”Problemen i socialarbetet blir hela tiden allt komplexare helheter. Där förenas olika slags lottlöshet, fattigdom, brister i gemenskap och naturliga stödnätverk, föräldrarnas vanlottade barndom, hälso- och välfärdsrelaterade problem, skolgångssvårigheter bland barnen, och så vidare och så vidare. Det behövs åtgärder över förvaltningsgränserna i ett tidigt skede.” (socialarbetare, Helsingfors)

Social- och hälsoreformen, var blev det sociala?

I debatten om social- och hälsovårdsreformen handlar det ofta mest om hälsovården. Detta antas bero bland annat på att hälsovården är något som berör alla människors vardag, att var och en har erfarenheter av och uppfattningar om den. Socialvården däremot berör oftast sådana människor som av en eller annan orsak har svårt att klara av sin vardag. De problem som åldrande för med sig berör den så kallade stora allmänheten, och äldreomsorgen är ett slags mainstream i socialvården. Av personer i arbetsför ålder eller av barnen berörs en mindre del av socialservicen, och en del av servicen är inriktad på marginalen. Socialvårdens klienter gör vanligen inte stort nummer av sig själva eller kräver bättre service. Därför blir fenomen och service som anknyter till socialvården något avlägset som folk inte riktigt kan diskutera. Även kommunala beslutsfattare har bara ringa kunskap om socialarbetet och dess innehåll (Saikkonen et al. 2015).

Vad är strukturellt socialarbete och social rapportering för något?

Våren 2015 trädde en ny socialvårdslag i kraft. Lagens syfte är att säkra att kommuninvånarna får den service de behöver i rättan tid och så lätt som möjligt. Ett annat syfte är att främja kommuninvånarnas välfärd, och de förfaringssätt lagen nämner är bland annat rådgivning och handledning samt strukturellt socialt arbete. Med strukturellt socialarbete vill man inverka på livsmiljön och samhällets och servicens strukturer, och förändra och utveckla dessa. Ett centralt redskap för det strukturella socialarbetet är socialrapporteringen. Med dess hjälp förmedlas sådan kunskap som anknyter till social välfärd och sociala problem. Kunskapen förmedlas till beslutsfattare och kommuninvånare, tjänstemän och politiker, och den nyttjas för att utveckla servicen.

Socialrapporteringens informationskällor är de yrkespersoner som dagligen arbetar med klienterna och känner deras livssfär och de utmaningar som de tampas med. Socialrapporteringens uppgift är att föra fram kunskap om klienterna, deras behov och till exempel hur servicen fungerar, och att verka som språkrör för dem. Att föra fram denna kunskap och synliggöra fenomenen möjliggör diskussion och ändringar. Socialrapportering kan bedrivas till exempel via media, genom att sända in åsikter eller expertkommentarer till tidningarna eller genom att föra blogg. Klienternas röst kan föras fram också till exempel via gemensamt utvecklande eller klientpaneler. Och alla dessa metoder har faktiskt praktiserats i Helsingfors. I och med den nya socialvårdslagen vill man på stadens social- och hälsovårdsverk att socialrapporteringen blir en del av alla klientarbetares grundläggande arbete och att insamlandet och alstrandet av kunskap är systematiskt. Man vill också att nyttjandet av kunskapen genast från början kopplas till styrningsstrukturerna och att kunskapen också nyttjas på hela stadens nivå, inte bara vid det egna ämbetsverket.

Visst finns det kunskap om klienternas situation även utan socialrapportering. Varje dag samlar det sig mera data i klientdatasystemet. Största problemet med detta slags information är att den tills vidare är ganska svår att omsätta i nytta.

Hur samlas datan in och hurdan kunskap alstrar socialrapporteringen?

Denna höst har man vid Helsingfors stads social- och hälsovårdsverk prövat systematisk datainsamling inom vuxensocialarbetet och det öppna barnskyddet. Informationen samlades in i september utgående från läget bland klienter i aktivt klientförhållande. Arbetarna gick igenom klienternas situationer och övervägde i sina team och åtgärder hurdana sociala och strukturella fenomen som hjälpbehovet anknöt till. Dessa samlingar utgör i detta försök materialet för socialrapporteringen.

Preliminärt verkar det klart att de flesta temana är gemensamma för både vuxensocialarbetet och barnskyddet. Till de centrala temana hör boenderelaterade utmaningar, ekonomiska problem, problem med servicesystemet, att problemen spänner över generationer, samt lottlöshet och ensamhet. Ofta är temana sammanflätade så att ett leder till ett annat eller främjer dess uppkomst (bostadslöshet <-> rusmedelsmissbruk <-> ekonomiska svårigheter).

Problemen med boende handlar i klienternas liv om bostadslöshet och brist på bostäder till rimlig kostnad. Oskäligt höga boendekostnader leder till skuldsättning och i värsta fall vräkning. Sistautvägslösningar såsom utkomststödet är otillräckliga om man måste leva på dem en längre tid. De räcker inte till för att täcka ens de nödvändiga utgifterna. Skuldsättning är för väldigt många klienter ett problem som förorsakar långvariga och kumulerande ekonomiska svårigheter som inte nödvändigtvis rättar till sig ens då när den arbetslösa får arbete.

Invandrarna kan möta rasism på arbetsmarknaden och därför inte få arbete. Det finns också många sådana klienter som skulle kunna jobba deltid. Men för denna stora klientgrupp finns det inte en tillräcklig arbetsmarknad. Att jobba deltid försvåras också av att inkomsterna då blir mindre. I och med att man inte har jobb har man inget meningsfullt att göra, vilket i sin tur kan leda till allvarligare marginalisering. Då förvärvsarbete är en central del av folks identitet och människovärde i samhället är arbetslöshet en betydande faktor för uteslutning ur samhället.

Ensamhet och brist på nätverk förekommer bland såväl invandrare som barnfamiljer och vuxenklienter. Bristen på stödnätverk gör det svårare att klara vardagen. För barnfamiljerna kan det betyda till exempel att man behöver hemservice, för vuxenklienter att funktionsförmågan minskar och att man isoleras. Marginaliseringen tar sig uttryck i ojämlikhet, utanförskap, lottlöshet. Gemensamt för de marginaliserade är att de inte är en del av samhällets mainstream.

Att döma av vårt material finns det i vårt samhälle och servicesystem många sådana element som aktivt marginaliserar klienterna: klienten är inte av rätt slag ur servicens synvinkel, hens problem är till exempel alltför komplexa och omfattande, hen är av fel ålder, hen saknar lämplig diagnos eller talar fel språk. Dessa klienter och kommuninvånare är de som inte har nytta av den service systemet erbjuder.

Vad gör vi med kunskapen?

I det skede då vi bearbetar den information vi fått ihop genom socialrapportering samarbetar vi med Faktacentralen. Informationen kompletteras med statistik och forskning och tas sedan fram i sådan form som är så lätt som möjligt att tillämpa inom beslutsfattandet. Informationen behandlas inom Social- och hälsovårdsverket på olika beslutsnivåer samt på stadsnivå. Även Stadsfullmäktige beslöt i maj utreda hur informationen regelbundet ska kunna nå beslutsfattarna. Den information socialrapporteringen alstrar läggs ut på stadens internetsidor, och då kan förutom social- och hälsovårdsproffsen och beslutsfattarna även den stora allmänheten bekanta sig med den. Utgående från informationen kan man utveckla service och ta tag i olägenheter. I bästa fall får klienterna service i enlighet med socialvårdslagen i ett så tidigt skede som möjligt redan inom basservicen, och då blir tröskeln att söka hjälp lägre och behovet av reparerande service mindre.

Socialarbetet i samhället görs bland de sämst lottade. De fenomen, teman och problem som framgår av svaren är sådana som socialvården alltid arbetat med. I och med att samhället utvecklats har problemen blivit lindrigare och ändrat form, och i historiskt perspektiv har jämställdheten mellan individer ökat. Men de riktigt elaka problemen har man inte lyckats bli kvitt, utan gemensamt för dem är att den existerande servicen kan svara på dessa problem bara delvis – om ens det.

En sak som stiger fram ur materialet är arbetarnas oro för att de samhälleliga värderingarna blivit hårdare och ojämlikheten ökat. Samtidigt blir även så kallade vanliga människor i allt högre grad klienter hos socialvården. Som exempel kan bostadslöshet beröra även förvärvsarbetande folk om livssituationen krisar till sig till exempel vid skilsmässa. Å andra sidan avslöjar materialet inte mycket sådant som yrkesfolket inte redan känner till. Ändå ger svaren en mångsidig bild av hur invecklade och mänskligt sett betydande problem det handlar om. Att man samlar in kunskap om dessa fenomen gör att de blir synligare. Detta synliggörande är det meningen att socialrapporteringen ska fortsätta med.

Auri Lyly är utvecklingsplanerare på Helsingfors stads social- och hälsovårdsverk.

Källa:

Saikkonen, Paula & Sanna Blomgren & Pekka Karjalainen & Minna Kivipelto (2015): Poistaako sosiaalityö huono-osaisuutta?. Kaks–Kunnallisalan kehittämissäätiö. http://www.kaks.fi/sites/default/files/TutkJulk_89_net_0.pdf