Vid val är folks röstbeteende förknippat med deras livssituation i stort. På individnivå påverkas röstbeteendet av vederbörandes sociodemografiska och -ekonomiska bakgrund (kön, ålder, civilstånd, utbildning, inkomstnivå) och av socialpsykologiska faktorer såsom religiositet, grad av partiidentifiering, intresse för politik samt kunskapsnivå (i sammandrag Wass 2008).

Försvagad röstningsaktivitet är ett fenomen som tarvar särskild uppmärksamhet därför att ju lamare röstandet är desto kraftigare är skevheterna i röstandet (i sammandrag Lijphart 1999, 1). Skillnaderna i valdeltagande kan å sin sida avspegla sig på den politiska dagordningen (t.ex. Teixeira 1992, 102). Dessutom har valdeltagandet sjunkit trots att den ständigt stigande utbildningsnivån i alla befolkningsgrupper har höjt den politiska kompetensen, intresset och medvetenheten – och därmed höjt förutsättningarna för effektivpolitisk socialisation (Abramson&Aldrich 1982, 502).

Helsingfors ett tacksamt objekt då den sociala bakgrunden i förhållande till röstningsaktivitet analyseras. Orsaken till det här är att differentieringen mellan stadsdelar i fråga om bl.a. invånarnas utbildnings- och inkomstnivå (Ala-Outinen 2010, 18–19) avspeglar sig direkt i valdeltagandet. Vid kommunalvalet 2012 var skillnaden i valdeltagandet mellan det aktivaste röstningsområdet i Helsingfors, dvs. Svedängen (76,7 %) och det passivaste, dvs. Jakobacka (36,7 %) svindlande 40 procentenheter.

Valdeltagande påverkas dels av efterfrågefaktorer, dels givetvis också av utbudsfaktorer. Trots att valdeltagandet i långt perspektiv tenderat sjunka – vilket ytterligare accentueras vid kommunalval (se Tabell 1) – har det varierat från val till val under 2000-talet. Detta betyder att andelen sådana väljare som alltid eller nästan alltid röstar i val minskat. Det verkar som om röstande för allt flera röstberättigade har blivit snarare en option än ett invant beteende. Det som påverkar huruvida den röstberättigade väljer att använda optionen eller inte kan till exempel vara spänningen under tiden strax före valet, en fråga som behöver lösas, intressanta och seriösa kandidater samt politikens och politikernas allmänna framtoning i media.

Det låga deltagandet i kommunalvalet 2012 beror antagligen på att väljarna inte upplevde valupplägget lika intressant som vid det föregående valet. Exempelvis avfärdades SDP:s argument om privatiseringen av den offentliga servicen i valdebatterna, och inte heller Sannfinländarnas EU-kritik och betoningar kring invandringen fick samma synlighet som vid riksdagsvalen. I valoffentligheten fick partiordförandena mycket synlighet på de populära kandidaternas bekostnad.

Å andra sidan kan man i Helsingfors tydligt se även en viss mobiliseringsberedskap bland väljarna. Vid riksdagsvalet 2003 såg man att unga män i områden med låg röstningsfrekvens tenderat bli aktivare, och det antogs då ha hängt ihop med Tony Halmes kandidatur (Martikainen et al. 2003). Vid riksdagsvalet 2011 skedde största aktiveringen bland 35-44-åriga män, dvs. samma grupp som då de var yngre röstat på Sannfinländarna och nu – förmodligen inspirerade av framgången – röstade på dem på nytt (Martikainen & Wass 2011).

Även vid kommunalvalet 2012 var Sannfinländarnas framgång ett påfallande fenomen. Liksom i hela landet var Sannfinnländarna valets stora segerherrar även Helsingfors där de fördubblade sin röstandel till över nio procent av alla avgivna röster. Men med tanke på att valdeltagandet minskat verkar det dock som om Sannfinländarnas frammarsch inte längre i samma utsträckning som vid senaste riksdagsval handlar om att partiet får röster av sådana väljare som traditionellt inte brukat rösta. Istället verkar det som om de får röster av sådana väljare som tidigare röstat på andra partier.

Det är också värt att notera att den låga röstningsaktiviteten inte denna gång gynnade enbart de borgerliga partierna, vilket brukar vara fallet, utan t.ex. Samlingspartiets väljarstöd minskade nu med 2,3 procentenheter. Samtidigt fick SDP sitt sämsta valresultat sedan kriget i Helsingfors (16,8 %), medan Vänsterförbundet nu gick näst mest framåt av partierna, med 1,7 procentenheter.

I den här artikeln preciseras ovan nämnda iakttagelser med stöd av en undersökning om valdeltagandet och förändringarna i partiorientering vid kommunalvalet 2012 i Helsingfors. Analysen bygger på data som plockats ut från vallängderna från 14 röstningsområden. Utgående från materialet går det att precisera deltagandet enligt kön, ålder och nationalitet. Uppgifterna från röstningsområdena har sedan grupperats i fem områdeskategorier. Den första materialinsamlingen av motsvarande slag gjordes för kommunalvalet 1968 (Martikainen & Sänkiaho 1969). I den serie av undersökningar av detta slag som gjorts under åren är föreliggande analys redan den fjortonde i ordningen.

Valdeltagandet i Helsingfors

De största svängningarna i valdeltagande från val till val har skett i yngre åldersgrupper. Från det urval av röstningsområden som gjordes för analysen har vi tagit bort kategorin ”eliten nära centrum” som består av tre röstningsområden. Då har valdeltagandet i urvalet i regel rätt bra motsvarat valdeltagandets nivå i hela staden. Jämförelsen mellan olika val kompliceras i någon mån av att motsvarande materialinsamling inte gjordes för valet år 2008. Därför syns inte den nästan två procentenheter stora ökningen i valdeltagande som då skedde, ej heller den 1,5 procentenheters minskning som därpå skedde vid valet 2012.

Valdeltagandet är klart högre bland 18-åringar än bland därpå följande åldersgrupp. Motsvarande iakttagelse har gjorts i registerbaserade material för riksdagsvalen i Finland åren 1987 och 1999 samt kommunalvalet i Danmark år 2009 (Bhatti et al. 2012; Martikainen & Wass 2002). Det höga deltagandet bland 18-åringar ser inte ut att hänga ihop med att det är första gången man röstar utan med att ens första politiska val råkar inträffa genast då man nått röstningsåldern. Då kan röstandet bli en av de första upplevelserna av att vara myndig (Bhatti et al. 2013).

Bland unga är valdeltagandet till en större del än bland äldre åldersgrupper knutet till röstningsfrekvensens svängningar på ett allmänt plan. Vid kommunalvalet 2000, då valdeltagandet kom bara ett snäpp över 50 procent, röstade bara en tredjedel av de 19-24-åriga männen. Ifrågavarande grupps röstningsfrekvens var densamma vid valet år 2012. Bland 55-69-åringarna – den aktivaste åldersgruppen – har deltagandet däremot hållit sig nära 70 procent val efter val.

Den allt snävare skillnaden i valdeltagande mellan män och kvinnor som för första gången skönjades vid riksdagsvalet 2011 ser ut att ha fortsatt i valet 2012. Vid valet 2008 var röstningsfrekvensen 3,7 procentenheter högre bland kvinnor än bland män i hela landet och 3,8 procentenheter i Helsingfors, men vid valet 2012 var skillnaden 1,7 procentenheter i hela landet och 2,2 dito i Helsingfors. Minskningen i röstningsfrekvens i Helsingfors gällde märkbart mindre för män (-0,6 %-enheter) än för kvinnor (-5,4 %-enheter). Analysen åldersgruppsvis i tabell 2 visar hur röstandet bland män varit sex procentenheter lägre än bland kvinnor i ålderskategorin 29-54-åringar, och hur skillnaden sedan blev hälften mindre vid valet 2012. Man kan förmoda att utjämningen i skillnaden mellan mäns och kvinnors röstbeteende påverkats av att Sannfinländarna aktiverade manliga röster – precis som vid riksdagsvalet.

Lokal förändring i valdeltagandet

Av de röstningsområden vi analyserat här utgör ”eliten i stadskärnan” och ”eliten nära centrum” välbärgade områden med främst ägarboende och låg arbetslöshetsgrad. I de tre områdena med en befolkning som hör till den heterogena ”medelklassen” är befolkningens utbildnings- och inkomstnivå delvis högre, delvis lägre än genomsnittet. I kategorin ”höghusförorten” består byggnadsbeståndet i huvudsak av höghus byggda på 1960-talet och senare. Andelen hyresbostäder och invandrare är större än i staden i medeltal. Invånarna i höghusförorterna är allmänt taget lägre utbildade och har lägre inkomster än stadsmedeltalet, och arbetslösheten är högre än stadsmedeltalet. ”Berghäll” består av två traditionella arbetarområden där många unga numera bor.

Precis som vid valet år 2008 är skillnaderna områden emellan betydande, i synnerhet mellan ”eliten nära centrum” och ”höghusförorten”. Att rösta ser allt klarare ut att bli en mätare av social framgång på samma sätt som lågt valdeltagande anhopas i områden med låg utbildnings- och inkomstnivå. Skillnaderna mellan dessa områden framträder som störst då vi granskar de yngsta åldersgrupperna vars röstbeteende avspeglar föräldrarnas socioekonomiska status och röstningsvanor. Av de 18-24-åringar som bodde i områdeskategorin ”höghusförorten” röstade bara en dryg femtedel. Av 45-54-åringarna i samma områdeskategori, som i huvudsak torde inbegripa föräldrarna till de yngsta väljarna, var röstningsfrekvensen 51 procent. I områdeskategorin ”eliten nära centrum” var deltagandet bland 18-24-åringarna nästan dubbelt högre (49 %) och bland föräldragenerationen 27 procentenheter högre (78 %) än i ”höghusförorten”. Iakttagelsen tyder på att den på sistone omdiskuterade nedärvda förfördelningen också tar sig uttryck i uteblivet röstande.

En viktig förändring i valdeltagande på lokal nivå har att göra med att unga vuxna och unga medelålders (29-44-åringar) blivit aktivare i områdeskategorin ”Berghäll”, vilket kunde skönjas redan vid förra riksdagsvalet (Martikainen & Wass 2011, 29). Medan deltagandet bland 33-44-åringar steg klart även i områdeskategorierna ”eliten i stadskärnan” och ”medelklassen”, har förändringen i ”höghusförorten” enbart handlat om sjunkande deltagande, med undantag för den allra äldsta åldersgruppen.

Intressant nog pekar vår analys på att valdeltagandet både höjts och sänkts för vissa åldersgrupper och områdeskategorier trots att skillnaden i valdeltagandet på ett allmänt plan mellan åren 2004 och 2012 var bara 0,3 enheter. Om man vill få en mer djuplodande bild av hur partiernas väljarstöd ändrats mellan valen blir det i synnerhet påkallat att göra en lokal analys åldersgruppsvis.

Valdeltagande bland utländska medborgare

Förutom finländska medborgare kan även utlänningar rösta vid kommunalval ifall de fyller vissa kriterier. Medborgare från övriga Norden och övriga EU-länder som bott i kommunen 51 dagar före valet har rösträtt och samma gäller för sådana medborgare från övriga länder som haft hemvist i Finland två år och 51 dagar före valet. I Helsingfors är det synnerligen motiverat att granska de utländska medborgarnas valdeltagande eftersom det klart påverkar röstningssiffran för staden som helhet. År 1996 fanns det drygt 14 000 röstberättigade utländska medborgare i Helsingfors. Tolv år senare hade antalet nästan fördubblats (Statistikcentralen 1997, 2008b).

De röstberättigades nationalitet framgår av vallängden, men dessa innehåller ingen information t.ex. om hur länge vederbörande bott i Finland. Den grupp som avgränsats enbart utgående från utländskt medborgarskap är mycket heterogen. Men vi kan ändå konstatera att valdeltagandet bland utländska medborgare överlag brukar vara lamare än bland inhemska medborgare (t.ex. Bird et al. 2011). Det har även konstaterats att erhållande av medborgarskap i det nya hemlandet höjer röstningsbenägenheten (Bhatti & Hansen 2010, 30). Även tidens gång inverkar: de utländska medborgare som bott länge i landet röstar aktivare än de som fått rösträtt strax före valet (idem 3, Bird et al. 2011, 25-28). Valdeltagandet bland utländska medborgare påverkas av dylika särdrag men också av allmänna aktiveringsfaktorer. I vårt material kan vi granska utländska medborgares valdeltagande enbart utgående från kön och ålder, eftersom materialet är för litet för en analys enligt område.

Enligt uppgifter från Statistikcentralen hölls valdeltagandet bland utländska medborgare i Finland kring 20 procent vid kommunalvalen 1996-2008 (Statistikcentralen 1997, 2001, 2006, 2008b).  Men det finns skillnader kommuner emellan. I Helsingfors är röstningsfrekvensen lite lägre än medeltalet, vilket syns även bland de utländska medborgarna: valdeltagandet har legat kring 18 procent (Tabell 4).

Statistikcentralens uppgifter om valdeltagande bland utländska medborgare utgår från en uppdelning i medborgare från övriga EU, norska och isländska medborgare samt övriga utländska medborgare. De norska resp. isländska medborgarna utgör en mycket liten grupp, och de uppvisar klart högre valdeltagande än EU-medborgarna och de övriga utländska medborgarna. Studier gjorda i andra länder framhåller att dessa större kategorier innehåller stor inbördes variation beroende på bland annat vilket lands medborgare det handlar om och inom ett hurdant politiskt system vederbörande vuxit upp (Bhatti & Hansen 2010, 48–50; Morales & Giugni red. 2011).

Valdeltagandet bland de utländska medborgarna (n=2244) i de röstningsområden i Helsingfors som vår undersökning gällde var 21 procent vid kommunalvalet 2012. Jämfört med Statistikcentralens uppgift om valet 2008, som täcker samtliga röstberättigade, är ökningen fyra procentenheter. I vårt urval får de socioekonomiskt starkare områdena en viss betoning, så den siffra som gäller för alla utländska medborgare med rösträtt i Helsingfors är förmodligen lite lägre. Men det verkar ändå som om valdeltagandet bland utländska medborgare stigit åtminstone i någon mån sedan sist. Det kan tänkas att de utländska medborgarna mobiliserats av kampanjen iCount som finansierades med hjälp från EU:s integreringsfond och som riktade sig till väljare med invandrarbakgrund. Härutöver kan det större antalet kandidater med invandrarbakgrund och/eller den offentliga debatten om främlingshat ha påverkat mobiliseringen.

Också då vi ser på de utländska medborgarna kommer det fram skillnader åldersgruppsvis i valdeltagandet. Även bland de utländska medborgarna röstar de äldre åldersklasserna aktivare än de unga. Men röstandet ökar långsammare med åldern bland dem än bland de finländska medborgarna. Röstandet ökar måttligt fram till 45-54-åringarna och brantare först efter det. Det vore intressant att se hur bilden förändrades om man kunde beakta hur lång tid de röstberättigade utländska medborgarna bott i Finland. De som flyttar till Finland är ofta unga vuxna i arbetsför ålder (20–39-åringar) (Statistikcentralen). I dessa åldersgrupper är alltså andelen sådana som bott kort tid i Finland större än bland äldre åldersgrupper. Även i vårt material är det de mellersta åldersgrupperna som får betoning bland de utländska medborgarna. I de två äldsta åldersklasserna uppgick de röstberättigade bara till sammanlagt cirka 300.

Bland de finländska medborgarna röstar kvinnorna lite flitigare än männen i alla åldersgrupper utom den yngsta resp. äldsta åldersgruppen. Men bland de utländska medborgarna röstar kvinnorna mer sällan än männen i de flesta åldersgrupper. Till exempel bland 29–34-åringarna röstade männen 8 procentenheter aktivare än kvinnorna. Men 35–44-åringarna är ett undantag: bland dem var valdeltagandet fem procentenheter högre bland kvinnorna än männen. Skillnaderna mellan hur män och kvinnor röstar borde dock analyseras med hjälp av ett större material. Våra resultat påverkas av att de socioekonomiska och demografiska bakgrundsfaktorerna inte fördelar sig på samma sätt mellan utländska kvinnor och män som mellan finländska kvinnor och män. 

Inför valet fick valdeltagandet bland invandrare en viss uppmärksamhet i offentligheten. I nyheterna konstaterades att ”invandrarnas” valdeltagande var lägre i Finland än i övriga Norden. Ändå var de siffror som lades fram inte alltid lämpliga för dylika jämförelser i och med att olika bakgrundsvariabler använts för att fastställa vem som hör till den grupp människor som granskas och vem som inte gör det. Man kan t.ex. inte jämföra resultat för utländska medborgares röstningsfrekvens med resultat för utlandsföddas röstningsfrekvens – sistnämnda innehåller ju även finländska medborgare. Även den politik som tillämpas vid beviljande av medborgarskap inverkar på jämförbarheten. I Danmark var valdeltagandet bland utländska medborgare vid 2009 års kommunalval 32 procent (Bhatti & Hansen 2010, 31), dvs. omkring tio procentenheter högre än i Finland. I Danmark kan man som regel få medborgarskap först efter att man bott nio år i landet (Ersbøll 2010), och därför torde de röstberättigade utländska medborgarna i Danmark i snitt ha bott längre i röstningslandet än utländska medborgare med rösträtt i Finland.

Lokal förändring i väljarstödet

Första iakttagelsen gäller Sannfinländarnas framgång i alla områdeskategorier, men i synnerhet i ”höghusförorten” i östra Helsingfors. Beträffande Sannfinländarnas valframgång kan vi erinra oss att partiet och dess föregångare Finlands landsbygdsparti SMP flera gånger tidigare spelat en synlig roll då partiernas inbördes ordning under åren förändrats. Största förändringen på 1980-talet inträffade år 1984 då det politiska klimatet präglades av en s.k. rötherre-retorik (”rötösherra” på finska), avslöjanden inom kommunalpolitiken och –ekonomin (bl.a. oklarheterna kring metron), en hård kritik mot politiken och ett lågt valdeltagande. Då lyckades De gröna, Liisa Kulhia med sin Helsingfors-lista och FLP-SMP tillsammans åsamka vänsterpartierna en stor förlust i synnerhet i sådana områden där de enligt tradition fått stort understöd.

Partiets första valframgång under namnet Sannfinländarna inträffade i riksdagsvalet 2003. De nya rösterna i Helsingfors hade då ett starkt samband med Tony Halmes kandidatur. Vid följande riksdagsval sjönk partiets röstandel till mindre än fem procent bara för att stiga igen vid riksdagsvalet 2011. Då steg partiets andel röster i ”höghusförorten” med hela 17 procentenheter vilket betyder att 21,6 procent av rösterna inom den här kategorin gick till partiet. Den här häpnadsväckande utvecklingen tyder på att partiet etablerat sig på den politiska kartan.

Vid kommunalvalet 2012 växte Sannfinländarnas röstandel i ”höghusförorten” med sju procentenheter till 15 procent. Som vi såg i Tabell 3 hade valdeltagandet i områdeskategorin – i motsats till läget vid föregående riksdagsval – sjunkit sedan valet 2004 i samtliga åldersgrupper utom den äldsta. Därmed kan Sannfinländarnas ökade röstandel inte ha berott på att passiva väljare blivit aktivare utan främst av att man tagit över röster från andra partier. Vi kan alltså förmoda att en så märkbar nedgång i valdeltagandet i partiets starka valområden vid kommunalvalet var orsaken till att storframgången vid riksdagsvalet inte upprepades.

Med tanke på Sannfinländarnas framtida framgångar kan ett problem bli kandidatuppställningens ensidighet. Jussi Halla-aho, partiets röstmagnet i Helsingfors, fick ensam nästan en fjärdedel av rösterna medan han och den näst framgångsrikaste kandidaten fick sammanlagt närmare en tredjedel av partiets väljarstöd. De fem framgångsrikaste fick sammanlagt 40 procent av rösterna. Partiets framgång kan alltså delvis bli beroende av de viktigaste kandidaternas personliga åsikter i vissa aktuella och tillfälliga tvistefrågor.

Ett annat parti som gick starkt framåt 2012 var Vänsterförbundet (10,1 %), som inte förlorade i en enda av våra fem områdeskategorier. Likt Sannfinländarna var partiet framgångsrikt redan vid riksdagsvalet 2011. Men partiets framgång skedde inte övervägande i ”höghusförorten”. Av de fem största partierna i Helsingfors fick Vänsterförbundet de facto minst röster från det här området som i vårt material representerar det minst välmående området av alla kategorier. Av de sju kandidater som fått mest röster i ”höghusförorten” var bara en från Vänsterförbundet, nämligen partiordföranden själv. Däremot hade Vänsterförbundet god framgång i ”Berghäll”, där partiet redan vid förra riksdagsvalet lyft sin röstandel med tio procentenheter. Det här tyder på att ”Berghäll” förvandlats från en traditionell arbetarstadsdel till ett smålägenhetsområde som särskilt unga och studerande gynnar. I ”Berghäll” är det således inte SDP eller Sannfinländarna utan De gröna som är den mest vedertagna konkurrenten för Vänsterförbundet.

I likhet med det sannfinländska exemplet bygger även Vänsterförbundets framgång ensidigt på en kandidat, dvs. partiets ordförande. De två röstmagneterna i partiet fick sammanlagt 30 procent av rösterna, och de fem främsta sammanlagt 40 procent. Det är bara en kandidat från Vänsterförbundet som finns med bland de sex bästa kandidaterna då alla våra fem områdeskategorier granskas. Detta bestyrker iakttagelsen att valresultatet i hög grad beror på hur bra en liten grupp toppnamn med stark medial förankring klarar sig. Intressant nog steg valdeltagandet i ”Berghäll” från 2004 års nivå med nio procentenheter bland 29–34-åringarna och tio dito bland 35–44-åringarna. Detta tyder indirekt på att det är de unga vuxna som står för ökningen i Vänsterförbundets röstandel.

Trots att partiets röstandel minskade med drygt två procentenheter förblev Samlingspartiets det största partiet i Helsingfors. Förändringarna i närings- och yrkesstrukturen och den höga inkomst- och utbildningsnivån i huvudstaden har i flera årtionden sörjt för ett starkt och jämnt väljarstöd kring 30 procent för Samlingspartiet. Den enda tillfälliga svackan inföll vid valet 1992, då De gröna och vissa protestgrupper rönte ovanligt stor framgång. I övrigt har partiet lyckats anpassa sig bra till förändringar och nya åsiktsströmningar i samhället.

Samlingspartiets röstandel varierar starkt mellan våra fem områdeskategorier. Starkaste stödet får partiet i de mest välbärgade områdena, där också valdeltagandet av hävd är högt. Som förut fick det vid kommunalvalet 2012 nästan hälften av de avgivna rösterna i kategorin ”eliten nära centrum”. Röstningsfrekvensen bland medelålders och därpå följande åldersgrupp i området (55–69-åringar) är mycket hög (75–83 %). Däremot ligger röstandet bland unga (18–28-åringar) kring 50 procent, vilket kan vara ett tecken på en begynnande förändring.

En förutsättning för att hålla kvar ett starkt väljarstöd är att kandidaterna företräder ett brett spektrum urbana trender och tänkesätt. Samlingspartiets kandidatlista innehåller en välkänd toppolitiker som åtnjuter stor mediesynlighet (Vapaavuori) och som får överlägset mest röster (10 %). Efter honom följer en till profilen mångsidig grupp på mindre än tio kandidater, som var och en tillför partiet ett cirka tre procents väljarstöd.

Beträffande bakgrunden till ge Grönas framgång är det skäl att minnas kommunalvalet 1992, då partiet med sin 17 procents andel av rösterna rumsterade om i de hävdvunna styrkeförhållandena i Helsingforspolitiken. Att valdeltagandet steg med tre procentenheter underlättade segern. Just då var stödet som starkast för den största röstmagneten i landet, Liisa Kulhia, och hennes protestbetonade Helsingfors-lista, som fick understöd tack vare sin hårda kritik mot stadens politiska ledning. Intressant nog var det Samlingspartiet som förlorade mest röster (-6,4 %) den gången medan det bara var Vänsterförbundet av vänsterpartierna som gick synligt bakåt (-2 %).

Det kan vara motiverat att jämföra De grönas resultat vid kommunalvalet 2012 (22,3 %) är det i sin tur skäl att pejla mot riksdagsvalet 2011. Då förlorade partiet mest röster (5–6 %-enheter) i områdeskategorierna ”medelklassen” och ”Berghäll”. Vid kommunalvalet 2012 var resultatet fortfarande knappt på minussidan, och nedgången i rösterna fördelade sig jämnt på de olika områdena. Men nu har partiets väljarstöd allt klarare delat upp sig på två håll: det är starkt dels i Helsingfors mycket dyra stadskärna (26 %) och i ”medelklassen” (29 %) och dels i ”Berghäll” (35 %), ett icke-elitistiskt område med identitet av hemvist för utbildad och omväxlingssökande ungdom. Detta avspeglar bra partiets förmåga att bredda sitt politiska program både i socialliberal och ”nyvänster”-riktning – och därmed öppna nya politiska kanaler i ett till yrkesstrukturen och befolkningsstrukturen raskt förändrat samhällsklimat i Helsingfors. Såsom i Vänsterförbundets fall ser vi ett samband mellan De grönas goda framgångar i Helsingfors och en aktivering bland unga väljare i områdeskategorin ”Berghäll” vid både kommunalvalet 2012 och riksdagsvalet 2011.

De grönas stadiga framgång gynnas av partiets mångsidiga kandidatuppställning, vilket märks av att partiets väljarstöd fördelar sig ganska jämnt på många personer. De två största röstmagneterna Soininvaara och Hautala har sammanlagt bara en sjundedel av partiets röster. De fem invalda som fick mest röster fick sammanlagt bara en fjärdedel av partiets röster. Sålunda innehåller de helsingforsiska röstmagneternas tio-i-topp rentav fyra gröna kandidater. I det avseendet påminner Samlingspartiets och De grönas väljarstödsprofiler om varandra – och de är i praktiken lika framgångsrika med tanke på att upprätthålla ett starkt väljarstöd.

SDP rönte klen framgång i samtliga områdeskategorier (16,8 %). Förlusterna har varit stora i synnerhet i partiets traditionellt starka områden ”höghusförorten” och ”Berghäll”, där man redan vid föregående riksdagsval miste 5-6 procentenheter av sitt väljarstöd. I ”Berghäll” är partiet jämnstort med Samlingspartiet, men i övrigt har det med sitt 14 procents väljarstöd blivit överkört av De gröna (35 %) och Vänsterförbundet (18 %). Att SDP redan länge haft dålig framgång i val har lett till att väljarstödet är mycket svagare än förr, och nu är det bara i kategorin ”höghusförorten” som partiet ännu är största parti. Befolknings- och näringsstrukturen i Helsingfors har utvecklats på ett sätt som inte gynnat partiet, och i kombination med sjunkande valdeltagande har partiets väljarstöd även i bästa fall bara stampat på stället.

För SDP har valresultatet inte varit lika beroende av vissa framstående kandidater som för partiets utmanare Vänsterförbundet och Sannfinländarna. Två av partiets röstmagneter av det traditionella slaget (Heinäluoma och Arajärvi) fick sammanlagt en knapp femtedel av rösterna. Vi bör också komma ihåg att vid det senaste riktigt lyckade valet, dvs. riksdagsvalet 2003, fick främsta kandidaten Paavo Lipponen ensam över en tredjedel av partiets alla röster, och tre röstmagneter fick sammanlagt nästan 60 procent av rösterna. För att partiet nu skulle kunna vinna val i en ofördelaktig utmanarroll ser det ut att krävas åtminstone en karismatisk huvudkandidat som galjonsfigur för partiet.

Slutsatser

Föreliggande artikel har analyserat förändringar i valdeltagande och röstandelar i Helsingfors vid 2012 års val. Beträffande valdeltagandet pekar artikeln på en påtaglig differentiering mellan stadsdelar. Differentieringen har pågått redan länge och den syns i det politiska deltagandet. De lokala skillnaderna kommer fram i synnerhet vid val där valdeltagandet är lågt, och i de unga åldersklasserna. En del av de unga som bor i områden med lägre utbildnings- och inkomstnivå än genomsnittet ser ut att ta över vanan att inte rösta av sina föräldrar, och det kan fortsätta även i vuxen ålder i och med att valdeltagande brukar vara vanebetingat.

En intressant detalj beträffande deltagande i kommunalval har att göra med utländska medborgares röstande: ett kännetecknande drag i valen, nämligen en kännbar nedgång i valdeltagandet, tycks inte ha spritt sig till de utländska medborgarna. I det urval av röstningsområden som vår undersökning bygger på betonas i och för sig områden med högre socioekonomisk status, och därför kan valdeltagandet bland samtliga utländska medborgare i staden vara lite lägre än de 21 procent vi här kommit fram till. Dessutom bör vi betona att utländskt medborgarskap ur valforskningens synvinkel både är en begränsad och invecklad bakgrundsfaktor. Faktorn berättar bara lite om väljaren och härutöver påverkas den av såväl rent valspecifika faktorer som av utvecklingen inom flyttningsrörelsen och medborgarskapspolitiken.

Den synligaste förändringen i partiernas väljarstöd var att Sannfinländarna fick betydligt fler platser i fullmäktige. Men en lokal analys avslöjar också en del andra beaktansvärda drag, som till exempel Vänsterförbundets stadiga framgång i ”Berghäll” i jämförelse med det senaste riksdagsvalet och en ökning i valdeltagandet bland unga vuxna och unga medelålders i samma område. Även Sannfinländarna fick klart ökat väljarstöd i området, trots att det förblev förhållandevis ringa. Bakom De grönas framgångar finner vi partiets förmåga att fungera som ett önskat alternativ både i högstatusstadsdelar och ”nyvänstermiljöer” med urbana unga invånare. SDP är inte längre största parti annat än i områdeskategorin ”höghusförorten”, medan Samlingspartiet däremot är starkt i alla områdeskategorier och rentav överlägset i elitområdena i stadskärnan eller nära.

Den analys vi gjort här utgående från ett urval röstningsområden är den fjortonde i ordningen av sitt slag. Att välja ut röstningsdata för hand ur vallängderna är arbetsamt, och bakgrundsdata begränsar sig till kön, ålder och, då det gäller kommunalval, medborgarskap. Vid riksdagsvalet 2011 inleddes ett försök med elektroniska vallängder i en del röstningsområden i sammanlagt 12 kommuner (n=ca 330 000). I dessa kommuner registrerades deltagandet under valdagen elektroniskt i stället för att enbart kryssas för i vallängdsutskriften.  Med hjälp av de elektroniska längderna är det möjligt att märkbart utvidga analysen av valdeltagandet. Men försöket är frivilligt för kommunerna. I Helsingfors har hittills bara några få röstningsområden varit med.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Tuomo Martikainen är professor emeritus i allmän statskunskap från Helsingfors universitets institution för politisk och ekonomisk forskning.

Hanna Wass är forskardoktor vid Helsingfors universitets institution för politisk och ekonomisk forskning.

Marjukka Weide, PM, skriver doktorsavhandling vid Helsingfors universitet om det politiska medborgarskapet som en aspekt i finländska och danska integrationspolicyer.

Källor:

Abramson, Paul R. ja Aldrich, John H. 1982. The decline of electoral participation in America. American Political Science Review 76(3), 502–521.

Ala-Outinen, Annina. 2010. Hyvinvoinnin tukiverkko koetuksella. Helsingin palveluvirastojen toiminta kaupunginosien eriytymisen ehkäisemiseksi. Tutkimuksia 3/2010. Helsinki: Helsingin kaupungin tietokeskus.

Bhatti, Yosef ja Hansen, Kasper M. 2010. Valgdeltagelsen ved kommunalvalget 17. november 2009. Beskrivende analyser af valgdeltagelsen baseret på registerdata. København: Institut for Statskundskab, Københavns universitet.

Bhatti, Yosef, Hansen, Kasper M. ja Wass, Hanna. 2013. Voting for the first time: the effect of past eligibility on turnout. Käsikirjoitus.

Bhatti, Yosef, Hansen, Kasper M. ja Wass, Hanna. 2012. The relationship between age and turnout: a roller-coaster ride. Electoral Studies 31(3), 588–593.

Bird, Karen, Saalfeld, Thomas ja Wüst, Andreas M. 2011. Immigrants and members of visible minorities as voters: turnout and party choice. Teoksessa Karen Bird, Thomas Saalfeld ja Andreas M. Wüst (toim.), The political representation of immigrants and minorities: voters, parties and parliaments in liberal democracies. Abingdon: Routledge.

Ersbøll, Eva. 2010. On trial in Denmark. Teoksessa Ricky van Oers, Eva Ersbøll and Dora Kostakopoulou (toim.), A re-definition of belonging? Language and integration tests in Europe. Leiden, Brill.

Lijphart, Arend. 1997. Unequal participation: democracy's unresolved dilemma. American Political Science Review 91(1), 1–14.

Martikainen, Tuomo ja Sänkiaho, Risto. 1969. Äänestysaktiivisuus v. 1969 kunnallisvaaleissa I. Helsinki: Helsingin yliopiston yleisen valtio-opin laitoksen tutkimuksia 16/1969.

Martikainen, Tuomo, Taimisto, Eeva ja Wass, Hanna. 2003. Äänestysvilkkauden alueellinen kehitys Helsingissä. Kvartti 4/2003, 9–27.

Martikainen, Tuomo ja Wass, Hanna. 2002. Äänettömät yhtiömiehet. Osallistuminen vuosien 1987 ja 1999 eduskuntavaaleihin. Vaalit 2002:1. Helsinki: Tilastokeskus.

Martikainen, Tuomo ja Wass, Hanna. 2011. Äänestäjien mobilisaatio ja puoluekannatuksen muutos vuoden 2011 eduskuntavaaleissa Helsingissä. Kvartti 4/2011, 25–36.

Morales, Laura ja Giugni, Marco. toim. 2011. Social capital, political participation and migration in Europe. Making multicultural democracy work? Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Teixeira, Ruy A. 1992. The disappearing American voter. Washington, D.C: The Brookings Institution.

Tilastokeskus. 1997. Kunnallisvaalit 1996. Helsinki: Tilastokeskus.

Tilastokeskus. 2001. Kunnallisvaalit 2000. Helsinki: Tilastokeskus.

Tilastokeskus. 2006. Kunnallisvaalit 2004. Helsinki: Tilastokeskus.

Tilastokeskus. 2008a. Kunnallisvaalit 2008, puolueiden kannatus, http://193.166.171.75/Dialog/varval.asp?ma=620_kvaa_2008_2009-10-30_tau_..., 26.2.2013.

Tilastokeskus. 2008b. Äänioikeutetut ja äänestäneet ulkomaalaiset vaalipiirin mukaan kunnallisvaaleissa 2008, http://193.166.171.75/Dialog/varval.asp?ma=770_kvaa_2008_2009-12-30_tau_..., 21.2.2013.

Tilastokeskus. 2012a. Kunnallisvaalit 1976–2012, puolueiden kannatus, http://193.166.171.75/Dialog/varval.asp?ma=020_kvaa_2012_2013-01-07_tau_..., 26.2.2013.

Tilastokeskus. 2012b. Kunnallisvaalit 2012, puolueiden kannatus, http://193.166.171.75/Dialog/varval.asp?ma=620_kvaa_2012_2013-01-07_tau_..., 26.1.2013.

Tilastokeskus. 2012c. Kunnallisvaalit 1976–2012, äänestystiedot, http://193.166.171.75/Dialog/varval.asp?ma=010_kvaa_2012_2013-01-07_tau_..., 26.2.2013.

Tilastokeskus. 2012d. Maahan- ja maastamuuttaneet lähtö- ja määrämaan iän ja sukupuolen mukaan 1987–2011, http://193.166.171.75/Dialog/varval.asp?ma=040_muutl_tau_104&ti=Maahan%2..., 26.2.2013.

Wass, Hanna. 2008. Generations and turnout. The generational effect in electoral participation in Finland. Acta Politica 35. Helsinki: Department of Political Science, University of Helsinki