• Foto: Visit Helsinki / Jussi Hellsten.

Kvartti 2/2014 |  09.09.2014Seppo Laakso

Tunnar inflyttningen av unga vuxna låginkomsttagare ut huvudstadens skattebasis?

Under 2000-talet har flyttandet mellan kommunerna i Helsingforsregionen varit livligt. Helsingfors kännetecknas – liksom kärnstaden i stadsregioner även på annat håll – av att de som flyttar in övervägande är ungt folk med låga inkomster medan utflyttarna är äldre, ofta med en etablerad ställning i arbetslivet. Detta har setts som ett hot för skatteunderlaget i kärnstäderna. Men kanske verkligheten är mera nyanserad, och hur har de senaste årens ekonomiska svacka inverkat på flyttningsrörelsen?

Bakgrund

Helsingforsregionen (bestående av 14 kommuner) bildar en bostads- och arbetsmarknadszon som det flyttas flitigt i, både inom och mellan kommuner. År 2012 flyttade nästan 19 procent av regionens invånare. Av dessa flyttningar skedde 67 procent inom kommuner, 20 procent mellan dem och 13,5 till övriga Finland utanför regionen eller till utlandet.

Flyttandet är selektivt beträffande flyttarnas ålder och övriga egenskaper. Livligast är flyttandet bland 18–30-åringarna, en ålder då studier, sysselsättning, människorelationer och bildande av hushåll eller familj innebär förändringar för väldigt många. Dessa förändringar återspeglar sig på folks boendebehov och -möjligheter, och man reagerar på dem genom att flytta. Flyttningsrörelsen tar sig annorlunda uttryck i regionens olika kommuner och bostadsområden. I bakgrunden finns en differentiering av bostadsbeståndet mellan olika delar av regionen, liksom också skillnader i service, skatter och avgifter, miljö och invånarstruktur.

Dessutom finns det många andra faktorer som inverkar på folks flyttande och val av boendemiljö. I Helsingforsregionen flyttar unga vuxna in i synnerhet i små hyresbostäder, som i huvudsak ligger i innerstaden eller i höghus i ytterstaden. När folk bildar familj flyttar sedan i synnerhet barnfamiljerna ut till de yttre delarna av stadsregionen, där det finns större och förmånligare bostäder. En växande flyttningsström består av folk i pensionsålder eller nära den som flyttar från villaområden i ytterstaden till höghus i innerstaden.

Även i inkomsthänseende är flyttandet selektivt. Skillnaderna i inkomstnivå flyttare emellan har aktualiserat frågan hur flyttningsrörelsen bidrar till att öka skillnaderna bostadsområden emellan. Man har ansett att skillnaderna i inkomstnivå har försvagat skatteunderlaget i ”förlustkommuner” och orsakat lokal differentiering genom att anhopa låginkomsttagare i vissa kommuner. Inom internationell forskningslitteratur finns det en hel del belägg för ekonomiskt och socialt differentierande processer. Kändaste exemplet är utvecklingen i Detroit med omnejd från och med 1970-talet (Glaeser 2010).

Då Hannu Kytö och Monika Kral-Leszczynska (2013) forskade i flyttningsrörelsen i Finland 2001–2010 märkte de att stadsregionernas kärnkommuner med sina mångsidiga arbetsmarknader drar till sig både flyttare inom Finland och från utlandet. Stadsregionernas ytterkommuner med sina fördelaktigare bostadsmarknader får de bästa skattebetalarna, men också de största servicebehoven. Enligt Kytö och Kral-Leszczynska fick Nyland som följd av nettomigrationen ca. hälften av nettoinkomsterna bland alla de landskap som haft flyttöverskott. I och för sig förlorade själva Helsingfors mest inkomster bland alla kommuner på grund av nettomigrationen. Enligt Timo Aro (2013a, 2013b) blir Helsingfors och hela metropolområdets områdesstruktur småningom mera differentierad som följd av inkomstkorrelerande flyttande. Han grundar sig på en jämförelse mellan kommuner och områden beträffande migranters medelinkomst. En liknande slutsats har Broberg (2008) dragit om Nyland.

Man kan ändå fråga sig hur långt gående slutsatser man på grundval av statistik om enskilda flyttår kan dra om flyttandets inverkan på inkomstskillnaderna kommuner emellan. Den årliga statistiken om flyttarnas genomsnittliga inkomstnivå och kommunernas nettoinkomster summerar upp sinsemellan olika invånargrupper som flyttar mellan kommuner. I synnerhet bland flyttare från lägre inkomstklasser finns det både ”tillfälliga” och ”långvariga” låginkomsttagare. En stor del av de låginkomsttagare som flyttar till Helsingfors är ännu studerande eller nygraduerade och fortfarande unga då de flyttar – och utan arbete – och har därför låga inkomster. Samtidigt drar Helsingfors också till sig sådana flyttare som marginaliserats från studier och arbetsliv.

Migranternas nettoinkomstsumma och förändringen i den

En analys av beskattningsbar inkomst bland migranter årligen visar att Helsingfors under hela 2000-talet har förlorat inkomster till andra kommuner som följd av migrationen inom Finland (Figur 1). Det finns märkbara skillnader mellan städerna och kommunkategorierna i Helsingforsregion beträffande de årliga överflyttingarna av inkomster. Ena ytterligheten är Helsingfors, som fått ”förlust” av flyttningsrörelsen. Andra ytterligheten är landskommunerna i yttre Helsingforsregionen (Kyrkslätt, Mäntsälä, Nurmijärvi, Borgnäs, Sibbo, Tusby och Vichtis), för vilka migranternas beskattningsbara inkomst årligen givit ”vinst”. I Esbo, Vanda och städerna i yttre Helsingforsregionen (Hyvinge, Träskända och Kervo) har migrationen givit vinst i någon mån eller så har saldot varit nära noll.

Men under de tio åren mellan 2001 och 2011 skedde en stark förändring i migrationsreglerad inkomstöverflyttning. Fram till år 2007 var Helsingfors förlust årligen ca. 200-300 € per invånare, medan de lantliga ytterkommunernas vinst var 400-500 € per invånare. Även för Esbo, Vanda och städerna i yttre Helsingforsregionen var saldot positivt, på ett par undantag när.

År 2008, första året av den internationella finanskrisen, som starkt inverkade på bostadsmarknaden bl.a. i Helsingforsregionen, skedde en vändning. Från och med 2008 har skillnaderna mellan städerna och kommunkategorierna i Helsingforsregionen minskat: Helsingfors förlust har minskat, de yttre landskommunernas vinst likaså, och för städerna i yttre regionen har saldot varierat kring noll. År 2011 var man lite på minus i Helsingfors (-60 €/invånare) och i ytterstäderna (-40 €/invånare). Vinst fick de lantliga ytterkommunerna (210 €/invånare) och i någon mån Esbo (12 €/invånare), medan saldot för Vanda var kring noll.

Migranternas ålders- och inkomstfördelning

De överflyttningar av inkomster som sker i och med migrationen har nära samband med flyttarnas ålder och därmed deras huvudsakliga sysselsättning, sysselsättningsgrad och inkomstnivå. Till Helsingfors flyttar det särskilt många 18–24-åringar från andra delar av regionen och även från övriga Finland. Till Esbo och Vanda flyttar det unga vuxna, men därifrån flyttar det också bort unga vuxna från småhusområdena. Från de lantliga ytterkommunerna flyttar 18–24-åringarna bort, medan dit flyttar in över 25-år i stället (Figur 2).

Även beträffande flyttarnas inkomstnivå är migrationen selektiv (Figur 3). I synnerhet i Helsingfors har inflyttarna varje år under hela 2000-talet haft klart lägre inkomster i snitt än utflyttarna i flyttningsutbytet med övriga kommuner i Helsingforsregionen. År 2011 var den genomsnittliga inkomstnivån bland inflyttarna ca. 2 500 € (11 %) lägre än bland utflyttarna och kring en fjärdedel lägre än bland de bofasta helsingforsborna i snitt.

Skillnaden i inkomstnivå varierar åldersgruppsvis. Bland under 45-åringarna är inflyttarnas inkomstnivå lägre än utflyttarnas, men bland över 45-åringarna är det tvärtom. Om vi genom åldersstandardisering gentemot hela befolkningen bortser från flyttarnas ålder, blir inkomstskillnaden marginell. Därav kan vi sluta oss till att Helsingfors förlust av inkomster att beskatta beror nästan helt på skillnader i åldersstruktur mellan in- resp. utflyttare. Den beror alltså inte på att Helsingfors skulle dra till sig låginkomsttagare av alla åldrar eller förlora i synnerhet höginkomsttagare bland migranterna.

Under 2000-talet har skillnaderna i inkomstnivå åldersgruppsvis inte varierat mycket (Laakso 2013). Men i antalen migranter har det skett en stor förändring. Under de första åren av 2000-talet skedde en kraftig ökning i Helsingfors inhemska flyttningsunderskott av 25–39-åringar i synnerhet till övriga Helsingforsregionen, men år 2008 vidtog en minskning som sedan fortsatte systematiskt. Som störst var Helsingfors flyttunderskott av 25–39-åringar år 2003, ca. 4 100 personer, men år 2011 var det bara 960. Och år 2013 var saldot lite på plussidan (65 personer). Att flyttunderskottet minskat i denna åldersgrupp förklarar nästan helt det faktum att Helsingfors migrationsrelaterade nettoförlust av inkomster minskade mellan åren 2003 och 2011 (Figur 1).

En viktig faktor för migrationens inverkan på inkomstnivån på längre sikt är att sysselsättning och inkomstnivå är så starkt bundna till åldern. Allmänt taget är inkomstnivån bland icke-sysselsatta inflyttare till Helsingfors mindre än en tredjedel av sysselsatta inflyttares inkomstnivå (Laakso 2013). Den genomsnittliga inkomstnivån är låg bland 15–24-åringarna, eftersom nästan hälften av dem i Helsingfors studerar och ungefär lika många förvärvsarbetar (sysselsättningsgrad 46 % år 2011). Efter det 25:e levnadsåret stiger sysselsättningsgraden och inkomstnivån snabbt. År 2011 var sysselsättningsgraden bland 25–34-åringar i ursprungsbefolkningen 77 procent, och deras inkomstnivå nästan fyrdubbel jämfört med 15–24-åringarna. Då pensionsåldern nalkas börjar sysselsättningsgraden och inkomstnivån sjunka. På samma sätt förändras inkomstnivån även bland migranter under åren efter flyttningen: i medeltal stiger unga migranters inkomstnivå, medan åldrande migranters sjunker.

På det hela taget är migranternas inkomstnivås inverkan på en kommuns medelinkomstnivå och därmed på skatteinkomsterna en långvarig process, som påverkas av hur folks sysselsättning och inkomstnivå utvecklas under åren efter flytten och av hur länge man bott i kommunen. Helsingfors får många unga migranter (från övriga Finland) som har låga inkomster under flyttåret men vars inkomstnivå stiger under de påföljande åren vartefter sysselsättningsgraden stiger. För Helsingfors stads skatteunderlag är migranternas inkomster åren efter flytten mycket viktigare än inkomsterna under själva flyttåret.

Sysselsättning och inkomstnivå bland invandrare

Inkomstnivå och inkomstskillnader kommuner emellan påverkas också av internationell invandring och utvandring. Under hela 2000-talet har invandringen varit den viktigaste befolkningsförändringsfaktorn i Helsingfors och hela Helsingforsregionen. År 2010 var sysselsättningsgraden bland invandrare en tredjedel lägre än ursprungsbefolkningens eller migranters inom Finland. Detta gällde för Helsingfors och övriga Helsingforsregionen. Låg sysselsättningsgrad återspeglar sig på inkomstnivån, fastän det är problematiskt att jämföra invandares och inhemska migranters inkomstnivåer, eftersom det vanligen finns statistik om inkomsterna först för den del av året som följer på flyttningen.

Andelen invånare som flyttat till Helsingforsregionen under 2000-talet är 56 procent bland invandrare och 44 procent bland hela befolkningen. På motsvarande sätt har också en stor del av de invandrare som inte hör till arbetskraften och har låg inkomst kommit till Helsingfors. Men invandringsströmmen har jämnat ut sig i regionen de senaste åren: År 2012 minskade andelen till 51 procent av toppnotering 59 procent från år 2007.

Inkomster per invånare

Om den migration som är selektiv beträffande ålder och därmed inkomstnivå tillspetsar skillnaderna regionens kommuner emellan bör detta synas som en förändring i inkomstskillnaderna mellan kommunerna sålunda, att den relativa inkomstnivån sjunker i ”förlorarkommuner” och stiger i ”vinnarkommuner”. Figur 4 visar att inkomstskillnaderna mellan Helsingforsregionens kommuner minskade mellan åren 2001 och 2008. I synnerhet Helsingfors och Esbos relativa inkomstnivå sjönk. På Helsingfors relativa inkomstnivå inverkade starkt barnfamiljernas livliga utflyttning till den övriga regionen. För Esbos del torde minskningen snarare förklaras av svackan inom informationsbranschen åren 2002-2004 än av migrationen kommuner emellan.

På motsvarande sätt steg den relativa inkomstnivån starkt i de lantliga ytterkommunerna, som fått flyttöverskott från Helsingfors och övriga Huvudstadsregionen (dvs. Helsingforsregionens kärna), och en viss stigning blev det också i Vanda och städerna i yttre Helsingforsregionen. Däremot blev det inte stor förändring i skillnaderna i inkomstnivå mellan Helsingforsregionens kommuner från år 2008-till år 2012. Den relativa inkomstnivån i Helsingfors hölls på ungefär samma nivå, trots att migrationen innebar negativt inkomstnetto för Helsingfors även dessa år. I Esbo sjönk den relativa inkomstnivån fortfarande en aning, och de lantliga ytterkommunerna föll tillbaka till nivån före år 2008. I ytterstäderna steg den relativa inkomstnivån klart och i Vanda steg den lite grand.

Slutsatser

Migrationens inverkan på invånarnas genomsnittliga inkomstnivå och kommunalskatten på lång sikt är en invecklad process, där migranternas inkomster även under åren efter flytten spelar in. Vem som är ”vinnare” eller ”förlorare” kan inte slås fast utgående från kommunernas årliga nettoinkomster. Ett negativt nettoinkomstsaldo betyder inte automatiskt att en kommun skulle bli fattigare jämfört med andra då man mäter med genomsnittlig inkomstnivå. På lång sikt beror verkningarna dels på migranternas åldersfördelning och inkomstnivå åldersgruppsvis, dels på hur länge man bor i kommunen.

Det flyttöverskott av unga vuxna som kommer till Helsingfors uppväger mycket bra den förlorade skatteinkomsten , eftersom de unga vuxnas inkomster stiger raskt under åren efter flytten. Men en förutsättning för balanserad utveckling är att flyttunderskottet av folk i den intensivaste arbetsföra åldern inte blir för stort. Under 2000-talet fram till 2007 uppgick Helsingfors flyttunderskott av 25–39-åringar årligen till flera tusen. Samtidigt sänktes inkomstnivån i Helsingfors av att arbetslösa och till arbetskraften icke hörande invandrare anhopades i staden. Dessa faktorer inverkade negativt på den relativa inkomstnivån i Helsingfors.

Däremot har migrationen under 2010-talet varit mera balanserad för Helsingfors. För trots att inflyttarna fortfarande som helhet har lägre inkomster än utflyttarna uppvägs detta skenbara underskott på sikt av att flyttarnas sysselsättningsgrad och inkomster i regel börjar stiga under åren efter flytten.

Seppo Laakso, pol. dr., verkar som forskare och verkställande direktör vid stadsforskningsfirman Kaupunkitutkimus TA Oy.

Litteratur:

Aro, T. 2013a. Metropolialueen muuttoliikeanalyysi. Dia-aineisto.

Aro, T. 2013b. Kuuden suuren kaupunkialueen demografinen kilpailukyky. Muuttoliikkeen määrä ja rakenne suurilla kaupunkiseudulla 2000-luvulla.

Broberg, A. 2008. Valikoiva muuttoliike Uudellamaalla. Uudenmaan liiton julkaisuja E 97-2008.

Glaeser, E. 2010. Triumph of the City. The Penguin Press.

Kytö, H. & Kral-Leszczynska, M. 2013. Muuttoliikkeen voittajat ja häviäjät. Kunnallisalan kehittämissäätiön Tutkimusjulkaisu-sarjan julkaisu nro 76.

Laakso, S. 2013. Muuttoliikkeen vaikutuksista väestön tulotasoon Helsingissä ja Helsingin seudulla. Helsingin kaupungin tietokeskus, Tutkimuksia 2013:2.

Kommentera

I tidskriften: