Flyttandet till staden, urbaniseringen, är alltså en väsentlig del av livet i en blomstrande stad. Hur många det är som kommer, och hur nära eller långt ifrån, avspeglar dels hur rörliga folk är i sin egen tids värld – och hur denna rörlighet regleras – dels stadens ställning i vår värld. Om dessa omständigheter vittnar också hur många det är som vill bli kvar i staden en längre tid eller rentav för gott.

Dragningskraften leder till ständig rörelse vid stadens gränser, som är dels geografiska, men också sociala och politiska. Flyttningsrörelsen medför frågor kring styrning av urbaniseringen, men också kring vilka det är som får bli kvar och bo i staden och som med hurdana förutsättningar är fullvärdiga medlemmar av stadsgemenskapen och berättigade till service – eller i övrigt är accepterade.

Som följd av urbaniseringen har också en kontinuerlig process av inneslutande, uteslutande och ömsesidig integration alltid hört till livet i staden. Nya invånare lär sig seder och bruk i staden och söker även i övrigt sin plats i de privata och offentliga rummen och på livets olika delområden. Inflyttarna hoppas också bli rättvist och jämlikt bemötta och accepterade sådana de är, utan orimliga krav på att smälta in.

Den mottagande stadsgemenskapen har ofta blandade känslor gentemot inflyttarna. En del välkomnar dem, medan andra är rädda för att traditioner, identitet eller trygghet ska försvinna i förändringens virvlar. Både xenofobi, alltså rädsla för det främmande, och xenofili, nyfikenhet och sympati inför nya vindar och element, är mänskligt. Inom stadens sociala institutioner såsom skolväsendet och hälso- och sjukvården ställs man inför frågan hur man bäst sammanjämkar normal vardagspraxis med de nya utmaningar som det innebär att befolkningen förändras.

Ett bra rättesnöre för alla städer, inflyttare i städer och andra stadsbor är följande påminnelse om integrationens ömsesidighet gjord av en svensk författare av grekisk härkomst:

Om man är invandrare och samtidigt inte beredd att möta det nya med välvilja och intresse då är man dömd att hamna i samhällets utkanter; och om ett samhälle tar emot nya människor utan att vara berett att möta det nya hos dem, då blir det dömt att få problem (Kallifatides 2016, 75–76).

En mångkulturell stad

Som följd av flyttningsrörelsen består en stad alltid av stadsbor av olika generation. Och det är ofta lite friktion mellan dem. Växande och framgångsrika städer består också i övrigt av folk som är olika, inte bara i hänseendet infödda/inflyttade. Man har olika levnadshistorier och identiteter. Som följd av flyttningsrörelsen är en (äkta) stad också alltid till naturen ett mångkulturellt ställe.

Mångkulturell betyder etniskt och kulturellt varierad – ett enkelt demografiskt faktum. Som exempel har olika medlemmar av en mångkulturell stadsgemenskap olika uppfattningar om sitt eget (etniska) ursprung och vilken (etnisk) grupp de tillhör. Dessutom betyder kulturell mångfald att stadsborna har olika språk, religioner, seder och bruk, värderingar och traditioner – och uppfattningar om vad som är ett bra liv.

Att en stad är mångkulturell behöver inte betyda att dit borde flytta alldeles annorlunda människor långväga ifrån. Människan är till naturen en social varelse som ständigt observerar skillnader, klassificerar saker och människor och delar upp dem i oss och de andra och i mindre grupper och samfund. Man ger positiva eller negativa epitet åt dem som är lika eller annorlunda.

Men det finns ingen självklarhet eller naturlig ordning i grunderna för hur man gör de viktigaste klassificeringarna och hur stora skillnaderna måste vara för att upplevas som viktiga och betydelsefulla. Även sådana som kommer nära ifrån och är nästan lika en själv kan upplevas som starkt avvikande. Våra möten och vår inställning påverkas av vårt biologiska arv, men också av vår omgivning och de beteendemodeller vi lärt oss. Att människor innerst inne är ganska lika ger möjlighet till upplevd samhörighet mellan individer av mycket olika bakgrund och egenskaper (se t.ex. Säävälä 2016).

Folks sätt att leva i en stad, stadens kultur, förenhetligar genom nära växelverkan folks värderingar och levnadssätt. Samtidigt gör stadsgemenskapens storlek och differentieringen i dess områden och funktioner det möjligt att bevara språk, kultur och samfundsidentitet i långa tider. Den mångkulturella dimensionen i en stad förändras ständigt, men den försvinner inte i första hast. Som exempel berättar Tom Wolfes roman Fåfängans fyrverkeri (The Bonfire of the Vanities, 1987) förtjänstfullt hur mycket det är av skillnaderna folkgrupper emellan som ännu inte smultit samman i smältdegeln New York.

Att en stadsgemenskap är mångkulturell, att invånarna är sinsemellan olika, innebär att man i varje stad, stor eller liten, alltid måste söka fungerande lösningar för att organisera den inbördes olikheten. Med organisering av olikheten avses att man uppgör principer och skapar praktiska arrangemang för att invånarna trots sina olikheter ska kunna samsas tillräckligt bra och kunna ställa upp gemensamma målsättningar – och uppnå dem. (Se mera ingående Saukkonen 2007; 2013.)

Trots etniska och kulturella olikheter förmår invånarna i en välfungerande stad kommunicera över olika slags gränser – de har ett gemensamt språk trots sina olikheter. Det betyder också att stadsborna, trots avvikande etnisk identitet, upplever sig tillhöra samma stadsgemenskap. Organisering av olikhet innebär en balansgång mellan rättigheter och skyldigheter och gemensamma regler och förpliktelser. Viktiga är förutom tolerans även de värderingar och normer som inte får tummas på fastän inställningen till mångfald i största allmänhet är tillåtande och beskyddande.

Stadsborna ute i världen

Äkta städer har också skjutkraft. Framgångsrika städer har i allmänhet legat i skärningspunkten mellan ideal, idéer och influenser. Samma rutt som fört in pengar, varor och människor i staden har också behändigt fört ut egendom, kulturella innovationer och stadsbor från staden någon annanstans. Kännetecknande för dynamiska städer är att det finns luckor vid och i deras gränser, men samtidigt har staden i sig också alltid varit en port till en öppnare värld.

Så förutom av inflyttning har de städer som starkt levat i sin tid och med sin värld kännetecknats av utflyttning. En del stadsbor har packat ihop och flyttat bort – ibland av omständigheternas tvång, men ännu oftare frivilligt. Somliga har hållit sig kvar i närheten, medan andra har flyttat längre bort, ”till världens ände”. En del har varit borta bara ett litet tag, andra har aldrig kommit tillbaka.

I människolivet är rörlighet någonting så typiskt att rötter är ett dåligt begrepp för att beskriva förankring i ett ställe eller en gemenskap. Ändå är känslan av att ha rötter – eller av rotlöshet – en äkta känsla. Fastän folk kan lämna en stad lämnar staden dem aldrig helt, eftersom de inte kommer loss från sin egen historia och de relationer, erfarenheter och minnen den innehåller. Dessa behöver inte vara positiva för att vara betydelsefulla, precis som en annan nysvensk författare, irakbördige Duraid al-Khamisi, berättar då han begrundar skillnader mellan honom själv och hans sverigefödde lillebror:

Kan lillebror Semir sakna någon han aldrig känt? Kan Sandro längta till kvällsbrisen i Bagdad? Kan Awsam förstå den avsky jag känner när jag tänker på skolgården i Bagdad, där vi satt 30–40 barn i femtiogradig värme och fick lära oss att alltid vara redo att offra våra liv för Saddam – och samtidigt förstå att jag längtar tillbaka dit? Men en människa hittar alltid saker att älska. (Al-Khamisi 2017, 133.)

En stad finns alltså inte bara där som den geografiskt ligger utan överallt dit det flyttat folk från den. Också ute i världen finns det alltså bagdadbor och stockholmare. På så sätt uppstår det ett globalt nätverk av stadsbor, ett slags diaspora. Nätverkets täthet – liksom även medlemmarnas förhållande till den stad de lämnat – avspeglar också dels kommunikationsmöjligheterna under ifrågavarande epok, dels stadens förmåga att leva kvar i de utflyttades minnen och hjärtan.

I allt flera städer börjar hela världen – i betydelsen mänsklighetens etniska och kulturella mångfald – finnas på plats. Dessutom utövar ett allt större antal städer inflytande ute i världen – eftersom det överallt på vår jord finns människor vars identitet fortfarande påverkas av deras förflutna i en annan stad. Förutom att en framgångsrik stad kan organisera sin interna heterogenitet kan den bibehålla en kontakt med invånare som flyttat bort och dessutom upprätthålla och stärka deras uppfattning att de har rötter i staden.

I många länder och städer har man därför allvarligt funderat på vad denna utveckling innebär för ett samhälles och en orts identitet och framgång (t.ex. Boyle, Kitchin & Ancien 2013). Som exempel har man i Nya Zeeland omdefinierat nationen så att den inte bara är den där avlägsna lilla staten på en ö någonstans långt borta utan också en globalt sammanlänkad nationell gemenskap som sträcker sig överallt i världen därifrån folk flyttat till Nya Zeeland eller dit folk flyttat från Nya Zeeland. Liknande nydefinieringar finns det gott om till exempel i Canada, och även i Europa, främst Portugal. Denna omdefiniering utgående från ett socialt nätverk snarare än det fysiska stället passar ännu bättre för städer än för stater.

Finländsk stadsutveckling och Helsingfors

Hur framstår Finland och Helsingfors i ljuset av dessa tankar? Finland urbaniserades förhållandevis långsamt, men Åbo har ända från början varit en mycket internationell stad med internationella nätverk. På 1600-talet började man grunda städer också i inre Finland, och de nya städerna började samla folk från framför allt – men inte enbart – inre Finland. I kuststäderna, där fartygen kom och gick, var det lätt att uppleva sig som en del av stora världen.

Den starka ekonomiska moderniseringen och tillväxten i slutet av 1800-talet gjorde Helsingfors, och i synnerhet Viborg, till rejält mångkulturella städer (se Leitzinger 2008). I Boken om vårt land (1875), konstaterar skalden Zacharias Topelius att det i Finland förutom finsk- och svenskspråkiga och lappar (dvs. samer) bor även – i synnerhet i södra Finland – ryssar, tyskar och engelsmän, en och annan norrman och ”äfven några Fransmän, Schweitzare, Danskar och Polackar”, samt judar och zigenare (dvs. romer). Enligt Topelius frisinnade uppfattning utgör alla de som bekänner Finland som sitt fosterland och älskar det, lyder landets lagar och verkar för Finlands bästa ett och samma folk. (Topelius 1982, 70; 175–176.)

Samtidigt gick ju huvudstråket i den omfattande utvandringen från Finland och övriga Norden till Nordamerika. Men också till Australien och Nya Zeeland emigrerades det. I den processen var städerna i västra och södra Finland – inklusive Helsingfors – och deras omnejder viktiga utgångsområden och – i synnerhet – genomfartsställen.

I stor omfattning urbaniserades Finland dock först efter Andra världskriget, då man började flytta från landsbygden till städer och från mindre städer till större städer. I synnerhet på 1960-talet flyttade man i stora skaror över Bottniska viken till Sverige. Under det kalla krigets dagar flyttades det ytterst lite till Finland från andra läder, och detta har i den offentliga debatten skymt det faktum att det tidigare flyttat utlänningar till Finland och att i synnerhet vissa städer historiskt sett varit internationella och mångkulturella.

En allmän öppning mot omvärlden skedde i Finland i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Detta var en följd särskilt av att det sovjetledda socialistiska systemet bröt samman, av Västeuropas ekonomiska och politiska integration och av den allmänna ekonomiska, teknologiska och kulturella globaliseringen. Finland blev allt mer uppkopplat på internationella strömningar, även den internationella flyttningsrörelsen.

Som följd av denna utveckling har i synnerhet Helsingfors och övriga huvudstadsregionen, men även många andra finländska städer, blivit mycket mer pluralistiska – etniskt och kulturellt – än förr. Utvecklingen i Finlands städer på senare tid kan inte förstås eller tolkas rätt om man inte tar med invandringen och mångkulturalismen i räkningarna. Även med tanke på att förutse utvecklingen i de största städerna behövs en analytisk granskning av migrationen och integrationen och av uppkomsten av nya gemenskaper – och av relationerna mellan olika befolkningsgrupper.

Med statistik är det inte lätt att ringa in vad som är mångkulturellt (se Saukkonen 2016), men riktningsgivande uppgifter kan man på grundval av olika källor lägga fram, allra bäst om språken. Det sägs att det talas omkring 150 språk i Helsingfors, men det talet upptar bara de språk som finns med i Befolkningsdatasystemets standard. Enligt Fred Karlssons färska beräkning är det verkliga antalet i Finland någonstans mellan 350 och 500, och vi kan anta att en stor del av dessa språk, om inte alla, talas åtminstone i någon mån även i huvudstadsregionen (Karlsson 2017).

Bland de människor som bor i Helsingfors finns det folk från nästan alla världens länder (företrädare för 167 andra nationaliteter än finländsk i början av år 2017). Världens alla stora religioner jämte variationer, och en stor del av de små religionerna, är idag representerade i Finlands huvudstad. Religiösa övertygelser är – liksom traditioner – vanligen mycket varaktiga, men även de språk som idag talas i Helsingfors kan till en stor del väntas leva kvar långt framöver. Detsamma gäller de etniska och nationella identiteterna, som till en stor del utan problem kan förenas med upplevelsen av att vara från Finland eller Helsingfors.

Sålunda kommer en lyckad organisering av de interna olikheterna att bli en framtidsuppgift för Helsingfors – och många andra finländska städer, om de vill bibehålla och utveckla sin nuvarande funktionalitet. Därutöver gäller det för Helsingfors och de andra städerna att i samarbete med före detta invånare i förskingringen, ute i världen, upprätthålla och utveckla kontakterna med dem.

Det är omöjligt att få en exakt siffra på hur många helsingforsbor bosatta utomlands det finns, men även om man tar det i underkant handlar det om en stor skara. Vid presidentvalet 2018 bodde det utomlands över 51 000 sådana personer som hörde till Helsingfors valkrets, som alltså hade varit skrivna i Helsingfors när de flyttade utomlands. Enbart under 2000-talet har det från Helsingfors flyttat omkring 61 000 personer utomlands på kortare eller längre tid (år 2016 ca. 5 400). En del av dem har varit utlänningar som en gång flyttat till Finland, men en stor del har varit av inhemsk härkomst. Helsingfors internationella nätverksbygge (varav en del förstås kan ses som en förlust av kunskapskapital och kunnigt folk) ser också ut att få allt mera fart.

Framtiden

Som följd av en global urbaniseringstrend bor idag en allt större del av mänskligheten i städer. En stor del av världens städer växer, och nya städer uppstår. Städernas befolkningar består av flera generationsstrata och – på grund av den allt snabbare internationella migrationen – även en etniskt och kulturellt allt brokigare skara människor. Det är lätt att hålla med stadssociologen Yuri Kazepov i den utmaning han för ett tiotal år sedan lade fram för städerna:

[L]iksom på medeltiden är städerna återigen laboratorier för hur medborgarskap, i bemärkelsen medlemskap, social inklusion och deltagande, kommer att vara uppbyggt i framtiden (Kazepov 2005, 33).

Idag har de orden alls icke förlorat sin betydelse. Framväxten av de nya former av nationalism som får allt mer politiskt stöd är på kollisionskurs med den utveckling som sker i verkligheten. Också i Europa längtar en stor del människor tillbaka till stater med full politisk makt och till etnisk-kulturellt enhetliga samhällen – till något dit det inte finns någon återvändo. Stödet för denna nostalgi ser ut att vara mindre i de större städerna och yngre åldersklasserna, men förekommer även bland dem, även i Helsingfors. Atmosfären där stadslaboratorierna idag gör sina försök med funktionerande samlevnad är nu ställvis fientlig.

Samtidigt har den internationella migrationen och teknologins utveckling gjort stadsbornas liv allt mer månglokaliserade och gränsöverskridande. En stor del av stadsborna har rötter på annat håll, och på annat håll finns det många som har rötter i sina tidigare städer. Dessutom är en växande andel av dem närvarande på flera olika ställen i landet eller världen samtidigt. Det är redan flera år sedan framtidsforskaren Mika Mannermaa talade om ett samhälle där kontakten vart som helst i världen ständigt finns med i ens egen ficka (Mannermaa 2008). På det området är allting ännu så nytt att vi inte vet vad allt digitaliseringen i vardag, arbete och fest kan föra med sig.

Helsingfors och andra finländska städer som denna utveckling berör står idag inför stora utmaningar, men också betydande möjligheter. Den internationella migrationen är ingen självklar naturkraft – mångkulturellhet innebär inte bara trevliga saker, och en del av våra medstadsbor kommer att för all framtid skingras för världens vindar. Den dragningskraft och skjutkraft som är väsentliga för framgångsrika städer får bra, dåliga och neutrala följder. Men genom att handla långsiktigt, målmedvetet och faktabaserat har Helsingfors och andra städer ännu full möjlighet att dra all tänkbar nytta av denna utveckling och att minimera de olägenheter och problem som är att vänta.

Pasi Saukkonen är specialforskare vid Helsingfors stadskanslis enhet stadsforskning och -statistik. Han är docent vid Helsingfors respektive Jyväskylä universitet.

Källor:

Al-Khamisi, Duraid (2017). Regnet luktar inte här: ett familjeporträtt. Stockholm: Atlas.

Boyle, Mark, Kitchin, Rob & Ancien, Delphine (2013). Ireland's Diaspora strategy: the quiet strategy of obligation and opportunity. Teoksessa: Gilmartin, Mary & White, A. (toim.) Migrations: Ireland in a global world. Manchester: Manchester University Press.

Kallifatides, Theodor (2016). Ett nytt land utanför mitt fönster. Stockholm: Bonnier Pocket.

Karlsson, Fred (2017). Suomen kielet 1917–2017. Turku: Lingsoft Oy.

Kazepov, Yuri (2005). Cities of Europe: Changing Contexts, Local Arrangements, and the Challenge to Social Cohesion. Teoksessa Yuri Kazepov (toim.). Cities of Europe. Changing Contexts, Local Arrangements and the Challenge to Urban Cohesion. Oxford: Blackwell.

Leitzinger, Antero (2008). Ulkomaalaiset Suomessa 1912–1972. Helsinki: East-West Books.

Mannermaa, Mika (2008). Jokuveli: elämä ja vaikuttaminen ubiikkiyhteiskunnassa. Helsinki: WSOYpro.

Säävälä, Minna (2016). Muukalainen tuli kylään: ihmisen matkassa halki aikojen, paikkojen ja tunteiden. Helsinki: Väestöliitto.

Saukkonen, Pasi (2007). Politiikka monikulttuurisessa yhteiskunnassa. Helsinki: WSOY Oppimateriaalit.

Saukkonen, Pasi (2013). Erilaisuuksien Suomi: vähemmistö- ja kotouttamispolitiikan vaihtoehdot. Helsinki: Gaudeamus.

Saukkonen, Pasi (2016). Monikulttuurisuuden tilastointi kaipaa uudistamista. Tieto & trendit 2/2016.

Topelius, Zachris (1982, ruotsinkielinen alkuteos 1875). Maamme kirja. [Boken om vårt land.] Paavo Cajanderin suomennoksen pohjalta vuoden 1899 suomenkieliseen painokseen nojautuen toimittanut Vesa Mäkinen. Porvoo: WSOY.

Wolfe, Tom (1989). Turhuuksien rovio. [Fåfängans fyrverkeri.] Helsinki: WSOY.