• Bild: Helsingfors stads materialbank / Simo Karisalo.

Stadsförnyelses inverkan på trygghetsupplevelsers placering – fallstudie Kvarnbäcken

I föreliggande artikel granskar vi, med hjälp av material från kartenkäter gjorda av Helsingfors stad, social oordning observerad av invånarna i Kvarnbäcken. Vi jämför också med resultat från liknande enkäter i åtta andra stadsdelar. Vi fokuserar på att identifiera ställen med anhopningar av sociala störningar iakttagna av invånare i Kvarnbäcken och sedan utmarkerade av invånarna i enkäten, alltså ställen där invånarnas upplevda otrygghet koncentreras. Vi försöker belysa i synnerhet hur upprustandet och förbättrandet av det lokala köpcentret med omgivning har inverkat på invånarnas upplevda trygghet och trivsel i området.

Bostadsgrannskap som upplevs som trygga hör till de viktigaste trivselfaktorerna. Därför har man redan länge i Helsingfors satsat både på trygghetsforskning och på förbättring av upplevd trygghet och bostadsområdens livskraft. I synnerhet från och med 1990-talet har man satt in olika utvecklingsåtgärder inom såväl stadens eget Förortsprojekt och Förortsfond som projekt med nationell eller Urban-finansiering från EU. Syftet har varit att förbättra områdenas fysiska och funktionella omgivning, men också att främja socialt fäste och eget initiativ bland invånarna och att förebygga social marginalisering. Dessa mål har man försökt nå genom att till exempel skapa trivsamma mötesplatser, träffpunkter, där invånarna kan lära känna varandra. Förhoppningen har varit att utrymmena för invånarna och stödandet av samhörigheten ska inverka på den sociala kontrollen i området och förbättra den upplevda tryggheten (Bäcklund & Schulman 2000, 2003; Karjalainen 2004; Broman et al. 2011).

En av de senaste verksamhetsmodellerna är att man tväradmistrativt försöker förbättra såväl den fysiska och funktionella som den sociala miljön i olika delar av Helsingfors med hjälp av olika projekt och med åtgärdshelheter som man kallar stadsförnyelse. Behov av förnyelse har identifierats bland annat med mätare för social oordning, nämligen dels upplevd otrygghet, dels nerskräpning och orolighet. Upplevd trygghet är en så pass betydande indikator för lokal välfärd att till och med små punktartade problematiska ställen inverkar på trivseln i hela området och dessutom också på dess rykte och folks beslut att flytta (t.ex. Vilkama et al. 2016).

Begreppet trygghet – säkerhet – kan handla om både mätbar trygghet (jfr. förmögenhet) och upplevd trygghet. Känslan av otrygghet påverkas inte bara av förekomsten av brottslighet, utan snarare bygger den på föreställningar om att ett ställe är farligt. Otrygghetskänslor står inte i direkt samband till reella faror, eftersom de som är mest rädda i praktiken har mindre sannolikhet att falla offer för brott (t.ex. Koskela 2009). Den upplevda otryggheten ökas av – förutom brottsligheten – även olika störningar som beror på bristande social kontroll (Kääriäinen 2002; Brunton-Smith & Sturgis 2011). Upplevelserna av oordning tar sig både sociala och fysiska uttryck, såsom ungdomar som hänger på stan, fylleri och knarkande på offentlig plats, våld, ofog, nerskräpning och graffiti (Wilson & Kelling 1982; Sampson & Raudenbush 1999; Skogan 2015). Även osnygghet i ett område har konstaterat påverka folks upplevda trygghet (Kääriäinen 2002) och trivsel (Strandell 2017).

I Helsingfors har upplevd trygghet bland invånarna allt sedan år 2003 med tre års mellanrum sonderats med hjälp av omfattande enkäter (se även Keskinens artikel i detta nummer). Men frågorna i Helsingfors trygghetsenkät har, liksom analysen av svaren, inte gått in på en finare områdesindelning än stadsdelsnivån. Därmed blir det ofta oklart exakt på vilka slags ställen folk känt sig otrygga. Vid trygghetsenkäterna i Helsingfors har man kunnat konstatera att upplevd otrygghet i bostadsområden i Helsingfors varierar stort, men att den ofta koncentreras i närheten av stationer och lokala köpcentra samt kring mörka och avsides ställen till exempel i parker eller på motionsslingor (Keskinen & Laihinen 2017). Det finns också en hel del forskning om vilket samband upplevd trygghet har med dels variabler på lokal- och individnivå, såsom fattigdom och social utsatthet, dels boende i tät höghusbebyggelse och nära metro- och järnvägsstationer (t.ex. Kääriäinen 2002; Kortteinen et al. 2005; Kemppainen et al. 2014; Kemppainen & Saarsalmi 2015).

Kartenkätmetoden och ett material som nyanserar den lokala bilden

I femton år redan har man i Finland med hjälp av kartenkäter riktade till invånare och andra målgrupper undersökt hur folk upplever sin livsmiljös kvalitet, och använt rönen i planeringen. Just detta med upplevd trygghet bland invånarna kartlade man för ett bra tag sedan i Muotiala i Tammerfors, med hjälp av en kartenkät (Kyttä et al. 2008). Även Helsingfors stad har allt sedan 2010 gjort flera olika kartenkäter bland annat med hjälp av verktyget Kerro kartalla (”Säg det på kartan”). Största delen av enkäterna har kartlagt invånarnas åsikter om sin livsmiljö och planer som angår den. Men några studier om just trygghet eller social oordning har man inte hittills gjort med kartenkätmetoden.

I föreliggande artikel försöker vi med hjälp av svar på frågor i kartenkäter gjorda av Helsingfors stad identifiera koncentrationer av invånarnoterad social oordning och upplevd otrygghet i Kvarnbäcken, och gör en jämförelse med liknande enkäter i åtta andra stadsdelar. Kvarnbäcken är ett intressant fall i och med att man där satt in många utvecklingsåtgärder, bland annat en förnyelse av området kring det lokala köpcentret, som blev klar just före enkäten år 2012. Vi reder ut huruvida utvecklingsåtgärderna inverkat på invånarnas upplevda trygghet och trivsel, i synnerhet i närheten av det förnyade stadsdelscentrumet.

De säg-det-på-kartan-enkäter (Kerro kartalla) som vi använder som material uppgjordes och genomfördes av Helsingfors stads byggnadskontor åren 2010–2017. Ursprungligen ville man samla in åsikter och förslag om skötsel och upprustning av grön- och gatuområden och om förbättring av den allmänna tryggheten och trivsamheten. En del av enkäterna företogs redan i början av 2010-talet, och det kan tänkas att man redan hunnit ta tag i en del problempunkter. Trots det kan enkätsvaren öka vår kunskap om egenskaperna hos de ställen som drar till sig otrygghet och störningar och därtill ge infallsvinklar på stadsförnyelsens behov och verkningar.

Enkäterna har fått besvaras av vem som helst, men 90 procent av svararna bodde att döma av det postnummer de uppgav i det område som enkäten gällde. Resten av svararna uppgav inte sitt postnummer eller bodde annanstans. 36 procent av svararna var män, 64 procent kvinnor. Största åldersgruppen var de över 30-åriga i arbetsför ålder. Bara tio procent av svararna var yngre än trettio. Vid enkäten om Kvarnbäcken var kvinnoandelen lite större, 73 procent, men i övrigt låg svararfördelningen kring medeltalet för enkäterna.

I enkäterna ombads svararna att på kartan markera ut ställen där positiva och negativa saker (dvs. karakteriseringar) realiseras i området, ge sin åsikt om olika påståenden samt ge kommentare och förbättringsförslag. Vid varje enkät har man också frågat efter svararnas ålder, kön och postnummerområde. I föreliggande artikel analyserar vi utmarkeringarna av ställen där negativa saker enligt svararna realiseras, nämligen 1) Ett oroligt och bullrigt ställe, 2) Ett skräpigt och osnyggt ställe samt 3) Ett otryggt ställe. Dessutom analyserar vi i fallet Kvarnbäcken var man markerat de positiva typerna av ställen, som det fanns elva av. Utanför analysen lämnade vi alla de markeringar som, att döma av innehållet i de fritt formulerade svaren, gällde trafiksäkerhet. Svaren på kartenkäten analyserade vi med GIS-datametoder, och de fria svaren med en kvalitativ innehållsanalys. Dessutom gjorde vi en stadsstrukturell analys genom att titta på kartor och miljöer.

Öar av och gömställen för social oordning

Vid de nio enkäterna gjorde svararna sammanlagt 2 748 markeringar av ställen där det var otryggt, oroligt och/eller osnyggt. Dessa svar utgjorde mellan 9 och 23 procent av svaren vid de olika enkäterna (Figur 1 och 2). I medeltal hälften av dem gällde skräpiga ställen, en tredjedel otrygga ställen och en femtedel oroliga ställen. Vid enkäten i Kvarnbäcken markerades 217 sådana ställen, vilket var nära medeltalet för de olika kartenkätområdena.

Förhållandevis mest markeringar av otrygghet och störningar gjordes vid kartenkäterna för de tre områdena kring Jakobacka, Rönnbacka och Mellungsby. Minst otrygghet och störningar markerades vid enkäterna i Gammelstadsområdet, Baggböle & Domarby samt Brändö, vid vilka andelen positiva markeringar var störst (ca. 60 procent). Svar som klassades som neutrala handlade i huvudsak om underhåll av park- och gatuområden.
De markeringar som uttryckte otrygghet och social oordning koncentrerades i huvudsak på fem typer av ställen i bostadsområdena: 1) kommersiella centra, alltså i regel lokala köpcentra, 2) metro- eller tågstationers närområde, 3) vägundergångar, 4) parker, samt 5) andra ställen som drar till sig i synnerhet onyktra personer (Figur 3).

Inte bara vid kvarnbäcksenkäten utan också vid enkäterna i Rönnbacka, Jakobacka och Mellungsby var det ett slags ställen där markeringarna koncentrerades, nämligen metrostationen eller köpcentret. Vid sockenbackaenkäten fanns anhopningar av markeringar, men på flera olika ställen. Vid enkäterna i Gammelstaden, Brändö och Baggböle var markeringarna däremot betydligt mindre anhopade. Kampmalmens kartenkät avvek från de andra på så sätt att de största koncentrationerna av markerad otrygghet och oordning låg kring serviceenheterna för stödboende (Figur 3).

De ställen som främst väckte oro och otrygghet var sådana där det samlades både ungdomar och rusmedelspåverkade för att fördriva tiden. Sådana ställen var i synnerhet köpcentra och metro- eller tågstationer, men liknande ställen fanns åtminstone tillfälligt även i avlägsnare delar av stadsstrukturen, till exempel i parker och undergångstunnlar. Både i byggd och obyggd miljö fanns det dessutom smärre, mindre centrala ställen som var nerskräpade och osnygga och som ingen, enligt svararna, tycktes sköta om. Gemensamt för dessa ställen var en brist på social kontroll; de sociala störningarna och de otrygghetskänslor de förorsakade tenderade förekomma på ställen där det fanns bara passerande trafik eller så lite vakande ögon som möjligt. Som exempel öppnar sig köpcentrens butiker och krogar ofta mot innergårdar eller shoppingkorridorer, som man vanligen inte ser till exempel från närliggande bostäder.

Hade upprustningen av köpcentret i Kvarnbäcken önskad verkan?

Kvarnbäcken ger ett intressant forskningsperspektiv på verkningarna av mera omfattande förnyelse i stadsdelar. Förutom att där finns kompletteringsbyggen, ett nytt idrottscentrum, ett yrkeshögskolecampus under byggande, och renoverade byggnader, har man även förnyat det gamla köpcentret, vars rykte varit mindre gott. Hösten 2012, strax efter att det nya köpcentret och stadsdelskärnan blivit klara, företogs en kartenkät i Kvarnbäcken. Redan då fick man ta del av invånarnas upplevelser av ett förnyat Kvarnbäcken. I det följande analyserar vi hur upprustningen av stadsmiljön återspeglats på invånarnas upplevelser av otrygghet och social oordning i Kvarnbäcken.

Det vi framför allt kunde konstatera var att det nya köpcentret med omgivning i Kvarnbäcken inte längre upplevdes som lika oroligt och otryggt. Detta trots att 18 procent av alla markeringar i hela enkätområdet (Kvarnbäcken + Kasåker + Botbyhöjden) gällde social oordning och otrygghet. Största störningsanhopningen låg dock bara ca. hundra meter från det nya köpcentret, nämligen utanför metrostationen och i skogen strax intill (Figur 4).

 

”Busshållplatsen vid metron invaderas av annat folk än bussresenärer, där sitter dom och super redan tidigt på morgonen de där som inte mera kan göra det vid köpcentret. Samma sak med cykelparkeringen, ingen använder den heller." [övers. från finskan] (kommentar vid enkäten i Kvarnbäcken).

Ett annat ställe i Kvarnbäcken där det klickades in mycket störningar, osnygghet och otrygghet var kring närbutiken i västra ändan av Lättan. Det hade enligt många svarare blivit ett nytt tillhåll för fyllona som förr hängde vid köpcentret. Även köpcentret Puhos i Botbyhöjden, som ligger inom enkätområdet, hade samlat på sig många markeringar.

Då vi ser på hur markeringarna anhopats framträder den stora skillnaden i markeringar mellan köpcentren i dels Kvarnbäcken, dels de övriga stadsdelarna från samma tidsperiod. Också i Jakobacka och Rönnbacka låg de största anhopningarna av markerad oordning och otrygghet vid köpcentrens omgivningar (se Figur 3), men andelen markeringar som gällde oordning och otrygghet var ca. 45 procent, mot bara 18 procent i Kvarnbäcken. Omkring 25 procent av markeringarna i enkätområdet hade svararna gjort för metrostationen och köpcentret i Gårdsbacka, men av de fritt formulerade kommentarerna att döma handlar det om störningar från krogarna i köpcentret snarare än om själva metrostationen.

Ett annat undantag bland köpcentren är köpcentret på Brändö, byggt 1960, fastän det till strukturen påminner om de gamla problematiska köpcentren i de övriga enkätområdena. Upplevelserna av trygghet kan ju påverkas av att invånarstrukturen i Brändö är förmögnare och av att köpcentret ligger lite mera avsides i trafikhänseende. Inte heller fanns det i köpcentret på Brändö några sådana krogar som skulle ha förorsakat värre störningar.

Skumma typer vid stationerna och ölpimplare i parkerna

Till de betydande koncentrationer av social oordning och otrygghet som kom fram i vår analys hörde också tåg- och metrostationerna. Såväl metrostationerna i Kvarnbäcken, Brändö, Gräsviken och Gårdsbacka som tågstationen i Sockenbacka träder fram i enkäterna. Det vanligaste orosmomentet är de ungdomar och ”skumma typer” som hänger kring vid dörrarna, på perrongerna och utanför stationerna i synnerhet om kvällarna.

”Ingången till metron och hur man kommer till metron borde planeras om. Nu är det ett bullrigt samlingsställe också för sådana som inte tar metron. Emellanåt kan det kännas otryggt.” [övers. från finska] (kommentar vid enkäten i Mellungsbacka/Gårdsbacka).

Till perrongerna och metrostationerna går man ofta antingen över fotgängarbroar eller genom undergångstunnlar, och markeringarna av social oordning hamnade i synnerhet på dem. Särskilt undergångarna under Gårdsbackavägen i Gårdsbacka, Sockenbackavägen i Sockenbacka och Österleden och metrostationen i Brändö fick många markeringar om otrygghet och störningar. Undergångstunnlarna var enligt svararna skrämmande, skumma, alltför mörka och fulla med graffiti och glasskärvor.

Metrostationen i Gräsviken avviker från de andra stationsomgivningarna i vårt material. Metrostationen ligger under jorden, ingången ligger bredvid ett bostadskvarter, och inga undergångar eller bangårdar finns i närheten. Oro tycks förorsakas av de många restauranger och pubar som ligger bredvid stationen och som tidvis samlar onyktert folk på de annars skyddade och lugna gågatorna.

Markeringar av nerskräpning och osnygghet gjordes i synnerhet på parker och andra grönområden, där det bland annat krossades flaskor. Och också av otrygga ställen hade flera markeringar gjorts på mindre ställen i grönområdena. Vanligen låg dessa ställen i skydd för omgivningens blickar, och i deras närhet låg det någon ”attraktionsfaktor” för berusning och sammankomst.

I Kvarnbäcken gjordes en del markeringar på invånarparken mellan kyrkan och skolan. Av kommentarerna att döma var den ett tillhåll för i synnerhet ungdomar om somrarna. Ett avsides parkområde på annat håll som fick många markeringar var Pilbärarparken bredvid grundskolan i Sockenbacka.

”Den här parken är en lekpark, men de enda som leker här är fyllona som slängts ut från krogen här intill och tonåringarna som gärna tycks komma hit och pimpla öl.” [övers. från finska] (kommentar vid kartenkäten i Sockenbacka).

Grönområdena en styrka i Kvarnbäcken

Förutom de påståenden som gällde otrygghet och social oordning upptog enkäten 27 andra positiva, negativa eller neutrala saker som svararna fick placera på kartan. En titt på alla dessa ger vid handen att Kvarnbäckens nya köpcentrum fick ett gott välkomnande.

”Här finns det människor, och belysningen är bra. En bra mötesplats.” [övers. från finska] (kommentar vid enkäten i Kvarnbäcken)

För det förnyade köpcentret blev det några markeringar om skräpighet och ofog, men nästan hälften av alla positiva markeringar relaterade ändå till karakteriseringen ”Den bästa mötesplatsen”. I Kvarnbäcken-Gårdsbackaområdet var detta ett undantag, i och med att alla andra anhopningar av positiva markeringar fanns på grönområden (Figur 5).

Utom då det gäller invånarparken i Kvarnbäcken och Understensparken i Gårdsbacka anhopas markeringarna av positiva saker (karakteriseringar) på helt andra ställen än de som förknippas med otrygghet och social oordning. Att lägga märke till är att de positiva sakerna inte förknippades med något annat ställe i den byggda miljön än köpcentret och enstaka parker och idrottsställen. De negativa beskrivningarna förknippades med några problematiska ställen i den byggda miljön. (se Fig. 4 och 5).

Slutsatser med tanke på stadsförnyelsen

Strax innan kartenkäten år 2012 hade det gamla köpcentret och dess omgivning, som upplevts som otrygga, byggts om i Kvarnbäcken. En god mätare av hur verkningsfull upprustningen var är hur det gick med den upplevda tryggheten: fick man bukt med problemet, eller flyttade det någon annanstans? Vår analys av kartenkäterna visar att upprustningen av köpcentret i Kvarnbäcken höjde den upplevda tryggheten bland invånarna åtminstone just då år 2012.

Efter upprustningsåtgärderna upplevdes det beryktade köpcentret i huvudsak som en tilltalande mötesplats. Men det verkar ändå som om man med upprustningen tacklade enbart problemen i den fysisk-funktionella omgivningen, vilket gjorde att den sociala oordningen bara flyttade annanstans, rentav inom Kvarnbäcksområdet.

En lyckad lösning vid förnyandet av köpcentret i Kvarnbäcken tycks ha varit detta att man strukturellt förenade boende med offentlig och privat service i samma stadsrum. Därmed uppstod det social kontroll dygnet runt i omgivningen. Viktigt var också att man i den byggda miljön ökade de positiva trivselfaktorerna och skapade fler mötesplatser som upplevs som trygga, vid sidan om grönområdena.

Alla de bostadsområden som vi jämförde i vår studie hade sin egen profil då det gällde ställen där folk upplevt otrygghet och oordning. Därför är det viktigt då man planerar kommande utvecklingsåtgärder att se hur det har gått och går i Kvarnbäcken och att ta med invånarnas upplevelser av positiva trivselfaktorer. På det viset kan man identifiera stadsdelarnas särdrag och styrkor, som sedan kan tjäna som utgångspunkt för utvecklandet i de särpräglade stadsdelar som avses i stadens strategi.

Jenni Väliniemi-Laurson verkar som utredare vid Helsingfors stadskansli. Oskar Rönnberg har verkat som högskolepraktikant vid stadskansliet.

Litteratur:

Broman, Eeva-Liisa, J-P Sorjonen, Mari-Anne Aronen, Titta Reunanen & Mirja Eklund (2011). Suomen Urban II –yhteisöaloite Helsingin ja Vantaan toimenpideohjelma 2001–2007. Loppuraportti. 84 s. Työ- ja elinkeinoministeriön julkaisuja, Alueiden kehittäminen 33/2011. <https://tem.fi/documents/1410877/3346190/Suomen+Urban+II+-yhteis%C3%B6aloite+Helsingin+ja+Vantaan+toimenpideohjelma+2001-2007+21102011.pdf>

Brunton-Smith, Ian & Patrick Sturgis (2011). Do neighbourhoods generate fear of crime? An empirical test using the British Crime Survey. Criminology 49:2, 331–369.

Bäcklund, Pia & Harry Schulman (red.) (2000) Kunnostusta ja kuntokävelyä, asukastiloja ja aikamatkoja. Onnistuiko Helsingin lähiöprojekti? 192 s. Undersökningar 2000:4. Helsingfors stads faktacentral.

Bäcklund, Pia & Harry Schulman (toim.) (2003) Lähiöprojekti lähikuvassa. Lähiöprojektikauden 2000-2003 arviointi. 215 s. Undersökningar 2003:4. Helsingfors stads faktacentral.

Karjalainen, Pekka (2004). Uudenlaisia otteita ja kertaustyylejä. Lähiöuudistus 2000 –ohjelman arvioinnin loppuraportti. 84 s. Suomen ympäristö 703, Miljöministeriet i Finland. 

Kemppainen, Teemu, Henrik Lönnqvist & Martti Tuominen (2014).  Turvattomuus ei jakaudu tasan Mitkä asuinalueen piirteet selittävät helsinkiläisten kokemaa turvattomuutta? Yhteiskuntapolitiikka 79:1, s. 5–20.

Kemppainen, Teemu & Perttu Saarsalmi (2015). Perceived social disorder in suburban housing estates in the Helsinki region: a contextual analysis. Research on Finnish Society 8, s. 47–60.

Keskinen, Vesa & Eija Laihinen (2017). Kaikesta huolimatta turvallista. Helsingin turvallisuustutkimus 2015. 178 s. Undersökningar 2017:2. Helsingfors stads faktacentral.

Kortteinen, Matti, Martti Tuominen & Mari Vaattovaara (2005). Asumistoiveet, sosiaalinen epäjärjestys ja kaupunkisuunnittelu pääkaupunkiseudulla. Yhteiskuntapolitiikka 70:2, s. 121–131.

Koskela, Hille (2009). Pelkokierre. 397 s. Gaudeamus, Helsinki.

Kyttä, Marketta, Sari Puustinen, Jukka Hirvonen, Anna Broberg & Hilkka Lehtonen (2008). Turvallinen asuinalue: Tampereen Muotiala suunnitelmissa ja kokemuksissa. 166 s. Yhdyskuntasuunnittelun tutkimus- ja koulutuskeskuksen julkaisuja B 93.

Kääriäinen, Juha (2002). Rikollisuuden pelko kasvaa Itä-Helsingissä. Yhteiskuntapolitiikka 67:3, s. 214–222.

Laihinen, Eija & Martti Tuominen (2013). ”Stadiin kuuluu pieni rosoisuus”. Helsingin turvallisuustutkimus 2012. 72 s. Undersökningar 2013:4. Helsingfors stads faktacentral.

Sampson, Robert J. & Stephen W. Raudenbush (1999). Systematic social observation of public spaces: A new look at disorder in urban neighborhoods. American Journal of Sociology 105:3, s. 603–651.

Skogan, Wesley (2015). Disorder and Decline: The State of Research. Journal of Research in Crime and Delinquency 52:4, s. 464–485.

Strandell, Anna (2017). Asukasbarometri 2016. Kysely kaupunkimaisista asuinympäristöistä. 138 s. Suomen ympäristökeskuksen raportteja [Rapport från Finlands miljöcentral.] 2017:19.

Vilkama, Katja, Susanna Ahola & Mari Vaattovaara (2016). Välttelyä vai vetovoimaa? Asuinympäristön vaikutus asuinalueilla viihtymiseen ja muuttopäätöksiin pääkaupunkiseudulla. 152 s. Undersökningar 2016:4. Helsingfors stads faktacentral.

Wilson, James Q. & George L. Kelling (1982) Broken windows. The Atlantic Monthly, March 1982, s. 29–38. https://www.theatlantic.com/magazine/archive/1982/03/broken-windows/304465/

Kommentera

I tidskriften: