Jämförelsen byggde på artikelförfattarens poängsättning Creative Cities Index (se www.charleslandry.com). Bedömningen av städerna gjordes som en kombination av subjektiv självbedömning och bedömningar gjorda av utomstående experter med stöd av tillgänglig faktainfo.

Enligt rönen tävlar Helsingfors helt klart i en viktklass ovanför sin egen storlek, men har ändå ingen anledning att sola sig i framgångens rampljus. Helsingfors har vissa naturliga nackdelar, såsom ett avsides geografiskt läge och ett språk som inte talas av många. Därför måste man i Helsingfors vara påhittigare än i städer i genomsnitt för att kunna hålla kvar den konkurrensställning man uppnått.

Kreativitet sågs från många perspektiv

Sammanlagt 245 personer deltog i intervjuerna ansikte mot ansikte eller elektroniskt. Enkätfrågorna och diskussionerna handlade om hur bra Helsingfors enligt svararna klarar sig inom fyra centrala temaområden och tio underteman inom dessa.

Temaområdena

Upptäcka och omhulda kreativitet

- Öppenhet, tillit, deltagande och låga trösklar

- Utveckla begåvning & utbildningsjordmån

Möjliggöra och stöda kreativitet

- Politiska och offentliga strukturer

- Strategiskt ledarskap, vighet och vision

- Yrkeskunnande och effektivitet

Utnyttja och tillämpa kreativitet

- Företagaranda, upptäckande och nytänkande

- Kommunikation, kontakter, nätverkande och media

Leva ut och uttrycka kreativitet

- Särprägel, mångfald, livskraft och uttryckssätt

- Lokalkänsla och utvecklande av stadsmiljön

- ”Ett bra liv” och välstånd

Ett viktigt utgångsantagande för undersökningen var att kreativitet och fantasi är nödvändiga för användardriven innovation och att de hjälper en stad att bli ”framtidstålig” och förändringsanpassad. I Creative Cities-indexet betraktas staden som en enhetlig helhet som inbegriper såväl ekonomiska och teknologiska som kulturella och sociala faktorer. Dynamikerna inom dessa flätas samman och antingen stärker eller stöter bort varandra.

De frågor som utvärderingen ville få svar på ger i sig en helhetsbild av hur brett man kan tillämpa kreativitet i städer. Den utredde till exempel såväl företagskulturen som kreativitet, socialt företagarskap, eget initiativ och föreningsbildande bland stadsborna inom både nya och gamla ekonomiska sektorer, samt förmågan bland aktörer inom den offentliga sektorn att lösa problem och vara kreativa för det gemensamma bästas skull. Dessutom granskades sektoröverskridande kreativitet och samarbetet olika organisationer emellan, uppfinningsrikedom vid uppbyggande av partnerskap och nätverk, samt inspirerande möjligheter till livslångt lärande och yrkesmässig förkovran. Likaså bedömdes stadens förutsättningar att lösa riktigt svåra problem – till exempel förebygga uppkomsten av en underklass, dvs. en vanlottad samhällsklass – samt inverka på kreativitetshämmande faktorer såsom överdrivet undvikande av risker. En fysisk stadsmiljö som stöder välfärd, livskvalitet och stark urban kultur tillskrevs också sin beskärda betydelse.

Det poängtal Helsingfors samlade, dvs. 68 procent, är riktigt bra, rentav utmärkt. Men Helsingfors läge och övriga faktorer medför ändå att staden inte har råd att vila på sina lagrar. Följande i rangordning kom Gent med 64 procent, följd av San Sebastian (63 %), Freiburg (63 %) och Bilbao (63 %). Klart lägre poäng fick Adelaide (56 %), Uleåborg (51 %) och Taipei (51 %).

De städer som var med i jämförelsen var mycket olika sinsemellan, så vi försökte se deras prestationsförmåga i förhållande till vad man överlag kan vänta sig av städer av dessa olika typer. Med andra ord beaktade vi städernas storlek, läge och nationella roll i poängsättningen. Huvudstäder har ju vissa inneboende fördelar: där anhopas dels politisk och ekonomisk makt, dels kulturell betydelsefullhet. Övriga städer har inte i motsvarande grad denna typ av resurser. Vi antar bland annat att huvudstäder har en större mängd nationellt betydande kulturinrättningar och företagshuvudkontor. Om någon sekundär stad klarar sig bra med denna måttstock tävlar den i en serie ovanför sin egen storlek. Det är detta vi vill kunna mäta genom att ta med jämförande uppgifter om andra städer.

Helsingfors: öppen men med förmyndarattityd

I och för sig är det inget fel på Helsingfors politiska och förvaltningsmässiga referensramar. De är pålitliga, transparenta och trovärdiga. Problemet är snarare hur förvaltningen fungerar. I Helsingfors och Finland har förvaltningen av hävd varit ansvarstagande, för att inte säga förmyndaraktig. Ändå är arbetskulturen i Helsingfors mera öppen än sluten. Öppenheten märks på de samhälleliga attityderna, och den är teknologiorienterad i förhållande till konsten och till liberalt tänkande à la ”lev och låt leva”. Slutenhet i helsingforsiska arbetssätt handlar mest om en stark tillit till regler och reglering.

Yrkeskunnigheten och kunnandet är det inget fel på, men verksamhetens effektivitet kunde tänkas vara bättre. En del av de intervjuade var inte säkra på att ”rätt sak” alltid blir gjord. Man har kanske i Helsingfors inte tillfyllest insett styrkan med det förtroende för det offentliga och den insyn som här råder, och vilka möjligheter detta ger. Det här har vi kallat ”de missade tillfällenas” aspekt.

Vår uppmärksamhet riktas osökt på de egenskaper och attityder som så här långt har gjort det möjligt för Helsingfors att nå dessa fina framgångar, såsom t.ex. ett ingenjörsdrivet tänkesätt. Just dessa kan nämligen bli till skada för stadens framgång i framtiden, då det skulle behövas mera flexibilitet.

Helsingfors är bra på att lösa invecklade uppgifter, till exempel byggandet av ett energisystem. Mindre framgångsrik är man med att svara på mångdimensionella otydliga utmaningar. En sådan är till exempel hur man ska hålla liv i en levande stadskultur. Det som Helsingfors är bättre på är att förutse servicebehov och att svara på dem.

Det håller på att uppstå en spänning mellan gammal och ny planerings- och verksamhetspraxis. Det innovationslandskap som håller på att växa fram är annorlunda än tidigare – då var det lättare att förutse slutresultaten. Eftersom vi lever i osäkra tider är det desto viktigare att gripa tag i framspirande innovationer, göra snabba provversioner med öppna system, främja iterativt utvecklande och ge rum även för misslyckanden.

En ny generation ändrar på arbetskulturen

En betydande förändring i arbetskulturen håller på att ske i staden, delvis i och med att en ny generation håller på att komma upp på nyckelposter. Men samtidigt är vägen lång. Vid intervjuerna konstaterades att den offentliga förvaltningen hade mycket makt, och därför är en förutsättning för utvecklandet av innovationssystemet att även förvaltningen utvecklas. Ett nytt synsätt på hur staden skall utvecklas utmanar faktiskt redan det gamla. I stället för regler och reglering vill det skapa förutsättningar för stadsbor och olika aktörer att vara med och utveckla staden.

Tänkesättet borde vara att i stället för att bygga institutioner och infrastruktur satsa på mekanismer som underlättar samarbete och som fungerar som förmedlare. Dylika är ofta osynliga. I Helsingfors finns det fungerande och teknologiskt progressiva telekomkanaler, men ändå verkar det som om förmågan att bygga nätverk inte är av samma toppklass, och därför kan det tänkas att en del potentiella möjligheter blir outnyttjade.

Det finns alltså mån att förbättra samarbetet över förvaltningsgränserna, och hittills har erfarenheterna varit positiva och fördelarna redan synliga. Ett exempel är de försök med öppen budgetering som gjorts inom ungdomsväsendet och andra sektorer. Ändå kan den helsingforsiska förvaltningskulturen kanske snarare beskrivas som gentlemannamässigt kollegial än genuint samarbetsinriktad alias kollaborativ. Attityder förändras långsamt, och för att driva igenom ett nytt samarbetsbaserat arbetssätt krävs det ännu en del ansträngningar. Framöver borde attityden och praxisen i Helsingfors vara strategiskt stabil men taktiskt flexibel, och de skall bygga på den starka känsla för rättvisa och jämlikhet som redan finns.

Att staden blivit mera avslappnad är viktigt, och härvidlag har man fått värdefull hjälp av stadsaktivister och av nätverk i den sociala median. Restaurangdagen är det mest typiska exemplet, och den har fått vittgående verkningar. På lång sikt är det till fördel för staden om den ger den inofficiella sektorn möjlighet att uttrycka sina visioner.

Svårt för Helsingfors att hitta förebilder

En utmaning för Helsingfors de senaste åren har varit ett slags brist på förebilder. Ännu för 25 år sedan tog Helsingfors åt sig god praxis från övriga städer. Småningom blev staden själv en förgrundsstad och därmed självständigare – en stad med mycket få (eller inga) rollmodeller att lära sig av. Helsingfors måste bana sin egen väg, och det innebär risker.

Helsingfors har klarat sig förhållandevis bra genom kriserna de senaste åren och den omskakning som Nokias minskande betydelse inneburit. Men Nokia har varit både ett lärosäte och en språngbräda för många ICT-proffs, och dessa har grundat nya framgångsrika företag. Det har även gagnat den offentliga sektorn. På kort tid har det i Huvudstadsregionen uppstått en livlig start-up -kultur. Medan folk här tidigare gärna sökte arbete vid större koncerner är det idag socialt rumsrent – rentav trendigt – att starta eget företag.

Denna kulturförändring är betydande, eftersom den också innehåller tanken att man får misslyckas. Det vore bra att bredda perspektivet för den nuvarande innovationskulturen så, att man förutom bara teknologin även såg den axel som förenar vetenskap, konst och teknologi. I det avseendet har Helsingfors missat goda chanser. För 10-15 år sedan hade man en global ledarställning för att grunda en stor kulturinrättning kring denna axel, något i stil med Ars Electronica i Linz i Österrike eller ZKM i Karlsruhe i Tyskland. Helsingfors satsade i stället på mera konventionella kulturfunktioner.

Också för utbildningssystemets del är det skäl att tänka om i framtiden, eftersom systemet enligt svararna är högklassigt i Helsingfors, men föga innovativt. Detta kan hindra staden från att framgångsrikt svara på framtidens utmaningar. För att finna nya sätt att utveckla begåvning behövs nytänkande beträffande läroplaner och inlärningsmiljöer. Temaåret WDC 2012 gav värdefull draghjälp i och med att det hjälpte ett nytt gemensamt utvecklande och planerande att slå rot i arbetssätten. Det nya projektet kring urban formgivning – ett arv från designåret – är en betydande öppning.

Mångfald hör till saken i framtidens stad

Endast som en pluralistisk stad kan Helsingfors öka sin betydelse bland världens städer, och därför gäller det att ta ut nyttan av den kulturella mångfalden. Ett viktigt kapital är det finländska förtroendebaserade arbetsskicket, som i tiden uppstod i ett mycket homogent samhälle. Denna modell måste omskapas för att kunna anpassas även till ett allt mera pluralistiskt samhälle.

I vår jämförande studie får Helsingfors gott betyg för ämnen som har med livskvalitet och välfärd att göra – precis som många gånger förr vid stadsrankningar. Ändå finns det tänkbara hot i framtiden, såsom den växande klyftan mellan rika och fattiga, samt att boendet blir allt dyrare i innerstaden. Den fysiska stadsstrukturen i Helsingfors drar samtidigt nytta av att tänkandet övergått från ett traditionellt byggande av stadsmiljö till ett ”byggande av ställen”. Det handlar om en verksamhet som överskrider förvaltningsgränser, där olika instanser genomför projekt med förenade krafter. Sålunda är man i Helsingfors medveten om det ständiga behovet att förbättra det offentliga rummet och hur det planeras, vilket är ett gott tecken.

Till sist kan vi konstatera att den förhärskande uppfattningen om Helsingfors är en blandning av verklighet, hype och stereotyper. Att Helsingfors till exempel får beröm i internationell media kan vara till fördel, men möjligen också till nackdel. Positivt är att hype bidrar till den globala kännedomen om Helsingfors och ger staden tillfällen att marknadsföra sig själv. Det har finländarna inte brukat vara särskilt bra på. Negativt är att allt det översvallande berömmet kan leda till en känsla av självtillräcklighet, och det har Helsingfors inte råd med.

Vad borde Helsingfors göra?

Ta bättre vara på de möjligheter som redan finns: För att man i Helsingfors måtte begripa de mångdimensionella problemhelheter som ligger i framtiden borde staden skapa sig en ”kollektiv hjärna”, dvs. ett strategiforum där man lägger fram både den offentliga och den privata sektorns behov. Det gäller att tänka lateralt och på helheten i hela Huvudstadsregionens skala. Dessutom gäller det att bygga kontakter dels till etablerade företag och nya kreativa branscher, dels mellan kreativa individer både inom affärslivet, medborgarsamhället, kulturlivet, universiteten och stadsförvaltningen. På det viset kan Helsingfors utveckla sin nuvarande kollegialt vänliga attityd i en genuint samarbetsorienterad riktning.

Kreativitet bland invånarna och förnyad stadskultur: Det är viktigt att Helsingfors noga analyserar hurdan en ”kreativ byråkrati” kunde vara på 2000-talet och hurdana regler och sporrar den skulle inbegripa. En förvaltningsapparat som fostrar kreativitet bland invånarna kunde vara en ny konkurrensfördel för Helsingfors – som skulle bygga på stadens egen värderingsvärld.

Öka stadens renommé och nätverkskontakter: Det lönar sig i Helsingfors att begrunda vilka avgränsade specialområden man vill vara världens viktigaste stad på. Detta skulle föra Helsingfors närmare kärnan i den globala konkurrensen städer emellan och hjälpa staden att få ut mera av sina starka sidor och få genklang för sina tankar på annat håll.

Källor:

Landry, C. (utkommer 2014). Harnessing the collective imagination of Helsinki. Helsingfors stads faktacentral, Helsingfors.