Artikel |  07.08.2018Seppo Laakso, Heikki A. Loikkanen

Urbaniseringen – ett färskt fenomen eller en gammal trend?

Under historiens gång har städer spelat en viktig roll som säten för den världsliga makten och dess militära stödjepunkter, för religionsutövning samt för handel och övrig ekonomisk verksamhet. Samtidigt har de i bästa fall fungerat som knutpunkter för skapande, inlärande, utnyttjande och spridande av kunskap inom nationella och internationella nätverk.

Man vet att det redan fanns städer över 8 000 år före vår tideräknings början. Den äldsta staden man på grundval av arkeologiska utgrävningar känner till är Jeriko, som legat i Jordanien och hade omkring 2 000 invånare och kan tidsbestämmas till 8400-7300 före Kristus. I det mesopotamiska flodbäckenet i nuvarande Iran uppstod omkring 3000 f.Kr. en grupp närliggande städer: Eiridu, Ur, Lagash och Kish. Störst av dem var Ur, som hade 25 000-30 000 invånare (Arnott & McMillen, red. 2006).

Efter att de första städerna uppstått bodde allra största delen av världens befolkning i årtusenden på landsbygden och bedrev basnäringar. Ännu år 1800 bodde bara 3 procent av världsbefolkningen i stadsområden. Men sedan ledde den industriella revolutionen till att städerna började växa. England, och andra länder i dess kölvatten, började förändras till urbana samhällen. År 1900 hade stadsbefolkningens andel av världsbefolkningen vuxit till 14 procent, och år 1950 var den redan 30 procent. På global nivå nåddes milstolpen 50 procent år 2008. Då fanns det redan 400 städer med minst en miljon invånare, och av dem hade 19 över 10 miljoner invånare (Davis 1955, se även Bairoch 2003).

År 2015 bodde enligt Världsbankens uppgift 54 procent av världens befolkning i städer. De senaste årtiondena har andelen vuxit i huvudsak som följd av urbaniseringen i utvecklingsländer. I Europa var andelen stadsbor bland befolkningen 74 procent och i Nordamerika 81 procent år 2015. I ekonomiskt utvecklade länder (såsom Australien, Canada, Frankrike och USA) innebär stora markarealer inte i sig utspridd samhällsstruktur, utan befolkningen bor i huvudsak i urbana områden.

Andelen urban befolkning hänger snarare samman med ekonomisk utveckling (BNP per capita) än med geografi. I ekonomiskt utvecklade länder är den i medeltal klart större än i utvecklingsländer, där skillnaderna i urbaniseringsgrad länder emellan är mycket stora (Figur 1). I Finland är stadsbefolkningsandelen fortfarande relativt liten med tanke på hur stor BNP per capita är.

Figur 1: Andel urban befolkning (%) och köpkraftskorrigerad bruttonationalprodukt per capita (i dollar) i världens länder år 2012.

(Källa: Världsbanken. Figuren upptar de stater med över 1 miljon invånare som det finns uppgifter om. Obs. Stadsbefolkningsandelen i Finland = de urbana kommunernas andel av befolkningen.)

Urbanisering sker tillsammans med ekonomisk utveckling, och detta gäller även i Finlands fall. År 1860 var stadsbefolkningsandelen kring 5 procent i Finland, och år 2012 ungefär 70 procent. På 152 år växte den alltså 14-falt. Detta visar att urbaniseringen inte är ett nytt fenomen utan en process som pågått länge. I Finland var det som starkast under årtiondena strax efter Andra världskriget. Till saken hör också att BNP per capita i Finland år 2010 var 20 gånger så stor som den varit 150 år tidigare, år 1860. Detta tyder på att det skulle finnas ekonomiska orsaker till urbaniseringen, och dem avhandlar vi i full omfattning i vår bok Kaupunkitalous ("Urban ekonomi") (Laakso & Loikkanen 2004). Vi återkommer till dem i korthet längre fram.

Funktionellt stadsområde och administrativ stad

Vår beskrivning av urbanisering och stadsbefolkning här ovan tog fasta på stadsregioner, med vilka vi avser arbets- och bostadsmarknadsområden. Dem kallar man också funktionella stadsregioner (FUR= Functional Urban Regions), och deras storlek beror på hur företag och hushåll etablerar och bosätter sig. De är inte samma sak som städer (kommuner) i administrativ bemärkelse, de som utgör den lokala nivån av den offentliga förvaltningen.

Storstadsregionerna består i allmänhet av en centralstad med omgivande kommuner (städer). Men också en administrativ stad kan vara så stor att den täcker inte bara den funktionella staden utan också landsbygd med lokala centra, såsom till exempel i S:t Michel, numera vidsträckt efter kommunsammanslagningar.

I så gott som alla länder finns det en eller flera mellannivåer mellan central- respektive lokalförvaltningen. I många europeiska länder (såsom Frankrike och Tyskland) och i USA kan det finnas flera administrativa städer och kommuner inom en och samma stadsregion, och som motvikt finns det mellannivåer och – i federationer – delstater under riksnivån. I internationell jämförelse är Finland ett specialfall med sina två nivåer (staten och kommunerna), där kommunerna förutom typiska lokala förvaltningsåligganden ålagts producera ett rekordartat antal tjänster som staten slagit fast och delvis finansierat (i synnerhet utbildning samt social- och hälsoservice). Dem sköter de antingen på egen hand eller inom samkommuner, alltså i samarbete med andra kommuner (Loikkanen 2012).

Som följd av kommunsektorns omfattande verksamhets är dess andel av Finlands BNP stor, liksom också antalet kommunalt anställda. Sålunda avviker Finland både från de länder där den privata sektorn spelar en betydande roll för servicen (där t.ex. egenläkarna är yrkesutövare) och dem där det finns olika mellannivåer. Den tilltänkta landskapsreformen kommer att förändra den offentliga sektorns strukturer även i stadsregionerna, och upplägget för privat, offentlig och tredjesektorverksamhet förändras beroende på hurdan reformen blir i praktiken.

Markanvändningsstrukturen i stadsregioner: kompakt eller utspridd?

Stadsbefolkningens tillväxt och de nya fortskaffningsmedlen har förändrat stadsregionernas markanvändningsstrukturer. För dessas utformning har staten och lokal- resp. regionförvaltningen en betydande roll. Som följd av markpolitiken och infrastrukturella lösningar kan stadsregionen bli tät eller splittrad i byggnadseffektivt hänseende, och detta är en faktor som påverkar var företag och hushåll placerar sig. I stora stadsregioner kan både centralorten och de mindre centra (städerna) vara täta urbana områden där jobb- och invånartätheten typiskt är hög men sjunker längre utåt i en småhusdominerad periferi. I utspridda stadsregioner sker tillväxten utanför centralorten, och inte heller de mindre centra är täta urbana helheter. Stadsregionernas struktur och dennas förmåga och sätt att anpassa sig till folk- och jobbökning har märkbara verkningar på produktiviteten inom den privata resp. offentliga sektorn och på hur funktionell bostads- och jobbmarknaden är (som vi ska titta på senare). Det handlar alltså om mycket annat än bara landskapsestetik och hur en stadsregionens skyline ser ut på avstånd.

I mellaneuropeiska stadsregioner är centralorterna jämte omgivande mindre lokalcentra (småstäder och byar) relativt tättbebyggda. I de flesta nordamerikanska städer består innerstaden av tättbebyggda central business districts, medan ytterstaden består av bostadsområden. Även i europeiska länder har det funnits tider av suburbanisering, då innerstäderna har förlorat invånare till växande förorter, men trenden på sistone har varit att förutsättningarna för företagsverksamhet och boende förbättrats i innerstäderna. I de stadsregioner som vuxit starkast har man gjort centralorter och lokalcentra tätare, och kommunikationerna mellan dem har förbättrats med hjälp av nya trafikleder och kollektivtrafiklösningar. Trots det är geografisk utspriddhet, urban sprawl, fortfarande ett problem i många europeiska stadsregioner (EEA 2006).

Efter andra världskriget växte stadsbefolkningen i Finland som följd av dels att folk hemförlovades från armén och att de evakuerade från det förlorade Karelen skulle få nya hem, dels övrig migration och naturlig folkökning. På 1960-talet inföll en ny stor flyttningsvåg, den så kallade flykten från landsbygden, varav en del gick till Sverige. I Finland reagerade växande kommuner på befolkningstrycket bland annat genom att sluta avtal om stora bygghelheter med byggfirmor som skaffat mark i stadsregionernas utkanter. Många höghusdominerade ”skogsförorter” uppstod. I många stadsregioner slutade befolkningen växa i centralorten, eller började rentav minska. Urbaniseringen framskred, men det urbana livet i innerstäderna minskade.

Stadsregionerna blev utspriddare trots att det på både nationell och landskapsnivå redan länge varit ett av målen att göra samhällsstrukturen enhetligare och tätare. I verkligheten har man i planläggningen reserverat mark för arbetsplatser och bostäder i utkanterna av de befintliga samhällena, och det är också där man byggt. På så sätt har stadsområdena vuxit extensivt, alltså vidgat sig utåt.

Ännu under första decenniet av 2000-talet bredde de stora stadsregionerna snabbt ut sig. Bostadsbeståndet växte med stark betoning på dels småhusdominerade områden i förorterna, dels kranskommunerna. Småhusens andel av byggandet växte, och ägarboende blev allt vanligare. Utflyttningen av barnfamiljer från centralorterna till kranskommunerna var rekordlivlig. Först på 2010-talet har man inom stadsplaneringen lagt om kursen – med delvis nya motiveringar – på att utveckla stadskärnorna och, mera allmänt, på intensiv tillväxt. Stadsregionerna har börjat växa inåt, och centralorterna har vuxit snabbt då det funnits gott om inflyttare.

I Helsingforsregionen skedde ökningen i folkmängd och arbetstillfällen länge främst i Helsingfors utkanter, i grannkommunerna eller ännu längre utåt. Mellan år 1960 och 2010 mer eller mindre fördubblades antalet invånare och arbetstillfällen (Fig. 2 och 3). Samtidigt förändrades regionen strukturellt. I Helsingfors innerstad minskade befolkningen, medan folkökningen i ytterstaden räckte till för att hålla stadens folkmängd på 1960-talsnivå. Regionens folkökning kanaliserades till de utspritt bebyggda grannkommunerna. Där utgör inte ens lokalcentra särskilt stora eller täta koncentrationer av arbetsplatser eller invånare, och de kan inte anses vara av särskilt urban natur. I Helsingfors förändrades antalet arbetstillfällen i innerstaden bara lite på de 50 åren, men utanför innerstaden femdubblades arbetstillfällena. Snabbast har ökningen varit i Esbo och Vanda, där de ökade tiofalt.

Figur 2. Folkmängdsutveckling i Helsingfors (innerstaden resp. ytterstaden) och övriga kommuner i Helsingforsregionen åren 1946-2018 (1.1.). (Källa: Statistikcentralen och Helsingfors stad)

 

Figur 3. Folkmängd och arbetstillfällen i olika zoner av Helsingforsregionen 1960-2010. (Källa: Helsingfors stad.) 

I Helsingforsregionen på 2010-talet har tillväxt skett i hela Huvudstadsregionen, där markanvändningen blivit intensivare, om än mindre intensivt än i Stockholm (Söderström et al. 2014). I Helsingfors har folkökning i innerstaden möjliggjorts av de före detta hamnområdena Busholmen och Fiskehamnen och av kompletterande byggande och förändringar av byggnaders användningssyfte (Fig. 2). Även lokalcentren i regionen (bl.a. Hagalund, Mattby, Dickursby och Kivistö) har haft folkökning. Trots ökat bostadsutbud i väl belägna områden har skillnaderna områden emellan i bostadspriser och –hyror vuxit sålunda att bostadspriserna och –hyrorna stigit mera i centrala än perifera områden (Loikkanen & Laakso 2014, samt Andersson et al. 2015, kap. 6).

Invandringen källa till folkökning i stadsregionerna

Den internationella migrationen har blivit en viktig delfaktor i befolkningsutvecklingen, och den har inverkat på folkökningen i synnerhet i de största europeiska stadsregionerna. Ända sedan 1990-talet har invandringen till ”gamla” EU-länder från före detta östblocksländer och från Asien och Afrika varit livlig. Invandringen till Finland började öka på 1990-talet, och den har fått ytterligare fart efter medlet av förra årtiondet (Fig. 4). Finland har i invandringshänseende legat några årtionden efter Mellaneuropa och de övriga nordiska länderna. I Finland och övriga Norden har invandrarna anhopats i de största stadsregionerna, där det finns möjlighet till studier och arbete, samt sociala nätverk som underlättar framåtsträvanden i livet.

Helsingforsregionens folkmängd växte med i medeltal 1,2 procent per år under perioden 2007-2016. De som hade främmande modersmål ökade med 9 procent per år, de som hade inhemskt med 0,5 procent per år. De med främmande modersmål stod för två tredjedelar av regionens folkökning. I de största stadsregionerna i övriga Norden har de som har invandrarbakgrund spelat en ännu större roll för folkökningen. Utan invandringen och flyttandet av folk med främmande modersmål till de stora städerna från andra delar av Finland hade urbaniseringen i Finland varit långsam på 2000-talet.

Figur 4. Folkmängdsförändring enligt modersmål i Helsingforsregionen åren 1992­–2016. (Källa: Statistikcentralen.)

 

Den offentliga sektorns och stadsbefolkningens tillväxt

Ännu i slutet av 1800-talet var både stadsbefolkningsandelen och de offentliga utgifternas andel av BNP grovt sett kring 10 procent. Att den offentliga sektorn vuxit sedan dess har förklarats med dels de behov av infrastruktur och liknande service som urbaniseringen medfört (s.k. Wagners lagar), dels den omfördelning av inkomster som ökat i och med att demokratin utvidgats (allmän och lika rösträtt) och som sker genom beskattning och inkomstöverföringar (Richards och Meltzers teori), dels ökad efterfrågan (då inkomstnivån stigit) på sådana välfärdstjänster som börjat finansieras (och produceras) av den offentliga sektorn (den s.k. Baumolska sjukan).

Inom den offentliga sektorn har statsmaktens uppgift blivit dels påverkandet av inkomstfördelningen, dels penning- och finanspolitiken– förutom de så kallade nattvaktsåliggandena (försvar, rättsväsende, statsförvaltning mm.). Därutöver har staten finansierat nationella infrastrukturprojekt och högre utbildning och bildning samt, med hjälp av statsandelssystemet, även service på lokalt plan. På kommunernas och regionernas ansvar har man lagt de åligganden som hänför till lokal och regional infrastruktur och service, och tillhandahållandet av delvis statsandelsfinansierad service. Finansieringen på lokalnivå har i allmänhet skötts med hjälp av avgifter, fastighetsskatt, och dessutom har man fått statsandelar (inkl. utjämningen av inkomstunderlaget). Trots att indirekt beskattning och inkomstbeskattning enligt lärorna för offentlig hushållning lämpar sig som finansieringsform snarast för staten (och delstaterna), har kommunal inkomstbeskattning använts i synnerhet i Norden, där serviceproduktionen och delvis även dess finansiering har decentraliserats.

Som följd av sina alltmer omfattande åligganden har den offentliga sektorn (staten, mellannivå(erna) och lokalnivån) vuxit betydligt sedan början av 1900-talet. År 1913 var den offentliga sektorns totalutgifter i de industrialiserade länderna bara 12 procent i förhållande till BNP. Efter Första världskriget började både inkomstöverföringarna och den offentligt finanseriade servicen växa, och den ökningen fick ytterligare fart när man efter Andra världskriget byggde upp välfärdsstater. I OECD-länderna var de offentliga utgifternas förhållande till BNP omkring 45 procent i slutet av 1900-talet. År 2015 hade kvoten sjunkit till 41 procent. Då var den högst i Finland och Frankrike (57 % vardera), vilket återspeglade den ekonomiska svacka som börjat år 2008, då de offentliga utgifterna var höga och BNP låg (Lybeck & Henrekson 1988, OECD 2017).

Det är skäl att betona att de offentliga utgifternas förhållande till BNP inte är samma sak som den offentliga sektorns andel av BNP, som för sin del beskriver det förädlingsvärde som uppstår inom offentliga sektorn. Om statens verksamhet begränsar sig enbart till omfördelning av inkomster (då det bara behövs skatte- och inkomstöverföringsbyråer) kan de offentliga utgifterna vara stora, medan det förädlingsvärde som uppstår (av löner, hyror osv.) är litet. Om förutom inkomstöverföringarna också utbildning, social- och hälsoservice mm. produceras av kommuner eller stat (såsom i Finland), är den offentliga sektorns andel av BNP och den sysselsatta arbetskraften stor.

I Finland var offentliga sektorns andel av BNP år 1975 omkring 15 procent och år 2015 ungefär 20 procent. År 1975 jobbade drygt 15 procent och år 2015 cirka 25 procent av arbetskraften inom den offentliga sektorn, största delen inom kommuners och samkommuners service. Som följd av en internationellt sett exceptionellt långtgående decentralisering utgör finländska städer (kommuner) helheter av typ multisektorföretag, och de är samtidigt stora arbetsgivare. Helsingfors stad är för närvarande Finlands största arbetsgivare, med omkring 38 000 anställda.

Obalanserad tillväxt samt regionala inkomstskillnader

Att landsortsbefolkningen minskar och att stadsområdena växer mest bara i en del av landet – i Italien i norr, i Finland i söder – tolkas som obalanserad regional utveckling. En mycket allmän uppfattning är att skillnaderna i inkomst regioner emellan säkert också växer, men i själva verket har långsiktstrenden varit den motsatta: skillnaderna har snarare minskat eller åtminstone för det mesta inte vuxit. Det har berott på företagens tendens att placera sig där det är mest lönsamt och på hushållens strävan att flytta till bättre. Som exempel höjer en arbetslös som flyttar från region A till region B produktionsvärdet per capita i A och håller produktionen per capita i B på samma nivå som tidigare, om vederbörande får jobb vid ett företag med för B genomsnittlig produktivitet. I det fallet minskar de regionala skillnaderna – och desto mera om vederbörande får jobb i ett lågproduktivt jobb.

Man har också i alla länder bedrivit regionalpolitik i syfte att minska skillnaderna regioner emellan. Dessa har också påverkats av övriga åtgärder från det offentligas sida, såsom beskattning och inkomstöverföringar. Oavsett man mäter de regionala skillnaderna med hjälp av produktion per capita eller hushållens disponibla inkomster per capita (eller konsumentenhet) har skillnaderna regioner emellan inom samma land, både i Europa och Nordamerika, på lång sikt minskat – trots obalanserad regional utveckling. Det som däremot förändrats mindre är skillnaderna i arbetslöshets- eller sysselsättningsgrad, och för deras del har de regionala skillnaderna varierat åt olika håll vid olika tider.

I Finland minskade skillnaderna mellan olika delar av Finland i hushållens disponibla inkomster per konsumentenhet snabbt mellan 1960-talet och början av 1980-talet (Fig. 5). Södra Finlands försprång minskade samtidigt som östra, västra och norra Finlands relativa ställning förbättrades. Ännu en liten bit in på 1980-talet skedde en viss utjämning mellan regionerna. Därefter har skillnaderna grovt sett hållits oförändrade, trots de låg- och högkonjunkturer som förekommit. I alla skeden har beskattning och inkomstöverföringar minskat dessa regionala inkomstskillnader, och de är mindre än om man mäter med BNP per capita, som ju mäter hushållens produktionsfaktorinkomster per konsumentenhet eller produktionen (förädlingsvärdet).

Då vi med denna indelning i fyra zoner analyserade inkomstfördelningen var den interna inkomstfördelningens nivå och utvecklingstrend (mätt med Gini-koefficienten) länge – oavsett zon – likadan som i landet som helhet: från medlet av 1960-talet och ända till medlet av 1980-talet krympte inkomstskillnaderna, och hölls sedan på samma nivå till medlet av 1990-talet. Efter det växte inkomstskillnaderna under det ekonomiska uppsvinget, och, i motsats till tidigare, blev de interna inkomstskillnaderna större i södra Finland än i de övriga zonerna (Loikkanen et al. 2005). Under 2000-talet har inkomstskillnaderna mätta med Gini-koefficienten hållits på ungefär samma nivå i hela landet, men i södra Finland har inkomstskillnaderna minskat något (Mäki-Fränti 2016).

Figur 5. Hushållens disponibla inkomster* i medeltal i Finlands storregioner 19662011, index(Finland)=100. (Källa: Statens ekonomiska forskningscentral VATT).

 

* = Den regionala inkomstutvecklingen i förhållande till landets genomsnittliga utveckling. Utgångsmaterialet är Statistikcentralens konsumtionsundersökningar åren 1966-85 samt inkomstfördelningsstatistik åren 19902011. Disponibla inkomsten per OECD-enhet har viktats med antalet medlemmar i hushållen och med urvalsvikter (sample weights).

Om vi tillämpar en annan områdesindelning (se Fig. 6) och analyserar skillnaderna i bruttonationalprodukt per capita från och med år 2000 märker vi att skillnaderna regioner emellan minskat även med denna indelning. I synnerhet har landsbygdsområdena i förhållande till hela landet blivit mer lika de övriga, i och med att deras folkmängd har minskat och att trenden varit den motsatta i Helsingforsregionen. Å andra sidan sjönk sysselsättningsgraderna drastiskt i Helsingforsregionen och de stora stadsregionerna efter år 2008, medan nedgången varit långsammare i landsbygdsområdena. Även i detta avseende har de regionala skillnaderna minskat.

Figur 6. BNP per capita i olika typer av områden i Finland i förhållande till riksmedeltalet (=100) åren 2000–2015.

 

Den ovan beskrivna minskningen i skillnaderna områden emellan sedan år 2000 har skett samtidigt som regionutvecklingen ur en annan synvinkel varit obalanserad. Detta framgår bland annat av att skillnaderna mellan de olika områdestypernas andelar av BNP har vuxit något på 2000-talet (se Fig. 7). I synnerhet Helsingforsregionen har nått en större andel medan de medelstora eller små stadsregionernas andel har minskat.

Figur 7. Områdestypernas andel av Finlands BNP åren 2000–2015.

 

Varför urbanisering?

Urbaniseringen har skett därför att anhopning givit företag och hushåll mera fördelar än nackdelar.

Företag inom samma bransch drar nytta av dels skalafördelar, dels varandras närhet. Närheten ger fördelar i transportkostnaderna, och då företagen ökar i antal uppstår en lokal arbetsmarknad inom den egna branschen. Tillväxt inom näringsgrenen innebär en öppning för längre driven specialisering och utnyttjande av skalafördelar även vid produktion av sådan input som företagen inom näringsgrenen själva behöver. I en växelverkan mellan många företag och arbetstagare är sannolikheten för innovationer större, och kunskap överförs lätt från företag till företag inom branschen. Dessa fördelar, som redan Marschall förde fram 1920, kallas lokaliseringsfördelar. Parallellt får företagen och konsumenterna så kallade urbaniseringsfördelar, varmed avses att företag inom samtliga branscher i ett område får produktivitetsfördelar och att hushållen kan dra nytta av det (Jacobs 1969). Bakgrunden till fördelarna är stadsregionens stora format och den mångsidighet i produktion och konsumtion som därav följer, och framför allt förmågan att öka mängden varor och tjänster av nya slag.

På grundval av empiriska studier om lokaliserings- och urbaniseringsfördelar inom privata sektorn sammanfattar Rosenthal och Strange (2004) att:
- om en stads folkmängd fördubblas stiger produktiviteten i regionen med 3-8 procent (Kun kaupungin koko kaksinkertaistuu, alueen tuottavuus kohoaa 3–8 %.)
- om folktätheten fördubblas ökar produktiviteten i snitt med 5 procent
- om en näringsgrens storlek fördubblas inom regionen ökar dess företags produktivitet i snitt med 4,5 procent

Sedan denna sammanfattning gjordes har det företagits en myckenhet nya empiriska studier om klustereffekter (dvs. anhopningseffekter), bland annat en översikt (2015) av Combes och Gobillon. I dess början benar författarna ut den teoretiska bakgrunden till anhopningseffekterna och det empiriska mätandet av de centrala begreppen med hjälp av olika datamaterial. De studier som översikten går igenom bestyrker riktningen i ovan nämnda verkningar, och ger mera rön om hur resultaten beror på bland annat näringsgren, typ av företag och produktionseffekternas uppkomstmekanismer (såsom konkurrens och kunskapsöverföring). Senast utkomna är för Finlands del Susiluotos (2015) och Lahdelma & Laaksos (2017) studier.

Om anhopningens fördelar för hushållen

I en stadsregion innebär hög produktivitet och lönenivå omfattande konsumtionspotential. En stor och mångsidig arbetsmarknad innebär karriäralternativ – och trygghet, i och med att det på en stor ort är lättare än på en liten att hitta jobb inom samma bransch eller inom något nytt. Också att bli företagare är lättare i stadsregioner, eftersom marknadens storlek gör det lättare att hitta kunder för nya varor och tjänster.

Förutom en hög inkomstnivå uppskattar konsumenterna ett stort konsumtionsurval. Det är viktigt att varor och privata och offentliga tjänster är mångsidiga och lättillgängliga. En annan dragningsfaktor är befolkningens antal och heterogenitet, som utgör en grund också för möten och socialt liv. De bidrar till att förklara varför städer drar till sig folk och varför de, då de är som bäst, är lockande turistmål. Om en stads inre struktur och trafiksystem är lagom täta och kommunikationerna med det egna och utlandet är goda blir staden attraktiv för både sina invånare och för besökande från när och fjärran (Glaeser et al. 2001, samt om urbaniseringens fördelar mera allmänt Glaeser 2011).

Om nackdelarna med anhopning

Stadsregioner och deras tillväxt har också sina nackdelar, både för företag och för privata hushåll. I stadsregioner, i synnerhet i deras kärnor, finns det begränsat med ”bästa lägen”, och därför är priserna och hyrorna för bostäder och lokaler högre i städer än på landsbygden, och särskilt höga är de just på de bästa lägena i städerna. Bakgrunden till detta är företagens och hushållens värderingar, alias deras vilja och förmåga att betala för ett bra läge och dess fördelar. Samtidigt är en hög pris- och hyresnivå en signal för var det lönar sig att öka utbudet, om det också i övrigt är vettigt och möjligt.

Den höga pris- och hyresnivån i stadsregioner betonas om samhällsstrukturen är splittrad. Splittring höjer bostädernas prisnivå på alla avstånd från huvud- och lokalcentra, i och med att den gör utbudet på de bästa lägena ännu knappare. Höga bostadspriser bromsar migrationen och höjer folks lönekrav. På det här viset hämmar en splittrad stadsstruktur både bostadsmarknaden och arbetsmarknaden och samtidigt bägges konkurrenskraft där det finns en växande efterfrågan på arbetskraft (Loikkanen och Laakso 2014).

I synnerhet i större städer störs både företagsverksamheten och folks liv och leverne av stockningar, utsläpp och buller. För att lindra dessa urbaniseringens avigsidor görs det hela tiden en hel del. Härvid föreligger en paradox: då man har lyckats begränsa anhopningens nackdelar växer stadens attraktionskraft, och så upprepas delvis samma problem igen då befolkningen växer.

Transport, kommunikation och urbanisering

Att stadsbefolkningen stadigt vuxit så länge kan tyckas vara en enahanda och ensidig trend, men det är den inte. Med innovationerna inom maskiner och anläggningar har transportteknologin förbättrats, och detta har väntats leda till spriddare områdesstrukturer och, i extremfall, städernas död.

Under de senaste tvåhundra åren har ångmaskinen, järnvägarna, förbränningsmotorn och transportcontainern sänkt kostnaderna för varutransport i väsentlig grad. På motsvarande sätt har bilen, tåget och flyget sänkt kostnaderna för mänsklig fortskaffning. Inom information och kommunikation har tidningen, boken, telegrafen, telefonen och radio och television sänkt priset för förmedling och spridning av information och kostnaderna för mellanmänsklig kommunikation. Hur kommer det sig då att människor och produktion trots sjunkande transport- och kommunikationskostnader har anhopats och stadsbefolkningsandelen stadigt vuxit?

Förklaring av modellerna i en ny ekonomisk geografi

Ett marknadsbeteendeorienterat svar på denna fråga har framlagts av Paul Krugman, mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne (om modellernas utveckling se Fujita, Krugman och Venables 1999). Krugman analyserade med sina modeller – som givit upphov till en ny ekonomisk geografi – hur hushållen samt företag som producerar jordbruks- och industriprodukter valt att placera sig. Om vi i en sådan modell standardiserar folkmängden och de centraliserande och decentraliserande faktorerna och därpå sänker transportkostnaderna från en hög nivå neråt får det till att börja med en centraliserande verkan. På så sätt hjälper modellen oss att förstå varför innovationerna inom transportteknologin ökar urbaniseringen. Men modellernas prognos förändras när vi sänker transportkostnaderna tillräckligt mycket: centraliseringen upphör och samhällsstrukturen blir mera utspridd. Sambandet mellan anhopning och transportkostnader är alltså icke-monotont: till en början centraliserar alltså sänkta transportkostnader, sedan decentraliserar de. Denna nya ekonomisk-geografiska approach har även tillämpats vid analys av regional utveckling i Finland (se Ottaviano & Pinelli 2004).

Trots att transportteknologin gjort det möjligt att, till exempel, åka till Brüssel och jobba för en dag, och världshandeln globaliserats, har urbaniseringen fortsatt. Internet, mejl och övriga tillämpningar av digitalteknik har revolutionerat inte bare informationsöverföringen utan också produktions- och konsumtionsvanorna. Och ändå fortsätter stadsbefolkningen att växa. Enligt FN:s och Världsbankens globala prognoser fortsätter ökningen i arbetstillfällen och invånare i stadsregionerna, och den service som är mera lokalt bunden får en större roll. Ny teknologi upplevs inte ersätta, utan snarare komplettera, direkta kontakter och närhet – trots att den skapar förutsättningar för utspridning bland annat i form av distansjobb. Mitt i all globalisering tycks universitet, forskningsinstitut, kulturinstitutioner och kunskapsintensiva företag och alla dessas anställda allt klarare anhopas i stadsregioner, vars fördelar även för hushållen betonas vartefter servicebranscherna blir allt mer dominerande. FN förutspår att 60 procent av världsbefolkningen bor i städer år 2030.

Slutsatser

I Finland är urbaniseringen fortfarande på förhållandevis låg nivå, och städernas stadsstrukturer är utspridda, trots att utvecklingen de senaste åren övergått från en extensiv, utåtsträvande, trend till en intensiv, inåtsträvande. Stadsregionernas kärnor och lokalcentra är inte särskilt urbana, och där finns för lite jobb och folk för att få fart på den marknadspotential som en tillväxtspiral skulle kräva. Samtidigt byggs det fortfarande – utanför de anemiska centren – lösryckta förorter där befolkningsunderlaget är för litet för att privat och offentlig service och kollektivtrafiken ska kunna ordnas på ett effektivt sätt. Samma problem betonas i perifera områden och deras utspridda centra – där i många fall befolkningen minskar (Lehtonen & Tykkyläinen 2012).

Stadsregionernas sätt att ordna markanvändning och trafik har haft negativa återspeglingar på både privata och offentliga sektorns produktivitet och på bostads- och arbetsmarknaden. I så motto är Finland en underpresterare – som det oaktat har goda möjligheter att förbättra hushållens ställning, näringslivets konkurrenskraft och offentliga sektorns funktionalitet med hjälp av inhemsk politik. En hel del kan göras för markanvändningen och trafiklösningarna i vårt lands städer. I detta avseende gäller inte talesättet ”vi kan inte rå för vår geografi”.

Vi har i andra sammanhang gått igenom litteraturen på området och mera detaljerat lagt fram trender inom finländsk stadsregionsutveckling (bl.a. Laakso & Loikkanen 2010 och 2014 samt Loikkanen 2013 och Loikkanen & Laakso 2016). På samma linje som Världsbanken (World Bank 2009 och Spence et al. (red.) 2009) rekommenderar vi att stadsregionerna förenhetligas och komprimeras, att skrankorna och hindren för kommunikation mellan stadsdelar, regioner och länder sänks. Detta kan stödas genom att stadsregionerna integreras, både internt och externt, i fungerande trafiknätverk. Sådana förändringar kräver reformer i institutionernas verksamhet och i tillämpandet av ekonomiska sporrar inom beskattning, stödpolitik, markägande.

Det är skäl att betona att varken befolknings- och jobbtillväxt eller komprimerad markanvändning inom stadsregioner är några självändamål. De är strukturella egenskaper som kan bidra till att främja välfärd, produktivitet och en fungerande bostads- och arbetsmarknad. I Finland, där både stora stadsregioner och mindre kommuner är utspridda, beror en förändring åt det hållet – liksom uppkomsten och spridningen av innovationer – i slutändan på människorna och på att de träffas och umgås (Andersson 1985 och Andersson et al. (red.) 2011). Tillräckligt tättbebyggda och mångsidiga stadsregioner, lokalcentra och mindre samhällen gör, i kombination med kommunikationsteknologins framsteg, att det blir lättare för folk att träffas – och att lära nytt. Öppenhet för information, acceptans av det som är annorlunda, vilja att ta fram och bedöma olika alternativ samt tolerans är nycklar till framgången.

Seppo Laakso, pol. dr., är verkställande direktör vid stadsforskningsfirman Kaupunkitutkimus TA Oy. Heikki Loikkanen är professor emeritus i urban ekonomi vid Helsingfors universitet.

Litteratur:

Andersson, Åke E. (1985): Kreativitet – storstadens framtid. Prisma. Stockholm.

Andersson Åke E., Andersson David E., Loikkanen, Heikki A. & Andersson, Orlando (2015): Stad vid havet. Stadsplanering för omvandling av centrala hamnområden. Sereco Ab, PrintForce AB.

Arnott, Richard J. &.McMillen, Daniel P., editors (2006):  A Companion to Urban Economics.

Bairoch, P. (2003): Cities and Economic Development: From the Dawn of History to the Present. University of Chicago Press.

Davis, Kingsley (1955): The Origin and Growth of Urbanization in the World, American Journal of Sociology, Vol. 60, No. 5, World Urbanism.

EEA (2006): Urban sprawl in Europe, the ignored challenge. European Environment Agency. Copenhagen.

Fujita, Masahisa & Krugman, Paul & Venables, Anthony J. (1999): The Spatial Economy: Cities, Regions, and International. Trade. Cambridge, MA: MIT Press.

Glaeser, Edward & Kolko, Jed & Saiz, Albert (2001): Consumer City. Journal of Economic Geography (2001): 1, 27−50.

Glaeser, Edward (2011): Triumph of the city. How urban spaces make us human. Macmillan.

Jacobs, Jane (1969): The economy of cities. Random House. New York.

Laakso, Seppo & Loikkanen, Heikki A. (2004): Kaupunkitalous. Johdatus kaupungistumiseen, kaupunkien maankäyttöön sekä yritysten ja kotitalouksien sijoittumiseen. Gaudeamus.

Laakso, Seppo & Loikkanen, Heikki A. (2010): Markkinat keskittävät – pitäisikö politiikan hajauttaa? Yhteiskuntapolitiikka 3/2010: 284-292.

Laakso, Seppo & Loikkanen, Heikki A (2013): Helsingin seudun maankäyttö, kiinteistömarkkinat ja perusrakenteen rahoitus. Kansantaloudellinen aikakausikirja 3/2013.

Lahdelma Tamás & Laakso Seppo (2016): Toimipaikkojen läheisyys ja työvoimavirtojen verkostot pääkaupunkiseudulla. Helsingin kaupungin tietokeskus. Tutkimuksia 6.

Lehtonen, Olli & Tykkyläinen, Markku (2012): Syrjäisten alueiden kilpailukyky keskushakuisessa kehityksessä − esimerkkinä Itä-Suomi. Maaseudun uusi aika 2:2012.

Loikkanen, Heikki A. (2012): Kuntien ja metropolialueen rakenteesta: periaatteita, argumentteja ja empiriaa.   Teoksessa Loikkanen, H.A., Laakso, S. & Susiluoto, I. (toim.): Metropolialueen talous. Tammerprint Oy, Tampere.

Loikkanen, Heikki A. (2013): Kaupunkialueiden maankäyttö ja taloudellinen kehitys – maapolitiikan vaikutuksista tuottavuuteen sekä työ- ja asuntomarkkinoiden toimivuuteen. VATT Valmisteluraportit; vol. 2013, no. 17)

Loikkanen, Heikki A. & Laakso, Seppo (2016): Tiivistyvä kaupunkikehitys: tuottavuuden ja hyvinvoinnin kasvun perusta. Tehokkaan Tuotannon Tutkimussäätiö. Helsinki.

Lybeck, J.A. & Henrekson, M. toim. (1988): Explaining the growth of government. North-Holland. Elsevier.

Marshall, Alfred. (1920): Principles of Economics. Macmillan. London.

Ottaviano, Gianmarco & Pinelli, Dino (2004): The challenge of globalization for Finland and its regions: The new economic geography perspective. Valtioneuvoston Kanslia. Julkaisusarja 24/2004.

Rosenthal, Stuart S. & Strange, William C. (2004): Evidence on the Nature and Sources of Agglomeration Economies. Teoksessa J. V. Henderson – J-F. Thisse (eds.): Handbook of Regional and Urban Economics, Volume 4, Cities and Geography. Elsevier, North-Holland.

Spence, M. & Annez, P. C. & Buckley R. (eds.) (2009): Urbanization and Growth. Commission on Growth and Development. The International Bank for Reconstruction and Development. The World Bank.

Susiluoto, Ilkka (2015): Toimialojen kasautumistekijöistä kaupunkiseuduilla. Helsingin kaupungin tietokeskus. Tutkimuksia 2015:2.

Söderström, Panu & Schulman, Harry & Ristimäki, Mika (2014): Pohjoiset suurkaupungit. Yhdyskunta- ja kaupunkirakenteen kehitys Helsingin ja Tukholman metropolialueilla. Suomen ympäristökeskus, SYKEn julkaisuja.

World Bank (2009): Reshaping Economic Geography. World Development Report 2009.

Kommentera