Vi såg det nya samhällsområde som de bildar som en fjärde samhällssektor, som det i slutändan lönar sig, ja blir tvunget, för stadsförvaltningen att anpassa sig till. Att identifiera de resurser inom medborgarsamhället som digitaliseringen stärkt är rentav en nödvändighet för att städerna ska kunna nå sina strategiska mål, såsom ekologisk hållbarhet, gemenskapskänsla, delaktighet och livskraft i stadsområdena.

Denna gång vill vi konkretisera några punkter som förvaltningen i metropolområdet, i synnerhet Helsingfors, gör klokt i att sätta sig in i för att vettigt kunna anpassa sig till en stadsgemenskap som förnyats av den fjärde sektorn. Vi tittar på både utmaningarna och hur de ska besvaras för att kunna förnya stadsförvaltningen. Vi lägger fram en hybridförvaltningsmodell som stadsförvaltningen kunde eftersträva, och vi beskriver stegen för att nå fram till den.

Ny terminologi för förvaltningen

Stadsorganisationen kan på ett bra sätt bereda väg för självorganiserande medborgarverksamhet på eget initiativ om den satsar på att utveckla sina rutiner och sin verksamhetskultur. Bägge behöver nya ord som verktyg för att dels ta en förändrad värld i besittning inom förvaltningen, dels signalera om sin verksamhet åt stadsgemenskapen. En av de nyckelåtgärder vi föreslår är att man prövar följande termer vid uppställandet av de målsättningar som styr stadens verksamhet. I Helsingfors är det skäl att göra detta då man formulerar den nya delaktighetsmodellen till konkreta anvisningar för ämbetsmännen.

Begreppet stadsaktivism riktar blickarna på aktivitet, aktörskapsmångfald och på de möjligheter de innebär vid utvecklandet av städer. Ett problem med begreppet är att det lätt uppfattas som agerande bara i medborgarens roll. Ändå kan folk agera aktivt, det vill säga på samma sätt som fjärde sektorn, även i sin arbetsroll, alltså genom att verka för gemenskaperna utöver sina egna arbetsuppgifter. Även en tjänsteinnehavare kan vara aktivist. Bilden av att stadsbor och förvaltning skulle stå åtskils kan man försöka undvika genom att tala om en enda stadsgemenskap.

I och med stadsaktivismernas frammarsch måste begreppet delaktighet ges en mera mångsidig bemärkelse än hittills. Att stadsbor är delaktiga i utvecklandet av sin egen stad och livsmiljö blir vanligare än tidigare. Möjligheten att påverka genom administrativ beredning och beslutsfattande är för många en hörnsten inom delaktigheten, men en delaktighetsalstrande atmosfär inom påverkandet uppstår också mera direkt, till exempel när folk hjälper varandra, bedriver direkthandel konsumenter emellan, verkar för sitt samfund eller finansierar lokala projekt. Alla behöver inte vara aktivister, men aktivisterna skapar genom sin verksamhet förutsättningar för att även mindre aktiva människor ska kunna delta (se även Idström 2016).

Stadsförvaltningens sätt att tala om invånare när man syftar på de lokala människorna är inskränkande, eftersom folk inte bara bor i sitt grannskap utan även agerar där – i många slags förhållanden till det. Ordet invånare förbigår också företagare, arbetare och andra sysslare i området. Därför vore orden stadsbo eller ortsbo användbarare än ordet invånare. Orden människa eller aktör kan för sin del passa bättre än nyss nämnda för ändamål där aktörens band till stället är mindre väsentliga, till exempel då det gäller att utveckla internationellt agerande medborgarnätverk (dvs. nätverk av gelikar) eller system för kryptovalutor.

Ordet delaktiggörande för lätt tankarna till att den offentliga förvaltningen är arrangör (Westerink et al. 2016). I stället för delaktiggörande vore det exaktare att tala om tänktalko (”crowdsourcing”) i bemärkelsen att det också finns andra som engagerar till gemensam verksamhet. Detta skulle göra det lättare att komma ifrån uppifrån-neråt-tänkandet. Ordet frivilligarbete har man brukat förknippa med deltagande i medborgarorganisationer eller i verksamhet ordnad av den offentliga förvaltningen. Inom beskattningen talar man om grannhjälp. Dessa ord fångar inte särskilt bra fjärdesektoraktivismens väsen, och de borde uppdateras till exempel till gemenskapsverksamhet eller tjänstedelande, för att de nya verksamhetsformerna ska kunna förvaltas vettigt.

Från "byroslavi" till socialmediaförvaltning

Möjliggörande av stadsaktivism betyder att hinder avlägsnas ur aktivismens väg och att förutsättningar skapas för aktivismers uppkomst, spridning och fortlevnad även på sikt (Figur 1). För det ändamålet behövs särskild satsning på en atmosfär av tolerans och på att utveckla beredskapen att pröva nytt. Mången aktivism avmattas eller uppstår aldrig därför att aktörerna i onödan är rädda för att stöta på byråkrati. Vi föreslår toleransinformering för att minska rädslan för byråkrati. Toleransinformeringen kan starta som en kampanj planerad i samråd med aktivisterna, där man också börjar integrera den i stadsorganisationens informering. I kampanjen berättar man till exempel vad man redan får göra – och även gör – utan tillstånd.

Ett gott möte mellan aktivism och förvaltning förutsätter växelverkan på aktivisternas egen mark, i synnerhet den sociala median. Vi föreslår att stadsorganisationerna satsar på sociala media som ett redskap för både informering och, framför allt, växelverkan och kunskapsalstrande. Det vi i främsta rummet rekommenderar är att ordna skolning i sociala media för tjänsteinnehavare, stöd för ledarskapet och att arbetstid avsätts för tjänstemännens agerande i socialmedia. Ärenden som är under beredning lönar det sig att öppna för allmänheten så snart de kommit igång och sedan genast informera om dem i sociala media.

Då man nyttjar sociala media för att ställa upp målsättningar kan man få hjälp av de trappsteg i socialmediaförvaltningen som vi beskriver i Figur 2. Alla tjänsteinnehavare behöver inte vara väldigt duktiga på sociala media, och man behöver inte lära sig allt på en gång. Det viktigaste är att en inlärningsprocess kommer igång. Stadsorganisationen kan vara en kontaktyta, ett slags fortsättning på de sociala media, och kan i sitt årsschema ta in dialoger i stil med Helsinki Loves Developers (”öppna kontor”) samt budgeterings- och planeringsverkstäder dit serviceproducenter även från fjärde sektorn bjuds in.

Ta fram resurser genom tänktalkon

För att identifiera de resurser som finns behöver stadsorganisationen känselspröt, det vill säga olika sätt att varsebli uppstående aktivism och dess potential och existensförutsättningar. Som åtgärd föreslår vi en kartläggning av de resurser som finns i stadsgemenskapen och bedömning av hur resurserna skall utnyttjas på lång sikt och kollektivt. I Helsingfors kan sådan praxis utvecklas i samband med Ungdomscentralens områdeskartläggningar. Bedömningsdatan kan produceras som öppen data i stil med Välfärdsberättelsen om unga, som en resursbarometer som sammanställer kvantitativ och kvalitativ kunskap.

Stadsaktivismens frammarsch inbjuder till att tillämpa principen om demokratisk jämlikhet på ett sådant sätt att man inte oöverlagt tillbakavisar möjligheter att utnyttja resurserna bara därför att stadsorganisationen inte får behandla olika stadsdelar olika. Resurstänkandet kan jämställas med demokratitänkandet genom att man tillämpar praxisen att alltid bedöma olika lösningar utgående även från hur resurserna kan utnyttjas och förnya sig. Till exempel inom stadsplaneringen kan resurskänslighet handla om att ge mera vikt åt alternativa planer än åt enskilda åsikter. Stadsorganisationen kan balansera stadsbornas möjligheter till planering genom till allas förfogande ställa stödservice i stil med ”utlånade tjänsteinnehavare”, nätverksbyggande, materialpaket och hjälp med att ta utskrifter av planerna.

En ledande tanke vid tillgodogörandet av aktivismen kan vara att rikta in sig på delningsekonomi och decentraliserad samproduktion, där även många andra aktörer och plattformar än stadsorganisationen producerar tjänster och kunskap och ordnar tänktalkon och planering. Detta innebär att man dels tillgängliggör sådana resurser inom staden som utnyttjas bara delvis, dels stöder nätverk för medborgarinitierat delande. Som åtgärd rekommenderar vi att stadens service för reservering av lokaler utsträcks att omfatta även privata lokaler och att biblioteken utvecklas som stödjepunkter för delandet. Aktivismer som behöver synlighet kan få hjälp av stadsorganisationens informering. Som exempel kan denna stöda kollektiva arbetsutrymmen med att trygga en tillräcklig mängd användare och därmed verksamhetens fortbestånd. För vissa medborgarinitierade plattformsekonomitjänster kan gratis serverkapacitet vara till märkbar hjälp.

Delaktighet och innovativitet i en självorganiserande stad

Förvaltningens åtgärder för att stöda stadsaktivism kan verka som en radikal förändring, men är de verkligen det i närhistoriskt perspektiv? Den diskussion om förvaltning (urban governance) som sedan 1990-talet pågått inom stadsforskningen skulle snarare vittna om att den offentliga makten stigit ner från sin suveräna ställning och inlett nätverkssamarbete och dialog med andra aktörer (se t.ex. Sager 2012). Samtidigt kom delaktighet och deltagande med i debatten i anknytning till de behov av ökad interaktion mellan medborgare och förvaltning som fötts ur demokratins nuläge och kravet på hållbar utveckling (se Kettunen 2002; Bäcklund ym. 2002).

Väl inne på 2000-talet hade innovationspolitiken blivit en viktig del av det urbana utvecklandet. Det skedde via teman som informationsindustri, kreativ klass och metropolpolitik. Det innovationspolitiska begreppet triple helix utvidgades till invånarinitierad ekonomi och till en quadruple helix som beaktade ett starkt medborgarsamhälle (Kanninen 2005) samt – i Quadruple Helix’ anda – till ett lokalbetonande innovationsmiljötänkande (Schulman & Mäenpää 2011). Den 3P-partnerskapsmodell för fastighetsutvecklande som betonade en invånarinitierad ekonomi, utvidgades till en 4P-modell (public-private-people-partnership) (Majamaa 2008). På stadsplaneringssidan diskuterade man samutvecklande, som härrörde ur ett kommunikativt och delaktiggörande planeringsparadigm (communicative, participatory planning) och som även ledde till ett designbetonat planeringstänkande som betonade användarnärhet.

Diskussionen om stadsaktivismen som en resurs för utvecklandet av städer kan anses härröra från alla dessa diskussioner: frågan om stadsbornas delaktighet anknyter till frågan huruvida staden förmår anpassa sig och skapa nytt medan en teknisk-ekonomisk-social digitalisering pågår. Den utmaning som stadsaktivismen framkastar är alltså inte ett helt nytt tema utan en fortsättning på en tidigare utveckling där man velat ge stadsborna en starkare ställning i stadsutvecklandet. Utmaningen kulminerar i hur städerna lyckas sammanföra delaktighet och innovativitet till en stadspolitisk målsättning som man kan rättfärdiga demokratiskt och operationalisera i förvaltningsprocesserna.

Inriktning: en hybridförvaltning

Beskrivningen av hur man vill att en självorganiserande stad ska se ut kan vi inleda på begreppsplanet. I analyser som utgår från stadsplanering är den begreppsliga utgångspunkten vanligen samplanering (co-planning, co-design), medan man i en bredare analys talar om begreppet samförvaltande (co-governance) (Horelli 2013). Med det avses att förvaltningen delar med sig av sin eventuella beslutsmakt till gemenskaperna. Den definition som utgår från begreppet partnerskap betonar i sin tur avtal mellan parterna. Men då det gäller den fjärde sektorn blir upplägget inte exakt beskrivet om man säger att beslutsmakten delas eller att samarbetet bygger på avtal.

Som begreppslig utgångspunkt föreslår vi hybridorganisationen (Billis 2010), som företräder en organisatorisk syn, och begreppet hybridförvaltande, som härletts ur begreppet hybridförvaltning (Heinonen & Ruotsalainen 2017), i sin tur är härlett ur hybridorganisationen. Med hybridorganisation avser vi en organisation som blandar element, värderingar och sätt från olika samhällssektorer.

Framtidsforskarna Heinonen och Ruotsalainen har för sin del utvecklat en modell för förutseende hybridförvaltning, som handlar om systematisk och övergripande verksamhet för att med framförhållning förstå omvärlden under beaktande av stadsborna, deras medborgarnätverk och övriga aktörer och i samarbete med dem (idem). Med medborgarnätverk avses i stort sett samma fenomen som stadsaktivism, i och med att olika former av aktivism typiskt handlar om nätverk byggda mellan gelikar inom den sociala median, i princip utan hierarki.

Preciseringen av hybridförvaltningen såsom hybridförvaltande innebär att fokus flyttas från system, beslutsmakt och avtal över till själva interaktionsprocessen. Begreppet hybridförvaltande lämpar sig, såsom vi ser saken, bäst för att beskriva det perspektiv på framtidens stad som stadsaktivismen öppnat, därför att det handlar om att aktörer, verksamhetssätt och -processer förenas som har olika värderingar och verksamhetslogik och som saknar gemensam måttstock.

Stadsaktivisterna vill ofta ha samarbete med olika instanser, även stadsorganisationen, men de vill inte låta sin identitet och sina tillvägagångssätt smälta in i andras – vilket skulle försvaga deras eget agerande. Gemenskaperna vill i främsta rummet förbli gemenskaper och medborgarnätverken medborgarnätverk och värna om sin gemenskaps identitet, värderingar och sätt – ibland till och med som ett egenvärde. Fjärde sektorns verksamhet är till naturen slumpmässig och utgör vanligtvis inte en vedertagen partner för stadsorganisationen, som i sin tur inte heller kan ge över beslutsansvar åt medborgaraktörer eller sluta juridiskt bindande avtal då motparten saknar formell rätt att göra det. Därför beskrivs upplägget bättre av begreppet hybridförvaltande än av samförvaltande eller partnerskap.

Trappstegen till hybridförvaltande

Det lönar sig inte att se hybridförvaltandet som ett ideal, ett slutmål för utvecklingen, utan som en beredskap på många plan att samverka med den fjärde sektorn. Stadsorganisationen kan ta dess arbetssätt i bruk från fall till fall genom inlärning och försök. Figur 3 visar hur stadsaktivismen steg för steg kan börja tillgodogöras för stadens förvaltande samt de olika nivåerna av samarbete då målet är ett fördjupat hybridförvaltande.

Även när det är som mest utvecklat måste hybridförvaltandet vara på det viset flexibelt att stadsorganisationen från fall till fall kan välja lämpligt grepp. Som exempel är det skäl, då det gäller starkt ideologiska aktörer, att överväga om det lönar sig att hålla sig enbart till att skapa en tolerant atmosfär. Gentemot aktörer av typ stadsdelsrörelser kan man ta ett mera möjliggörande och stadigt grepp, och även ta med dem vid sidan om stadsdelsföreningar då man bildar gemenskaper, information och representativitet i områdena. Ett djupare hybridförvaltande skulle exempelvis kunna handla om att förena delaktiggörande budgetering med en massfinansieringskampanj som skapar lokal service.

Figur 4 visar vad samarbetsnivåerna kan innebära i praktiken i tre skilda fall. I figurens exempel agerar Helsingfors för närvarande närmast på nivåerna 1-3. Byggnadskontoret har våren 2017 som prejudikat givit Reko-ringen i Vik gratis lov för en happening på Ladugårdstorget, vilket Partitorget, som förvaltar torgen i innerstaden, redan dragit upp riktlinjer för tidigare. Biblioteksväsendet har fungerat som förmedlingsställe för Kuinoma-servicen för boklån medborgare emellan. Inom stadsplaneringen följer man diskussionen i socialmediagrupperna och tillgodogör dem som kanaler för delaktighet. Med alternativplanläggningsaktivisterna förs en jämförande dialog om de egna planerna och de alternativa.

Regn, sol och trädgårdsskötsel

Som stadspolitisk fråga går den utmaning för städerna som stadsaktivismen och fjärde sektorn skapar tillbaka till digitaliseringen, vars senare socialteknologiska skede – efter det teknologiska första skedet – den företräder. Fjärde sektorn gestaltar sig enligt hur olika internetplattformer möjliggör kommunikation, interaktion, åsiktsgemenskap, organisering och verksamhet i ett sådant kulturellt klimat som domineras av en hackeretisk anda av informationsdelning och samutvecklande (se Himanen 2001) samt ett etiskt tänkande som på olika sätt kopplar till hållbar utveckling. Som följd börjar stadsgemenskapen bestå av stadsaktörer och deras nätverk snarare än av invånare och kunder. Det subjekt som är föremål för förvaltandet förändras, och i detta subjekt uppstår också en ny uppfattning om demokrati som en rätt eller makt till direkt delaktighet i den egna livsmiljön.

De medborgarnätverk som föds ur den i samhället allt djupare trängande digitaliseringen måste, liksom den plattformverksamhet som bygger på nätverken, godkännas som en nystrukturerande logik för stadssamhällen. Det innebär att staden inte slaviskt kan utvecklas jämlikt till alla delar, eftersom fjärde sektorn inte gör sig gällande på samma sätt överallt och alltid. Annars slösas alltför mycket av stadsgemenskapens resurser.

Kaupunkiorganisaatio voi yhä toimia kuin sade, joka ravitsee koko kaupunkimaisemaa. Mutta sen täytyy oppia toimimaan myös aurinkona, joka kaupunkiyhteisön maastonmuotojen mukaan paistaa eri paikkoihin eri tavoin myötäillen sitä, miten nämä näyttävät kukkivan ja kukoistavan. Kaupungin on myös ryhdyttävä puutarhuriksi, joka osaa poimia parhaat kasvit ja istuttaa niitä uusiin paikkoihin ymmärtäen, missä mikin kukka menestyy ja sen siemen itää, ja kuinka versosta kasvavan puun oksat tuetaan kantamaan hedelmää.

Stadsorganisationen kan fortfarande fungera som ett regn som vattnar hela stadslandskapet. Men den måste också lära sig fungera som en sol, som beroende på stadsgemenskapens topografi skiner på lite olika sätt på olika ställen enligt hur bra de ser ut att blomma och blomstra. Staden måste också bli en trädgårdsmästare som kan plocka de bästa växterna och plantera om dem på nya ställen genom insikt i var de kan gro och trivas – och i hur grenarna i de träd som växer upp ur skotten kan stödas så de bär frukt.

Pasi Mäenpää är forskare och docent vid Helsingfors universitetets socialvetenskapliga institution. Maija Faehnle verkar som Helsingfors universitetets socialvetenskapliga institutions forskare vid Finlands miljöcentral.

Litteratur:

Billis, D. (toim.) 2010. Hybrid Organizations and the Third Sector: Challenges for Practice, Theory and Policy. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Bäcklund, P. & Häkli, J. & Schulman, H. 2002. Osalliset ja osaajat. Gaudeamus, Helsinki.

Heinonen, S. & Ruotsalainen, J. 2017. Tulevaisuuden kaupungit rakentuvat vertaisvoimin ja ennakoiden – hybridihallinto kansalaisten apuna. Futura 2/2017.

Himanen, P. 2001. Hakkerietiikka ja informaatioajan henki. WSOY, Helsinki.

Horelli, L. (toim.) 2013. New Approaches to Urban Planning - Insights from Participatory Communities. Department of Real Estate, Planning and Geoinformatics. Aalto University publication series SCIENCE+TECHNOLOGY, 10/2013.

Idström, A. 2016. Katsaus demokratiaa ja osallisuutta käsittelevän keskustelun nykytilaan. Tutkimuskatsauksia 13/2016, Helsingin kaupunki, Tietokeskus.

Kanninen, V. (toim.) 2005. Neloskierrettä kaupunginosiin - Kumppanuudet ja roolit alueiden kehittämisessä. Kulttuuriasiainkeskus, Helsingin kaupunki, Helsinki, 69–81.

Kettunen, P. 2002. Miksi osallistumisesta puhutaan? Osallistumisen kehittäminen suomalaisissa kunnissa. Julkaisussa Bäcklund, P., Häkli, J., Schulman, H. (toim.) Osalliset ja osaajat. Kansalaiset kaupungin suunnittelussa. Gaudeamus, Helsinki, 18–35.

Majamaa, W. 2008. The 4th P – people – in urban development based on Public-Private-People partnership. TKK Structural Engineering and Building Technology Dissertations: 2 TKK-R-VK2, Espoo.

Sager, T. 2012. Reviving critical planning theory: dealing with pressure, neo-liberalism, and responsibility in communicative planning. Routledge, New York.

Schulman, H. & Mäenpää, P. (toim.) 2011. Kaupungin kuumat lähteet. Helsingin metropolialueen innovaatioympäristöt. Helsingin kaupungin tietokeskus, Helsinki 2011.

Westerink, J., Kempenaar, A., van Lierop, M., Groot, S., van der Valk, A. & van den Brink, A. 2016. The participating government: Shifting boundaries in collaborative spatial planning of urban regions. Environment and Planning C: Government and Policy 35:1, 147–168.