Tryggheten i stadsrummet kan undersökas på många olika sätt, till exempel med hjälp av kriminalstatistik eller enkäter som mäter känslan av trygghet. Sondering av otrygghetsupplevelser med hjälp av enkäter är grundad eftersom upplevelsen inte alltid står i direkt förhållande till uppgifterna i kriminalstatistiken. Enligt den så kalladerädsloparadoxen är de grupper som råkar ut för flest våldsbrott, till exempel unga män, samtidigt de som är minst rädda (Stanko 2000).

Man kan ändå inte utifrån rädsloparadoxen dra slutsatsen att den upplevda otryggheten skulle vara ett felaktigt eller mindre viktigt betraktelsesätt i jämförelse med kriminalstatistiken. Otrygghet är redan i sig en stark upplevelse som försämrar livskvaliteten för den som upplever den, och trygghet anses vara en av de centrala faktorerna som skapar välfärd (Johansson 1979). Subjektiva upplevelser får även konkreta följder: upplevd otrygghet leder till att man undviker platser och situationer som orsakar otrygghet, vilket i sin tur leder till att individens livsmiljö blir mer begränsad och att profilen hos utrymmets användarkrets förändras (se t.ex. Koskela 2009). Otryggheten har betydelse för stadsrummet även i den bemärkelsen att det finns ett samband mellan upplevd otrygghet i det egna bostadsområdet och minskad boendetrivsel samt ökad benägenhet till flyttning (Kortteinen et al. 2005).

Utgående från de enskilda faktorerna kan man närma sig frågan om upplevd otrygghet. Inom ramen för olika undersökningar upprepas observationen att det i synnerhet är fråga om ett problem bland kvinnor (Pain 2001; Ceccato 2012). Beträffande andra enskilda faktorer är forskningsresultaten mindre eniga: detta gäller såväl ålder, socioekonomisk ställning som personliga erfarenheter av våld (se t.ex. Pain 2001; May 2010). För att förstå upplevelsen av otrygghet borde man utöver enskilda faktorer även granska bostadsområdets egenskaper, eftersom skillnaderna mellan områdena (i denna artikel basdistrikten) är stora i fråga om otrygghetskänslan.

Det är osannolikt att det skulle vara så att de människor som upplever en större otrygghet än genomsnittet skulle ha valt att bo i samma områden. Förutom att egenskaperna granskas på ett individuellt plan måste man fästa uppmärksamhet vid själva områdena och fråga sig vilka egenskaper i området som kan vara orsak till de stora skillnaderna i otrygghetskänslan.  I denna artikel granskar vi upplevelser av otrygghet med hjälp av variabler på individnivå från Helsingfors trygghetsenkät från 2009, samt med hjälp av tre områdesvariabler som beskriver bostadsområdet.

Material till Helsingfors trygghetsenkät 2009

Materialet till Helsingfors trygghetsundersökning har samlats in tre gånger åren 2003, 2006 och 2009 (i skrivande stund pågår insamlingen av material för 2012). Centrala resultat har varit att den upplevda tryggheten i det egna bostadsområdet har hållits på ungefär samma nivå vid de olika tidpunkterna och man har till och med kunnat skönja en liten utveckling i positiv riktning. Förekomsten av otrygghetskänsla är på olika nivå hos män och kvinnor: av kvinnorna upplevde 24 procent och av männen 11 procent otrygghet i det egna bostadsområdet 2009. Med tanke på den aktuella frågan var det mest centrala resultatet de mångfaldiga skillnaderna mellan områdena (basdistrikten), som strukturellt har visat sig vara synnerligen bestående. 

Undersökningens uppläggning

Som responsvariabel används den upplevda otryggheten i det egna bostadsområdet. Förklaringsvariablerna är av två huvudtyper: variabler på individnivå och variabler på områdesnivå. De förklarande variablerna på individnivå indelas vidare i två typer: uppgifter om respondentens bakgrund samt uppgifter om respondentens upplevelser och erfarenheter. Respondentens bakgrundsvariabler är kön, ålder och utbildning. Erfarenhetsbaserade variabler är våld som respondentens eventuellt har upplevt eller bevittnat i det egna bostadsområdet (så kallad sekundär exponering för våld). Uppgifter om respondentens boendeform är tekniskt sett (erhållna ur enkäten) variabler på individnivå, men beskriver samtidigt boendemiljöns karaktär.

Variabler på områdesnivå är uppgifter om antalet larmuppdrag hos polisen, arbetslöshetsgraden bland män och uppgifter om huruvida respondenten bor nära en spårtrafikstation. Dessa uppgifter är egenskaper som beskriver basdistrikten.

Förklarande variabel:

• Upplevd otrygghet. Fråga som ställdes i undersökningen: ”Hur trygg känner du dig när du rör dig ensam i ditt bostadsområde en sen fredags- eller lördagskväll?” För att ange att man upplever en känsla av otrygghet fanns svarsalternativen ”ganska otrygg”, ”otrygg”, ”jag vågar inte gå ut”

Bakgrundsvariabler på individnivå:

• Kön, åldersgrupp och utbildning

Erfarenhetsvariabler på individnivå:

• Den svarandes uppgifter om erfarenheter av våld eller hot under året
• Bevittnande av våld i det egna bostadsområdet under året (misshandel, slagsmål)

 Variabler på områdesnivå:

• Respondentens boendeform (kombinationen av bostadens besittningsförhållande och hustypen)
• Polisens larmuppdrag per basdistrikt (februari 2010–december 2011) med följande uppdragskoder:  berusad person, störande beteende, skadegörelse
• Arbetslöshetsgraden bland män i basdistriktet 2009
• Boende i den omedelbara närheten av en spårtrafikstation: respondenter som bor i småområden runt metro- eller järnvägsstationer

Vi anser att polisens larmuppdrag på ett så objektivt sätt som möjligt beskriver oron i bostadsområdet, vilket vi antar att märks även i fråga om upplevd otrygghet.  Arbetslöshetsgraden (eller lägre sysselsättningsgraden) bland män i ett visst område har i tidigare undersökningar konstaterats korrelera med förekomsten av otrygghetsupplevelser.  Vi antar att spårtrafikstationen å sin sida utgör ett ställe där man kan urskilja en ökad koncentration av störande beteende.

Kön och erfarenheter av våld är avgörande

Det mest centrala resultatet av trygghetsundersökningen – att otrygghetsupplevelser främst är ett problem bland kvinnor – har kommit fram i åtskilliga undersökningar.  Så är fallet även i Helsingfors och därför presenterar vi effekterna av andra faktorer som inverkar på otrygghetsupplevelsen så att män och kvinnor undersöks skilt för sig och jämförelsen sker alltid på basis av den genomsnittliga nivån av otrygghetsupplevelser hos män respektive kvinnor.

Skillnaderna mellan mäns och kvinnors upplevelser av otrygghet (kvinnor 24 procent vs. män 11 procent) framgår alltså inte av figur 2, utan endast skillnaderna jämfört med medelvärdet för könen. Exempelvis upplever 15–24-åriga män drygt två procentenheter mindre otrygghet i jämförelse med genomsnittet hos de manliga respondenterna. De yngsta kvinnorna å sin sida upplever nästan sex procentenheter oftare otrygghet jämfört med alla kvinnliga respondenter.

Över 65-åriga kvinnor upplever klart mindre otrygghet än yngre kvinnor. Beträffande ålderns inverkan på förekomsten av otrygghetsupplevelser har olika undersökningar uppvisat olika resultat (Heiskanen 2002, 184). Resultatet av enkäten som genomfördes i Helsingfors påverkas troligen av det faktum att det i enkäten fanns ett alternativ ”jag rör mig inte utomhus om kvällarna”, som valdes av över 30 procent av de 65 år fyllda kvinnliga respondenterna. Om detta alternativ inte hade funnits kan man anta att andelen äldre kvinnor som upplever otrygghet skulle vara större.

Utbildningens inverkan på otrygghetsupplevelsen är inte stark, men generellt sett kan man säga att låg utbildning utsätter individen för upplevelser av otrygghet och högre utbildning skyddar individen mot dessa. Män och kvinnor som endast har avlagt en grundexamen upplever oftare otrygghet än genomsnittet och personer med högskoleutbildning upplever mindre otrygghet.

Erfarenhetsvariabler på individnivå påverkar i hög grad upplevelsen av otrygghet. Både hos män och kvinnor ökar egna erfarenheter av våld eller hot och bevittnande av våld i det egna bostadsområdet anmärkningsvärt upplevelsen av otrygghet.  Att man har bevittnat våld inverkar till och med kraftigare än om man själv har upplevt våld.

Man skulle kunna anta att upplevt våld eller hot utgör en stark upplevelse som skulle öka otrygghetskänslan mer än bevittnande av våld. Det finns dock två logiska orsaker till resultatet. För det första är det främst unga män som upplevt våld. För dem kan våldet vara en mer bekant del av vardagen (även som våldsverkare) och därmed orsakar detta inte någon stark känsla av otrygghet.  Den andra orsaken kan vara att frågan om våld och hot i enkäten även gällde händelser på arbetsplatsen och hemma. Dessa erfarenheter kan inte nödvändigtvis knytas samman med den upplevda tryggheten i det egna bostadsområdet.

Våld som bevittnats i det egna bostadsområdet kan tolkas som ett tecken på att vem som helst kan råka ut för det i sina hemtrakter.  Dessutom verkar frågan mäta just det som efterfrågas på ett mycket tillförlitligt sätt, utan att till exempel färgas av otrygghetsupplevelser. Män uppgav nämligen att de hade bevittnat våld i något högre grad än kvinnor, vilket också känns som en sannolik återspegling av vardagsverkligheten.  

Boendemiljön inverkar

Knappa ekonomiska resurser är också en bakgrundsfaktor som ofta är förknippad med otrygghetsupplevelser (till exempel Hale 1996, 103). I Helsingfors trygghetsundersökning finns inga frågor som berör inkomster och förmögenhet, men boendeformen kan delvis användas som ersättande variabel. Högavlönade och förmögna människor bor oftare i ägarbostäder, och bostadens besittningsförhållande är som förväntat klart förknippat med förekomsten av otrygghetsupplevelser. Både män och kvinnor som bor i småhus upplever mindre otrygghet än genomsnittet medan de som bor i stadens hyreshöghus upplever klart mer otrygghet än genomsnittet. Det återstår att fundera på vad detta samband vittnar om. Skyddar ekonomiska resurser oftare mot otrygghet i livet eller beror skillnaden på variationen i vardagen i småhusområden och stadens hyreshusområden.

Antalet ordningsproblem som förekommer i området – mätt genom polisens larmuppdrag – är en variabel på områdesnivå som enkelt kan undersökas.  Den är på sätt och vis en parallell mätare för våld som respondenten själv har bevittnat.  Inverkan är genomgående och gäller båda könen. Om det inte fanns ett sådant samband mellan den lokala förekomsten av larmuppdrag hos polisen och upplevd otrygghet så borde innehållet i hela begreppet otrygghet tänkas över.

Enligt Vaattovaara och Kortteinen (2012, 64) lokaliseras den låga sysselsättningsgraden hos män och upplevelser av otrygghet till samma områden i Helsingforstrakten. De anser att just otrygghetsupplevelserna är en orsak till selektiv bortflyttning från området. Här i vår undersökning gällande Helsingfors finns det ett klart och förväntat samband mellan arbetslöshetsgraden bland män och otrygghet. Juha Kääriäinen har dryftat frågan på följande sätt: ”Det är möjligt att det i områden som belastas av arbetslöshet ofta uppstår även andra sociala problem som leder till att människor råkar ut för situationer som väcker rädsla. Störningar orsakade av berusade människor på allmänna platser eller gräl i grannskapet kan vara exempel på sådana situationer.” (Kääriäinen 2002, 219). Vi återkommer till denna problematik i slutdiskussionen.

Vi har valt att använda respondentens boende i närheten av en spårtrafikstation som en förklarande variabel eftersom Helsingfors järnvägsstation med tanke på hela Finland har den största koncentrationen av störande beteende och våld. Därför frågar vi oss också om även de mindre stationerna är platser som innebär större otrygghet i stadsstrukturen. Enligt våra resultat innebär boende i närheten av en station en ökad upplevelse av otrygghet både för män och kvinnor, och till och med något mer för män.

En station som ligger i ett bostadsområde är ett starkt fysiskt funktionellt element genom vilket strömmen av fotgängare till områdets kollektivtrafik kanaliseras.  På grund av stationernas utrymmesmässiga lösningar sker gångtrafiken via broar, tunnlar och begränsade plattformsområden där det uppstår trängsel i folkmassorna. Vid stationerna samlas sådana störande gäng som Kääriäinen tidigare nämnde och som en stor grupp andra människor möter eller snarare försöker gå förbi. Miljön för mötet är speciell eftersom det på grund av trafiksäkerheten på många sätt är begränsat var man får röra sig och på plattformsområdet är man tvungen att stå stilla medan man väntar på tåget eller metron.

En invecklad helhet

När man frågar vem som upplever mest otrygghet är det första svaret kvinnor och i synnerhet unga kvinnor. Män berörs betydligt mindre, i varje fall när man frågar direkt om saken. Resultatet är även intuitivt lätt att förstå. Dessutom verkar utbildning, och särskilt högre utbildning, minska otryggheten. Detta samband kan dock bero på skillnaderna mellan bostadsområden: högre utbildade människor bor mer sällan i stadens hyreshus. Att bli offer för våld ökar otryggheten, och även detta är lätt att förstå.

Indirekt exponering för våld, dvs. bevittnande av våld i det egna bostadsområdet, är ändå den starkaste faktorn som orsakar otrygghet. Bevittnande av riktigt våld är en chockerande upplevelse för de flesta människor, vilket resultatet här vi erhållit på sätt och vis bekräftar. Även om bevittnande av våld är en individuell erfarenhetsvariabel i vår analys, så har den även en stark områdesmässig dimension.  I det område där man bevittnar mest våld är även upplevelser av otrygghet vanligast. Områdesmässigt korrelerar otrygghetsupplevelser och bevittnande av våld starkt (0.86) med varandra. Det är också förståeligt att man i områden som polisen oftare är tvungen att besöka på grund av larmuppdrag upplever en större otrygghet.

Vår tolkning gällande spårtrafikstationernas inverkan är att det för det första är fråga om deras fysiskt funktionella uppbyggnad och för det andra den sociala dimension som förknippas med dem, dvs. stationerna (till exempel metrostationerna i egenskap av varma utrymmen) drar till sig störande gäng.   Och om något händer bevittnas våldet av många fler människor, dvs. påverkan mångdubblas.

Hille Koskela framför i sin bok ”Pelkokierre” (2009, 79–80) att män och kvinnor upplever otrygghet på olika platser. För kvinnor är särskilt folktomma platser, därifrån det är svårt att fly och där det vid behov inte finns hjälp till hands, förknippade med rädsla.  Männen å sin sida upplever oftare otrygghet på platser med mycket trängsel sent på kvällen: framför baren och i olika kösituationer. Mellan män som håller på att nyktra till uppstår lätt social friktion och gräl. Man kan säga området runt stationen skapar förutsättningar för båda dessa. De kan åtminstone tillfälligt – till exempel sent en fredagskväll – vara tillräckligt fulla med berusat festfolk för att situationer med sociala friktioner ska uppstå.   Å andra sidan är åtminstone små stationer och deras närområden tidvis även folktomma och utan socialt skydd. I nödsituationer ersätter inte övervakningskameran äkta social kontroll.

Däremot är tolkningen av sambandet mellan vissa variabler på områdesnivå och upplevelse av otrygghet osäkrare. En högre arbetslöshetsgrad bland män och boende i stadens hyreslägenheter ökar otryggheten, men den mer exakta karaktären av sambandet förblir till viss del oklar.   Helsingfors regionala socioekonomiska struktur är sådan att många olika vanlottade dimensioner till stor del koncentreras till samma områden, dvs. mindre lyckligt lottade personer samlas i vissa områden.

Den regionala samvariationen av vanlottade med större otrygghet avslöjar ännu ingenting om förhållandet mellan orsak och verkan mellan de båda faktorerna.  Det skulle exempelvis vara möjligt att dra en sådan slutsats att invandrare förorsakar otrygghet eftersom de huvudsakligen bor i områden som stämplas som vanlottade. Det skulle dock kunna vara en felaktig slutsats eftersom vi på grundval av de öppna svaren i trygghetsenkäten vet att det relativt sällan nämns att invandrare orsakar otrygghet.

I det här skedet kan vi åtminstone säga att upplevelserna av otrygghet verkar utgöra en tilläggsdimension bland de traditionella indikatorerna för vanlottade i Helsingfors regionala socioekonomiska struktur. Den områdesmässiga undersökningen av otrygghetsupplevelser har även ett naturligt samband med diskussionen om differentieringen av bostadsområden. Då man beaktar betydelsen av trygghet för den dagliga välfärden och i dagens samhälle i allmänhet (till exempel Koskela 2009) kan det vara skäl att fundera på otrygghetsupplevelsernas betydelse mot bakgrund av hushållens flyttbeslut. I fråga om boendeönskemål är lugn en av de mest eftertraktade egenskaperna för ett bostadsområde (Invånarbarometern 2010). Eftersom den mer förmögna delen av befolkningen har bättre möjligheter att välja bostadsområde kan otrygghet spela en viktig roll även i ett bostadsområdes differentieringsutveckling. 

Figur 2. Sambandet mellan faktorer på individnivå och upplevelse av otrygghet.

Figur 3. Sambandet mellan variabler på områdesnivå och upplevelse av otrygghet.

Martti Tuominen, PM, forskare vid Faktacentralen. Henrik Lönnqvist, PM, forskare vid Faktacentralen. Teemu Kemppainen, PM, doktorand, Institutionen för socialvetenskap, Helsingfors universitet.

Litteratur:

Asukasbarometri 2010. Ympäristöministeriö (2012).  http://www.ymparisto.fi/default.asp?contentid=404744&lan=FI (vierailtu 8.3.2013)

Basolo, Victoria & Strong, Denise (2002). Understanding the neighborhood: from residents’ perceptions and needs to action. Housing Policy Debate 13(1): 83–105.

Ceccato, Vania (2012). The urban fabric of crime and fear. Teoksessa Ceccato, Vania (toim.): The Urban Fabric of Crime and Fear. Dordrecht, Springer.

Hale, C., 1996, Fear of crime: a review of the literature. International Review of Victimology. Vol. 4  79-150.

Heiskanen, Markku (2002). Väkivalta, pelko, turvattomuus. Surveytutkimusten näkökulmia suomalaisten turvallisuuteen. Tilastokeskus tutkimuksia 236. Helsinki.

Helsingin tila ja kehitys 2012. Helsingin kaupungin tietokeskus 2012.

Johansson, Sten (1979). Mot en teori för social rapportering. Rapport nr 2 från levnadsnivåprojektet. Stockholm, Institutet för social forskning.

Kortteinen, Matti & Tuominen, Martti & Vaattovaara, Mari (2005). Asumistoiveet, sosiaalinen epäjärjestys ja kaupunkisuunnittelu pääkaupunkiseudulla. Yhteiskuntapolitiikka 70(2): 121–131.

Koskela, Hille (2009). Pelkokierre. Pelon politiikka, turvamarkkinat ja kamppailu kaupunkitilasta. Helsinki, Gaudeamus.

Kääriäinen, Juha (2002): Rikollisuuden pelko kasvaa Itä-Helsingissä. Asuinalueiden erilaistuminen ja turvattomuuden kokeminen Helsingissä ja Espoossa vuosina 1997 ja 2001. Yhteiskuntapolitiikka 67 (2002): 3, 214–222.

May, David C. (2010). Fear of Crime. Teoksessa Fisher, Bonnie S. & Lab, Steven P. (toim.): Encyclopedia of Victimology and Crime Prevention. Volume 1. Thousand Oaks, Sage.

Pain, Rachel (2001): Gender, race, age and fear in the city. Urban Studies 38(5–6): 899–913.

Stanko, Elizabeth A. (2000): Victims r us. The life history of ’fear of crime’ and the politicisation of violence. Teoksessa Tim Hope & Richard Sparks (toim.): Crime Risk and Insecurity. London, Routledge.

Vaattovaara, Mari & Kortteinen, Matti: Segregaatiosta ja sen inhimillisestä ja yhteiskunnallisesta merkityksestä. Talous & yhteiskunta 40 (2012): 3, 60–65.