Knappt om färsk kunskap om upplevd välfärd i förorterna

Finländsk välfärds- resp. förortsforskning har långa anor, och i bägge intar begreppet subjektiv upplevelse en central ställning. Som resultat av akademiker Erik Allardts banbrytande arbete inom sociologin fick den upplevda dimensionen i välfärden fotfäste i den nordiska välfärdsfärdsforskningstraditionen, som tidigare i den svenska skolans anda i stor utsträckning fokuserat på objektiva resursmätare. Enligt Allardt (1993) räckte det inte med att bara mäta och beskriva resurser, utan det gällde också att se på hur medborgarna i välfärdsstaten upplevde sina levnadsförhållanden (”having”), sina sociala band (”loving”) och meningen med sitt liv (”being”). Mot denna bakgrund är det inte överraskande att perceptionen, upplevelsen, haft en central ställning även inom förortsforskningen.

Liksom i samhället överlag har mycket blivit annorlunda sedan 1980- och 1990-talet även i förorterna. Själva basstrukturen i det finländska samhället har förändrats, vilket manifesterat sig i förlorade industriarbetsplatser och i en växande servicesektor. Denna utveckling har försvagat i synnerhet de lägre utbildades ställning och för många förorters del inneburit en relativt varaktig och hög arbetslöshetsgrad (Stjernberg 2013; Dhalmann 2014). Dessutom har åtminstone i Helsingforsregionen den socioekonomiska differentieringen börjat flyta ihop med den etniska segregationen, vilket betyder att den etniska mångfalden i lågstatusområden har ökat (Vilkama 2011). I synnerhet de förorter som byggdes på 1960- och 1970-talet har i den offentliga debatten varit föremål för oro beträffande just dessa utvecklingstrender.

De forskningsrön om upplevd välfärd i dylika förhållanden som vi hittills förfogat över har inte byggt på stöddiga statistiska material. I föreliggande artikel försöker jag bidra till att fylla denna kunskapslucka. Min analys grundar sig på en mediabetonad artikel som jag kom ut med i fjol (Kemppainen 2014). Dess metodologiska huvudtanke åskådliggjorde jag genom att som exempel använda upplevelser av hälsa och trygghet rapporterade av enkätsvarare. Min artikel kan tas fram på Sosiaalilääketieteellinen Aikakauslehti – Journal of Social Medicine:s webbplats.

Omfattande enkätmaterial och registerdata från Rutdatabasen

Det material jag byggde min undersökning på var ett omfattande enkätmaterial från Helsingforsregionen och Lahtis år 2012 med 9 609 svarare och en svarsprocent à 35,6. Enkäten hade ingått i projektet KatuMetro. Av tekniska skäl lämnade jag bort rönen från Lahtis. Urbaninriktade geovetenskaparen Mats Stjernberg lade sedan till data ur Statistikcentralens Rutdatabas (2009) så att varje svarare hänfördes till en statistikruta (250 x 250 m), och då tjänade rutdatan som den kontextvariabel som angav boendemiljön. I Finland finns ingen riksomfattande statistisk enhet för att beskriva mera genuina grannskap såsom det finns till exempel i Sverige och Frankrike. Med rutornas hjälp kommer man ändå ner på en ganska liten skala. Men rutformen motsvarar ju givetvis inte de riktiga grannskapens gränser. Mera uppgifter om enkätmaterialet finns i Laaksonen et al:s undersökning (2015), om förortsvariabelns uppkomst i Stjernbergs dito (2013), och mätarna och de tekniska detaljerna för min egen analys finns i en artikel jag kom ut med i fjol (Kemppainen 2014).

Analyserna bygger på en lineär regression där idéen är att se på sambandet mellan den beroende variabeln (t.ex. upplevd trygghet) och de förklarande kontextvariablerna (förortsvariabeln & rutans socioekonomiska klassificering) då man standardiserar bort vissa centrala individfaktorer såsom svararnas ålder, modersmål, kön, form av hushåll, sysselsättningsläge och åsikt om det egna hushållets utkomst. Analyserna beaktar förutom urvalsupplägget och svarssvinnet även de undersökta fenomens korrelationer sinsemellan (s.k. spatial autokorrelation), vilket även internationellt sett kan ses som ett framsteg i analyser av enkätmaterial.

I det följande presenterar jag artikelns innehållsmässiga rön enligt tema och med teoretisk bakgrund. Mera om detaljer och metoder hittar man i själva artikeln. Viktigt att minnas då man tolkar rönen är att det handlar om en analys som på grund av den ursprungliga artikelns betoning på själva metoden endast kan ses som preliminär.

Upplevd hälsa i Helsingforsregionen beror inte nämnvärt på grannskapet

I den nordiska forskningstraditionen har välfärd vanligtvis setts som ett flerdimensionellt begrepp som omfattat dels ekonomiska resurser, utbildning och sociala relationer, dels även bland annat hälsa och trygghet (Johansson 1979). I föreliggande artikel ser jag på hälsa och trygghet ur en kontextuell socialforsknings synvinkel, och fäster då särskild uppmärksamhet vid det undersökta fenomenets omgivning, kontext: vilken roll spelar bostadsområdet, grannskapet, för upplevd hälsa? Hur varierar upplevd trygghet från grannskap till grannskap?

Den så kallade kontexteffekten, verkan av omgivningen, spelar en central roll inom kontextuell hälsoforskning. Det handlar helt enkelt om att den kontext man studerar (t.ex. ett bostadsområde, men varför inte också familje- eller skolomgivningen) inverkar på hälsan. Huruvida det föreligger en kontexteffekt är i sig en intressant forskningsfråga inom hälsoforskning, och för att klarlägga det måste man slå fast vilken betydelse skillnader i områdenas befolkningsstruktur har (Chauvin 2005). Till exempel i Helsingfors finns det färska belägg för mycket stora lokala skillnader i förväntad livslängd och återstående friska levnadsår (Mäki 2015), men detta vittnar ännu inte i sig om att det skulle föreligga en kontexteffekt. Vid en genuin kontexteffekt inverkar omgivningen på hälsan hos alla dem som vistas i den, och då bibehålls det statistiska samband som beskriver effekten även om man genom standardisering beaktar kontexternas sociodemografiska sammansättning. Denna distinktion har även praktiskt betydelse i och med att det med tanke på politiska åtgärder är viktigt att veta vad eventuella hälsoskillnader beror på. Detta för att de åtgärder man vidtar för att utjämna skillnaderna ska kunna lyckas.

En kontext som intresserar stadsforskare är i många fall den omedelbara bostadomgivningen alias grannskapet, och då talar man om grannskapseffekt. Forskningsbelägg utomlands (Kim 2008; Steptoe & Feldman 2011) pekar på sådana hälsoeffekter från grannskapet som ser ut att delvis bero på problem med den allmänna ordningen. George Galster (2010) har benat ut grannskapseffekternas mekanismer teoretiskt och delar in dem i fyra klasser:

1) Sociala mekanismer baserade på växelverkan inbegriper spridning (”smitta”) av bl.a. beteendemönster, värderingar och attityder bland gelikar, samt social kohesion och kontroll i området

2) Omgivningsmekanismerna avser den naturliga och den människoskapade boendemiljön, såsom utsättning för otrygghet eller för hälsorisker från luft, mark eller vatten (t.ex. jordreningsprojektet i Kvarnbäcken)

3) Geografiska mekanismer avser grannskapets läge i förhållande till ekonomiska och politiska styrkefaktorer (t.ex. skillnader i den offentliga servicen)

4) Institutionella mekanismer avser den roll som spelas av aktörer utanför grannskapet (t.ex. grannskapets dåliga rykte i utomståendes ögon)

Härnäst övergår vi till de empiriska rönen. Enligt analyserna i min artikel ligger den upplevda hälsan på kännbart lägre nivå i 1960- och 1970-talsförorterna än i övriga områden i genomsnitt. Skillnaden är 0,164 poäng på en skala av 1-5. Ännu större är skillnaden mellan de rutor som har högsta resp. lägsta socioekonomiska nivån, nästan 0,3 poäng. De kontextuella skillnaderna är alltså klara och även statistiskt signifikanta. Men handlar det enbart om att det i förorterna och i rutor med låg socioekonomisk profil bor individer med sådan sociodemografisk profil som gör dem benägnare att ha hälsoproblem? Eller påverkas alla av kontexten, även de som har en fördelaktigare bakgrund?

Genom att standardisera svararnas sociodemografiska faktorer kommer vi ett steg närmare ett svar på huruvida det handlar om kontexteffekt eller inte. Efter att vi standardiserat dessa faktorer minskar skillnaderna starkt. Förorterna avviker fortfarande statistiskt signifikant från de övriga områdena, men skillnaden är bara liten, 0,04-0,05 poäng. Samma sak händer med rutornas koefficienter för socioekonomisk nivå, och skillnaderna mellan ytterligheterna är nu bara 0,06-0,07. De ursprungliga kontextuella skillnaderna tyder närmast på skillnader rutor emellan i befolkningens – alltså även svararnas – sociodemografiska faktorer, och beläggen för kontexteffekt blir svaga med detta forskningsupplägg. Men eftersom upplägget kan kalibreras och kontextvariablerna redan i nuläget blev statistiskt signifikanta är det skäl att i fortsatta studier utreda detta noggrannare.

För den upplevda tryggheten spelar boendemiljön en klar roll

Som tema placerar sig upplevd trygghet i bostadsområden i ett överlappande område mellan stadssociologi, miljöpsykologi och kontextuell kriminologi och hänför i väsentlig grad till frågan om allmän ordning. Social kontroll och ordningsstörningar i ett grannskap varierar lokalt, vilket vid sidan om övriga faktorer inverkar på hur tryggt invånarna upplever sitt grannskap (t.ex. Kemppainen et al. 2014). Den kontextuella påverkan är teoretiskt och empiriskt vanligen så stark att man inte längre intresserar sig för den i sig – tvärtom mot då det gäller hälsan. Däremot försöker vi klarlägga vad de klara lokala skillnaderna i allmän ordning och upplevd trygghet beror på.

Frågan leder historiskt nästan hundra år tillbaka i tiden, till den klassiska stadsociologisk-kriminologiska forskningstraditionen i Chicago, och anknyter till begreppet social disorganisation. Kärntanken i begreppet är att problemen i allmän/social ordning varierar enligt grannskapets strukturella basis. Fattigdom, livligt flyttande och etnisk heterogenitet var faktorer som i Chicago i början av 1900-talet konstaterades tära på den strukturella grunden för ett grannskaps sociala växelverkan så till den grad att det blev problem med att upprätthålla ordningen. Som förklaring kom man med tanken att problem i ett områdes strukturella basis medför en dålig miljö för den sociala kontroll som invånarna själva bedrev. Denna tanke har under de senaste 20 åren synligt vidareutvecklats av stadssociologen Robert Sampson med kollegor (1997) under begreppet collective efficacy – kollektiv effektivitet.

i återvänder ännu till rönen. Beträffande upplevd trygghet är läget ett helt annat än för hälsan. De kontextuella skillnaderna är stora och förändras inte även om man standardiserar bort faktorer. Den upplevda tryggheten är på klart lägre nivå i förorter än i övriga områden i genomsnitt: skillnaden är 0,24 poäng (på skalan 1-5). I rutor med låg socioekonomisk status får den upplevda tryggheten ett nästan 0,5 poäng lägre värde än i de rutor som har högsta statusen, vilket motsvarar den förväntning man kommer fram till med begreppet social disorganisation. Som väntat får standardisering av individuella faktorer en mindre dramatisk roll än då det gällde upplevd hälsa. Det är alltså skillnad på vilka det är som upplever otrygghet och var man upplever otrygghet. Med andra ord förändras de kontextuella skillnaderna inte i avgörande grad då vi gör kontexterna jämförbara genom att standardisera den sociodemografiska sammansättningen hos dem som upplever tryggheten. På grundval av vår preliminära analys kan en lägre upplevd trygghetsnivå i förorterna ha att göra med att de oftare än grannskap överlag är områden med lägre socioekonomisk status. Trots att analysen till dessa delar är mycket preliminär motsvarar rönet ändå tidigare forskningsbelägg.

Det finns forskningsbelägg för social mix-politiken

Till sist dryftar jag vad de preliminära rönen innebär med tanke på en politik som inverkar på bostädernas upplåtelseform. Enligt Galster (2007) har social mix –politik, social blandningspolitik, vanligen motiverats med att den betonar rättvisa (jämlika utgångsmöjligheter och social inkludering) eller fördelarna för samhället som helhet i form av ekonomisk effektivitet (solidaritet, arbetskraftsproduktivitet, grannskapsgemenskapernas hållbarhet). Galster framhåller att det inte finns ordentligt belägg för någondera aspekten.

I Helsingfors fall har syftet med social mix -politiken dock varit ett annat, för tanken har varit att förebygga problem i den allmänna/sociala ordningen. Visa av de ungdomsoroligheter som förekom då Igelkottsvägens hyreshusområde var nytt beslöt staden att framgent undvika att bygga områden med mest bara hyreshus (riksomfattande dagstidningen Helsingin Sanomat 2014). En annan skillnad jämfört med den livliga debatten på andra håll i Europa är i vilket skede man tillämpat principen om social mix. I Helsingfors har principen funnits med redan i det skede då man byggde förorter, och den har åtminstone inte i första hand handlat om efterklok korrigeringspolitik – trots att utfyllnadsbyggande förvisso förekommit i det syftet, som exempel Solvik i Nordsjö.

Bedömd utgående från sina egna utgångspunkter ser social mix –politiken i Helsingfors ut att få empiriskt stöd. Det finns belägg för att grannskapets socioekonomiska status även i Finland inverkar på upplevd otrygghet (Kemppainen et al. 2014 samt föreliggande undersökning) och på den allmänna ordningen (Kemppainen, snart utkommande). Inom internationell stadsforskningslitteratur är denna iakttagelse ett mycket etablerat rön. Genom att reglera hur stor andel av bostäderna som får ha den eller den upplåtelseformen har man velat inverka på bostadsområdenas socioekonomiska sammansättning. I den mån detta har lyckats har man av föreliggande belägg att döma inverkat också på den allmänna ordningen.

Det är givetvis en helt annan fråga vilken tyngd man ger de övriga tänkbara följderna av den sociala blandningspolitiken – avsedda, önskade, oavsedda och oönskade – då man bedömer hur bra den fungerat. Den bedömningen hör som sådan inte längre inom min forsknings gebit. Men såvitt jag vet finns det inga övertygande belägg i finländska förhållanden för att uppblandningspolitiken skulle ha haft skadliga följder.

Och vad betyder våra preliminära rön om upplevd hälsa ur denna synvinkel? Också på den punkten pekar utländska belägg på att grannskapet spelar en roll som formare av hälsan, i synnerhet på så sätt att problem i den allmänna ordningen kan inverka negativt på hälsan. Det är tänkbart att det är en följd av social mix –politiken att problemen med den allmänna ordningen i Helsingforsregionen är såpass måttliga i internationell skala, och att det var därför vi i vår analys inte kunde skönja några märkbara grannskapseffekter på den upplevda hälsan.

Till sist är det skäl att nämna en punkt i föreliggande preliminära analys som behöver spinnas vidare på och som redan beaktats i fortsatta undersökningar: förorterna jämförs i analysen grovt med ”andra områden”. Och dessa utgör ju en mycket heterogen grupp. I fortsättningen är det skäl att bland gruppen andra områden skilja på åtminstone småhusområden och mera stadsartade områden. Således håller jag på och förbereder en studie där jag jämför förorterna i Helsingforsregionen med dels andra stadsartade områden, dels småhusgrannskap med avseende å observerad allmän oordning – i praktiken observerade ordningsstörningar. Undersökningen kommer att noggrannare belysa skillnaderna i allmän ordning mellan dessa tre typer av områden. Dessutom arbetar jag på en utredning där jag jämför finländska förorter med varandra med avseende å ordningsstörningar: syftet är att rikta uppmärksamhet på förorternas mångfald (jfr. Stjernberg 2013) och klarlägga vilken betydelse social kontroll har för variationen i ordningsstörningar mellan förorter med lägre resp. högre status. Det är meningen att båda undersökningarna utkommer under år 2016.

Teemu Kemppainen arbetar på sin doktorsavhandling i stadssociologi vid Helsingfors universitet.

Litteratur:

Allardt E (1993): Having, loving, being: an alternative to the Swedish model of welfare research, teoksessa Nussbaum M & Sen A (toim): The Quality of Life. Oxford, Clarendon.

Chauvin P (2005): Approches contextuelles de la santé: des enjeux de méthode et de santé publique, teoksessa Chauvin P & Parizot I (toim): Santé et expériences de soins. Pariisi, Inserm.

Dhalmann H (2014): Lähiöihin kohdistuvat kehittämishaasteet, teoksessa Dhima S (toim): Yhteistoiminnallinen lähiökehittäminen. Kokemuksia yhteisöllisestä ja tulevaisuusmyönteisestä korjauskulttuurista. Asumisen rahoitus- ja kehittämiskeskuksen raportteja 2/2014.

Galster (2007): Neighbourhood social mix as a goal of housing policy. A theoretical analysis. European Journal of Housing Policy, 7, 19–43.

Galster GC (2010): The mechanism(s) of neighbourhood effects. Theory, evidence, and policy implications. Paper for presentation at the ESRC Seminar “Neighbourhood Effects: Theory & Evidence”, St. Andrews University, Scotland, UK, 4-5 February, 2010. Revised 23 February, 2010. (http://clas.wayne.edu/Multimedia/DUSP/files/G.Galster/St_AndrewsSeminar-..., luettu 30.10.2015)

Helsingin Sanomat (2014). Siilitien nuoriso-ongelma otettu opiksi Helsingin asuntopolitiikassa. HS 50 vuotta sitten. HS 20.4.2014.

Kemppainen T (2014): Spatiaalista mallinnusta pistedatalla: kyselypohjainen analyysi koetusta terveydestä ja turvattomuudesta Helsingin metropolialueella. Sosiaalilääketieteellinen aikakauslehti, 51, 253–271. (http://ojs.tsv.fi/index.php/SA/article/view/48471/14147)

Kemppainen T & Lönnqvist H & Tuominen M (2014): Turvattomuus ei jakaudu tasan. Mitkä asuinalueen piirteet selittävät helsinkiläisten kokemaan turvattomuutta? Yhteiskuntapolitiikka, 79, 5–20.

Kääriäinen J (2002): Rikollisuuden pelko kasvaa Itä-Helsingissä: asuinalueiden erilaistuminen ja turvattomuuden kokeminen Helsingissä ja Espoossa vuosina 1997 ja 2001. Yhteiskuntapolitiikka, 67, 214–222.

Kim D (2008): Blues from the neighborhood? Neighborhood characteristics and depression. Epidemiological Reviews, 30, 101–117.

Laaksonen S & Kemppainen T & Stjernberg M & Kortteinen M & Vaattovaara M & Lönnqvist H (2015): Tackling city-regional dynamics in a survey using grid sampling. Survey Research Methods, 9, 45–55.

Mäki N (2015): Elinajanodotteen kehitys Helsingissä aluettain 1996–2014. Kvartti 2/2015, 42–58.

Sampson RJ & Raudenbush SW & Earls F (1997): Neighborhoods and violent crime: a multilevel study of collective efficacy. Science, 277, 918–924.

Steptoe A & Feldman PJ (2001): Neighborhood  problems as sources of chronic stress: development of a measure of neighborhood problem, and associations with socioeconomic status and health. Annals of Behavioral Medicine, 23, 177–185.

Stjernberg M (2013): Lähiötutkimus tuo esiin lähiöiden moninaisuuden. Kvartti 4/2013, 64–73.

Vilkama K (2011): Yhteinen kaupunki, eriytyvät kaupunginosat? Kantaväestön ja maahanmuuttajataustaisten asukkaiden alueellinen eriytyminen ja muuttoliike pääkaupunkiseudulla. Tutkimuksia 2/2011. Helsinki, Helsingin kaupungin tietokeskus