning för männen samband med slutgiltig barnlöshet (Jalovaara et al. 2018). Att leva utan partner och att ha kortvariga samboförhållanden är vanligast bland de lågutbildade (Jalovaara & Fasang 2017). Tydligen är avsaknad av varaktigt parförhållande en viktig mekanism som, i synnerhet bland män, kopplar ihop låg utbildning och barnlöshet.

Det har också framkastats att osäker utkomst och, i synnerhet för kvinnor, de allt vanligare visstidsanställningarna skulle ligga bakom den sjunkande nativiteten. Dels är det ovanligare att leva i parförhållande eller äktenskap bland visstidslöntagare än bland fast anställda. Dels minskar anställning på bara viss tid sannolikheten att få det första barnet även bland de löntagare som bor i parförhållande eller äktenskap – till och med när man beaktar om maken/makan jobbar eller inte. I par där bägge parterna är löntagare inverkar också i synnerhet huruvida kvinnan är anställd på visstid eller varaktigt. Om kvinnan är fast anställd och mannen på viss tid är sannolikheten att paret skaffar barn större än om mannen är fast anställd och kvinnan på viss tid. Allra minst är sannolikheten att bilda familj bland de löntagarpar där bägge parterna är anställda bara på viss tid. Den negativa inverkan av anställning på viss tid syns framför allt på skaffandet av det första barnet, alltså då man ska bli förälder. Men visstidsanställning förutspår inte en mindre sannolikhet att skaffa barn ifall man utgår från samtliga löntagare, alltså även dem som redan har barn och för vilka det handlar om att få fler barn (Sutela 2013).

4. Högre fruktsamhet bland invandrarna kompenserar läget en smula

I Helsingfors har en betydande del av befolkningen ett främmande modersmål. Vid årsskiftet 2018–2019 hade över 100 000 av stadens invånare ett annat modersmål än finska, svenska eller samiska. Bland dem som hade främmande modersmål var fruktsamheten i synnerhet tidigare klart högre än bland ursprungsbefolkningen, men skillnaden minskade snabbt ända fram till år 2006. Därefter har fruktsamheten bland dem med främmande modersmål förändrats bara lite (Figur 9), och år 2018 var deras summerade fruktsamhetstal 1,65 barn. Den nedgång i fruktsamheten som pågått sedan år 2016 gäller alltså uttryckligen dem som har inhemskt modersmål.

Medan 77 procent av kvinnorna i åldern 15–49 år i Helsingfors hade finska, svenska eller samiska som modersmål, föddes bara 69 procent av barnen av dessa kvinnor. Bland dem med inhemskt modersmål var summerade fruktsamhetstalet bara 1,04 barn år 2018, så den högre fruktsamheten bland invandrarna höjde nativiteten med åtta procent.

Figur 9. Summerat fruktsamhetstal enligt moderns modersmål i Helsingfors 1995–2018. 

Fruktsamheten bland dem i Helsingfors som har finska eller svenska som modersmål har sjunkit i synnerhet bland dem som inte fyllt 30– mellan åren 2000 och 2018 med hela 56 procent – och största delen av den förändringen har skett under 2010-talet (Figur 10). Även bland dem med främmande modersmål har fruktsamheten sjunkit i de yngre åldersgrupperna, men betydligt långsammare.

Figur 10. Fruktsamhet enligt ålder bland dem med inhemskt modersmål i Helsingfors 2000–2018. 

Avslutningsvis

År 2018 var det summerade fruktsamhetstalet för Helsingfors 1,13 barn. Under 2010-talet har fruktsamheten sjunkit med 19 procent, vilket är lite mindre än i hela landet i medeltal eller i Esbo och Vanda. Förändringen i Helsingfors har ändå varit ganska lik den som skett i de skandinaviska huvudstäderna.

På nativitetens och fruktsamhetens nivå och förändring inverkar många faktorer – en del av dem så att de kompenserar eller tar ut varandras verkan. Dessutom är det delvis skilda faktorer som inverkar på dels att skaffa det första barnet, alltså bli förälder, dels skaffa senare barn. Allt detta gör det till en verklig utmaning att förstå orsakerna till den sjunkande fruktsamheten på 2010-talet. De faktorer som påverkar fruktsamheten indelas vanligen i proximala, alias direkt påverkande faktorer, och distala faktorer – alltså kulturella, sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorer. Det förefaller som om det skett förändringar i vartdera slagets faktorer.

Andelen barnlösa är större i Helsingfors än i övriga Finland. I längre perspektiv har andelen slutgiltigt barnlösa vuxit, men i Helsingfors på 2010-talet är det bara bland männen som andelen slutgiltigt barnlösa vuxit något. På kort sikt handlar den sjunkande fruktsamheten alltså inte om att önskad barnlöshet blivit vanligare. Enligt en enkät har det önskade antalet barn för finländarna dock minskat, och i synnerhet har andelen personer som ser barnlöshet som ett ideal vuxit. Om idealet omsätts i praktiken kan detta ta sig uttryck i en växande andel barnlösa även framdeles.

Förklaringen till den sjunkande fruktsamheten får alltså sökas i en förändring i fruktsamhetsbeteendet bland yngre åldersklasser. Under 2010-talet har det blivit klart ovanligare att bli förälder (alltså få sitt första barn) och i synnerhet att få ett tredje barn, och åldern för barnafödande har stigit. En särskilt märkbar nedgång i fruktsamheten har skett bland under 30-åriga helsingforsbor med finska eller svenska som modersmål. Då skaffandet av barn skjuts upp kan det i en del fall gå så att de fertila åren inte räcker till för att skaffa de barn man planerat. Enligt en färsk studie verkar det som om det slutliga antalet barn, som länge hållits mycket stabilt, skulle hålla på att bli mindre än förr bland de yngre kohorterna, alltså de på 1980-talet födda.

De faktorer som inverkar direkt på fruktsamheten bestäms av kulturella, sociala och ekonomiska faktorer. Enligt undersökningar på individnivå finns det samband mellan lägre fruktsamhet och till exempel arbetslöshet, låga inkomster och, i synnerhet, att inte höra till arbetskraften. Samtidigt kan, inom ett parförhållande, kvinnans inkomster och förvärvsarbetande vara rentav mera avgörande än mannens för skaffandet av barn, och bland kvinnor tycks också till exempel anställning på bara viss tid ha samband med uppskjutet föräldraskap, alltså när det första barnet föds. Ändå påvisar analyser på totalnivå för helsingforsbornas del inget klart och starkt samband mellan förändringar i de ekonomiska faktorerna – såsom i synnerhet då män marginaliseras – och sänkt nativitet, som det ibland påstås. För att förstå detta komplicerade sammanhang behövs en analys av registerdata på individnivå.

Till en del kan det vara en mera omfattande kulturförändring som ligger bakom den sjunkande fruktsamheten; att folks personliga val blir allt mer varierade och enhetskulturens betydelse minskar. Folks uppfattningar om den bästa familjestorleken har förändrats, och andelen sådana som ser barnlöshet som ett ideal har vuxit. Tolkningen att det skett en kulturförändring i skaffandet av barn och bildandet av familj får stöd bland annat av att en mycket liknande trend kan ses även i de övriga skandinaviska huvudstäderna, trots att deras makroekonomiska kontexter – gällande till exempel att få jobb och förvärvsarbeta – avviker lite från varandra. Men det kan vara svårt att sätta in politiska åtgärder som svar på att folks val i livet individualiseras, och dessutom kan tänkbara försök till påverkan på många sätt ses som betänkliga.

I och för sig kan den låga fruktsamhetsnivån just nu definitivt inte ses som något slutgiltigt. Det är inte första gången som fruktsamheten fluktuerar, och trots att barnantalet i de yngre kohorterna har minskat kan det också bli en förändring åt andra hållet. Icke desto mindre innebär den starka nedgången i fruktsamhet – och osäkerheten om vartåt trenden går – stora utmaningar till exempel då man gör upp befolkningsprognoser.

Den unga åldersstrukturen i Helsingfors håller den naturliga folkökningen på plussidan. Likaså gör invandringen och, i synnerhet, flyttandet från andra delar av Finland än Nyland att Helsingfors folkökning just nu är ganska snabb. Och den något högre fruktsamheten bland invandrarbefolkningen bidrar också till att kompensera den mycket låga fruktsamheten bland ursprungsbefolkningen. Helsingfors ser också, åtminstone tillsvidare, ut att dra till sig folk i arbetsför ålder, och försörjningskvoten är än så länge mycket bra.

PD, docent Netta Mäki fungerar som överaktuarie vid enheten för stadsforskning och -statistik på Helsingfors stadskansli. 

[1] Det summerade fruktsamhetstalet beräknas ofta utgående från nativiteten under ett visst år, och förtäljer då hur många barn kvinnorna i medeltal skulle få under sin livstid om detta års fruktsamhetstal åldersgruppsvis inte förändrades. Det slutliga antalet barn, alias kohortens summerade fruktsamhetstal, syftar på det antal barn som kvinnor i en viss födelseårskohort får i verkligheten. Detta fruktsamhetstal varierar klart mindre med tiden än det summerade fruktsamhetstalet under en viss period.

[2] Uppgifter om Reykjavik finns inte att få.

Litteratur:

Berg V & Rotkirch (2014): Faster Transition to the Second Child in late 20th Century Finland: A Study of Birth Intervals. Finnish Yearbook of Population Research 49, 73–86.

Eurostat (2017): Statistics explained. Fertility. https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/ Fertility_statistics#Main_statistical_findings. Läst 17.6.2019

Goldstein J, Kreyenfeld M, Jasilioniene A, ym. (2013): Fertility reactions to the ”Great Recession” in Europe: Recent evidence from order-specific data. Demographic Research, 29, 85–104.

Hellstrand J, Nisén J & Myrskylä M (2019): All-time low period fertility in Finland: drivers, tempo effects, and cohort implications. MPIDR Working Paper WP 2019006.

Hiilamo H (2017): Fertility Response to Economic Recessions in Finland 1991–2015. Finnish Yearbook of Population Research 52, 15-28. https://doi.org/10.23979/fypr.65254

Jalovaara M, Neyer G, Andersson G, ym. (2018): Education, Gender, and Cohort Fertility in the Nordic Countries. European Journal of Population 2018. https://doi.org/10.1007/s10680-018-9492-2 Jalovaara, M. & Fasang A. (2017). From never partnered to serial cohabitors: union trajectories to childlessness. Demographic Research 36(55), 1703–1720.

Jalovaara M & Miettinen A (2013): Does his paycheck also matter? The socioeconomic resources of coresidential partners and entry into parenthood in Finland. Demographic Research 28, 881–916.

Miettinen A (2015): Miksi syntyvyys laskee? Suomalaisten lastensaantiin liittyviä toiveita ja odotuksia. Befolkningsförbundet: Perhebarometri [Familjebarometern] 2015.

Miettinen A & Jalovaara M (2018): Unemployment delays parenthood but not for all. Life stage and educational differences in the effects of employment uncertainty on first births. Turku Center for Welfare Research Working Papers on Social and Economic Issues 9/2018

Miettinen A, Rotkirch A, Szalma I, ym. (2015): Increasing childlessness in Europe: time trends and country differences. Families and Societies Working Paper Series 33.

Mäki N & Vuori P (2018): Helsingin väestö vuodenvaihteessa 2018/2019 ja väestönmuutokset vuonna 2017. Helsingfors stadskansli, stadsforskning och -statistik, Statistik 2018:22. 

Nisén J, Myrskylä M, Silventoinen K, ym. (2014): Effect of family background on the educational gradient in lifetime fertility of Finnish women born 1940–50. Population Studies 68(3), 321–337, http://dx.doi.org/10.1080/00324728.2014.913807

Rotkirch A, Tammisalo K, Miettinen A, ym. (2017): Miksi vanhemmuutta lykätään? Nuorten aikuisten näkemyksiä lastensaannista. Befolkningsförbundet: Perhebarometri [Familjebarometern] 2017.

Statistikcentralen (2019): Timo Nikander, personlig kommunikation 2.4.2019

Statistikcentralen (2011): http://www.stat.fi/til/ vaerak/2010/01/vaerak_2010_01_2011-09-30_tie_001_ fi.html. Läst 2.4.2019

Sutela H (2013): Määräaikainen työ ja perheellistyminen Suomessa 1984–2008. Statistikcentralen, Tutkimuksia [Undersökningar] 259.

Wessman R (2018): Grafiikka nuorten miesten syrjäytymisestä ja syntyvyydestä johtaa vääriin johtopäätöksiin. MustRead 10.4.2018. https://www.mustread.fi/blogit/grafiikkanuorten-miesten-syrjaytymisesta-...